[Pax till Schifoso! 8D]

Solen sken mitt på den stora ljusblåa himlen, varma strålar föll ned emot den kalla och snötäckta marken, snön hade börjat att smälta lite svagt och det låg små vattenpölar lite här och där. En liten turkos krabat gick där nere på marken, hon såg sig omkring med dom blåa ögonen, hon kände inte igen denna plats, och hon var mycket nyfiken. Hon nosade lite här och där i snön och fick upp ett spår av en hare, en hare är större än henne själv, men det skulle bli en lätt match. Hon log så att dom smala vassa tunna tänderna blottades, det var ett vackert leende. Med ett litet hopp framåt fick hon fart på både ben och tassar och hon vädrade som bara den, vinden ven om hennes öron och det gjorde något förfärligt ont, hon slöt ögonen samtidigt som hon sprang och gjorde en grimas, just då tappade hon kontrollen över sina ben och föll framstupa. Men hon ställde sig upp med lite smärta i höger framtass, hennes päls hade blivit blöt då hon ramlat i snön, men det var det värt för att få överleva. Hon såg sig omkring med dom blåa ögonen, ingen i sikte, men hon kunde känna två olika dofter då hon vädrade i luften, en varg och en hare, vem skulle hon välja? Magen kurrade till, och hon satte fart efter harens doft då hon inte kände igen vargens doft över huvudtaget. Det verkade vara en hane, han kanske var snäll, men själv skulle hon nog inte gå på någon igen, enda sedan hon träffade Saturn och Jericho, så skulle hon aldrig glömma vad dom gjort, dom hade gett henne riktigt onda ljud inför hennes öron, och hon avskydde dom riktigt mycket.

Då hon hade sprungit en stund såg hon sig omkring och stannade hastigt upp, hon hade fått syn på haren och direkt hukade hon sig i attackställning, hon väntade på ett bra tillfälle, precis då haren vädrade efter faror släppte den turkosa honan ut värme, kokande och livsfarligt. Den lilla haren kände av värmen och kippade efter luft dessutom hade den lagt sig ner, själv tittade hon bara på då den lilla haren dog i den livsfarliga värmen. Haren sprattlade och pep och kippade på samma gång, den var livrädd, hon gick fram till haren som var kritvit och såg på den, det sista haren såg var Eqii.

Det högra bakbenet värkte kraftigt för varje steg. Det hade varit för obekvämt, framför allt farligt, för honom att låta benflisorna ligga och skava, så han hade med vilje låtit det hela läka ihop, på fel sätt, så att lite av smärtan bestod. Nu pekade hasen utåt mer än vad det borde.

Hungrig var han, dessutom. Anledningen till att han begett sig ut mitt på ljusa dagen. Solen fick det att svida i hans ljusskygga ögon, och med ett missbelåtet gny började han trava ut i det öppna, med huvudet sänkt och kisande så gott det gick. Helst av allting ville han låta bli att äta över huvudtaget - men han visste att ifall han lät bli för länge så skulle han, eventuellt, dö. Det var inte det som var meningen. Det dröjde inte länge innan han fångade upp lukten av en hare - absolut inte tillräckligt för att mätta honom till fullo. Perfekt.

Men modet sjönk när han fick se att han kommit försent. En märklig liten blå varelse hade kommit före, och Schifoso såg nu tydligt och klart hur hon dödade den bara genom att titta på den. Han rynkade på den pälslösa nosen, men beslöt sig för att närma sig i alla fall. De långa öronen var spetsade, korset som var fäst i det vänstra blänkte i det skarpa solljuset. Den stympade svansen viftade lite, pendlade i små rörelser fram och tillbaka samtidigt som han med en bedjande blick betraktade främlingen, den blåa.
"Hh-hey.." väste han, bannade sig själv i tystnad. Han var inte bra på att prata, tungan fungerade inte som han ville. Men han kunde inte göra sig förstådd på annat sätt.
"Wourrrd you mind to give me a r-reg or two?" han förväntade sig inte att tiken skulle förstå exakt vad han sa. Schifoso kunde inte ens uttala bokstaven L, istället slant den till så den bildade ett R istället. "Me wo-wourrd rrepay the favorr.. Got any scarrs, any injurries, hm?" Han tippade huvudet smått på sned, trampade nervöst på stället, lät så mycket av sin vikt han kunde vila på det onda benet. En ilning av smärta leddes från skadan, upp genom benet och genom ryggraden. Det verkade påverka hans höfter, också. Nå, om det blev en livsfara skulle det inte bli några problem att ordna upp det igen. Det var bara en dålig vana.

[Han är masochist, så han tycker om när det gör ont xD ledsen för det sega svaret, btw ;D]

Hon såg på den nu döda haren liggandes på en liten bit av snö, den där hanens doft kunde hon känna igen, han var nära, alldeles för nära, och plötsligt kom han fram, då hon minst anade det. Och han såg mycket underlig ut, Eqii blev livrädd över han kala nos och högg tag om harens hals och backade några få steg. Så rädd hade hon inte varit sedan hon mött Jericho, hon såg ilsket på den andre. Hon böjde på huvudet och lade ner haren framför sig, efter det satte hon sig ner. Hon forskade på den andre, en stump till svans, hon blev förbryllad. Och den lilla stump till svans viftade svagt.
- Hej du unga. Betrakta inte detta som ett möte är du snäll, och förresten, om du inte tar illa upp så tänker jag inte dela med mig.
Viskade hon, som alltid. Fast hon brukade ju vara trevlig emot alla hon träffade, så vad kom detta säg? Jo, en mycket underlig och läskig såg är framför henne, han pratar läskigt och hon får mycket ont i sina öron.
- Men vänta lite .. vad har du att ge till MIG hane? Åh, du vill veta om jag är skadad, jo visst, det är jag allt. Jag har en hörselskada, den gör så att jag är svag för höga ljud, och jag är också svag emot elektricitet. Tillbaka till haren, du kan nog få två ben .. om du vill?
Viskade hon och log, efter det vände hon sitt huvud ned emot haren och bet av dom två bakbenen, hon tog dom i sin mun och gick fram och la det framför honom. Hon hoppades att han skulle bli nöjd.
- Så .. säg mig du hane, vad heter du? Jag är Eqii.
Viskade hon trevligt och såg upp emot honom, han var så stor jämfört med henne.

[Nej, du är inte seg .. xD Åh, han gillar smärta, Eqii hatar smärta~ x3 Förlåt för kort inlägg! Men du Bobcat, jag tror att du finns på en sida där man rollar katt va? ;o]

Schifoso blev först lite rädd över den blåa varginnans reaktion på hans ankomst, så med ett hest gny backade han snabbt undan, slokade lite lätt med öronen. Hans mod sjönk till en början när han hörde hennes svar, men sedan fortsatte hon och då började han återigen vifta på sin lilla stympade svans.
Brucia måste ha varit bättre på att visa sin glädje eftersom hon hade två svansar istället för en. Och om det inte varit för Schifosos utmärkta hörsel, orsakad tack vare de två stora öronen, så hade han nog haft svårt att uppfatta vad den blåa lilla vargen sade. Men då hon lade harens ben på marken framför honom log han brett, så vänligt som han kunde (då han annars ofta brukade skrämma iväg andra bara genom att le) och började hungrigt gnaga på ett av de små benen.
"Ssådan vänrighet... Mig virr, nej, måssste återrrgärrda henness vänrighet." mumlade han, inspekterade honan igen. Vad var det hon hade sagt, hörselskada?
"Mig kansske kan orrrdna det åt henne.. Mig är brra på a-att räka sskadorrr. Mig rräker mig sjärrv ofta. Du ssser, mitt ben var herrt brrutet igårr."
Han lyfte på ena bakbenet, det som var snedläkt med vilje, för att visa vad han kunde.
"Sssjärvkrart... så missräkte mig det med virrje.. Mig tycker det kännsss bässt såhär.."


[jag tycker inlägget var riktigt långt :'o haha, ja, jag har rollat katt.. fast jag rollspelar inte på någon kattsida just nu xD eller vilken sida menar du? :') ]

Hon satte sig en liten bit bakåt, med sikt upp emot honom och tog tag i haren, dom vassa tänderna skar igenom både skinn och päls. Det var gott, speciellt pälsen på något sätt, men köttet var saftigast, så vilket var hennes favorit?

Den unga hanen började att le på ett mycket ovanligt sett, men Eqii uppfattade både vad han säger och gör, han var nog inte så läskig trots allt - inte nu längre i alla fall. Och efter att han hade lett emot henne lite så började han också att äta, och gnaga också. Hon hörde vad han mumlade, lite svårt att höra det men det gick om hon tänkte igenom vartenda ord, och dom ord som kanske inte ens var ord utan bara en hel gröt av bokstäver. Han ville alltså göra henne en tjänst, men varför? Eqii hade ju gjort en mycket liten tjänst åt honom, bara att ge den unga hanen lite mat, det var väl inget?
- Jag tror nog inte att du ska läka mig om du läker ditt egna ben med vilje på sned, det är nog ingen bra idé min vän.
Viskade hon och höjde sina ögonbryn då han visade sitt ben.
- Hur kan du tycka .. att .. d-det där känns bäst? Du är ju inte klok!
Viskade hon förbryllat och höjde ögonbrynen ännu lite mera, det kom som en chock, att han vill läka sig själv så att det är läkt på fel sätt, varför? Nu började den unga hanen bli konstig igen. *Om han läker sig själv sådär .. och han får gå på mig med min tillåtelse .. så, skulle han nog förstöra min skada ännu mer! Nej! Det här ska han säkert inte få göra med mig .. eller?* Tänkte hon och tittade ner i marken med sina blåa ögon. Fast hon ångrade snabbt vad hon hade tänkt om honom, så hon ville ge honom ett försök. Eqii ställde sig upp, puttade haren åt sidan och satte sig framför honom igen.
- Okej, du får väl läka mig .. men om du skadar mig så kommer du att få det hett om öronen! Bokstavligen faktiskt.
Viskade hon otrevligt, om hon hade öron så hade hon tippat dom bakåt på osäkerhet.

[Tycker du, tack! :'D Jag tycker att dina är längre! c: Umm .. jag minns inte vad den heter, men känner du kanske igen Ezeroth - vargsida? Eller kan du säga några namn på kattroll? :3]

Han skruvade lite på sig, försökte sätta sig bekvämt samtidigt som han slöt ögonen och funderade. Ja, hur kunde han tycka att det kändes bäst?
"Hmmm... Mig vet inte. Mig tyckerr nog barra om närr det görr ont~"
Han fnissade till, såg lite fundersamt på den blåa tiken. Då hon puttade den delvis uppätna haren åt sidan och närmade sig spetsade han öronen, det glimtade till i de annars så livlösa, mörka ögonen och leendet blev om inte ännu bredare. Den korsta, stympade svansen sattes genast i en häftig gungning.
"Mig kommer inte att görrra henne besssviken~" svarade han lågt med sin raspiga röst. Han sänkte den långa nacken så att hans huvud befann sig alldeles ovanför hennes. Fossa lät därefter sin pälslösa nos mjukt vila mot hennes panna, han nosade, slöt ögonen, strök med nosen lite över hennes huvud. Letade efter felet.
"Hmmm... svårrrt..." mumlade han för sig själv, fortsatte sin scanning tills han hittade felet. Då lät han tungspetsen lätt snudda vid hennes huvud, ett par två gånger innan han pressade den kala nosen mot det igen. Tystnad, han koncentrerade sig. Hummade lågt för sig själv, ögonen fortfarande slutna. Helningsprocessen var ofta jobbig och brukade innebära en kraftig huvudvärk efteråt, speciellt när han inte visste exakt vart felet satt. Och särskilt ofta om det var skador som satt i kroppen, istället för yttre sår.
Koncentration.

[Ezeroth, ja~ jag hade min älsklingskaraktär där :'c Samuli < 3 åhh, vad jag saknar honom ;_;]

Hon kunde känna hur hans kala nos sniffade på hennes huvud och sedan slickade han på henne, vad var detta? Men på något sätt kände hon direkt något fel, det gjorde lite ont, och hon uppfattade det som om att hon skulle känna huvudvärk efteråt, då han hade helat henne. Men det får hon nog stå ut med, om hon har stått ut med hörselskada i hela sitt liv så kan hon nöja sig med huvudvärk.

Efter en stund var helningen klar och hon kunde känna en kraftig huvudvärk, efter som att hon är så liten så blir det så kraftigt, och efter ännu en stund svimmade hon av men vaknade kort därefter av ett fågelkvitter.
- Jag kan höra normalt! Jag har alltid haft besvär med fåglars kvitter, åh tack min vän!
Viskade hon, hon hade fått viskandet som en vana att hon höll sig fast vid det. Där hon låg på marken ställde hon sig hastigt och glatt upp, hon sprang fram till honom och slickade honom på ena frambenet för att säga tack.
- Jag måste göra dig en tjänst!
Viskade hon glatt och viftade på den utterliknade svansen, hennes blåa ögon skimrade av beundran emot hanen, vad hette han? Denna unga filur hade fått reda på Eqiis namn, men hon hade inte fått veta hans.
- Förresten, jag sade mitt namn förut och frågade om ditt, så .. vad heter du? Själv kan jag säga mitt igen - Eqii.
Viskade hon och log, hon gillade honom, han hade räddat henne ifrån detta hemska handikapp, hon älskade honom, fast på ett annat sätt - tacksamhet.

[Åh vad jag älskade Ezeroth! :'D Min vita varg hette Jaqueline med havsturkosa ögon .. :3 Saknar henne jag med .. <3]

Schifoso blev först rädd, började nästan gråta när han såg hur Eqii svimmade. Hade han dödat henne? Orsakat en sjukdom istället för att ha läkt hennes hörselskada? Men när hon kort därpå reste sig upp och talade till honom kände han sig lättad och kunde andas ut.
Det kändes bra att vara till nytta, ja, så bra att Fossa inte kunde låta bli att gläfsa glatt. Ännu gladare blev han, när Eqii kallade honom vän.
Ja, vän.
Schifoso hade aldrig haft någon vän förut. Bara haft sina tre systrar; Brucia, Putredine och Vergogna, alla tre yngre än honom. De hade varit väldigt väl sammansvetsade som valpar, men med åren hade de växt ifrån varandra och nu letade han efter dem. De var starkast tillsammans.
"Nej, nej! Hon behöverrr inte återgärrda Mig! Att hon virr vara Vän med Mig är tack nog~" fnissade han, och nu gungade den korta svansstumpen fram och tillbaka dubbelt så fort. Då hon återigen frågade efter hans namn kunde han inte låta bli att skämmas lite. Hon hade faktiskt frågat det förut, men han hade nog missat det. Började han bli galen?
"Oh, urrssäkta Mig! Mig heterr Sc-Schi-Schifoso!" svarade han och nickade häftigt uppifrån och ner.

[henne tror jag att jag har sett där, nånstans.. :'o kanske.. var du med och rollspelade i kriget där? :'D]

[Ja det var jag! 8D Fett kul men minns inget .. x) Bara att Jaque blev skadad .. D:]

- Okej då. Det räcker alltså att vara vänner, det tycker jag nog också, jag har väl hjälpt dig med maten om du förstår. Men det var en ytterst liten tjänst.
Viskade hon och log, hon såg att hans svans viftade dubbelt så fort och då började Eqii att le ännu mer bredare, hon var glad, hon hade fått sin andra vän i sitt liv.
- Vad fint namn du har Schifoso, så säg mig, vad förde dig hit? Själv kom jag gående ifrån stranden där jag träffat min kärlek för andra gången. Åh vad jag älskar honom.
Viskade hon glatt och fick sedan ett ledsamt ansikte, hon saknade sin Shikage, hon ville alltid ha honom nära, så varför kunde han inte följa med henne? Jo, han älskade att gå på upptäcktsfärd och stannar aldrig på ett ställe för länge, tråkigt nog.

Efter en kort stund började hon att le lite svagt och satte sig ner framför hennes vän Schifoso, tänk att hans utseende var så udda, men hans inre var vänligt. Det kunde inte Eqii riktigt förstå, hon tyckte att det var väldigt konstigt.
- Min vän, jag måste nog gå nu, det börjar att mörkna lite svagt. Fast om du kan hjälpa mig med en sovplats så går det nog bra att du också sover där också. Fast ingen värmekontakt tack, jag kan värma mig själv och dig på samma gång med min kraft, väldigt unika kraft.
Viskade hon och ställde sig upp, hon vände sitt huvud bakåt och började att gå.
- Ska vi börja att leta här borta?
Frågade Eqii viskande, och log emot honom. Hon stannade upp och väntade på hans svar, om hans ens skulle svara, och om hans ens skulle sova nu.

[Jag hade min första Ez-varg där.. Desire

Han kunde inte låta bli att tippa huvudet på sned då hon tyckte hans namn var fint. Om hon bara visste vad det betydde...
Och då Eqii nämnde sin älskade kände han den där melankoliska tomheten igen, känslan av att alltid vara ensam. Fast var det verkligen så det var, nu också? Schifoso fick plötsligt en stor lust att berätta om sin barndomskärlek, hon som hans systrar dödat i ren avundsjuka. Trots deras högförräderi mot sin storebror så hade han fortsatt att älska dem. Man kan inte sluta tycka om sina systrar bara sådär..
"Mig sover ardrrrig på natten." svarade han, öronen klippte till på hans ärrade huvud.
"Men Mig kan hjärrpa tirrr att hitta en sovprratsss ändå! Mig kommerrr inte hitta systrarrr här ändå~" Han reste sig hastigt upp, för hastigt, så att han automatiskt stödjade sin vikt på det felläkta benet. Han gjorde en grimas, skrattade hest till.
"Givetvisss." log han och tog några haltande steg i den riktning som Eqii menat.

[Aww~ D: Jag hade min första där också .. ;/ Minns inte vad hon hette .. xD]

- Okej.
Svarade hon bara viskande och gick åt det håll hon stod åt, benen gick fram och tillbaka och tassarna snuddade marken lika fort som dom försvann, snabbt framåt gick det, mycket snabbt. Hon började att skratta med slutade då hon visste att hennes vän kanske följde efter henne. Hon saktade in och började att gå istället, nosen var nere i marken hela tiden för att få upp något, och efter en kort stund höjde hon sitt huvud utan öron och såg sig omkring, inget i sikte. Vinden susade förbi, och av ren vana gjorde hon en grimas även om det inte gjorde ont, hon var botad och hon tyckte själv att hon hade en skuld över sig.

- Det här hållet!
Viskade hon högt och tittade åt höger, hon gjorde en skarp sväng med hela kroppen åt höger och satte snabbt fart däråt. Hon hade fått syn på ett stort träd, det såg mycket underligt ut. Efter en stund var hon framme och stod framför det mycket höga trädet, Eqii gånger 20 var trädet, hon beundrade trädet mycket.
- Hur kan man bli så stor.
Viskade hon åt trädet, det var en retorisk fråga. Och då hon vände huvudet emot trädets rötter såg hon ett hål, det var under marken och det fanns ingen där. Hon antog att denna lya inte var upptagen, den såg ganska mysig ut om man tittade in i den och hon log för sig själv. Tassarna trampade sig försiktigt ner i lyan och tillslut stod hon i lyans golv, hon log bredare. Lyan var obebodd. Det var svalt med Eqii öppnade munnen och det kom ut 20+ i värme, nu blev det bättre för Schifoso, om han nu bara ville vila eller lämna henne. Hon la sig ner, det var så mysigt där att hon somnade.

[allting kom inte med D: Tänkte säga att han typ dog i kriget, stackarn~ xD]

Han log lite mer försiktigt nu, följde efter henne i en lugn dock ojämn trav (tack vare det missläkta benet)
Smärtan som uppstod var gång den onda tassen kolliderade med marken i ett kliv fick honom att först grimasera, sedan hest skratta till.

Det hade varit en sådan klyftig idé.

De långa benen hjälpte honom fram fort nog så att han trots allt höll jämna steg med Eqii, och det hade inte dröjt länge innan de nått fram till en lämplig sovplats. Först såg han upp mot den präktiga trädkronan och höjde frågande på ena ögonbrynet, då han antog att de på något sätt skulle klättra upp dit och bo där uppe.

Som fåglar, ungefär.

Men när hans blick sökte sig neråt, närmare marken, såg han att det var hålet där som hon var ute efter.

Den mörka blicken vidgades, han svalde hårt. Öronen ströks bakåt en aning och han backade undan, ett nervöst leende utspritt tvärs över hans ansikte.
"Uhrm.. Mig stannarrr nog... härrr." viskade, nej, väste han, log ursäktande. Han ogillade skarpt tanken på att krypa ner där, så han höll sig nog ovan jord.

Rädd för det trånga utrymmet, men inte villig att avslöja något för sin nyfunne vän. Kanske fans det en sorts skam inom honom trots allt.


[klaustrofobiske Fossa~]

Tiden gick och månen tog solens plats på himlen, den turkosa honan sov sött där hon låg och man kunde höra hennes små snussanden då hon andades in och ut. Efter många timmar till hade solen återigen sökt sig sakta upp på himlen, klockan var runt sju och den lilla turkosa honan vaknade hastigt upp av att det var ett ljud som inte gjorde ont i hennes ögon, vad var det? Hennes ögon var endast öppna där hon låg som en boll, och efter en kort stund ställde hon sig upp och sträckte på sig framåt så att tårna spretade åt olika håll. Hon gäspade också. Då hon var klar stack hon ut huvudet utanför hålet och såg att kusten var klar, hon log och gick ut sakta ur den obebodda lyan. Steg för steg och tillslut stod hon på något stickigt under tassarna, detta var alltså ett barrträd, ett kortare sådant, en bebis tall kan man nog kalla det. Ögonen letade sig uppför stammen och fick reda på vad hon sökte, det var en liten ekorre familj som försökte att bygga ett litet hål som ett hem i trädet. Ett passande hem för deras bebisar och dom själva, Eqii log för sig själv och riktade sedan sina blåa ögon ner till hennes nivå igen.

Dom små benen började att röra på sig och tassarna snuddade marken då och då, hon trippade glatt fram över marken utan några bekymmer, hon mådde jätte bra. Just nu var hon dessutom på en glad jakt, och öronen snappade upp ett ljud, och nosen fick upp ett spår, detta var en ensam hjort som kommit bort ifrån sin flock. Antog i alla fall Eqii. Men hon hade fel, för då hon började att närma sig så var det en väktare över flocken, och den gav ifrån sig ett mycket konstigt ljud då han hörde den lilla turkosa varelsen. Eqii hoppade nästan en meter av chock men återhämtade sig snabbt och satte full fart emot flocken, det vill säga framåt. Hela flocken blev skrämd av henne men hon stannade kort därefter tvärt bakom en buske och öppnade sin mun. Det föll ut kokhet luft och den satte sig runt en av hjortarna, den dog direkt, och Eqii, ja, hon kunde bara gå och plocka upp sitt byte vilket hon också gjorde. Med sina smala vassa tänder var hon inte direkt byggd för att bära en muskelknutte hjort men hon drog som bara den och det gick mycket bra eller vad man ska kalla det. Hon kom till sitt slutmål - alltså till trädet - och la ner den döda hjorten, hon pustade av utmattning och satte sig trött ned.
- Schifoso, det är matdags - frukost. Det är bara att .. ta för sig ..
Viskade hon utmattat, hon visste inte ens om han var där, för det hade hon inte lagt märke till, hon hade inte tänkt på honom för ens nu.

[Nä .. fick du börja om .. D': *lider med dig* Stackars din varg .. XD]

Schifoso vaknade till ur sin lek av Eqiis lågmälda röst, och trädde ut ur buskarna med den korta svansstumpen häftigt viftandes från sida till sida. Han log brett, ett hiskeligt, äckligt flin som bara såg sadistiskt, mordiskt ut i samband med hans elaka blick, hans bisarra utseende. Över huvudet, snarade runt halsen hänge långa, tjocka, seniga trådar färgade i en blodigt röd färg, droppade lite på sina ställen och färgade av sig på hans gråbruna, trista päls. Några hade snarat sig runt hans ben och runt hans magra buk - en del hängde kvar i hans mun. Han andades häftigt, flåsade, skrapade med de långa klorna i marken. Leendet matchade inte ögonen, svansens rörelser matchade inte hans hållning. Allting var malplacerat. Han var fel.

Det värsta var att han inte ens kom ihåg vad han hade gjort.

"Ssschhiifossso hasss arrready eaten?" väste han på engelska språket, lät den långa nacken långsamt föra hans huvud fram och tillbaka i pendlande rörelser. Han påminde lite om en orm som lugnt betraktade sitt byte, redo att slå till vilken sekund som helst. Stirrade på Eqii. Log ännu bredare.

Men nej.

Han var knappast ute efter henne.

Han fnissade till, började gnaga på trådarna som hängde runt, över hans mun.

Smakade helt okej.

[sadistic Schifoso ^_^ det ska ligga någon död varg i buskarna bakom honom, fast det vet han inte xD]

Då hon hörde någon komma närmare, spetsades öronen högt och nyfiket, det var Schifoso och han log brett då han kom fram ifrån buskarna. Eqii såg plötsligt skräckslagen ut, hela han var ju full av blod, trådar av blod dessutom och inte direkt rinnande, hon var livrädd.
- Jag ska no-og gå n-n-nu ..
Stammade hon fram med hackig röst och ögonen vidöppna, öronen hade slickat sig bak i nacken och där hon satt höll hon nästan på att falla bakåt av denna förskräckliga syn.

Kort därefter hade hon lagt märke till en unken lukt, det luktade död, och det kom ifrån Schifosos håll, Eqii hade stelnat av skräck men vaknade nu upp och ställde sig mycket hastigt upp, hon hade blicken fäst vid honom och hon backade långsamt och försiktigt. Hon backade snabbare och snabbare, tillslut vände hon sig om och sprang allt vad hon kunde bort ifrån Schifoso, även om det var han som hade helat hennes handikapp så ville hon nu vara rädd för honom, och då fly på köpet. Hon sprang så snabbt att hon flåsade som bara den, skräckslagna ögon och en sorgsen tanke om honom, men ändå så förlät hon Schifoso för detta mord av en så kallad - varg. En okänd.

[Avsluta? :3]

Leendet suddades ut direkt då han såg Eqiis skräckslagna min, hörde hennes röst. Såg henne sedan springa iväg. Han såg henne försvinna, stirrade efter henne länge, länge. Den elaka, svarta blicken blev snart ömkling, patetiskt sorgsen och han slokade lite smått med öronen.
"Thisss isss why..." mumlade han lågt för sig själv, vände sig om och betraktade den döda kroppen framför honom. "...Thiss iss why everyone hatesss Schifossso."
Han betraktade bittert allt det döda framför honom, log sedan svagt.
"But it'sss arright~" kuttrade han snart, strök den döda varghannens huvud med sin beniga tass.
"Schifoso wirr show them."
Han släppte lös ett hysteriskt fnitter, innan han lämnade platsen bakom sig.
"Baaad Schifoso, baad...~"

[AVSLUTAT]