Ungtiken hade bestämt sig för att undersöka lite mer av de närliggande områdena kring Kaiwood. Kaiwood själv är hon så trött på och vill helst spendera så lite tid där som möjligt. Men hon måste ändå visa sig i Kaiwood så de inte blir misstänksamma. Helst vill hon därifrån helt. Aldrig komma tillbaka. Men det är lättare sagt än gjort. Hon måste ha en plan. Någonstans att ta vägen. Eller hur? Hon måste fundera mer på det. Hon vill inte vara fast i TBB hela livet. Hon passar inte in där.
Ungtiken suckar lätt och ser sig omkring på alla stenar. De flesta är enorma jämfört med hennes själv. Är det något hon stör sig över så är det hennes storlek. Som om det tar längre tid för henne att växa än för alla andra.
Hon stannar upp. Hoppar sedan upp på en stor sten. En väldigt stor sten dessutom. Som om hon försöker bevisa för sig själv att hon kan. För det finns ingen annan att bevisa det för här. Hon är ensam. Efter mycket krafs med klorna och frustrerande pip lyckas hon ta sig upp på den stora stenen. Det är verkligen en enorm sten. Men väl däruppe ser hon ut över hela området. Stenslätten. Nog gör den skäl för sitt namn. Sten vart man än tittar. Hur hamnade hon så långt ut på den? Man kan se Kaiwood i fjärran. Mörk och förebrående. Hon ryser till. Vad skulle hända om hon tog sig över stenslätten och på andra sidan sprang åt något håll. Tog sig så långt bort från Kaiwood som möjligt. Vad finns på andra sidan? Finns det något alls där? Det tåls väl att utforskas. Någon gång. Snart. När?
Den långa svansen ligger mot stenens kalla sida. Ungtiken bär fortfarande valppäls. Ingen tar henne på allvar. Men den förr rätt ljusa pälsen har ändå mörknat. Och så börjar vissa tecken framträda. Svansen ser randig ut. Sleazoid... far... har randig svans. Chay är randig han med. Jira ser mest ut som mor. Den talangfulle.
Hon ruskar på huvudet. Tänker inte låta sitt sinne tyngas ner nu. Solen står högt på himlen. Det är en vacker dag. Varm. Vinden sveper mjukt över stenslätten. Smeker vargens päls. Öronen står spetsade på huvudet. Vippar då och då fram och tillbaka. Här kan hon inte sitta hela dagen. Hon borde utforska lite nu när hon är här. Hon hukar sig och tar sikte på den närliggande stenen. Sedan hoppar hon. Hon landar perfekt. Balansen är perfekt. Svansen sveper genom luften. Den glödande blicken sveper över slätten. Vart ska hon gå? Inte mot Kaiwood i alla fall.

[PAX TILL ACHILLES]

[ACHILLES ÄR HÄR <3]

Achilles njöt av det sköna vädret medan han stadigt balanserade på en av de större stenarna i Ken-Yak som han känner så väl. Hans päls var fortfarande tjock från den långa kalla vintern, men under pälsen var han nu mer välmusklad än tidigare, och även om han fortfarande var ynglig så såg han mer och mer ut som en fullvuxen varg än tidigare, och började se mer ut som sin far till kroppen, även om han fortfarande bar sin mors vackert ljusblå ögon.

Achilles var uppvuxen i dessa trakter och kunde Ken-Yak utantill, varenda sten, varenda stig. Det var hemma för honom, trots att det är en ogästvänlig plats. Här hade han lekt, och här hade han tränat. Det var dock sällan som man träffade på vargar här, speciellt vargar som inte tillhörde Qu. Det var knappt att man kunde hitta byten här.

Till skillnad från många andravargar som oftast utnyttjade sitt doftsinne, så var Achilles hörsel hans starkaste sinne, oc hde han oftast förlitade sig på. Han kunde höra ljud som var både högre och lägre än de flesta, och han hörde oftast vargar långt innan han kunde vädra deras doft. Så var det även i detta fall. Långt bort kunde han höra ljudet av tassar som tog sig fram på stenen och de svaga rispande ljudet av klor som greppade efter balans om stenen.

Achilles rörde sig genast och obehindrat mot ljduen för tat undersöka vem de kunde vara. Sådana ljud kunde inte avslöja vem et var lika lätt som dofter kunde. Han log lätt för sig själv dock när han snart fick vädring på en främmande hona. Eller doften var inte helt främmande, för den avslöjade ganska snart att hon tillhörde en bekant fiendeflock.. Men just denna varg hade han fortfarande inte minnas sig ha träffat tidigare. Det dröjde inte länge innan han träffade på henne, hon verkade ha rört sig i hans riktning så de träffades fortare än han trodde. Han stannade till och betraktade henne. Han lyssnade till hennes andetag, och lyssnade till hennes hjärtslag. Sådana saker kunde avslöja mer om vargar än man kunde tro och Achilles hade blivit allt duktigare på att urskilja ljud från varandra, speciellt på en plats som denna som ständigt är nästan helt tyst.

Man kunde ana ett flin i hans ansikte. Hon var ganska söt. Men han visste vilken flock hon tillhörde.
"Hey, du där!" Sa han högt för att få hennes uppmärksamhet.

Hon står stilla på stenen och försöker få någon rätsida på sina tankar. Hon tycker inte om att vara förvirrad, och frustrerad på grund av att hon är förvirrad. Men egentligen... Vad har hon att vara förvirrad över? Hon vet vad hon vill. Hon vet vad hon inte vill. Det är bara vägen dit som inte är helt säker. För hon vet att om hon lyckas, så kommer hon vara jagad hela livet. Men det är kanske bättre än att vara fast på ett ställe där man inte passar in.

Hon suckar. Sedan sänker hon nosen mot stenen hon står på. Hon ser på mönstret i stenen. Hon kan känna vibrationerna från marken genom stenen. Den långa svansen höjs och sveper till bakom henne. Ringlar sig likt en orm genom luften. Hon har ärvt en överrörlig svans från sin mor. Hon fokuserar på vibrationerna i marken. Det är något... eller någon som är på väg åt hennes håll. När hon väl lärde sig att lyssna till vibrationerna så blev det mycket enklare att varsebli när någon finns i närheten.

Hon höjer huvudet och ser på hanen när han kommer gående mellan stenarna. Hon blev genast på sin vakt när hans doft avslöjar att han är en Qu. Hon har lärt sig Qu's doft. Första gången hon kände den doften var när hon mötte Sleazoid... far. Och ungtiken har ett väldigt bra minne. Hon ser misstänksamt på hanen när han kommer närmare. Ännu mer misstänksam blir hon när han talar.
"Hej du själv". Svarar hon honom med sin ännu ljusa röst. Hon hoppas att den kommer få en mörkare och vackrare klang när hon blir äldre. Man kan ju hoppas i alla fall.
"Vem är du?" Frågar hon sedan. För hon är trots allt en väldigt nyfiken ung tik. Och även om hon lärt sig att vara misstänksam mot alla hon möter så är nyfikenheten ändå väldigt stark. För hon tycker faktiskt det är kul lära känna nya vargar.

Hon verkade inte direkt rädd för honom, men han kunde känna av den där försiktigheten ändå. Det hade ju aldrig träffats tidigare så varför skulle hon lita på honom direkt? Själv tycktes han bara tycka att det var roligt att träffa nya. Så länge de inte var direkt agressiva mot honom så brydde han sig inte utan var sig själv och avslappnad. Fast kanske dolde sig andra djupare känslor under den glada ytan?
"Jag är Achilles." Sa han kort men självsäkert och nickade lätt åt tiken. Han misstänkte att hon listat ut att han är en Qu'are, precis som han förstod att hon var från TBB.
"Och ni är?" sa han artigt och flinade lätt.

Hon studerar hanen. Studerar hans färger.
Han presenterar sig som Achilles. Det låter som att han talar sanning.
Att han inte vara använder sig av ett annat namn. Flocken har försökt lära
henne att man inte kan lita på Qu. Att Qu är fienden. Man kan inte lita på någon.
Allra minst sin egen flock.
"Mitt namn är Wami". Det är i alla fall vad hon kallas. Och det är en del av hennes
hela namn. Men det är sällan hon använder sig av sitt hela namn. För det
påminner henne allt för mycket om Kaiwood. Blev hon döpt efter skogen eller vad?
Är det ännu ett sätt till att se ner på henne?
Hon står kvar på stenen. Svansen slingrar sig lätt i luften bakom henne.
Öronen står spetsade på huvudet. Misstänksamheten regerar hennes blick.
Men den fläckar inte hennes hållning. Hon har en väldigt högrest och stolt hållning.
Något som egentligen inte passar in på hennes karaktär förmodligen. Det är även något
hon inte tänker på.

Hans varma leende tonades ut till ett något mer neutralt uttryck. Han betraktade henne tyst en stund ch funderade. Visste hon att hon var på fiendemark? Han bar helt klart en tydlig doft från deras fiendeflock som Achilles kände allt annat än kärlek för. Flocken som hade tagit hans halvbror Morg ifrån honom.

"Du vet att du vandrar på fiendemark va? TBB:are är väl inte direkt.. välkomna på Qus marker. Som du säkert förstår.." Sa han nästan ursäktande men allvarligt.
Achilles var inte direkt fientlig, det hade han svårt att varam utan han sa det med en mer varnande stämma så att hon inte skulle råka illa ut. Även om det är en fred mellan flockarna, så var han tveksam till om det skulle vara en varande fred, och han om någon ville inte riskera att starta något igen, och han ville inte ha bråkmakare på deras revir, så kom hon med onda avsikter så visste han att han var tvungen att skicka iväg henne.

Fiendemark. Jo, så sant. Men hon är inte den hon förväntas vara.
"Jag riskerar mitt liv allra mest på TBB:s marker. Man väljer inte sin familj". Hon hoppar ner från stenen och sätter sig ner framför hanen. Hon skulle inte vara någon match för honom om han skulle attackera. Hennes gift skulle nog göra mest skada.
"En dag ska jag sticka därifrån. Och aldrig ska jag vända tillbaka". Hon är ärlig i vartenda ord. Vet att hon riskerar sitt liv bara genom att yttra dem. Ja, hon riskerar sitt liv varje dag. Men inte blir hon modfälld för det. Det triggar henne bara ännu mer. En dag. Ja, då ska hon sticka. Hon hör inte hemma där. Och en sak är säker. Kaiwood är inte den plats hon ska dö på.
Den mjukt glödande blicken hålls fäst på hanen. Hon har inte tänkt övertyga honom om en åsikt om henne. Vill han se henne som fienden och jaga bort henne från reviret så tänker hon inte klandra honom. Hon vill bara inte att han ska se henne som en TBB:are.

Achilles blev lite förvånad över hennes svar. Så hon menade att hon inte ville tillhöra TBB? Det var nytt för honom. Han tog nästan för givet att man var stolt medlem av en flock, oavsett vilken man tillhörde. Men för honom så var det så självklart att man älskade den familj man hade. Han älskade sin familj så, och han skulle inte velat byta bort den, även om de få som var kvar är en liten skara. De hade förlorat många den senaste tiden. Men han älskade dem fortfarande.

"Vänta nu här, du vill inte tillbaka till TBB? Och varför skulle de göra dig illa?" Frågade han uppriktigt förvånad.

Hon ler lite lätt mot honom och skakar på huvudet. Nej, hon vill verkligen inte tillbaka.
"Är du med i TBB är du med för livet. Du måste vara lojal mot flocken. Endast kämpa för flocken. Det är ju självklart att det ska vara så. De är ju en flock. Men en familj är de inte. Deras regler är hårda. Minsta felsteg anses vara förräderi. Och förräderi straffas med döden. Skulle jag ställa mig upp inför ledaren och säga att jag vill lämna dem skulle jag med all säkerhet inte lämna skogen levande. Och jag bara sticker skulle de jaga efter mig om så till världens ände och avsluta mitt liv när de får tag på mig. Jag föddes in i flocken. Jag hade inget val. Och jag var den lilla svaga valpen i kullen. Den som ingen såg något stort i. Jag har fått kämpa varje dag för att bekräftelse som aldrig kommer. Och jag kan aldrig bli lika blodtörstig som de". Hon skakar på huvudet igen och fuktar sedan nosen med tungan.
"Jag har försökt att passa in. Men jag är inte som de. Jag kommer förmodligen aldrig kunna göra min mor stolt". Hon är inte säker på om hon är tacksam över det liv hon fått. Inte när hon föddes in i en sådan flock. Och mor har inte gett henne annat än ärr. Både fysiska och psykiska.
"Jag vet inte. Kanske har jag ärvt min goda sida från min far. Jag har mött honom en gång. Men han verkade inte vara glad över att veta att han gett valpar till fienden". Hon suckar kort. Hon skulle verkligen vilja lära känna sin far bättre. Men hur ska hon få honom att förstå att hon inte är en TBB i själ och hjärta?

[Det har ju gått ett tag sedan vi startade det här rollet. :3 Wami är inte längre TBB. Hon har lämnat dem i chaoset :3 Och så har hon blivit lite äldre.]

"Hm jaha.." Sa han något fövånad. Han tog mer förgivet att alla var trogna sin flock och trivdes där, och om de inte gjorde de så kunde de lämna flocken. Han fick verkligen inse att alla flockar är likadana, och de går inte att dömma vargarna i en flock, speciellt inte de som är födda i en flock. Achilles hade väl turen att hamna i en flock som han trivdes i.

"Jag antar att vi inte kan välja vår familj.." Sa han i en konstaterande rak ton. Fast Achilles hade inte heller så mycket familj kvar att välja bort. Alla familjemedlemmar till blod som han kände var redan döda.

Achilles visste dock inte hur mycket medlidande för en som varit TBBare. Han var ju fortfarande en Quare och hon kanske kände hat mot honom även fast hon ville säga att hon inte var det. Möjligheten fanns ju att hon ljög för honom också. Han ville testa hennes avsikter lite.

"Har du funderat på att gå med i en annan flock då? Förstår om du inte kan tänka dig gå med i Qu, men det finns ju andra flockar längre bort. Det går att hitta en ny familj."

"Eller så söker du upp din far igen. Han är ändå din far, eller hur? Han måste ju kunna se att du har en del av honom i dig, inte sant? Vart bor han?"

Hon skakar lätt på huvudet. Nej, man kan inte välja sin familj. Hur mycket hon än önskar att hon kunde. Hon vill bara bort från TBB. Nu när mor inte finns längre heller så kan Wami förmodligen sticka bara hon får en chans. Och kommer det en chans så kommer hon ta den.

Hon ser på hanen. En annan flock? Jo, hon tänkte på det först. Men hon vill inte dra in någon i hennes problem. TBB kommer säkerligen jaga efter henne tills de finner henne. Och då kommer de med all säkerhet döda henne. Och skada alla som står henne nära. Hon tänker mer på att skapa en egen flock. En flock där fler mer problem, eller inte problem kan få följa med. Där alla är respekterade och ingen ser ner på. Alla ställer upp för alla och alla är lika värda. Allas talan räknas och ingen glöms bort.

"Jag skulle bara dra olycka över medlemmarna om jag går med i en annan flock. Men TBB eller andra onda flockar skulle jag aldrig kunna tänka mig att gå med i. Jag är inte som de. Jag funderar mer på att skapa en egen flock". Hon önskar att hon kunde göra något sådant. Och hon skulle verkligen kämpa för sina medlemmar. Hon skulle ställa upp för alla. Såklart skulle hon bli glad om andra ställde upp för henne. Men hennes problem är hennes problem. Hon vill skapa ett hem och en trygghet för så många hon kan. Krig och ondska vill hon inte ha att göra med. För hon är inte sådan. Hon vill bara skapa sig sitt eget lilla paradis med likasinnade vargar.

"Jag vet inte om han vill ha med någon av sina misstag till valpar att göra med. Han är en Qu". Det är väl det mesta hon fått reda på om sin far. Vilken flock han tillhör och vad han heter. Och att valparna med Nisha var ett stort misstag.

Achilles ryckte till när han hörde att hennes far var en från Qu. Hade han hört rätt?
- "Du.. Du menar att din far är en Qu?"
Han tystnade en stund och så aningen förvånad ut. Det var det sist han hade väntat sig.

- "Vem??" Sade han med minst lika mycket krav som nyfikenhet. Han förstod inte varför han inte hade hört talats om att de skulle finnas avkommor till någon av deras medlemmar i TBB av alla flockar.

Fast egentligen så blev han kanske inte så förvånad heller av att det just finns avkommor utanför Qu, när han tänkte efter så visste han nog egentligen att ganska många hade avkommor utanför flocken. Achilles hade ju sina halvsyskon någon helt annanstans nu mera och han hade nog hört att de andra också hade valpar på annat håll..

Han var nog mest förvånad för att han inte hade förväntat sig att träffa på en.

Det rycker lätt i öronen på Wami när hon studerar hanens reaktion. Det är väl inte konstigt om han inte vet om något. Valpar mellan fienden är väl inte så populärt. Den blå blicken vilar på hanen. Har inte släppt fokusen på honom det minsta.

"Han heter Sleazoid". Säger hon och fuktar lugnt nosen med tungan som är lika blå som nosen. Hon tippar huvudet lätt på sne när hon fortsätter studera hanen. Vad ska han göra med denna information nu då? Wami är lika lugn som vanligt. Det rycker till i svanstippen och jorden viskar varnande.

Hon kan bara lugnt invänta vad hanen ska göra här näst.

Han tittar bara förvånat på henne.
"Oh.. Jaha där ser man.." Han hade svårt att tänka sig Sleazoid som far till denna främmande tik. Det var svårt att faktiskt föreställa sig det. Han tyckte sig ändå känna Sleazoid rätt bra, men uppenbarligen fanns det saker om honom som han inte kände till.

- "Har du träffat honom eller? jag menar, han kanske skulle gilla dig. Han är ju schysst." Han var lite osäker på vad Sleazoid egentligen tycker om ina TBB-avkommor, han hade ju aldrig talat högt om dem tidigare.

- "Hade du tänkt träffa honom?" lade han snabbt till. "Jag skulle velat träffa min far om jag hade kunnat.. Till skillnad från min far så lever ju din åtminstone." man kunde ana en något sorgsen ton i rösten när han sa det sista. Det gick inte en dag utan att han saknade den far han hade sett upp till så.

Achilles tog det hela ganska coolt. Han såg inte tiken direkt som ett hot, och sånt heller varför Sleazoid skulle ogilla henne så skarpt. Det var ju ändå hans dotter ansåg Achilles.

Tiken klipper mjukt till med öronen.
"Ja, men det var ett kort möte. Han verkade inte glad att se mig". Hon fuktar försiktigt nosen med tungan igen.
"Men det var så länge sedan nu. Kanske mitt minne av det mötet har bleknat allt för mycket för att jag ska kunna minnas ordentligt?". Skulle hon klara av att gå vidare om båda hennes föräldrar vägrar acceptera henne? Hur hårt skulle det slaget vara? Hon vet inte. Hon känner inte sin far. Men nog ville hon innerst inne att hennes mor skulle se henne. Men hennes liv har format henne till den hon är. Hade modern tagit hand om och uppfostrat alla sina valpar så hade nog Wami kunnat se sig själv som en TBB. Passa in i flocken. Men hon fick klara sig själv. Hennes sinne blev hennes eget och inte manipulerat av de.

"Jag vet inte om jag skulle våga ställa mig inför honom. Jag vet inte vad jag skulle känna om han skulle vända sig bort. En valp är en del av båda sina föräldrar. Men jag har aldrig haft någon nära relation till någon av dem". Det närmaste hon kom sin mor lämnade ett stort står på hennes ena ben. Ärret finns där fortfarande under pälsen.

Hon vet inte vad hon ska säga när hanen avslöjar att hans far är borta. Så hon säger inget om det. Vet inte vad hon ska säga. Är hon dum som inte säger något?