Öronen klipper till på hans huvud och han lyssnar på Locura's ord. Hennes ord smärtar honom. Det hugger i hjärtat. Det vill slitas sönder och brista. Han tar några steg mot henne. Stannar när han står precis framför henne. Han är högre än henne. Men hon kommer alltid vara störst. Alltid ha störst plats i hans hjärta. Han ser som vanligt inte vampyren. Han ser bara henne. Locura. Hon som driver med honom. Ser ner på honom och kallar honom patetisk. Hon som betyder så mycket.
"Jag vet fortfarande inte alla sidor av att vara vampyr". Säger han och ser henne djupt i ögonen. Öronen står spetsade på hans huvud och den blöta luggen ligger mot ansiktet på honom. Kaine är som sagt havsvarg. Fukten dras till honom mer än vad den gör till andra. Det ser nästan ut som att han just kommit upp ur havet nu när han har vistats i denna skog så länge.
"Men jag vet att om man känner att ens frihet inte tillhör en själv så gör den inte det. Tillåter man någon annan att äga den så är det så det är. Skapare eller inte. Nog finns det ett band som knyter er. Ett band förmodligen ingen kan förstå. Ingen dödlig i alla fall. Men nog kan man om man bara kämpar. Ta kontrollen och bli sin egen". Han tar ännu ett steg närmare Locura.
"Men såklart. Allt handlar om viljan". Säger han. Han har aldrig menat att förarga eller reta Locura på något sätt. Varför han säger som han gör. Med sådant vuxet allvar. Han säger bara som han känner. Vad som känns rätt. Och det är så det är. Alla kan. Men vill man? Kaine vill bara det bästa för Locura. För han älskar henne. Det är så det är.
Han tar åter ett steg mot henne så att hon står så nära och sen sträcker han på nacken och ger Locura en puff på kinden. Bryr sig inte så mycket om hur hon kommer att reagera. Hon får bli förbannad på honom om hon vill. Men känslan av hennes kind, kall, hård, men ändå mjuk. Den känslan kan han leva på länge.

[Hojta till om det är något du inte går med på så kan jag ändra. (A)]

[Ooooh, kärleksfullt ;D]

Locura stod helt stilla, mycket likt en staty. En av vampyrens briljanta egenskaper - Att kunna vara alldeles stilla. Det krävdes varken koncentration eller någon speciell vilja för att lyckas med det. Hon behövde bara välja att stå där helt enkelt. Svårare än så var det inte.
Och hon lyssnade. Trots att det kanske inte verkade som det så lyssnade hon till varje ord som Kaine sade. Och det lockade fram något inom henne, ett minne som sedan länge legat begravt. Ett minne om hur det var att vara levande, att vara en giftvarg. På den tiden satte hon sin frihet främst. Överlevnad var ingenting som spelade någon större roll egentligen, ifall hon klarade sig eller inte var något som hon inte brydde sig vidare mycket om. Det var friheten som räknades, känslan av att vara sin egen herre och kunna göra precis vad hon ville. Och det var också bara det hon gjorde, det hon ville göra. Men nu... Hon börjar undra om det verkligen var det hon höll på med.
Livet som vampyr sades vara underbart. De var magnifika och mäktiga varelser, och visst var Locura sådan. Hon ansåg sig till och med kunna mäta sig med Gudarna ifall det skulle behövas. Ifall de ens fanns. Men det var något med Kaine som fick henne att börja undra ifall det verkligen var det perfekta livet. Kunde det inte var så att det fanns mer någonstans, något som hon missade?
En lätt beröring vid hennes kind ryckte henne ur de förvirrade tankarna och med ett väsande tog hon några snabba steg åt sidan samtidigt som huvudet vändes mot Kaine. Hon önskade inte hans beröring och då borde han heller inte ge henne den. Ifall hon ville att han skulle röra henne skulle hon be om det, men hade hon gjort det? Nej. Så varför gjorde han då det?
- Ett monster, Kaine... Det är vad du har förälskat dig i. Ett monster som en vacker dag kommer att slita strupen av dig och dricka ditt blod. Hur kan en varelse som du vara dum nog att åtrå en sådan som jag?
Rösten var inte den silkeslena, lockande som den brukade vara. Den var hes, väsande. Som om Locura kände avsky. Ifall hon gjorde det eller inte var oklart, och ifall det var mot Kaine eller henne själv var också ett mysterium.
- Det är vi som är mardrömmarna, det är ni som är offren. Det är vi som ska locka er i fördärvet, inte tvärtom. Du borde frukta mig...
Det hördes på henne att hon var aningen förvirrad. Fortfarande hade hon inte lärt sig hur det var att vara i hans närhet. Men sådan var Locura, hon lärde sig aldrig. Var inte nog fokuserad på verkligheten för att lyckas med en sådan sak. Och det skulle hon nog heller aldrig bli.

Hon reagerar som förväntat. Kaine sätter sig bara ner och låter henne brusa upp. För det hade förvånat honom om hon inte brusat upp. Kanske gillade han att hon brusade upp. Kanske gillade han att se henne förbannad och förvirrad. Det betyder i alla fall att hon tänker. Att hon för en stund släpper sin instängda syn på saker och för en stund ser honom.
Öronen klipper till på huvudet och Kaine sitter där och ser på henne. Kanske är det även ett leende eller ett flin som leker i mungipan.
"Är det var du ser dig själv som? Ett monster". Frågar han med samma lugn som alltid. Lika lugn som vattenytan en vacker sommardag. Det är som att ingenting kan rubba hans lugn.
"Du kan försöka. Men du kommer aldrig kunna ändra på hur jag ser dig". Han sveper svansen om tassarna.
"Man kan ändra på sig själv. Men man kan aldrig ändra andras syn på en. Den kraften ligger bara i betraktarens ögon". Det är som att hans stämma skuggas av ett mörker. Något oförklarligt. Kaine tänker inte på det själv. Det är bara något som funnits där väldigt länge nu.
"Fortsätt hota mitt liv om du vill. Ta det om du vill. Du kommer alltid att vara vacker och betydelsefull för mig". Kanske går det inte att förstå hur Kaine tänker. Kanske tänker han inte alls. Förmodligen skulle inte ens telepatiker kunna läsa honom och få ut svaret ur hans hjärna. Man skulle bara drunkna.

Ett skratt lämnade Locura. Ett kort, hastigt skratt som verkade vara helt opassande i deras nuvarande samtalsämne. Men det var ju sådan hon var, oberäknerlig. Den varg som kunde säga exakt vad denne skulle få av Locura var en varg som inte existerade. Inte ens tankeläsare skulle kunna läsa av hennes förvirrade medvetande utan att få en kraftig huvudvärk. Och även om de lyckades skulle de inte få något vettigt ut ur det hela. Locura var den enda som på något vis kunde förstå de sinnessjuka tankarna som dagligen passerade genom hennes huvud.
Huvudet skakades lätt, nästan en aning sorgset, efter att skrattet hade dött ut och sedan vändes den klart röda blicken åter mot Kaine.
- Det är som du säger, man väljer själv vad man vill bli. Åtminstone så länge ingen annan har mer makt över en än vad man själv har. Och det är det som är det svåra i mitt fall.
Ett lurigt leende riktades mot Kaine.
- För jag har inte all makt över mig själv, nej... Långt ifrån! Jag är bara en spelpjäs i en mäktigare varelses spel, det är bara så att han inte har kallat mig ännu. Och därför är jag här, för att jag behöver någon som är mäktigare och till viss del kan bestämma över mig.
Locura hade visserligen endast en vag aning om vad hon talade om, men sanningen var den att hon hade väldigt rätt i det hon sade. Det var inte lätt för henne, hon hade blivit lämnad av sin skapare. Hon hade saknat vägledning och någon som talade om reglerna för henne. Det hade varit en omvälvande sak att gå från dödlig till vampyr. Att ge någon det eviga livets gåva utan att ge denne vissa riktlinjer var kanske något som vissa skulle klara av att ta emot, men Locura hade verkligen känt sig vilsen. Och det hängde fortfarande kvar, djupt inom henne. Även om hon själv inte visste om det.
- Jag ser mig inte som ett monster, men du borde göra det...

Han kommenterar inte det hon säger först. Det är ingen idé och han har ingen lust att sitta och munhuggas med henne om sådana saker. Det är inte värt det. Istället sitter han där lugnt och studerar henne när hon talar. Studerar hennes kroppsspråk som alltid fascinerar honom då hon aldrig har ett specifikt rörelsemönster hon går efter.

Han skakar åter på huvudet när hon slutat tala. När hon sagt att han borde se henne som ett monster. Tyvärr är det omöjligt för Kaine.
"Ledsen att göra dig besviken. Men ett monster kommer jag aldrig att se dig som. Någonsin". Säger han lugnt. Och det är som att en kyla har smygit sig in i hans stämma. En kyla som helt klart deklarerar att han menar sina ord och inte tänker ändra på sitt sätt att se saker. Att han lika envist som alltid håller fast vid sina egna övertygelser. Det är endast Kaine som kan ändra sitt sätt att se på Locura. Och det kommer aldrig att ske.

Ett svagt hummande kunde höras ur Locuras strupe då hon lyssnade till hans ord. Ett förtjust ljud samtidigt som ena ögonbrynet höjdes svagt i hennes ansikte. Hon tog stillsamt ett steg närmare honom och betraktade den unga havsvargen med en förtjust blick. Men det var inte orden som han uttalade som var källan till denna reaktion, det var tonen som han hade i rösten. Locura missade den inte. Hennes skarpa hörsel missade så gott som ingenting. Och när hon nu kunde höra den bestämda kylan i Kaines röst så var det något som hon faktiskt tyckte var roande. Kanske var hon störd, vrickad och sinnessjuk. Vem skulle annars tycka att en sådan sak var rolig? Men för Locura spelade det ingen roll, det hon tyckte var rätt och alla andras åsikter var fel. Så hade det alltid varit i hennes värld.
- Men vad är det jag hör, du son av havet? Är det en viss kyla som kommer ur dina ord då du tilltalar mig?
Återigen smög sig det hummande lätet fram ur hennes strupe och ännu ett steg togs emot Kaine. Locura flinade lätt emot honom, silkeslent men ändå hånfullt. Han måste vara dum ifall han inte förstod att hon tyckte det hela var roligt, nästan som om hon såg det som ett skämt av något slag.
- Jag hör den, Kaine. Jag hör tonen. Vad tyder den på? Kan det vara irritation, ja, det kan det vara. Eller är det något starkare, är det ilska? Eller är det tonen av frustration som sakta smyger sig fram? Det kanske inte bara är jag som börjar bli tärd av detta levnadssätt...
Ett kort fnitter lämnade henne, det följt av samma hummande som tidigare. Ett läte som kom långt nerifrån hennes strupe, ett läte som hon inte tänkte på att hon gjorde men som kom naturligt.

Han rör sig inte. Den havsblå blicken är fäst på henne. Öronen står spetsade på huvudet och fångar upp alla ord som flyter över Locura's läppar. Kylan som kommer ur hans röst är inget han själv tänker på. Och inte känner han sig irriterad, ilsken eller frustrerad. Okej. Frustrerad kanske han känner sig. Men det enbart för att Locura kan stå så nära men ändå vara så långt bort. Att hon är med honom men samtidigt inte vill vara med honom. Att hon hela tiden tjatar om vitben.

Ett kyligt flin sprider sig på hans läppar. Förmodligen är hans frustrerad. Men inte är det på grund av detta levnads sätt. Det är han själv som skapar frustrationen. Frustrationen kommer ur längtan.
"Ta det som du vill". Säger han och tonen är både kylig och retfull. Den havsblå blicken innehåller även de en oförklarlig kyla. Men det är något som kommit med åldern. Förmodligen. Efter allt han gått igenom sedan han som liten ensam valp anlände till Numoori.

Ännu ett kort fnitter lämnade Locuras strupe, även denna gång följt av det hummande ljudet. Det var nästan som om hon hånade honom. Hon kunde höra hur kylan i hans röst höll sig kvar då han uttalade meningen som svar på hennes ord. Och en tanke korsade hennes huvud.
Kanske han skulle göra sig bra som vampyr, trots allt.
Odjuret inom henne började spinna, viskade att det enda rätta var att bita honom. Spela roll om han överlevde, hans död eller hans förvandling skulle trygga hennes överlevnad. Och den var allt som betydde något. Tungan fuktade läpparna och med en hungrig blick granskade hon den unga havsvargen. Nej, det skulle inte vara fel att sätta tänderna i honom.
Men sedan ändrade hon sig, backade ett steg och ruskade huvudet. Det var fel, Kaine skulle leva. Det var det enda som gjorde henne levande, eller så levande hon kunde vara. Och det fick inte försvinna.

[Kort, men har as bråttom. Batteriet tar snart slut i datorn och har ingen laddare med mig -.-]

Kaine studerar henne fortfarande. Det tycker han om att göra. Men han stirrar inte. Öronen klipper till på huvudet när Locura fnittrar. Det är ett vackert ljud. Han ler lätt. Glad över att han trots allt får vara nära henne. Så nära som hon tillåter i alla fall. Han säger inget mer för det finns inget att kommentera. Kaine är ingen stor talare. Det har han aldrig varit. Han talar bara när han har något att säga eller har ett intressant samtal med någon han tycker om. Men det finns ingen annan han tycker så mycket om som Locura. Och hon bara retar honom och ser ner på honom. Men det gör ingenting. Kaine har inget emot det.

[Kort. Kom inte på något bra. x3]

AVSLUTAT!

[Jag och Kaine kom överens om det då det stått stilla så länge ^^]