Thzu
När han bad henne lysa upp platsen såg hon bara emot valpen utan att säga något. Han må ha ett unikt utseende, men hans kunskaper var inte lika unika. Hon visste mycket väl att det var en valp hon talade till och även tanken på att dom inte visste så mycket om världen ännu fanns där. Glöden i ärren över ögat började att dra sig tillbaka och Thzu misstänkte att det var det som hade avslöjat henne. Ett litet belåtet leende skymtades för en kort stund i det ljusa ansiktet. Han var lika stor i munnen som han var liten, roande enligt Inferohonan och hon skakade på huvudet och skrattade tyst och såg emot Geddon med en road min. "Geddon lille, döden är inget att frukta. Men att kasta bort sitt liv i onödan, det är dumt. Du borde ta vara på ditt liv medans du kan och lära dig av dom äldre, andra och av dig själv. Du må fortfarande vara på säker mark, men ingen går säker längre i detta land, inte ens i revirets mitt under en sval kväll som denna." den mörka gröna blicken vandrade över skogen och sedan upp på den mörka himlen och stannade slutligen på den bruna hannen och den roande minen var borta och hon bara stirrade smått tomt på honom. Det var lönlöst att ens försöka läsa av i dom glödande ögonen vad hon tänker på, det fanns inte den typen av liv i dom längre. Med en suck ryckte honan på axlarna och dom gröna ögonen blev röda som den varmaste glöd och dom lös nu i mörkret och det började att knastra runt om framtassarna och eld började sakta att bildas och klättra upp längst dom vita benen. Det sved och rev under en av hennes tassar men med en lugn min bet hon ihop och vände snabbt blicken emot hannen och en eld vägg flammade plötsligt upp bakom hannen utan någon vidare förvarning. Hon hade inget emot att låta sina tassar brinna, men det var inget hon gillade och förstod inte hur alla inferovargar tyckte det var det mest effektiva vapnet. Brinnande tassar och glödheta klor, själv tyckte hon att elden ska vara till för skydd när det gäller kroppen, samtidigt som man ska kunna skada sin motståndare så mycket som möjligt. Snabbt dräpte hon ut elden på tassarna och satte sig åter ned och la huvudet på sne och kände en brännande känsla i ena tassen, marken under henne blev sakta våt, kladdig och en mörk vätska började att bildas under tassen. Hon visste mycket väl vad det var och hur mycket det skulle rinna, men orkade verkligen inte bry sig om det just nu.

Geddon
- Om gudarna så vill att mitt liv ska gå till intet så är det så.. Det är inget jag kan göra åt..
Sa han kallt i tanken. För valpen var influerad av sin faders sätt att se på världen. Hur visste han inte, men troligtvis var det faderns röst han ibland hörde och inte gudarnas, vilket han självklart trodde att det var. Hans röst var alltid klar och tydlig, men inte speciellt repektingivande ännu.
- Gudarna bestämmer mitt öde, mina val ilivet är deras vilja.. Om de önskas se mig död ikväll så kommer det ske..
Sa han med samma klara röst och de skapra ögonen skimmrade till då elden flammade upp. Han var fashinerad, men inte syntes det igenom de hökliknande ögonen. Han vände blicken om emot elden och i nästa sekund öppnade han munnen och sprutade eld likt en drake. Han lät den gå samman med tikens eld och de skapade tillsammans många olika färger. Samtidigt kunde man skilja deras eld ifrån varandra. Hans var både vit, gul och grön. Dess läte var också annorlunda det fräste mer och sparkade mindre. Han flinade nöjt, men vände inte blicken ifrån elden.


Hannens ord om gudarna fick Thzu att stryka bak öronen, nog ger hon dom respekt
men att tala så stort om dom var inget hon gjorde eller gillade. Att dom bestämmer
när man ska dö eller klara sig är bara goja. Dom tar inte hand om en när man dör,
dör bestämmer inte när man ska falla. Den mörka Herren är det som kommer och
hämtar upp ens själ då man dör placerar ut en. Men utan att tala mer om det så
ryckte hon bara på axlarna och granskade den unga hannen då hanns gröna skarpa
blick fastnade för elden, även han själv hade den förmågan. Men hans var så
mycket mer än hennes, det var inte ren eld. Nej hon kände det på doften och värmen
då det blandades med hennes, färger dansade och spraket var inte det samma.
Ingen eld är den andra lik, men denna var något helt annat, något unikt som inte
fick gå i spillo. Vems valp denna var så tyckte Thzu att hon skulle hålla bättre koll på
denna lilla filur. Med lugna steg gick hon fram vid Geddon's sida och granskade eldväggen
och satte sig ned, elden som lämnade den unge doftade starkt och hon förmodade att
det även fanns gift i denna valp. En ytterst varlig blandning skulle ge en snabbare
och smärtsammare död än hennes eld. Den tjocka svansen svepte till och dom röda
ögonen glödde svagt, flammade itackt med elden och hon njöt av värmen.
"Ni bär på hettans kraft ni också." stämman var lugn och hon fortsatte att granska
elden, den varma slukande eldväggen. Utan att röra vid den eller röra vid den så
formaterade hon den. Höjde, sänkte eller formade hål och mönster i väggen.
Allt för att känna att hon har kvar sina kunskaper av elden.

Då tiken talade sittpåstående nickade han bara, för nog var det sant. Han besatt i princip samma krafter som tiken själv. Han höllblicken fäst på sin gröna eld lät den nu långsamt växa. Nog hade han kontrollen över den, men ännu hade han mycket att lära om kraften. Fast det verkade som om den frivilligt gjorde som han ville, samtidigt som den levde på hans energi och ork. Hans andra kraft var svårare att kontrollera. Ha kunde tala i andras tankar, använda ekot, vilket var det första han lärt sig. Sen kände han att det fanns mer, så mycket mer, men ack så vart det så långt bort.

- Denna flock, som jag förväntas att tjäna, vad står vi för?
Sa han sedan i tankarna till tiken, lät elden flamma runt och lägga sig i en halv cirkel runt sig själv i stället. Det fräste, sparkade en del i bakgrunden, men det gav honom värme. Det var själva syftet med det hela. Han älskade värmen från elden. Han lät hökblicken vända sig emot tiken nu och elden speglades i den gifitga blicken. Han spände musklerna en aning och trampade med frambenen innan han åter igen blev stilla. Han lät svansen svepa sig runt omkring den lilla kroppen, som var smidigt placerad i sittande ställning på marken med de majestätisk vingarna placerade på ryggen.

Valpens sätt att tala och leka med elden fick Thzu att lägga huvudet en aningen på sne.
Så liten men redan så skicklig, detta kommer att bli en mycket skicklig hanne när han blir
äldre och lär sig hantera sina krafter ytterligare och även flyga. En hanne som kommer
att nå långt om Gudarna må vara med honom. Gudarna var inget Thzu direkt bad till,
men dom fanns där i bakhuvudet och respekten till henne fanns ständigt där.
Men eftersom att hon inte kommer ifrån dessa gränser så fanns inte Numooris gudar
i hennes huvud på samma sätt som dom ifrån hennes hemland gör.

När valpens fråga nådde henne så satt hon tyst kvar en stund.
Ja vad står dom för, säga godheten går inte. Inte alls, för att det gör dom verkligen inte.
Och säga ondskan blir inte helt fel, men inte rätt. Ja vad står dom för då.
"Vi står för oss själva och värnar om våran familj." osäker på sina ord var hon inte,
men var deras flock nu stod var hon inte lika säker på. Det hade hänt mycket på den
senare tiden och Blossoms försvinnande var inge bättre. Hennes ord hade satt sig
djupt och hon skulle inte glömma dom.
"Om jag ska vara ärlig så vet jag inte vad vi står för just nu. Det har hänt mycket under en
så kort tid. Men stå för dig själv och hjälp och ta hand om som du håller kär och som håller
dig kär. Så kommer det att gå bra. Det gör jag och ännu lever jag." den tjocka svansen
svepte till över marken och hon såg ned på Geddon. Hur han skulle ta orden visste hon
inte riktigt, brydde sig nog inte heller så mycket. Hon gjorde det hon hade sagt.
Står för sig själv och värnade om flocken, respekterade dom och ännu levde henne.
Livet hade inte varit lätt, men det är det aldrig och kommer aldrig att bli heller.
Oavsett vad man jobbar emot så kommer det alltid att finnas kvar.

Armageddon satt stilla och tyst, i väntan på ett värdigt svar. Ekot hördes tydligt på tikens ord 'familj' och flinade rått. Han hade ingen familj, inga syskon, ingen far.. Var det meningen att han skulle kalla Sari sin familj? Eller var det hela flocken som borde få den äran och titlen? Han fnös kallt till och vände den skarpa bicken bort ifrån tiken. Han valde tystnaden före ord och beslöt sig därför för att det inte riktigt fanns något väördigt svar på tikens ord. Det kanske var sant, att värna om de flockmedlemmar han faktiskt har. Kanske, kanske inte. Var de äns värda att ägna sin uppmärksamhet åt? Thzuki var den första han faktiskt lyckats träffa i den här flocken. Förutom Sari förstås. Han såg de inte riktigt som en flock ännu, men kanske är han för ung ännu? Han vägrade tro det.
- Du kanske har rätt..
Mumlade han sedan i tanken, för att inte verka vara oartig, för det när något han värderar högt, lojalitet och artighet. Det är något som kan ta en långt.

Hans ord fick Thzu att se ut över skogen som sträckte sig runt om dom.
Aldrig tidigare hade hon tänkt på det men stod för det hon sade, inte må hon vara en snäll flicka
men inte heller är hon god. Att gulla runt med andra fick hon att känna sig illamående och ville
bara slita dom sönder och samman. Men att slita alla i stycken som hon träffar på är inte heller
något hon gör, ser ingen nytta i det och så är det ju bara slöseri med tid.

Den tjocka svansen svepte till och hon reste sig upp och lät sin eld lägga sig helt, allt som fanns
kvar var svarta märken efter hettan och sotet. Utan att säga något såg hon emot valpen och
dom röda ögonen blev åter till den varma gröna tonen.
"Vi kanske borde röra oss tillbaka?" hon la huvudet lite på sne och granskade valpen lite
till. Nog va han en lite underlig varelse, men samtidigt så fascinerande, aldrig tidigare hade hon
skådat en varg med en blick som dennes. Men utan att tänka på det nå mer så vände hon sig om
för att börja röra sig ifrån platsen, om han skulle följa med visste hon inte. Brydde sig inte heller.
Han var inte hennes barn och där med inte heller hennes ansvar att se till så att han skulle
överleva det första åter. Han må vara en för sig, men det gjorde inte så att Thzu skulle bry sig
mer om honom än någon annan.
"Natten är en vacker plats, men som sagt så är den lika farlig som vacker."
orden var lugna men man kunde tydligt se att hon menade det hon sa i dom gröna glödande
ögonen som såg emot valpen med en blick som det inte fanns något ord att förklara med.

Geddon stirrade på den äldre med samma skarpa blick som alltid. Han lyssnade med samma uppmärksamhet och nickade bara som svar. Det fanns inget viktigt att säga om saken, men ack han avstod inte trevligt sällskap tillbaka. För nog fann han Thsuki en aning fashinerande, värd att följa och respektera, vad hon visat hittils i alla fall. Kansk var denne varg värdig att studera, kanske ett bättre exempel än modern själv? Han hade aldrig riktigt kännt sig önskad, men heller inte föraktad av henne. Samtidigt som han heller aldrig fått uppleva men moderns beskyddande känslor. Ack nej, ibland visste han inte ens varför han fått leva och inte hans syskon.
- Har du egna söner, döttrar Thzuki?
Sa han i tankarna till henne. Om någon nu skulle gå förbi, höra dem kanske de skulle tro att tiken pratade med sig själv. Geddon stod ännu lågt till marken och syntes inte specielt tydligt. Han talade ju heller inte och var allmänt tyst. Roande. Fast än det ar inget som rörde honom. För stunden ville han finna ett större syfte med att följa denna flocken. Finna lojaliteten, ett mål, något att verkligen kämpa för. Om än här finns annars inget att hämta. Kanske fanns det något av värde å hos far? Vem han nu är.
- Vet du möjligtvis vem far är?
Det var värt att fråga. Kanske kände inte Thzuki hans mor så väl? I så fall fick han ta den smällen. Än han vill veta vem det är, kanske skulle han fråga mor, igen. Kanske borde han ge sig ut i världen själv, för att kunna finna det han söker? Kanske inte, ännu var han för liten det var han själv smart nog att lista ut. Trotts sina kraftiga ben och redan stora vingar för sin ålder. Han visste att det växte en större kraft inom honom. Han kände styrkan i sina lämmar redan nu. Han kände sig oövervinnerlig. En dag kanske han skulle kunna leva upp till det. Bli det monster han är född till att bli.

Dom mörka ögonen flammade sakta i mörkret och hon la huvudet lite på sne när Geddon frågade
henne om hon hade egna barn. Det som gjorde hennes mest förundrad var att en sådan ung
valp ställde en fråga som den. Det var inget hon hade förväntat sig men log lite halvhjärtat och
såg bort en kort stund, in i den mörka skogen innan dem mörka ögonen föll på hannen.
"Ja jag har en dotter och en son. Men tyvärr så vet jag inte var din befinner sig just nu eller
om dom är vid liv, jag hoppas på det." rösten var lugn men man kunde höra att det fanns en
aning oro i den. Nog må hon vara ett kallhjärtat monster till mor, men hennes barn låg som ett
varmt och tjockt band runt om det bultande hjärtat. Hon älskade dom med andra ord.

Far, ja vem kunde vara denne Armageddons far.
Det var ju knappt så att hon visste vem hans mor var, flocken hade hon inte lärt sig riktigt ännu
men kände igen värmen hos honom och kunde känna att den var mycket lik Sairs, den flygande
varginnan som till och med fick Thzuki att ta ett steg tillbaka. Inte hade hon träffat denne men sett
hon komma vinande över luften i kriget.
"Tyvärr Geddon, jag kan inte säga vem er far är. För jag vet inte, men träffar jag honom så
kommer jag nog att säga det åt er." nog ja. Även om denne var en valp så släppte hon inte in
vem som helst utan att kunna lita på dom till hundra procent. Och denna bruna valp var smartare
för sin ålder än han borde, vilket skrämde henne en aning.

Den tjocka svansen svepte till och hon rätade lite på nacken och satte sig åter ned.
Det verkade som om att ett till samtal skulle komma, inte för att det rörde henne. Nejdå det var
bara trevligt och kanske skulle hon lära känna honom bättre.
"Ni är en klyftig varg Geddon. Men jag tror ert släktträd kan vänta ett litet tag, ge er inte ut
ännu. Låt er växa upp och bli nog stark. Ifall jag träffar er far på farten så berättar jag om ni
fortfarande finns kvar. Världen är stor."

[Sorry för fail.. men ska tydligen baka xD]

Geddon lyssnade väldigt noga på vad Thzu sa. Han bildade egna tankar om det hela i huvudet och höjde skarpt ena ögonbrynet då han såg på henne med en frågande blick. Hur gick det ihop med de tiken hade sagt tidigare? Han ruskade förvirrat på huvudet, men fortsatte gå efter henne då han ännu inte funni orden som var värda att säga.
- Hur kan du värna om de som du håller kärt om de inte finns här? Hur prioriterar du? Familj eller flock? Du säger emot dina egna ord..
Sa han i tankarna till henne. Just u, gjorde hon honom ytterst förvirrad. Detta gick absolut inte ihop, nej. Det var fel någonstans. Hur skulle han kunna lära sig prioritera om de gick runt och tryckte in massa smörja i hans huvud som inte stämde. Han funderade på det, kanske sa Tzu det bara för att få honom att stanna? Kanske. Valet blev svårt, skulle han värna om familjen skulle han bli splittrad och skulle han värna om flocken så skulle han kunna stanna. Utan att fundera mer över det hela lyssnade han åter igen till hennes ord. Hon talade med viss erfarenhet i rösten, det kunde han höra. Känna på sig. Det om hans far spelade inte lngre någon roll. Visst var han taksam, men så mycket betydde det inte för honom. Det ända han ville ha var ett namn, kanske utsende. Sedan skulle han vara nöjd.
- Troligtvis inte stor nog..
Och vad han menade med det kunde vara vårt att avgöra, men det rörde sig mycket innanför pannbenet på denne yngling. Hans klar gröna ögon stirrade sint in i den äldres mörk röda ögon. Han visade inga tecken på speciella känslor, endast de där skarpa, vild sinta glimtarna som egntligen bara bevisade hur lite han hittills brydde sig om i världen. Han la huvudet sedan på sned, spettsade de långt tffsprydda öronen och fnderade över vilken rang tiken egentligen hade i flocken. Han visste inte ens vilken rang hn egna mor har. Fast ändå, hon verkar allt för självständig och snobbig för att ha en låg rang. Det var som om hon krävde respekt ibland. Så han uppfattade det som en svag dominans ifrån henne. Han uppfattade inte samma känsla från Thzu..

Thzuki la huvudet lite på sne till hans ord och log ett litet leende, ett varmt moderligt leende när hon
tänkte på sina valpar och såg sedan ned emot Geddon. Hans frågor var många, svåra men samtidigt
fick hon fundera ner än förr. Vem än hans mor var så skulle hon behöva vara lite mer rädd om
denne valp. Vad han sedan ville i livet hade Thzu inget att böra med, men valpar var en svag
punkt för denne inferotik och hon gillade inte att erkänna det själv.
"En familj kan vara stor, sträcka sig över hela landet och inte alltid
bestå av samma blod. Men dom som står mig närmast är
viktigast för mig. Där av mina barn och syskon men även självklart flocken.
Ni är fortfarande ung och kanske inte förstår men det kommer ni en vacker dag.
Du kanske inte kommer att älska din familj eller flock, men du kommer nog dit en dag.
Ta ett steg i taget Geddon." dom mörka
ögonen flammade till och leendet försvann. Hur skulle hon egentligen förklara för denna unga
hanne. Självklart var flocken viktig för henne, men hennes barn låg överst på listan och skulle
alltid göra. Oavsett vilken flock dom valde.

"Säg inte de." hon såg emot honom och log ett litet snett leende.
"Detta land må kanske inte vara så stort, men vi är inte ensamma Geddon, tro mig det är vi inte."
hon reste sig åter och sträckte på sig och man kunde se hur musklerna under den tjocka pälsen
rörde på sig. Hon var ett vandrande muskelberg utan fett på kroppen och mamma magen hade
sedan länga försvunnit. Mycket på denna tik återhämtade sig snabbt, mycket förutom skär
och huggskador. Större sår kunde ta upp emot ett år och läka, betydligt längre än ett år
ibland. Beroende på vad som hände. Blodet inom henne var så varmt att det knappt bildades
nå blodskorpor som skyddade såren eller så hamnar hon i slagsmål och bränner bort sårskorporna
som precis har läkt dit. Det var väl en av dom få negativa med att vara en infero.
Temperamentet hade hon tur att faderns blod flöt igenom hennes ådror, en lugn och vis
bergsvargs hanne med huvudet på skaft. Men hennes mor och lika så resten av den gamla
valpflocken kunde det brista för hur lätt som helst.

[IT.. Sorry men försöker verkligen få till bra.. Men den där lilla valpen frågar saker så JAG får
tänka ut nå... Tänka på saker som jag inte behövt tidigare xDD D:]

[Haha han e bara frågvis, inte speciellt klyftig egentligen xD Tycker Thzu klarar sig fint, du skriver jätte bra :)]

- Vad är då första steget? Jag stannar väl här, så länge det gynnar mig..
Mumlade han i tankarna till henne, lika fundersam som alltid. Han hade ingen plats i världen ännu, där han kunde kalla det hem. Nej, just nu var han bara en del av en flock, en flock han fötts i, sin mors flock. Det rörde honom inte, men än funderade han över fadern, för om han var så olik sin mor, var han då väldigt lik sin far? Han kunde inte låta bli att undra. Det var vad hans tankar höll till. Hur skulle hans far behandla honom och om hans far hade varit här, här i flocken, hade hans syskon då fått leva? Han höll öronen bakåt strukna då tankarna for runt i huvudet på honom och hans blick sjönk ner emot marken. Han lyssnade till Thzukis ord, hon verkade vis, kunnig, på sitt egna sätt, då hon trotts allt inte var speciellt gammal. Han antog att det fanns fler vargar med betydligt högre ålder, men hon talade av egen erfarennhet och det är visdom, till viss grad.
- Där har vi problemet, för många på en förliten yta.. Jag gillar utrymmet, för stunden.
Sa han och fliande kallt för sig själv. Han tittade inte på henne, han var i sin egna lilla värld för tillfället. Han var van vid utrymme, inga känslo samma stunder, ingen lek. Inga retsamma syskon, en mor som kom och gick. Han var ensam i en värld full av individer. Han gillade det, gillade utrymmet. Ensamheten, bristen på omseende känslor, bristen på vargar som brydde sig om honom. Han levde ensam, växte ensam och ville leva i en värld alldeles ensam. Kanske skulle det bli för ensamt? Nej, det fanns alltid vargar runt omkring honom och det var oundvikligt.
- Stillheten, bristen på andra, inga syskon, mor är sällan närvarande längre..
Sa han med en kall ekande röst i hennes huvud. Han lät nöjd och ett rått flin klädde hans läppar ytterst väl och gav ett sken av äkta elakhet då de mörka partierna runt om ögonen hjälpte till. Han såg inte snäll ut, bara helt enkelt nöjd ut, men samtidigt på ett så annorlunda elakt vis. På hans vis. Den skarpa blicken for sedan upp igen emot tiken. Följde efter henne med snabba steg för att hålla jämna steg snett bakom henne, men ändå halvt vid sidan av henne. Gift gröna ögon skimmrade av väl behag. Han hade en helt annan världsbild. Kanske var det bäst så? För stunden kanske.

Hon skrattade ett små roat skratt och såg ned emot Geddon med ett lugnt uttryck.
Ja hur ska man förklara det första steget för ett så ungt liv, hon skruvade lite på sig men la
sedan huvudet på sne och lät åter igen den svagt lysande blicken falla på den unga hannen
igen och hon pustade ut lite. Som om att hon hämtade sig och funderade på vad hon skulle
säga så att han skulle förstå.
"Det första steget lille vän behöver inte betyda att du kommer att lämna denna plats.
Det är en del av livet som ni senare kommer att förstå." ju mer hon talade med Geddon,
ju mer kom hennes moderinstinkter fram. Oavsett om hon vill eller ej, men valpar var nog
det enda hon var riktigt svag för. Kanske var det för att hon visste hur svag och försvarslösa
dom var, eller så var det bara nå som hade väckts efter att hon själv hade fått valpar.

Utan att röra en fena lyssnade hon skarpt men sa inget.
Hela upplysningen runt om valpen talade annat än värme och ro och hon visste inte om
det kändes bra eller ej. Själv var hon van vid liv och rörelse, var uppfödd med det och gillade
det där också. Att vara ensam ibland kunde kännas som en underbar dröm, men för evigt
skulle bli ett hemskt tråkigt liv och man skulle tyna bort sakta men säkert.

"Stillheten är en njutande plats, men att stanna där hela livet så kommer man ingenvart."
rösten var hård men hade fortfarande en mjukare klang i sig, det var svårt att tro att
rösten som man hörde dessa få gånger ifrån denna tik tillhörde henne. En kall, hård,
sträv och hånande röst brukar alltid vara det som lämnar dom svarta läpparna.
Utan att se ned emot den bruna bevingade varelsen så såg hon rakt ut i de mörka, in i skogen
och sedan lät blicken följa den kalla marken. Hon hade själv varit med om det och hade
njutit av den tiden, men efter ett tag hade det bara känns tragiskt och tråkigt. Men
hon visste mycket väl att alla tyckte olika och skulle därför inte försöka ändra på honom.
Och nog hade hon en viss respekt för honom och kunde inte låta bli att höra, se eller
känna känslorna som bubblar inom denne. Han var en elak själ men fortfarande ung, det
var allt hon kan säga just nu.

Dom ljusa tassarna började att röra sig ifrån platsen i en orytmisk takt.
Hon hade inte bråttom någonstans och det såg inte heller ut som om att Geddon hade
det heller, men han är fortfarande ung och behöver sin sömn för att växa.
Det kanske låter töntigt om man skulle fråga Thzuki, men hon var mån om dom yngre och
ville se dom växa sig större och starkare.

[It.. Men är typ... jätte trött! x''D]

Lille vän? Han fnös kallt till orden, men sa inget till sitt försvar. Han växte fortare än vad andra lade märke till, irriterande. han växte för fort, enligt han själv, men ingen verkade ha uppmärksamhet nog att märka det, inte ens Sari själv. Han gick stilla efter sin relativt nyfunna vän, eller skulle man kunna kalla henne det? Nej flockfrände var ett mer passande ord, enligt honom. Förstunden var han lojal flocken, men skulle han inte möta ledaren i egen hög person ganska snart, så skulle han låta lojaliteten gå i spillror.
- Man kan inte se längta efter något man aldrig upplevt heller.
Sa han i tankarna, med en smått vänligare röst än vad tiken antagligen skulle vara van vid. Han uppskattade hennes försök, till att, ta hand om honom? Kanske var hon mer en moderlig figur för honom än vad Sari någonsin skulle bli? Fast han antog ganska starkt att han var en oönskad valp, då han inte hade några syskon och fadern hade knappast sökt upp honom. Ack nej, det var säkerligen så att syskonen var mördade, men av någon anledning skulle han få plågas här igenom livet som oönskad och oälskad. Han klagade inte, för han visste inte hur det var åt andra hållet. Han levde för dagen som gavs åt honom. Han visste inte vad han skulle säga nu, det fanns kanske inget att säga, men stillsamt vandrade han efter tiken. Höll sig på en meters avstånd, av vissa skäl som ahn själv inte kunde komma på.

"Nejdå. Det är så sant, men man upplever det aldrig heller om man aldrig söker sig utåt."
Hon stannade och såg rakt ut i de mörka innan hon såg bak emot den unga vargen och log sedan
ett leende innan hon vände blicken framåt igen och började åter att röra på sig. Det var sent och
det skulle nog inte dröja länge innan solens varma höststrålar skulle spricka upp över de svarta
himlavalet och skuggorna skulle fly undan och allt liv skulle återkomma.

"Men som jag sa. Ni är fortfarande ung och världen är lite för stor för er ännu Geddon." utan att
bry sig om vad den bevingade skulle framföra så fortsatte hon med starka steg ifrån träningsplatsen
och rörde sig in i reviret och emot dom andra. Även om hennes röst var hård, kall och sträv så var
hon alltid värn om sina vänner och familjemedlemmar. Men även valpar var en av hennes sköraste
trådar. Så små försvarslösa liv. Att ge sig på valpar var ett tecken på svaghet, ett stort tecken på
svaghet. Det positiva med dom små liven var att man kunde forma dom hur man ville, hjärntvätta dom.

Men tanken att göra så med sina egna skulle aldrig falla henne in, inte ännu i alla fall. Men att manipulera
andra små stackare som tillhör någon annan eller annan flock skulle vara en stor fördel i mycket
samtidigt som hon kan lura i dom så mycket. Att skada dom fysiskt var någon hon inte klarade av
men psykiskt fanns det inget som kunde hindra henne.

- Du är då en annorlunda sinnad själ..
Mumlade han och vandrade efter henne, höll jämna steg trotts sin ringa ålder. Han bar större brist på interligens, men inte hindrade det honom från att ha frågor och funderingar över saker och ting. Han förstod desstuom samtidigt lättare hur andra tänkte, då han inte behövde spendera så mycket tid på att analysera andra, det bara kom. Fast det var också en del av den kommande kraft som han en dag skulle utveckla till något mer effektivt. Han var redan stor för sin ålder och alldeles för stora vingar för att han skulle orka hålla dem uppe helt och hållet. Dock släpade de naturligtvis inte i marken där han gick, men de hängde lite halvdant ner över sidorna i stället. Han sträckte på sig, lät de giftgröna ögonen syna området med sin skarpa falkblick. Det var inte mycket han missade. Han vände blicken upp emot tiken då hon talade igen. För stor? Knappast.. Dock höll han med en aning, det var inte speciellt mycket av världen som han hade sett, så han hade väldigt mycket att förvänta sig. Det fanns mycket kvar att undersöka.
- Inte speciellt länge till.

Valpens ord fick Thzuki att le brett och skratta lite för sig själv innan hon skakandes på huvudet vände sig om för att fortsätta bort ifrån platsen. Han var en mycket frågvis ung herre som inte riktigt visste var man skulle sätta punkt men det var väl något som skulle komma med tiden eller så är det helt enkelt den han är. Hon visste inte riktigt men inte ens hon visste vad framtiden hade att komma med och bjuda på. Den lilla bevingade är ju trots allt en flockbroder och att träffa på honom igen kändes inte som en omöjlighet.

När han talade om att det inte skulle dröja länge såg hon bak emot Geddon med en kylig och kall blick, dom gröna ögonen hade antagit en glödande nyans. Utan att säga nå kunde man tydligt se att hon menade allvar. Han var ung för ung och oerfaren. Vad hon hade sett under detta nattliga möte hade många positiva sidor men lika många negativa och farliga. Inte för henne men för honom som inte visste vad som fanns där ute och nog visste hon.

[it... sorry D:]

[Ska vi fortsätta detta eller avsluta? Geddon lär ju ha växt en aning nu x') Vi kanske kan ta och starta ett nytt roll ist, som utspelar sig precis innan flockmötet? :')]

[Vi skulle kunna avsluta detta ja xD
Vill du verkligen träffa lilla Thzu igen? :''''''3 *dör en aning*]

Ja men självklart vill jag det ^^ Öm startar du eller jag? Hade nämligen tänkt låta Armageddon växa en del fram tills det mötet så de lär bli en fin chock för henne då han gärna hållit sig undran från de flesta medlemmar ett tag ;')