För...mycket...sol. Det var den envetna tanken som seglade genom den svartvita skuggvargens huvud där han på tre ben för tillfället tog sig fram över stäppen. Hans egna skuggor hade blivit alldeles för svaga för att ens hålla uppe formen av skuggbenet som i vanliga fall inte var särskilt krävande för honom. Han kunde inte i ord beskriva hur mycket han ogillade, rent utav hatade, det skinande klotet i just den stunden. Det faktum att flocken för tillfället befann sig på Solstäppen, vars namn egentligen sade nog, testade verkligen hans kraft och ork. Den här platsen var betydligt värre än Numoorislätten, dels för att de vandrade och därmed inte hade några permanenta lyor eller grottor där vars han kunde söka sin tillflykt under solens timmar. En annan orsak var att det fanns ännu mindre träd än på slätten, det var i alla fall hans uppfattning, vilket endast fick irritationen inom honom att växa. Han hatade verkligen den närmast konstanta känslan av att känna sig svag och orkeslös under dagarna, men just den dagen var det värre än vanligt, solen desto mer påtaglig. Smärtan hade börjat infinna sig, den som alltid dök upp då han fick för lite skuggor, när en alldeles för stor mängd drogs ifrån honom. Tanken skrämde honom rent utsagt. Den skogsgröna blicken fästes dock tacksamt vid ett större träd en bit bort då han tagit sig upp för en mindre kulle. Då han äntligen lyckades ta sig in i skuggan som skapades av den väldiga trädkronan och han sjönk ner intill stammen så lämnade en lättad suck honom. Så befriande. Det var inte nog för att på en gång återställa hans krafter, långt ifrån, men han blev av med känslan att krafterna drogs ifrån honom åtminstone, tillät honom att sakta men säkert återhämta sig. En välbekant doft fick honom att lyfta på huvudet, doften av den ena sonen. Han var så glad över att hans valpar inte behövde genomlida samma helvete som honom. Inte alls i samma utsträckning, på långa vägar. Deras stäppvargsblod gjorde nog rätt mycket nytta på den punkten. Den tanken skänkte honom både en glädje och en sorg, tanken på Hina.

| Paxat till Zephyr |

Zephyr såg ut över de öppna vidderna som badade i solljus så starkt att det bländade honom. Landskapet tycktes fortsätta i oändlighet vart än man vände blicken och han kisade mot sin fars gestalt som rörde sig bort mot ett större träd. 
    Den unga vargen hade inte bråttom när han följde Sleazoids spår. I sådan påtaglig hetta var det extra viktigt att inte slösa onödig energi. Trädet kastade hårda skuggor över kal, torr mark, tillräckligt stora att ge skydd åt även Zephyr. Han satte sig ned intill Sleazoid, den något svalare marken välkomnande mot hans tassar.
   Sonen förstod varför fadern sökt sig hit. Det var bara så mycket vatten kunde göra för honom. Sleazoid behövde skuggorna. De var till stor hjälp. Zephyr svalde mot den bittra smaken i sin mun. På ett högst irriterande plan fann han sig avundas skuggorna. Mer hjälpsamma än han någonsin varit, hade han svårt att se sin egen relation med sin far lika stark.
    "Vi måste bort från det här stället", konstaterade Zephyr efter tystnaden mellan dem tagit tillräckligt med plats. "Det är för öppet. Jag gillar det inte." Han tänkte inte medge att en av anledningarna också var oron över sin far. Det kändes som en dum sak att nämna, speciellt när han visste att Sleazoid klarade sig.
    Efter en förhållandevis alldaglig konversation angående stäppens plågande hetta och Qus framtida planer föll de två vargarna åter i tystnad. Den var sällsam och Zephyr bet insidan av sin kind, inte helt säker på om han borde bryta den.
    "Hinata", sade han som ur tomma intet utan att se mot sin far. Namnet kändes som en sträv obekant på tungan. "Hurdan var hon?" Det var inte som om Sleazoid aldrig talat om deras mor, men i ärlighetens namn hade Zephyr aldrig riktigt lyssnat. Vad det berodde på var han inte säker på, även om han kunde gissa. Det var annorlunda nu. Han förmådde sig inte att kalla henne mor eller mamma. Det kändes fel, som om han inte hade rätten när han bara mindes henne som en värmande trygghet utan ansikte. Rösten var dämpad när han fortsatte. "Jag minns henne knappt."


[Avslutat]