[Reserverad för Kaine.]

Hon var inte mer än en skugga, och skulle mest troligt heller aldrig bli det. Och det gjorde ont i henne när hon tänkte på det, att hon endast var en skugga. En skugga som stod undanskymd av en varelse långt mycket mäktigare än henne själv.
Demetri.
Det enda hon ville var att vara nära honom, men han hade skjutit undan henne. Och vad hade hon då valt? Jo, detta. En havsvarg, en av de dödliga. Och hon kunde inte förstå varför, men hon kunde inte förmå sig att förvandla honom. Hon ville inte ens bita honom, dricka hans blod. Hon behövde honom. Hon var beroende av honom, just för att han kunde locka fram hennes sanna jag. Hennes en gång dödliga personlighet, då hon inte haft detta magnifika liv. Och för det hatade hon honom verkligen. Men hon kunde inte heller hålla sig borta från honom... Vilket gjorde att hon hatade honom ännu mer.
Det var en ond cirkel.

Nu var hon på väg tillbaka till honom, tillbaka till den fuktiga äckliga skogen som han visst hörde hemma i. Varför kunde hon inte förstå, det fanns ingenting vackert i den. Ingen ondska, ingen död. Nej, det var verkligen inte en plats som Locura hörde hemma på.
Kanske hon borde försöka locka iväg honom? Men det skulle kännas konstigt. Varför visste hon inte, men hon ville inte slita iväg honom från hans hem.
Dessa förbannade känslor.
Ett skri undslapp henne, ett blodisande lät som skrämde upp några fåglar från ett träd. Hon väste ilsket efter dem, och susade sedan iväg från platsen. Ville inte vara nära de patetiska liven, brydde sig inte det minsta om dem. Fåglar, värdelösa varelser. De enda varelserna som var värda nått var vargar, och det endast för att de gick att äta.

Hon kom fram, stannade upp.
- Kaine...
Rösten var kylig, irriterad. Hon visste inte längre vad hon gjorde här, hon började till en viss del ångra sig. Men hur kunde hon undslippa det grepp han hade om henne? Locura visste inte, så därför valde hon att stanna. Men en dag skulle det ta slut. Antingen skulle Demetri hämta henne, eller så skulle hon ta Kaines liv.
Det var endast en tidsfråga.
Blodet droppade från hennes käkar, ögonen lös röda i mörkret. Det var verkligen en syn som kunde jämföras med något ur en mardröm. Blicken fästes vid havsvargen.
Hon började inse det, att hon var en ensam varelse. Hon kunde inte leva med de dödliga. Det tärde på henne, hon var inte gjord för ett sådant liv. Det passade henne inte. Så varför envisas med att stanna kvar? Det var Kaine som skulle komma att lida över detta.

Han var nöjd bara han fick vara henne nära. Så länge han fick se på henne betydde inget annan någon roll. Det är en känsla han bara har med henne. Känslor han inte har något emot. För han gillar dem. För trots att de tillhör helt skilda värdar kan han inte se åt någon annans håll än hennes. Hon betyder allt för honom. Mer än havet. Och det är något närmast otroligt eftersom bandet till havet är så starkt. Men han skulle inte tveka att klippa det bandet. För henne skulle han göra allt. Hon äger hans liv. Och han har inget emot det.

Han ser på henne. Den svarta slanka kroppen och bloddroppande käkarna. Förmodligen en syn som skulle få andra att fly för livet. Men Kaine står kvar. Han ser på henne med varm blick. Han älskar henne. Det är sant och det medger han. Det finns ingen annan än hon. Det har inget med att hon är vampyr att göra. Han lärde känna henne innan hon blev förvandlad. Det var då fröet började gro. Då han bara var en liten valp som inte visste mycket om känslor alls.

"Locura". Han uttalar hennes namn som hon just har uttalat hans. Kaine's röst är alltid mild. Varm och förståndig. Flödande som havet. Men lika djävulsk. För han har lärt sig mycket om världen just genom den han håller så kär. Det har förändrat honom. Mycket. Han är inte lika naiv. Inte lika dumdristik. Även om han fortfarande besitter stora doser av det sistnämnda. Men ingenting spelar roll när hon är nära.

Hon kunde inte hålla tillbaka ett svagt väsande, och sedan vändes blicken bort. Upp mot himlen där en tunn månskära kastade ett dunkelt sken mot jorden. Och hon kom att tänka på tiden hon känt sig ensam och ylat mot månen. Tiden då hon fortfarande hade tillhört de dödliga. Men nu behövde hon inte göra det något mera. För nu var hon aldrig ensam. Eller jo, men hon kände sig aldrig ensam. Hon var byggd för att leva så, utan andra varelser runt omkring. Hon skulle vara ensam.
Vad gjorde hon här?

- Jakten var lyckad, du behöver inte oroa dig för att jag ska äta upp dig i natt.
Blicken vändes tillbaka mot honom. Rösten lät nonchalant, nästan trött. Och sanningen var att Locura kände sig sliten, trots att hon var byggd för att kunna springa hur långt som helst och starkare än vilken annan levande varelse på denna jord.
Men tröttheten hon kände var psykisk. Detta eviga velande mellan Kaine och Demetri, det tärde på henne. Hon var inte skapt att behöva välja mellan känslor och underkastelse. Hon skulle vara oberoende, en ensam själ. Istället var hon besatt, och inte utav en men av två varelser. Den ena dödlig, den andra vampyr. Ett val som egentligen inte borde existera, vilket gjorde det omöjligt för henne att göra det.
Hon släppte ut ett väsande läte, mycket likt en suck.
- Påminn min än en gång, vad gör vi i denna fuktiga skog?
Hon hörde inte hemma här, det här var inte livet för en vampyr.

Det drar lätt i mungipan på honom. Ett lätt flin. Men alltid lika vänligt från hans sida. Om än hårdare än förut. Inte lika oskyldigt som det en gång varit. Hennes ord roar honom.
"God jaktlycka är något vi alla hoppas på". Säger han utan någon grund i orden. Utan att mena något särskilt. Och utan att påpeka något om Locuras sistnämnda ord i den meningen som skulle kunna klassas som ett hot. Något som inte berör Kaine längre. Han är van vid hennes hot. Men ännu är det inget mer än tomma ord.

Han sliter sedan något motvilligt blicken från henne en stund. Ser sig omkring i den granna skogen som verkar närmast övervuxen. Fukten i luften trivs han med. Eftersom han är en havsvarg. Men inte alla uppskattar det lika mycket som han.
"Jag trodde inte vampyrer påverkades nämnvärt av något så litet som fukt". Han retas lite lätt med henne i orden. En ömsint retning. För han skulle inte vilja reta upp henne. Inte med tanke på vad hon kan göra. Utan med tanke på att han inte vill se henne upprörd. Men han ser på henne att det är något som tynger henne. Han har till viss del sina aningar. Men en vampyr ska väl alltid stråla av en oförklarlig glans? De ska väl alltid se ut som att de är i topptrim. Som om ingenting kan rubba dem. Eller?

Locura kunde inte förstå det. Hur han kunde vara så lugn i hennes närvaro, hur han kunde ignorera det underliggande hotet som finns i varje ord hon säger. Det verkade bara inte stämma. Han bokstavligt talat levde med världens farligaste rovdjur, den perfekta jägaren. Hur kunde han vara så ignorant?
Men hon sköt tankarna åt sidan, orkade inte bry sig. Lade sig istället ned, rullade över på rygg. Ett svagt minne från en tid då hon njutit av att jaga molnen som gled på himlen korsade hennes huvud, men lika fort var det borta. Det var en tid som var förbi, en tid hon inte längre mindes. Så lika fort som hon hade sett minnesbilden glömde hon den igen. Det var endast svaga glimtar, inte längre värda att hålla fast vid.
- Visserligen inte, det enda jag skyr är solens ljus. Men fortfarande... Det här är inte en plats man direkt njuter av att sprida död och förödelse på.
Huvudet vändes bakåt, mot Kaine. Så att hon såg på honom från ett läge som var upp och ner. Hon påminde lite om en valp där hon låg, ivrig och otålig. Men så fort man hade sett på henne längre än ett ögonblick kunde man inte längre jämföra henne med det. Blodet runt munnen gav henne ett skräckinjagande utseende och blicken var så långt ifrån ivrig och lekfull man kunde komma. Den var närmare död, och den blev allt mer likgiltig för varje dag som gick. Hon kände sig inte längre som sig själv.
Men det var väl priset hon fick betala för att hon valde att stå ut med Kaine, med havsvargen som inte borde betyda mer än mat.
- Det finns liksom... Det är inget ställe ni dödliga förväntar er att möta eran värsta mardröm på, förstår du inte? Mardrömmar bort på ödelagda slätter, inte i tropiska paradis.
Rösten var aningen uppgiven, och visst var det så hon kände sig. Felplacerad.
Nej, djungeln var ingenting för henne.

Sanna ord förmodligen. En sådan här plats är inget ställe man förväntar sig att möta sin död på. Men det är just det. Han ser på henne där hon nu ligger på rygg på marken. Han vill alltid se heller livfull och lycklig. Men han vet inte hur han ska få henne att vara just det. Den tanken tynger honom. Men om han får spendera mer tid med henne kanske han kan lista ut precis vad han kan göra för henne. Han vet redan vad som inte skulle fungera. Endast för en kort stund kanske men det skulle inte vara länge. Nej.

"Det är just därför. När man minst förväntar sig det. Det är därför det är så passande". Han talar inte riktigt i hela meningar. Men ändå är det väl ändå förståeligt. Det han säger. Platsen har egentligen ingen betydelse. Inte när det kommer till mardrömmar och död. Men Kaine kan fortfarande inte se Locura som en mardröm. Heller inte som någon som bringar död och förödelse. Trots att han är medveten om vad hon är. Han skulle aldrig kunna se på henne med skräck i blicken. Jo, men det skulle inte bero på något hon gör. Hans enda skräck är att förlora henne.

Var det en längtan eller en börda? Hon kunde omöjligt vara säker. En längtan efter att ströva fritt och göra det hon var skapt till, det lät inte helt fel. Eller var det en börda, att vara så driven till att jaga andra för att ta deras liv att hon inte kunde vara med Kaine. En fråga som inte hade något klart svar.
Dock var det inget som hindra de sinnessjuka tankarna att susa genom henne huvud, kanske endast för att göra henne ännu mer förvirrad. Men helt ärligt brydde sig inte Locura det minsta. Hon brydde sig så gott som aldrig.
Världen hade ändå inget att ge en varelse som henne.
Och det var också därför hon älskade att finnas till. För att hon egentligen inte borde göra det, för att hon egentligen inte hörde hemma här. Hon borde vara en demon, nedsänd i någon mörk avgrund. Istället var hon en varelse som endast behövde andra vargars blod för att överleva. Hon kunde vandra på jorden i evighet.
Och det var också precis det hon tänkte göra.
Leva för evigt.

De röda ögonen granskade den sandfärgade vargen som var bara en liten bit ifrån henne. Hon kunde vart enda litet drag han hade, ifall hon ville vara elak kunde hon säga att hon hade sett dem allt för många gånger. Men nej, Locura tänkte inte på det på det sättet. Konstigt nog.
Det hade gått en tid sedan hon hade mött honom första gången. Vissa skulle väl säga att det var en lång tid, men för henne var det inte relevant. Levde man i evighet så kändes aldrig tiden särskilt lång.
- Enkelt för dig att säga. Det är inte du som är låst.
Hon nästan fräste åt honom samtidigt som blicken vändes mot trädens toppar. Tankarna flög. Varför åt hon inte bara upp honom?

Han skakar lätt på huvudet åt hennes ord. Det är alltid sina egna problem man ser lysa klarast. Alla andras problem betyder väldigt lite.
"Jag kommer alltid vara låst". Jag är en havsvargs om bara nyligen har börjat tänja på bandet till havet". Svarar han henne utan att egentligen poängtera något. Men nog är det sant. Han har sett havsvargar som knappt inte alls kan gå på land. Och blandningar som knappt har något band alls till havet. Kaine har aldrig tvekat över sitt rena blod. Men han har ändå en viss frihet. Även om han kanske även är mer fängslad än andra. Varje dag försöker han ignorera havets röst som ekar i hans huvud. Han försöker istället lyssna till vinden och jordens röster. För att inte motvilligt tvingas tillbaka till havet. För han vill inte vara fängslad till vågorna längre. Han tänker kämpa tills han är fri.

Han sätter sig lugnt ner. Sveper den sandfärgade svansen om de mörka tassarna och den havsblå blicken är fäst på Locura. Aldrig har han mött någon som påverkat honom så mycket som hon. Nog har han knutit en del vänskapsband. Och har en del vänner som betyder mycket. Men ingen kommer någonsin att lyckas klättra över det band han har till Locura. De känslor han har för henne blir allt mer starkare. Han vill inget annat än att vara med henne för evigt. Vad som än krävs.

Hon granskade honom medan han satte sig ned. Kände igen varje rörelse han gjorde. Ja, det kändes som att hon kände hela hans kropp i detalj, som att ingenting längre var främmande med den. Däremot hans personlighet, den var ett mysterium. Det var inte det att hon inte hade försökt förstå den, men hon hade slutligen givit upp. Insett att det inte fanns någon mening med det. Hon skulle aldrig kunna förstå hur Kaine tänkte och kände när det kom till henne, inte heller när det kom till allt annat. Det enda han kunde göra var att förklara det för henne, eftersom hon inte kunde förstå det själv. Men i slutändan var det bara tomma ord, eftersom att hon i grund och botten var tom på känslor. Hon skulle aldrig förstå de dödliga.
Men hon hade velat, för det var fascinerande. Hur de kunde leva i en sådan drömvärld. Hur det kunde hoppas och önska att få saker, även om det inte var vad som var bäst för dem. Som Kaine. Vem ville leva med en vampyr, egentligen? Hon kunde inte förstå varför.
I Locuras värld var allting mycket simplare. Där handlade det om att göra det man ville, helt enkelt. Inte om att sträva efter saker som var omöjliga. Och ifall man nu önskade det, då kunde man lika väl säg att livet var slut.
Det var hennes åsikt.

Ögonen gled bort från honom, mot trädens toppar.
- Havet, havet... Alltid detta tjatande om det stora blå. Kom över det, det är ändå bara vatten. Patetiskt, vidrigt vatten.
Hon ruskade smått på huvudet, som om hon försökte att få havet ur tankarna. Nej, hon gillade inte vatten. Inte heller gillade hon värme eller ljus. Och hon gillade inte växtlighet om den inte var död och såg inget vackert med varken stjärnor eller måne om natten. Det enda hon egentligen gillade var sig själv, och jakten såklart.
Och Kaine, som hon inte kunde vara utan.
Och Demetrius, vilken hon avgudade.
Men det var två för många att gilla, det visste hon själv. Hon måste på något sätt göra sig av med åtminstone en av dem. Det skulle göra allt mycket lättare. Men hon kunde inte välja.

Ett flin korsar hans läppar för en stund när han lyssnar till Locura's ord. Alla har sin egen syn att se på saker. Alla kan inte förstå varandras tycker och smak. Heller inte förstå alla tankar och åsikter och varför man gör som man gör.
"Jag kräver inte att du ska förstå. Det har jag aldrig gjort". Säger han bara lugnt. Samma lugn som alltid. Det är inte många gånger Kaine har brusat upp under sitt liv. Men de gånger han har gjort det har varit i sällskap av Locura. Hon får honom att känna långt mycket mer än vad han trodde var möjligt. Någonsin. Det är inte lätt för en ensam liten havsvarg som alltid har fått klara sig på egen hand. Alltid ensam.

Öronen klipper till på hans huvud. Den varna fuktiga vinden i luften får hans sjögräsgröna lugg att röra mjukt på sig. De havsblå ögonen fixerar Locura. Han tröttnar aldrig att se på henne. Inte ens då hon är nerblodad efter en lyckad jakt. Hon kommer alltid vara vacker i hans ögon.

[Fantasibrist till tusen! D: vet inte alls vad jag ska skriva...]

Locura gav honom en uttråkad blick och kollade sen bort. Upp emot träden. Funderade, trots att det inte var annat än patetiska tankar som det inte gick att få ut något av. Hon visste inte ens vad hon funderade över, eller varför hon gjorde det. Men det var sådan hon var.
Sinnessjuk.
Galen. Och hon älskade det. För det gav henne så mycket mer frihet och gjorde hennes liv så mycket enklare.
Men vars hade den simpla tiden farit? Tiden då hon inte behövde någon mer än sig själv och sin längtan efter att vara sig själv och leva livet?
Nu var hon besatt, inte bara av en utan två vargar. Den ena livet, den andra döden. Och hon om sanningen skulle fram så älskade den delen av henne som inte var vampyr den lilla havsvargen av hela sitt hjärta, medan vampyrdelen avgudade Skaparen och var villig att göra allt endast för att visa honom att hon var mer än bara ännu en patetiskt varg som han gett denna underbara gåva. Och det var en kamp som pågick inom henne, gjorde henne förvirrad.
Tystnaden lade sig mellan dem då Locura valde att inte svara. Hon visste helt enkelt inte vad hon skulle säga.
Vad sade man till en dödlig när man själv bar på det eviga livets gåva?

[Fantasibrist här med. x3]

Det här fuktiga klimatet trivs han i. Inte trodde han för några år sedan att det kunde finnas en sådan här plats i Numoori. Fukt trivs han i. Vatten. Kaine är en havsvarg. Klart han trivs i sitt element. För det är sådan han är. Det är inget som kommer kunna tas i från honom så länge han lever. Så länge hans hjärta slår. För vatten är en lika stor svaghet för honom. Han behöver det för att överleva. Som tur är finns vatten och fukt överallt. I jorden. I vinden, i växter och djur. Men inte i Locura. Hade Kaine varit blind. Och helt litat på att vattnet i varelser talar om för honom vart främlingar befinner sig. Då skulle han bara kunna lokalisera Locura så länge hon talade till honom. Kaine sträcker på nacken och halsen. Ser upp mot trädtopparna. Han flinar svagt. Detta är verkligen ingen passande plats för en vampyr. Kaine ruskar lätt på sig. Hans korta päls och den långa luggen är fuktiga. Förmodligen fuktigare än vad andra vargar skulle bli i den här skogen. Kaine's kropp liksom lockar till sig fukten. Det skvätter vattendroppar omkring honom. Kaine har börjat lära sig att kontrollera sin havsform. Men det är rätt krävande. Just nu koncentrerar han sig på det för att fukten i den här skogen inte ska påverka honom och locka fram havsformen. Han slickar sig om nosen. Han har rest sig upp. Det är svårt att sitta stilla när man ruskar på sig. Sen ser han på Locura igen.

Tystnade lade sig mellan dem, en tystnad som gjorde att Locura började ifrågasätta meningen med att vara på just denna plats med just denna varg. Dock gick det knappt ett ögonblick nu mera utan att hon ifrågasatte just den saken. Och sanningen var att hon inte kunde finna någon anledning att stanna. Men inte heller kunde hon förmå sig att vända honom ryggen och vandra sin väg. Och hon skämdes en aning över det, att hon låtit en dödlig få ett sådan grepp om henne att hon inte kunde ta hans liv. Men samtidigt kändes det bra, de gånger då han faktiskt lyckades locka fram hennes känslor. Men de gångerna blev allt mer sällsynta, för ju mer låst Locura kände sig desto mer tog vampyrsidan av henne över. Och den ville slå sig fri, till varje pris.
På några ögonblick stod hon åter på benen med de röda ögonen fästa vid Kaine. Det stack svagt inom henne, samma känsla som kom krypande när det var dags för jakt. Och för några ögonblick funderade hon på att kasta sig framåt och sätta tänderna i Kaine. Men sedan hejdade hon sig. Hon hade nyss jagat, vilket gjorde det möjligt för henne att kontrollera vampyren. Men hon visste inte hur länge detta skulle fungera.
- Det är bara en tidsfråga innan den tar över, innan jag tappar greppet och tar ditt liv.
Orden västes fram samtidigt som de röda ögonen skiftade tilll en mörkare nyans och sedan tillbaka igen.
- Och ändå står du kvar, som den dåre du är... Men det är inget fel i dårskap, min vän. Dock borde man veta om sina begränsningar. Och att vinna över en vampyr är långt bortom det du är kapabel till, Kaine.
Hon visste inte ens varför hon talade om detta med honom. Fanns det någon anledning? Nej. Men å andra sidan hade Locura alltid varit speciell och sagt saker som inte hade med något särskilt att göra. Hon behövde helt enkelt ingen anledning till att tala om en del ämnen, hon gjorde det endast för att hon kände för det, helt enkelt.

[Kort, men är död och allt jävla skit du vet... ]

Han ser på henne. Lyssnar till hennes ord. Åter igen upprepar hon det hon konstaterat så många gånger tidigare. Åter igen konstaterar Kaine det han yttrat ännu fler gånger.
"Låt mig vara en dåre. Om det betyder att jag får vara med dig till slutet så är jag gärna en dåre". Svarar han henne och möter hennes blodröda blick. Saknaden av de där vackra giftgröna ögonen skär fortfarande i hans hjärta. Men den röda färgen är vacker den med. Hela hon är vacker. Det kommer hon alltid vara. För alltid. Han å andra sidan kommer bara bli äldre och äldre. Men hon kommer alltid vara orörd. Nej, inte orörd. Det var vitben som gjorde detta mot henne. Hon sa att det var mot hennes vilja. Att hon inte ville ha det så. Men att hon inte kunde motstå. Ändå har hon gjort det så länge. Att han lever är väl ändå bevis nog. Men hatet mot denne vitben växer sig alltid starkare för varje dag.

[Kort. :P]

En suck gled över de smala läpparna och ut natten. En utandning som egentligen var helt meningslös för henne, men som höll sig kvar. Gammal vana som det kallades. Och kanske det också var med all rätt, eftersom att hon fortfarande var på samma plats som Kaine. För att han fick henne att behålla en del sidor som hon hade haft då hon varit en av de dödilga var det ingen tvekan om. Han lockade fram dessa sidor och med dem även känslor. Och det var också därför hon stannade, för att hon inte hade samvete att lämna honom då hon var i hans närhet.
Dock försökte vampyren för var dag som gick att trycka undan det. Trycka bort de känslor och de sidor som havsvargen lockade fram. För de instinkterna fanns endast ett mål - Att döda honom. Att suga livet ur Kaine som hon sög livet ur alla andra dödliga. Och visst kände hon en lust till att göra det. Men ännu var den inte stark nog. Dock var det endast en tidsfråga, inom kort skulle hon inte kunna kontrollera sig själv.
- Vad är det egentligen med er dödliga? Hur kommer det sig att ni kan värdera andra högre än ert eget liv?
Svansen svepte bakom henne och det var med en fundersam röst hon talade. För sanningen var den att hon verkligen inte kunde förstå hur någon kunde värdera någon annans liv högre än sitt egna.
- Jag förstår inte...Livet går ut på överlevnad, på att ta hand om sig själv. Hur kommer det sig då att du beter dig som du gör? Struntar i dig själv för att vara med mig... Och du är inte den enda jag har sett, nej. Skuggvargen och den lilasvarta var likadana. De tänkte offra sitt egna liv för att skydda den andra. Vad är det för konstiga värderingar ni har? Varför välja döden framför livet?
De röda ögonen såg på Kaine med en nästan uppgiven blick. Som om hon önskade kunna förstå, men inte kunde hur hon än försökte. Locura själv visste inte ens vad hon ville. Kanske det var bättre att vara ovetande om hur de dödliga egentligen fungerade, hur de kunde offra sig själv för någon annan. De var låsta, de var patetiska. Men var hon egentligen så mycket bättre? För här stod hon, den farligaste av alla varelser, i en tropisk djungel med en havsvarg som enda sällskap.
Kanske det till och med gjorde henne sämre.

Åter talat Locura. Som om hon med sina ord försöker få honom att inse hur dum han är. Men det är bara det att Kaine redan vet att han är dum. Att han kastar bort sitt liv för något som i slutändan kanske inte ens betyder något. Eftersom den han älskar så högt inte vandrat med de dödliga på länge. Men ändå kan han inte vända henne ryggen och fortsätta med sitt liv. För utan henne har han inget liv. Det är som han ser det. Han kanske är medlem i en flock och har plikter där. Men ingenting kan någonsin betyda lika mycket som hon.
"Det kanske ses otänkbart för dig nu. Men i slutändan går allt ut på att finna den man skulle kunna ge sitt liv för utan att tveka. Det är den individen man sparar sitt liv för". Han talar med sådant allvar i rösten. Han var en föräldralös liten valp. Han har inget haft någon som kunnat lära honom något alls i livet. Allt har han fått kämpa för själv. All insikt har han själv fått upptäcka. Och det är när insikten slår en som man är säker på att det är så det är. Ingenting kan vara fel då.

Ena ögonbrynet höjdes lätt i Locuras ansikte och det var med en outgrundlig blick i de röda ögonen som hon såg på havsvargen. Och i några sekunder stod hon endast där och såg på honom, lika stilla som en staty. En varg gjord av sten. Och sedan kastades huvudet bakåt, ögonen slöts och hon bröt ut i skratt. Inte ett glädjeskratt, varken varmt eller livligt. Snarare dött och kallt, glädjelöst och hånande. Och när blicken sedan åter fokuserades på Kaine låg ett slugt leende över hennes läppar.
- Att finna den man kan offra sitt liv för... Så patetiskt. Det enda som gäller i denna värld är överlevnad. Ni dödliga kan bara inte förstå det.
Det hördes i Locuras röst att hon trodde på sina egna ord och att hon fann det som Kaine sade väldigt roande. Och för första gången på länge såg hon faktiskt havsvargen som den patetiska lilla dödliga varelse han egentligen var. Och inom henne började vampyren morra.
Stillsamt tog hon ett steg närmare honom.
- Ifall du vill offra ditt liv för mig Kaine så tänker jag inte hindra dig. Men du kan inte förvänta dig detsamma från mig. Trots att jag kanske har fattat ett visst tycke för dig så betyder det inte att min egna överlevnad inte är viktigaste. För det är det enda som räknas i den kalla värld jag vandrar genom. Att överleva och att släcka törsten.
Huvudet lades på sned och det glimmade till i de röda ögonen.
- Jag är en hjärtlös varelse, helt utan samvete och begrepp om vad som är rätt och fel. Glöm aldrig det.
Leendet hade tunnats ut och nästan försvunnit helt medan hon talade, men när Locura nu var klar så gled det tillbaka över hennes läppar. Snett, hånande, elakt. Ja, det fanns ingen tvekan att hon var en av mörkrets varelser. Men samtidigt fanns det något annat också, något som gjorde att Kaine kunde vara i hennes närhet utan att förlora livet.
Och det var det som vampyren försökte kväva var dag som gick.

Han ser på henne. Ler åt hennes sätt att vara just hon. Sen drar han ett djupt andetag och skakar lätt på huvudet.
"Du säger att vi dödliga inte förstår... Men kanske är det bara tvärt om. Att det är vampyren som har förlorat förmågan att förstå". Han sveper till med svansen och sitter lugnt kvar där han sitter. Släpper henne inte med blicken.
"Varför skulle vampyren vara så speciell? Har du glömt hur man är tvungen att varje dag kämpa för sin överlevnad? Det dödliga livet är ingen dans på rosor. Har aldrig varit. Ingenting är en lek. Allt är alltid på blodigt allvar. Äta eller ätas. Reglerna är precis likadana för vampyren som det är för den vanliga vargen".
Han talar med ett sådant vuxet allvar. Det finns inga spår kvar av den lilla naiva och barnsliga valpen. Han har vuxit upp. Men allvaret och insikten om hur livet fungerar har alltid funnits där. För denne lilla havsvarg har alltid fått kämpa för sin överlevnad. Redan innan han ens var förmögen att ta hand om sig själv. Hur kan vampyren se ner på honom så? Hur kan hon säga det hon säger? Just för att hon bara tänker på sig själv. Men Kaine's liv har varit hårdare än de flestas. Klart han tydde sig till den varelse som var den allra första att någonsin bry sig om honom. Även om det inte var på något särskilt sätt. Kaine kommer aldrig att ge upp hoppet om Locura. Hoppet är det sista som överger än.

[Jag vill banka in lite vett i skallen på honom. >.< Det är så synd om honom. T_T Locura bara leker med honom.]

[Jaah, Kaine har det verkligen inte lätt D; Stackarn! Tycker så synd om honom! Haha, de borde skriva en artikel om deras omöjliga kärlek i Numooritidningen xD på tal om ingenting... Jag och mina idéer 8D]

Locuar fnös åt hans ord, även om leendet låg kvar på läpparna. Benen började röra sig då hon med stillsamma steg förflyttade tassarna, började vandra fram och tillbaka utan att riktigt tänka på vad hon gjorde. Detta var bara så roande på ett sätt, men samtidigt också en aning sorgligt. Eller, det var snarere så att hon kunde tänka sig att det var sorgligt, för en sådan känsla hade Kaine aldrig lyckats locka fram hos henne. Sorg var ännu okänt för Locura, och hon ville också ha det så.
- Du säger emot dig själv, dödlige från havet...
Väste hon fram samtidigt som blicken var riktad uppåt mot trädens kronor och alla de lövklädda grenar som de utgjordes av.
- Du säger att varje dag består av att kämpa för sin överlevnad, och inte tror jag att ni dödliga har det lättare än de med evigt liv. Men skillnaden är, precis som du själv uttryckte det, att ni kan offra erat liv för någon annan. Och det är inget som jag kallar för överlevnad.
Hon stannade upp och blicken vändes mot Kaine. Det gick helt enkelt inte ihop i hennes förvirrade härva av sinnessjuka tankar som bodde i hennes huvud. Locura kunde inte förstå vad det fanns för mening med att offra sig själv för någon annan. Visserligen, nog skulle hon försvara Kaine, men ifall det var en strid som var omöjlig att vinna skulle hon lämna honom. Åtminstone så som hon nu kände. Men det var det som var det luriga med att vara i närheten av havsvargen. Hon visste aldrig vad hon kände, inte heller hur starkt. Och kanske var det en av anledningarna till att det var svårt att slita sig ifrån honom. För även om det var jobbigt så visste Locura att hon inte kunde uppleva samma sak med någon annan. Det var endast Kaine som kunde locka fram dessa känslor hos henne.
Det var också därför han på något vis blev så pass värdefull som han var i hennes ögon.

[Haha. xD Ja, det vore något. x3]

Han ler åt henne när hon åter talar. Han är inte nedvärderande eller någonting som kan ses som ohyfsat. Han tycker om att höra henne tala. Höra hennes syn på saker. Hennes kommentarer och uttryck. Nog säger väl alla emot sig själv på många punkter. Även Locura.
"Kanske för att det är mycket lättare att kämpa för någon annan än att kämpa för sig själv". Svarar han henne lugnt. Det är hans syn på saken. Men nog skiljer den sig inte så mycket från andra.
"Kämpa för sitt eget liv är ett måste för att överleva. Men att kämpa för någon annan gör man för att man vill det. Man vill inte se den andre skadas eller känna sorg. Man kämpar och gör vad som helst för den andres lycka". Han uttrycker sina tankar högt. Han är inte så dum. Den lilla havsvargen.
"Men det är väl bara ännu en sak vampyren inte förstår sig på". Lägger han till och ser på henne. Inget trots kan skymtas hos honom någonstans. Men nog är det ändå trots som de sista orden är grundade på. Kaine har aldrig varit rädd för att trotsa vampyren. Han säger alltid vad han tycker och tänker för henne. Men varje gång spottar hon på hans ord och stampar på dem. Som om ingenting som kommer från honom är värt det minsta. Men Kaine bryr sig inte om det. För Locura betyder så mycket att han inte har något emot att hon trampar på honom.

De röda ögonen smalnade av en aning då Locura hörde hans svar. Läpparna särades lätt och man kunde ana den rosa tungan bakom raden av vassa tänder. Och det syntes på henne att hon verkligen försökte förstå vad Kaine just hade sagt, att hon verkligen försökte föreställa sig vad han menade med sina ord. Hur det måste vara att kunna offra sitt liv för någon annan.
Men sedan ruskades huvudet och den galna glimten var åter tillbaka i hennes ögon då hon åter såg på Kaine medan ett leende drog över läpparna.
- Man kan tro att ni har det lätt, ni dödliga. Men det har ni inte. Alldeles för många känslor styr era liv. Ni kan inte uppleva samma frihet som oss vampyrer.
Ett svagt hummande läte kom ur hennes strupe då hon talat klart, ett läte som talade om att hon var road. Kanske det var elakt att skratta åt den varg som hon visste tyckte om henne så mycket, och som även hon hade någon sorts dragning till. Men det spelade egentligen ingen roll då hon tänkte på det. Tiden skulle ändå ta honom ifrån henne, det var de båda medvetna om. Och det skulle även leda till att han försvann ur hennes minne och likaså att hennes känslor rann ut i sanden. Hon kunde likaväl vara snäll som elak, för i slutändan skulle det inte spela någon roll. Så hon följde sin natur.
- Men jag klandrar er inte... Det måste vara svårt att veta att man en dag ska dö.
Hon skrattade kort. Riktigt varför visste hon inte, kanske hon fann det aningen tillfredsställande att vara en aning nedvärderande mot Kaine. Han var ju trots allt den varg som låste fast henne i denna fuktiga skog, något som hon inte gillade.

Han gör inget annat än att ta emot hennes ord. För Kaine är inte den som klagar över rätt och fel och kommenterar andras sätt att se på saker. Alla får ha sin åsikt. Och han tycker om att höra hur Locura ser på saker. Det är tillräckligt roande för honom. För han uppskattar allt som kommer från henne. Även om det i andras ögon är nedvärderande och att han är patetisk som bara tar emot. Det spelar inte honom någon roll. Så länge Locura finns hos honom. Om så bara för en stund. Att få vara i hennes närhet. Det är gott nog för honom.
"Ingen har det lätt". Säger han bara lugnt. Han reser sig upp och ruskar på huvudet. Vattendroppar skvätter från hans blöta päls. Hittills är det lätt att hålla tillbaka havsformen. Den är bara i vägen på land. Han fuktar nosen med tungan.
"Inget varar för evigt". Svarar han på det sista Locura yttrar. För det finns inget som varar för evigt. Allting bryts långsamt ner. Även de som lever längre än andra kommer en dag att sluta vandra på jorden. Allt har sin tid.
Han ler lätt när han ser på Locura. Han vet att detta inte är en plats hon uppskattar. Och det syns så väl på henne. Men ändå stannar hon. Han tar några steg mot henne. Aldrig rädd att närma sig vampyren.
"Att se dig på en plats som denna är minsann en syn". Säger han med en lätt retlig ton.
"Vi kan mötas igen på en annan plats". Med de orden sagda menar han att det inte gör honom något om hon lämnar honom för stunden. Även om han alltid saknar hennes närvaro när hon är borta så är hon såklart ändå fri att vandra vart hon vill. Även om Kaine's hjärta trånar efter att alltid få vara Locura nära. Att hon aldrig lämnar honom.

Det var med en nästan trött blick som vampyren såg på Kaine. Han var som en liten valp ibland. Visserligen en mycket klok och välutvecklad valp, men fortfarande så liten och barnslig. Det verkade nästan som om det fanns saker i denna värld som han inte kunde förstå. Och Locura var inte säker på ifall hon skulle vara glad för hans skulle eller tycka synd om honom. Egentligen borde hon inte bry sig alls, endast skratta åt hans naiva syn på världen. Men det kunde hon inte, eftersom han lockade fram hennes gamla jag.
- Ber du mig nu att gå, att lämna dig?
Rösten var aningen irriterad, nästan som om Locura störde sig på det hela. Det gjorde hon faktiskt också. Hon kunde inte förstå varför han sade det som han nu sade, att de kunde mötas på någon annan plats. Det var han som hade valt att vandra vid hennes sida.
- Du är rolig, du lille. Först låser du mig till den fuktiga skogen, låter mig inte gå min väg. Håller mig kvar med känslor och andra dumma saker ni dödliga har för er. Och sedan ber du mig gå? Logiken hos en dödlig, omöjlig att förstå...
Men tankarna sköts åt sidan eftersom att vampyren inte kunde förmå sig fokusera på dem nog länge för att kunna komma fram till något. Det blev endast ett förvirrat nystan av tankar som ingen kunde göra något vettigt av. Det var otroligt att hon ens klarade av att tänka. Vampyrismen och sinnessjukan blandat borde nästan ha ätit upp hennes hjärna, men fortfarande stod hon här. Kanske aningen underligare än vad hon varit tidigare, men det spelade ingen roll för henne. Så länge hon levde var resten oviktigt.

Han flinar lätt åt henne. Att se alla hennes miner är ren underhållning för honom. Men inte på det negativa sättet. För han tycker om att se på henne.
Han flinar lätt åt hennes ord.
"Roar jag dig?" Frågar han henne med en lätt glimt i de havsblå ögonen. Självklart vill han alltid vara med henne. Och det har han sagt många gånger. Men hon är ändå vampyr. Och han havsvarg. De ligger på helt skilda nivåer. Även om han helst skulle vilja att de var jämlikar.
"Du har ett helt annat tempo än jag har. Jag tänkte att du kanske ville sträcka på benen". Säger han och ser på henne med ett lätt leende på läpparna. Själv skulle han inte ha något emot att smida förbi havet och fånga sig en fisk eller två. För fisk är fortfarande hans favoritföda. Och det är allt för många som ser snett på honom och grimaserar av avsmak när han glatt tuggar i sig en fisk.
"Jag vill fortfarande inget hellre än att vara med dig alltid. Något jag aldrig vill är att ta ifrån dig din frihet". Säger han sedan och ser på henne med värme i blicken. Han ber henne inte att förstå någonting. Hon får skratta åt honom hur mycket hon vill. Kalla honom naiv och barnslig och dum och allt vad hon kan tänkas kalla honom. För hon kan inte säga någonting alls utan att bry sig om honom.

En svag suck undslapp Lovura där hon stod och såg på den unga havsvargen. Han var fortfarande inte en dag äldre i hennes ögon än vad han varit då de möttes på stranden den där första gången. Och det minnet var det starkaste hon hade från livet innan allt detta. Minnet av Kaine på stranden. Det lös som elden bland de andra minnena som inte var mer än skuggor eller tomma hål i hennes medvetande.
Men skulle han försvinna så skulle även det blekna.
- Kaine... Min frihet kommer jag aldrig att äga. Inte så länge jag är med dig, och ifall jag ger mig av kommer jag bara att dras till Vitben. Det är så för den skapade. Frihet är ingenting vi äger.
Han förstod inte. Visst, nog hade hon frihet och nog längtade hon bort från denna skog. Men sanningen var att hon aldrig var riktigt fri. Det fanns alltid någon som var i stånd att kontrollera henne ifall de ville. Och hon visste det, men det spelade ingen större roll för vampyren. Hon hade lärt sig att leva med det, och det viktigaste var ju trots allt att överleva. Allt annat spelade egentligen ingen roll.