Solen hade ännu inte funnit sin väg över horisonten, men att morgonen var annalkande gick inte att ta miste på. Mellan trädens stammar härskade ännu nattens skuggor, men högt ovan molnen, långt bort vid horisonten, färgades himlen långsamt i blekare nyanser. Morgonens tidigaste fåglar hade redan stämt upp i enkel sång. Vinden som sökte sig in från det närliggande havet bar med sig ljummare luft. Det hade regnat så sent som föregående dag. Ett lätt regn som hade lämnat växterna glimmande av dagg och luften fuktig och klar. I den långsamt stigande temperaturen reste sig ett lätt dis över skogen.  Det var fortfarande långt tills solskenet skulle skingra diset, innan det skulle färga himlen klarblå eller skina mellan träden, men det var på väg. Hon kunde känna det.
    Det var dags nu. Hon hade legat vaken en längre stund redan, väntande. Tänkande. Den senaste tiden hade gått skrämmande fort. Hon hade samlat främlingar såväl som bekanta och vänner. Några var sådana hon aldrig hade mött förut, andra vargar hon ville påstå sig känna väl. Åtminstone mer än de som tidigare varit så främmande. Trots att hon inte kallade de flesta för mer än bekanta så var deras närvaro redan en del av hennes liv, och hade varit det i snart två månader. Hon kunde känna dem alla, deras sinnen där de befann sig i närområdet. Allihop. När hon tänkte tillbaka så kändes det som en evighet sedan hon stod bland eldens lågor. En evighet sedan hon andades in röken, drog in värmen i djupa andetag som brände hennes hjärta. En evighet sedan han funnits där. En evighet som hade passerat skrämmande fort. Ett halvår sedan branden. Hon slöt ögonen och reste sig upp från där hon legat.
    Hon hade tagit hjälp av flera ur flocken för att flytta de olikformade stenarna som låg bara ett stycke framför henne. En del av dem var större, andra mindre och lagda på hög för att tillsammans bilda en ojämn cirkel, tillräckligt stor för att hon själv skulle ha kunnat ligga hopkurad inuti den om hon velat. De hade säkert undrat vad cirkeln skulle vara bra till, men hade inte ifrågasatt henne när hon förklarat att den var till för eld. Kanske såg de det som en del av den lätta träning de hade börjat med, även om hon egentligen ännu inte hade börjat träna någon fysiskt. Hon hade redan börjat berätta om De Vita, om Nattens barn och om Jakten. Hon hade gått till Loiana och valparna, och uppmuntrat såväl vännen som de små till den lek de höll på med, även om hon själv inte hade deltagit särskilt mycket. Inte än. De växte fort, även om de ännu inte var stora nog att kallas Noviser. Lek hade alltid varit en bra början, särskilt för små liv, men hon kunde inte förmå sig själv att dela glädjen. Allt hade blivit hårt den senaste tiden. Kanske kändes skogen och tillvaron lugn runtom, men i hennes sinne var allt hårt. Där fanns så mycket att göra.
    Platsen runtom cirkeln var relativt öppen, omgiven av björk, apel och lagerblad. Mellan träden reste sig gräs och mossklädda stenar av varierande höjd och form. Bambun stod på sina ställen hög, liknande träd med sina raka stammar, medan den på andra ställen var låg och trasslig i böjda dungar. Det var en vacker plats, det kunde hon inte förneka. Senaste tiden hade det kommit att bli hennes hem. Hennes, och sjutton andra vargars.
    Sjutton. Det var en förvånansvärt stor siffra, många gånger större än vad hon hade vågat hoppas på. De var arton om hon räknade med sig själv, och fler på väg. Det gick inte att ta miste på den mångögda honans runda buk. Det var en siffra som nästan skrämde henne, även om den gjorde henne glad. Stolt, på sätt och vis. De växte snabbt i antal. Hon hade haft mycket att göra den senaste tiden, och skulle ha ännu mer att göra framöver. Det skulle de alla ha. Nu kunde hon bara be för att de som fanns där valde att stanna. Hon klandrade inte de som valde att gå.
    Hon gick fram till stenringens kant och såg ner på de kvistar och grenar som hade samlats där. De som inte hade orkat hjälpa till med stenarna hade hjälpt till att samla grenar, och även om det hade regnat förut så var dessa övervägande torra.  Det var inte mycket, men räckte gott och väl för ändamålet. Långsamt sänkte hon det hornkrönta huvudet mot cirkeln och nosade på virket. Vingarna sänktes så att händernas knogar pressades mot marken. Hon hade inte använt kraften sedan branden. Hon hade inte vågat, men känslan av att omfamna kraften igen efter så lång tid var ljuv. Långsamt tändes en liten glöd i cirkelns mitt. Det knäppte mjukt när lågan tog fäste i träet, och hon släppte genast kraften när den kunde brinna av sig själv. Det var bara en liten eld, men dess ljus färgade snabbt de omgivande växterna i ett blekt, varmt sken. Den skrämde henne inte. Inte med stencirkeln runtom, och inte med skogen dränkt i dagg och dis.
    Så snart hon var säker på att lågan skulle klara sig helt på egen hand rätade hon på sig igen. Hon höjde huvudet och såg ut bland träden omkring sig. De fanns där, vilande eller väntande. Hon drog ett djupt andetag och höjde nosen mot skyn. En djup, utdragen ton lämnade hennes bröst och steg över skogen.  En kallelse, lika klar som om hon hade talat till dem med ord. En inbjudan att komma till henne, att samlas runtom glöden och ta del i det hon hade att säga. Äntligen. Det darrade i hennes bröst, inte av rädsla längre, och inte av sorg, utan av förväntan. Av hopp. Det var dags nu.

[Notera att rollspelet utspelar sig i början av Juni. Ni hittar tidslinjen i flockens OOC-forum. NPCn Theano inte är med i det här rollspelet.]

Det var ett stilla brus som låg över skogen. Ett tyst, ohörbart susande som den vita, beniga hanen enbart kunde uppfatta med sitt konstant lyssnande sinne.
Det var inte ett ljud eller en lukt, inte en synens uppenbarelse eller något man kunde smaka; det var känslor, virvlande levande känslor.
Livet runt omkring hade börjat vakna i takt med hur himlavalvet lätta upp för ljuset. En ensam fågel kunde höras där han låg under ett buskage. Det var dagg på bladen och i hans päls, men inget han stördes av.
Hanen var vaken; kroppen dock avslappnad och vilandes.
Han föredrog att spendera vissa nätter utanför den lya han fixat åt sig själv; ett gammalt rävgryt som han breddat och gjort sig hemmastad i.
Hemmastad. Ett ord Nehexor aldrig använt i den kontexten tidigare. För honom hade öppna slätter och vandringen varit hans hem, tillsammans med sin fader. Det var det enda han haft, med undantag för den flock som tydligen hans farmor hade varit delaktig i. Isil Anar var det närmaste han någonsin kommit ett klassiskt hem, men det var länge sedan de haft någon kontakt.

Fler fåglar tog till orda, och han kunde känna i deras röster hur de firade något. En slags glädje han inte kunde helt förstå.
Det var då en välbekant stämma klöv den klara morgonluften. De fåglar som delat sin värme övergav sången och lyfte från grenarna i flykt från det som skrämt dem.
Det var inte en fråga om att stanna kvar och fortsätta vila eller ej. Tröttheten var honom redan förbi och ylandets ekon satte takten för de första spång mot källan. Hans långa ben och nätta kropp gjorde långa marscher relativt enkla, och även i lugn takt gjorde hans steg honom snabbare än många.
Dock hade hunger tärt på hans kropp under lång tid, trots individers försök att ändra hans beteende. Den tjocka pälsen dolde mycket, men den kunde dölja hans bristande uthållighet i spurter.

Den sista biten valde han att helt sakta ner och istället vandra med värdiga steg den sista biten.
Väl framme stannade han och tog in synen. Eld brann i stencirkeln mitt, och ledaren stod som en uppenbarelse i dess reflekterande ljus. Han undrade hur det kändes att ha horn. Var de tunga? Hur ofta var de ivägen?
Han sade inget när han slog sig ned bekvämt i den öppna gläntan, precis utanför eldskenets räckvidd. Oftast stod han genom samlingar och möten, men kroppen var trött och det var lika bra att vila när han kunde. 
Ögonen var öppna och klara, lätt nyfikna, och öronen reflekterade den ovanliga känsloyttringen. Han hade kallats för sten, för isansikte, men det var blott komplimanger för honom. Det sade att han var svårberäknelig, något man tjänade på när man levde på egen hand.
Fast han var inte längre på egen hand. Vilket kanske var ett problem.
Vagt vek han huvudet åt sidan och lät blicken åter falla på Dimitrij. Hon hade förmodligen lärt känna honom tillräckligt bra för att veta att han inte var oartig eller menade något illa med sin tystnad.

[[Uselt svar, menmen x'D ]]

Den robusta, brunbrokiga hanen låg längs en tjockare trädstam. Om än han inte sov, så var ögonen stängda. Lyxigheten med att få flera timmars sömn hade förfallit, och när han väl fick tillfälligheten att sova lite extra så kände han sig tvungen att ta vara på tillfället. Men trots detta faktum verkade han inte kunna somna om, istället längtade han efter de att de första valphuvudena skulle kika upp ur lyans mynning och rusa emot honom. Det jobbiga med att ha valpar, var inte så jobbigt när han fick se deras små, ludna ansikten och deras glädje. En varm, lycklig känsla spred sig i bröstet på honom...

Några minuter passerade, innan han kunde höra ljud inifrån lyan. Hans öron klippte instinktivt, och han öppnade ögonen lite för att se om någon av valparna skulle kliva upp. Strax därpå så såg han först ett kattlikt ansikte kika upp - Ciye. Han var deras adopterade son, men det gjorde honom inte mindre älskvärd. Det var tydligt att han inte var en av dem; mycket större än resten av kullen, ett kattlikt huvud och små ännu inte helt utvecklade fjädrar vid länden och på hjässan. Trots att han hade ett annorlunda utseende, som kanske inte skulle komma att betraktas som vackert i andras ögon, så var han fullständigt perfekt för Kenai.

Strax efter honom kom hans ljuspälsade dotter utspringandes. De båda satte genast av emot honom. Kenai höjde huvudet och bemötte de två syskonen med ett brett leende.
"Vart är era syskon?" frågade han, samtidigt som han slickade på de båda varsin gång.
"De sover." svarade Niyaha, och började klättra upp på honom. Kenai hann inte säga något mer, förrän ett yl bröt genom luften. Varsamt reste han sig upp, och såg upp emot himmelen. Trots att de inte spenderat allt för mycket tid tillsammans tumanhand, så kunde han inte missta den stämman - Dimitrij. De två valparna såg förundrat på sin fader.
"Det var Dimitrij. Hon vill att vi ska samlas." förklarade han hastigt, innan han tog några långa steg över sina valpar. Vid lyan sänkte han huvudet, och såg ner i dunklet.
"Loiana... Dimitrij kallar oss." Hans röst var mjuk - han ville inte riktigt väcka dem, om än de var ett snarare viktigt möte. Dimitrij skulle inte kalla dem för intet. 
"Jag tar med mig Ciye och Niyaha." sade han snabbt. Han ville inte få Loiana att tro att de smitit iväg utan uppsyn. Kenai vände tillbaka blicken emot de två, som med nyfikna blickar betraktade honom. Ett varmt leende spred sig i hans anlete igen.

Det tog betydligt längre tid att ta sig fram till samlingsplatsen än vad det skulle gjort om han gått själv. Trots att de bara var två, var de väldigt röriga. Han kände sig plötsligt lite elak som lämnat resten av skaran åt Loiana. När han kunde skymta gläntan, så möttes han av ett varmt ljus - eld. Han såg tillbaka på de två syskonen som hade fullt upp med att hålla i takt med honom.

När han väl var framme vid gläntan, så saktade han av lite och inväntade de två. Trots allt så verkade han vara den andra som hunnit till plats. De heterokromatiska ögonen växlade emellan den bräckliga hannen, Nehexor, och Dimitrij.
"Godmorgon." hälsade han med en djup röst, och nickade lätt innan han steg in i själva gläntan. 
"Godmorgon." härmade Niyaha, och studsade fram till Kenai, och Ciye desamma. De satte sig ner tillsammans, och betraktade hur eldens lågor dansade. Det diskreta sprakande från flammorna fick honom att känna en värmande känsla - atmosfären blev mjuk och välkomnande. I tystnad pratade de små om något, men satt lydigt intill honom - för en gångs skull.

[Blev lite PP av Ciye och lite emot Loiana. Om ni inte tycker det är okej så ändrar jag. c: Men annars får det duga. ♥]

Han vaknade med en stor gäspning som fick hans lite tillknycklade morrhår att spreta lite överallt. Han smackade lite lätt och gäspade åter igen samtidigt som han sträckte sig och klumpigt slog till någon som låg bakom honom med ena baktassen. När han precis skulle resa sig upp för att dra sig ur lyan och hitta på lite äventyr så stannade hans intresse upp av något lite halvlångt som låg ner på lyans mark. En av hans fjädrar hade han lyckats få av sig under natten och han skyndade med att ta upp den i sin mun innan han klumpigt drog sig ur lyan beredd på att springa runt i buskarna för att utforska. Direkt när han kom ur lyan så såg han Kenai, fadern stirrandes mot honom och han avbröt sitt ostartade äventyr för att springa fram till fadern och med sin fjäder i munnen hälsa på honom genom att klättra på honom med framtassarna och springa runt honom i en liten snubbel-aktig takt. Snart kom även en av hans syskon ut och han hälsade henne med att vika på svansen innan han tittade på sin fader och syster när de talade samtidigt som han tuggade lite lätt på änden av fjädern. Egentligen tänkte han inte tugga på den, men tänderna kliade och han kunde inte hjälpa det så det blev lite tuggande men han tyckte inte att det blev så tydligt ändå. Den var ju lite konstig redan innan.

När ljudet hördes så tittade han runt sig förvånat och vred huvudet och tittade förundrat på fadern medan han förklarade att det var Dimitrji som kallat på dem. Ciyes svans började åter att vifta medan han med fjädern i munnen sprang efter fadern. Då och då fann han något extremt intressant. Som en svart pytteliten sak som sprang mitt över vägen och det var helt enkelt som att den sa åt honom att springa efter den, men så fort fadern kallade så försökte han springa efter fadern istället. Det var nog inte lätt för deras unga sinnen att koncentrera sig på att vandra på vägen till Dimitrji när allt. Precis allt var så intressant. Som när någon liten sak fick gräset att vaja eller när något flög ovanför dem. Man var ju tvungen att kontrollera så att man inte missade någon jätteotroligtfantastiskt häftigt sak.

Med mycket sidospår och senvägar kom de fram. Och han hälsade som sin fader och syster gjorde. Fast han hälsade genom fjädern som han fortfarande bar lite halvstolt i munnen medan han sprang runt den otroligt läskiga ljusa saken som han inte riktigt visste vad det var än helt och hållet. Men farligt verkade det, och lite spännande. Han sprang klumpigt och snubblade någon gång på vägen tills han kom fram till Dimitrji för att stolt visa upp fjärden som trillat av. När han var säker på att hon sett den så försökte han först klia sig på huvudet på ett litet, litet fjun som stack upp. Men när han tappade balansen och trillade ner stödjandes mot Dimitrjis ena tass högg han lekfullt tag i fjärden och tuggade på den åter igen, nu när han var säker på att någon sett vad han åstadkommit så kunde han förstöra de lite medan han väntade.

[Personal space? Nopp. Ciye Space? Jupp. Hoppas int Dimi tycker det är för illa att han ligger lite på henne.. XD även om han kanske är lite.. host.. tung.. ]

Niara hade vandrat runt i den vackra skogen och försökte vänja sig vid tanken på att detta skulle bli hennes nya hem, som det verkade nu. Den graciösa och lätta vargen stannade upp och såg upp mot trädkronorna. Varje ny plats i den här skogen bar verkligen sin egna skönhet, och ingen plats var den andra lik. Det var en skönhet som skilde sig mycket från den plats hon själv kom ifrån. Silverpile. Hon undrade om hon någonsin skulle få återse den ståtliga silverskogen igen. Kanske behövde hon bara inse att det var en tid hon helt skulle få lägga bakom sig nu, för hon visste ju att det inte fanns något att återvända till. Hennes mor, far och bror, de var alla döda Hon saknade sina föräldrars ömma visdomsord som gav trygghet värme. Hon hade alltid vetat vart hon hörde hemma. Och det smärtade när hon insåg att den känslan obarmhärtigt hade slitits ifrån henne.  Och hon saknade kanske ännu mer att ha sin broder vid sidan. Den som på många sätt hade varit hennes bästa vän. De hade växt upp tillsammans, delade samma erfarenheter, och var så lika på många sätt. Men nu var deras vägar olika idag. Hector hade fått vandra vidare till livet efter detta, ett äventyr som ännu väntade för Niara. Hennes egna väg ledde till en mörkare plats, och nu var hon vid ett vägskäl där hennes förflutna skulle hamna ännu längre ifrån henne än tidigare. Hon hade gått vidare på sin egna väg, och Hector hade inte haft möjligheten att följa med alls. 

Hon log mot solen. En dag skulle hon se dem alla igen, men det skulle inte bli denna dag, men någon dag, förr eller senare. Hennes resa var inte över ännu, den hade bara börjat.

Snart kom hon till platsen där Dimitrij och de andra hade samlats på. Niara stannade upp vid de andra och bugade så som hon brukade göra.
"Godmorgon vänner." Hon log varmt mot dem alla.

Hon låg i den trygga lyan, men hon kunde inte säga att hon sov. Hon sov mycket kortare stunder nuförtiden, och vaknade vid minsta ljud som kunde betyda hot. Nu låg hon lugnt och vilade huvudet på tassarna. Ögonen var slutna och hon bara njöt av värmen som kom ifrån valparna intill henne. Kenai var uppe och vandrade på reviret, trodde hon iallafall, han var inte där. Kanske vilade han i närheten? Hon visste hur svårt det var att få vila. Hon suckade mjukt och drömde iväg. Hon mindes första dan då de sågs. I vattnet vid en elfenbensvit strand. Hon mindes värmen ifrån honom som direkt överfördes till henne där deras pälsar och kroppar möttes. Hon log. Det var magiskt hur allt kunde förändras. Från den osäkra honan hon varit i Kaiwood till den starka modern hon var nu. Då hade osäkerheten färgat hennes röst och påverkat hennes steg. Nu gick hon alltid med rak rygg och lyftat huvud. Hennes blick var innerlig och beslutsam och hennes röst stark. Ja hon hade verkligen genomgått en förvandling.
Ciye och Niyaha vaknade och snurrade runt några varv innan de tillslut, yrvaket, reste sig för att lämna lyan. Lugnt låg Loiana kvar, säker på att den tyng hon kände i närheten var Kenai eller nån ur flocken. Vilket som helst av de båda alternativen betryggade henne. Sen att hon kunde höra honom när han talade med valparna fick en värme att sprida sig inom henne.

Sedan hörde hon kallelsen, och kort därefter Kenai som talade till henne, men hon svarade inte innan han gick och fick med sig de två valpar som redan varit vakna. Loiana började böka runt bland de små och puttade på dem tills de vaknade.
"Kom nu, Vi ska möta Dimitrij" Hon visste att några av de små nästintill dyrkade den högresta honan som var Loianas vän. Även om vissa även fann henne som en något läskig varg. Kanske var det hennes stela forskande blick? Loiana som var van med den kände igen de små stråk av känslor som hon kunde utläsa i blicken, men hon förstod att valparna kunde bli osäkra när den synade dem.
När de alla var vakna kravlade hon sig upp ur lyan och väntade på att alla följt efter sedan började hon röra sig mot platsen ylet ljudat ifrån.

Snart skymtade hon elden och Kenai intill den. Även den udda bekanta honan var där. Den tystlåtna hanen vars namn väckte något i henne. Men allt var precis utom räckhåll. Irriterande onåbart. Blicken föll sedan på vännen och samma, men ändock en annorlunda, värme som hon kände när hon såg på Kenai spred sig i bröstet på henne. Ögonen lös upp och ett leende klöv ansiktet.
"Dimitrij" Rösten var löjligt glad, som om hon inte sett henne på evigheter. Ciye satt nästan på vännen och hon oroade sig smått över att Dimitrij skulle påminnas om förlusten av sina egna små. Hon undrade vad hon tänkte när hon såg Ciye, valpen hon räddat. Loiana var henne evigt tacksam för det, men vad kände Dimitrij? Hon sökte förskande i hennes ansikte efter känslor som tydde på att hon var allt för obekväm med den stora valpen.
[Lite PP av valpar men det får dem ta och tåla. Orkar inte skriva tre inlägg om hur hon tar sig till platsen xD]

De var så gott som fortfarande nyanlända, men visst hade de båda träffat ett fåtal av flockmedlemmarna. Naira hade till sin stora lycka sett ett antal valpar härja runt i gräset och även haft möjlighet att leka lite med några av dem. Så vitt han kunde se hade hon även kommit överrens med deras mor, en ljus tik med blå symboler. Själv hade han hållt sig lite så sin kant, studerat de andra på avstånd och samtalat mycket med Azazel. Långsamt tog han sig in i bekantskapen.

Han drog den tunna tiken tätare intill sig, fortfarande sovandes. En djup suck lämnade henne men hon vaknade inte. Inte förrän ett ljudligt yl skar genom luften. Naira vaknade till med ett ryck och såg sig sömndrucket omkring i grottan hon och Zayev delade på. Hon log nära honom och kunde höra hans hjärtslag slå i bröstkorgen. Det var ett lugnande ljud. Sövande. Hon skakade på huvudet. Dimitrij hade kallat på dem.
   "Zayev. Vakna." sade hon och knuffade på honom så gott hon kunde från sin position.
Han grymtade till för att meddela henne att han vaknat.

Ögonen var fortfarande stängda när han kände henne lämna hans sida. Dovt kunde han höra henne yla utanför grottan. Han tog huvudet från marken och gäspade stort innan han följde efter henne ut. Med en blick full av grusig sömn såg han Azazel tala till honom, men han kunde inte höra någonting utöver dämpade toner.
   "God morgon." svarade han på vad han misstänkte var broderns hälsning.
Han såg mot samlingplatsen medan Naira och fakargen utbytte några ord han inte kunde höra. Då hon började röra sig bortåt kastade han ett snabbt leende på brodern innan han följde efter henne. Sakta men säkert började hörseln återvända till honom, och med den började skogen vakna till liv.

På väg till samlingplatsen slöt Sixten upp med dem, Han pladdrade glatt på om en dröm hade hade haft. De både helveteshundarna kastade en menande blick på varandra, men lät honom hållas, och även om ingen av dem var speciellt intresserad höll Naira åtminstone skenet av det uppe. Zayev skakade lätt på huvudet åt honom, skuggor av ett roat leende på hans läppar.
   När de till sist kunde se platsen hade flera av dem redan samlats. Bredvid honom sänkte partnern svansen och höll huvudet lågt, med öronen lätt vridna bakåt. Hon nickade blygt mot flockledaren innan hon tog plats bredvid Loiana och gav henne ett leende. Den blå nickade även han åt Dimitrij innan han satte sig ner intill den tunna tiken.

[Hur skriver man?]

[Jag väljer att svara igen nu då det snart gått en månad sedan rollet startades. Jag kommer att påstå att alla är närvarande, så ni som inte har svarat än kan välja att skriva att de dyker upp innan Dimitrij tar till orda, eller att de redan är där C: Det här blir ett långt inlägg, så håll i hattarna.]
 
Reaktionerna kom snabbt. Några svarade med rösten, tydliga sånger som besvarade hennes kallelse och förmedlade att de var på väg. Andra kände hon hur deras sinnen började röra sig och hur de närmade sig i tystnad. Dimitrij kunde inte hindra ett leende. Hon ville inte hindra det. Även om det inte var mer än en lätt ryckning i mungiporna så var det ett leende, och hon kände förväntan spela i bröstet, blandat med en lätt oro. Hon stod stilla, nära stenringen där den lilla eldens sken värmde framsidan av hennes ben.
     En efter en anlände de andra, och hon mötte deras blickar, besvarade deras nickningar och hälsningar. Niaras bugning gjorde henne nästan osäker. Det kändes fel att andra bugade inför henne, även om det bara var en hälsning. Ciye, den ena av valparna som anlände tillsammans med Kenai, skuttade fram till Dimitrij och efter att snabbt ha visat något som hon antog var en fjäder så snavade han till och satte sig mot hennes ben. Hon lyfte på benet och såg på honom med sin grå blick innan hon knuffade till honom med tassen i riktning mot fadern. Valpar. Trots deras glädje så hade hon fortfarande svårt att dela den. Minnena stack djupt inom henne.
     När alla hade anlänt så satte sig Dimitrij lugnt ner, såväl för sin egen skull som för att bjuda de som fortfarande stod att också sitta eller lägga sig ner. Även om det här skulle bli en viktig samling så ville hon inte att de skulle känna sig stela eller obekväma genom att tvingas stå upp för att verkar formella. Även om hon själv kände hur allt stramade åt på insidan, insikten av allvaret i situationen, att det här var ett stort steg framåt i riktning mot det mål hon så länge trott sig förlorat, så ville hon att de som valde att följa henne skulle göra det av egen vilja, genom ett eget val som inte var tvingat.
     Dimitrij såg på alla närvarande, noga med att möta allas blick. De båda helveteshundarna fick hennes ögon att stanna upp, tillfälligt velande mellan vilket av ögonparen hon borde möta, innan hon fortsatte. Deras lejonlike vän var inte närvarande, och hon förstod att han skulle hålla sig undan från allt gällande flocken för att inte dras in i det hela. Det var hans val. När hennes blick vandrade mellan de närvarande så såg hon också på valparna, även om de inte var lika lätta att få ögonkontakt med. Valpar var valpar, hon var väl medveten om att deras koncentration aldrig var den bästa. Självklart var inte valpar i deras ringa ålder disciplinerade, men hon tyckte att de åtminstone borde kunna sitta och lyssna när de blev tillsagda. Lek var bra, det var så de lärde sig i den åldern, men de måste kunna använda huvudet också och inte bara benen.
     Hon drog ett djupt andetag. Den klara morgonluften var skön, fylld av lugn, tidig fågelsång och ljuden från de närvarande. Svansar som svepte, tassar som rörde sig när någon makade sig till rätta. Lågmälda röster när någon talade till en annan, även om hon nu ägde den mesta uppmärksamheten. Hon såg ner på lågan som knastrade mjukt inom stenringens skyddande murar innan hon tog till orda.
     ”Åtta månvarv har det gått sedan branden”, började hon, som i tankar. Åtta fullmånar sedan hösten, sedan Aldos bortgång. ”Åtta månader.” Dimitrij såg upp mot de samlade. ”Den här lågan är inte branden, den representerar inte det som har varit. Den här elden är trygghet och värme. Lågan är ett hopp, och jag kommer tända den när vi samlas här.” Hon andades ut. Hon hade inte varit säker på hur hon skulle börja, hon hade aldrig varit den som tog till orda och pratade mycket utan att svara på frågor eller berätta historier. Men hon behövde vänja sig vid den rollen. Hon kunde inte gömma sig i tystnad och ensamhet längre. Ingen kunde vinna den här striden på egen hand.
     ”De flesta av er hade aldrig mött mig innan branden, och jag hade aldrig mött er. Några av er har varit här, med mig, sedan våren kom. Andra kom hit nyligen. Jag känner inte hälften av er så väl som jag önskar, och ni känner inte mig. Ni är främlingar, för mig och för varandra.” Hennes blick vandrade mellan de samlade. Flockmedlemmarna. En flock. ”Men ni är främlingar med något gemensamt, och jag hoppas att jag ska lära känna er, och att ni ska lära känna varandra. Kanske har ni olika anledningar till att vara här, men i grunden är det samma mål. Oavsett varför ni har samlats här så vill jag att ni vet att det här är ett val ni gör, och det valet sker här. Nu.” Hon mötte Loiana och Kenais blickar, båda föräldrar till flockens valpar. De valde om de ville stanna eller gå med sina små. Deras valpar skulle få chansen att välja när de var gamla nog om föräldrarna valde att stanna. Hon såg på Nehexor, som trots att han deltog i samlingar helst höll sig för sig själv. Hon såg på Caer, som redan under den första månaden hade tagit till att vandra utanför reviret. ”Valet är att stanna eller gå”, fortsatte hon med låg, tydlig stämma. Hennes röst var av allvarligt lugn, trots förväntan och oron som spelade i hennes inre. Hennes blick var lika skarp som alltid och anletet lugnt. Det fanns flockar här i landet dit man vigde sitt liv, och det fanns flockar där man kunde vara med och ändå befinna sig på andra sidan av landet. Det här skulle inte bli en flock av det andra slaget. De som inte ville lägga sin tid, sitt liv, här, skulle nu få chansen att tänka över sitt val och gå.
     ”Ni har hört mina historier. Ni vet vad mitt mål är, och jag frågar nu er om ert mål är detsamma. Jag vill välkomna alla, men jag kan inte erbjuda en flock till någon som sedan väljer att inte kämpa. Det här kommer inte vara en flock där du kan försvinna i månader. Det är ingen flock för halvhjärtade medlemmar som ger sig av när träningen blir hård. Om du inte tänker stanna här och ta del i träningen, om du inte vill lära dig och inte tänker kämpa, så ber jag dig att gå. Alla kan kämpa, och jag kan visa er att alla kan kämpa även om det inte alltid är med tänder och klor, men vi kan inte nå några mål om medlemmar ger sig av, drar sig undan och inte deltar.” Hon ville att alla skulle ha en plats här, att alla som ville kämpa skulle få lov att stanna, men ju mer hon tänkte på det, desto mer insåg hon att hon inte kunde ta hand om alla. Det här skulle inte bli en flock för alla, hur gärna hon än ville det. Oron i hennes bröst syntes inte utåt, men den darrade inom henne. Det fanns de i flocken som, trots vad de sagt första gången hon mött dem och under deras tid tillsammans, hon inte var säker på om de verkligen var sanningsenliga mot sig själva, och hur orolig hon än var för att någon kanske skulle välja att gå så ville hon göra alla medvetna om det. De som valde att stanna behövde förstå vad det var de gav sig in på, helhjärtat.
     ”Kanske kommer inte alla alltid att komma överens. Kanske vill vi inte alltid umgås. Det kommer alltid finnas vargar som är mindre sociala än andra, men det innebär inte att man slutar kämpa. Alla behöver inte älska varandra för att sträva efter samma mål. En del kommer tycka mindre om varandra, det är naturligt. Men om ni inte delar vårt gemensamma mål, vill ni inte kämpa tillsammans, så kommer det här inte att bli en flock för er.” Hon slöt ögonen för bara ett kort ögonblick och drog ett djupt andetag innan hon fortsatte. ”Var ni kommer ifrån spelar ingen roll. Vad ni har gjort här i livet, hur mycket eller hur litet, spelar ingen roll. Det här är början på något jag hoppas på att kunna kalla för familj. Så länge ni står vid era ord, så länge ni går att lita på och kan lita på varandra, så länge ni har modet att fortsätta kämpa även när natten ser som mörkast ut, så har ni en plats här. Så länge ni vill kämpa, vid min sida, för en säker framtid.”
     Hon tystnade och drog ett nytt, djupt andetag. Den tidigare lugna minen var fortfarande lugn, men där fanns ett allvar i den hårda blicken när hon såg på de närvarande. Ett allvar och en brinnande passion. Mörker efter gamla strider. Kärleken till det som en gång varit hennes familj, en målmedvetenhet som hon aldrig skulle mista igen. Det här var hennes plats. Det här var hennes mål, hennes dröm, hennes kamp. Var det deras? Hon väntade sig inga långa argument. Hon krävde inte att någon försvarade sina handlingar eller åsikter. Hon ville bara ha en bekräftelse på vilka som helhjärtat kunde säga att de tänkte stanna, innan hon kunde fortsätta.

Han märkte inte när två av syskonen vaknade och gjorde sin väg ut ur lyan. Han var fast i drömmarnas land där färger och former hade bytts ut till mer distinkta drömmar, till exempel minnen av lek, känslor av glädje och minnet av dofterna ifrån mor och far. Då och då avbröts dock de överhängande lyckliga minnen med känsla av sorg, eller saknad. Det var inte ofta, och hade bara hänt två gånger innan. 
 Han grymtade till då moderns nos bökade runt bland honom och syskonen. Yrvaket slog han upp de havsblå ögonen och blickade ut i den dunkla lyans utrymme. Den alltid fuktiga jorden under valphögen hade blivit varm och lyan var av alldeles perfekt värmegrad, tyckte han iallafall.
 När resterande syskon vaknat följde han modern och var först ute ur lyan. Han studsade fram och slog efter moderns svans där den dinglade bakom henne. Hon hade sagt att de skulle gå till Dimitrij, och det gjorde honom både uppspelt och nervös. Han tyckte hon var häftig, med de stora vingarna och hornen, men även läskig. Som om hon alltid hade koll på honom. De gråa ögonen stirrade alltid begrundande, ja hon var läskig. Men det var ånga gånger han övervann rädslan för få vara nära henne, och de intressanta vingarna.
 Längre fram kunde han se en ljusare fläck mellan träden, han undrade smått var det var och skuttade framför modern för att snabbt kunna stilla sin nyfikenhet.
 Det var ljus som stod för sig själv! Rött och orange dansade tillsammans innanför en mur av sten. Så intressant! Han skuttade fram till elden men backade förvånat igen då han insåg att det var varm, alldeles för Varm. Han slängde en blick på Modern, som glatt hälsade på Dimitrij, och härmade sedan beteendet. Med en lätt valpig stämma hälsade han överdrivet glatt genom att säga hennes namn. Svansen piskade bakom honom och de blå ögonen glittrade. När sedan en annan vuxen hona kom skuttade han mot henne. Trots att hon var konstigt, ful rent utsagt, så var hennes svans rolig att leka med! Han skrattade ljus och trasslade med de små tassarna i den innan något plötsligt grep tag om honom. Han såg ner på moderns mörka tassar medan han bars genom luften och sedan sättas ner, med en tass över sig. Han klagade lågt och sprattlade något, men efter att moderns röst ljudit i hans huvud blev han tyst och lyssnade till det Dimitrij sade. Det var långt och ganska komplicerat men han trodde han förstod den överhängande meningen. Han tyckte hon mest upprepade sig själv, och tyckte att han säkert kunde hitta på minst tio olika sätt att uttrycka sig bättre på, så det så! Men när hon tystnade lystrade han till moderns ord. Stalla eller slåss? Han hade hört något om att rädda världen, eller var det framtiden? Hur som hur så trodde han sig veta vad modern valde för framtid, och han ville hjälpa henne! 
"Jag vill stanna" Sade han med blicken fäst på Dimitrij, som om hon var den som avgjorde det, vilket han även antagligen trodde.
"Jag vill också slåss" Hans stämma var trotsig men bestämd. Varför skulle bara de stora få slåss? Hade hon inte sagt att det var ett fritt val. Jo, och då skulle han slåss!

Snart kom den udda honan, hon hade brun färg med nästan krämfärgade tecken och så hade hon jätte många ögon och udda taggar som stack ut över ryggen, och slog sig ner invid henne och Loiana log emot denne, efter att hon sett att Dimitrij var något obekväm med Ciye. 
 'Ciye kom hit, Låt Dimitrij vara' Rösten var bestämd i sonens sinne.
 Den udda nosen hade äntligen, på ett sätt, förklarats för henne.
Inte så att någon sade vad det var eller gällde, utan det var den bevingade varelsen som kommit med det udda paret med många ögon. Den såg ut som det hennes undermedvetna ville kalla 'lejon'. Alltså så var det något med Ciye som talade för att han var katt. Karg? Var han släkt med den bevingade hanen?  Trots att de inte var mer lika i utseendet än huvudet, och möjligtvis att de båda hade fjädrar så var det det närmsta hon kommit än så länge.
 Sedan började Dimitrij tala. Hennes ord var allvarliga och Loiana lyssnade på vartenda ett, efter att ha hämtat den andra sonen Nepotonje. Han hade först lågmält klagat och kravlat där han låg under henne tass men sedan tystnat.
 Loiana gjorde som vännen, lät den blå blicken läggas på flera av medlemmarna, för att leta efter reaktioner på orden, men sedan lades den i Kenais ansikte, vad ville han? Ville han fortfarande lämna dem när valparna var gamla nog? Tanken gjorde henne något nedstämd, men det försvann snabbt då hon åter riktade sin fulla uppmärksamhet på Dimitrij. Snart tystnade hon och ordflödet tog slut. Nästan direkt, med en mjuk, men bestämd stämma, talade hon.
 "För att få mig lämna din sida i jakten skulle du behöva släpa mig härifrån" Hennes blick var nästan hård och den låg först fäst på Dimitrij, för att se om hennes budskap gick fram. Hon skulle inte lämna vännens sida i kampen om det inte var så att de behövde släpa hennes döda kropp därifrån. Hon hade bestämt sig. Hennes väg låg äntligen framför henne och hon visste vart den skulle leda. Hon famlade inte längre i mörkret.
 Blicken letade sig sedan bort över de andra igen, skulle de säga något? Bekräfta eller lämna? Hon såg ner på Nepotonje, hans ord förvånade henne, även om andra kanske inte skulle ta dem på fullt lika allvar. Men hon kände, nästan visste, att han redan bestämt sig.

Det hade inte gått många sekunder innan Ciye lämnat sin faders sida. Diskret hade han ropat på honom, i hopp om att han skulle vända om och inte störa Dimitrij. Trots att det var hon som hittat den övergivna valpen så var han osäker på om tiken uppskattade hans närvaro; Loiana hade berättat vad som hänt henne. 
     Tillskillnad från syskonet, så satt Niyaha lydigt kvar, tacksamt nog. Dock kunde den brunbrokiga hanen se hur dottern intresserat kollade efter sin broder. Dottern kämpade emot sina instinkter att följa efter. Ett roat leende spred sig över Kenais mörka läppar.

En silvrig, mindre varghynda uppenbarade sig emellan trädstammarna. Kenai nickade lätt åt henne i en tyst hälsning. Bara kort därpå kunde man höra ljudet av klumpiga tassar och ljusa röster. Fader likt dotter vred sig emot ljudet, och kunde se hur modern och resten av syskonskaran närmade sig. När Loiana slog sig ner bredvid honom slickade han lätt henne över nosryggen och viskade tyst godmorgon åt henne. 
     Den stora, blå björnlika vargen och hans maka slöt sig till gruppen efter en stund. Kenai kunde inte neka den lätta obekvämheten den stora förde med sig. Det var oförståeligt hur en varg, kunde vara mer lik än björn än sin egna art. Horn och vingar förvånade honom inte, men utseenden likt Ciyes tigerhuvud eller den stora blå björnvargen, det var något som krävde mer tid. Dock nickade han långsamt åt dem, fortfarande något förundrad över dess utseende - de hade ovanligt många ögonpar. I tystnad undrade han om de såg bättre för att de hade många fler än de andra i flocken.

De heterokromatiska ögonen sökte vaksamt över valparna. I stunder som dessa var han något avundsjuk på Loianas förmåga att tala i deras sinnen. Det var synnerligen behändigt i liknande situationer. Men ännu verkade valparna någorlunda lugna, och han slogs häpet av hur den ljusa dottern fortfarande lydigt satt vid honom. 
     Niyaha kämpade intensivt emot lusten att leka eller brottas med sina syskon. Valpen hade stor respekt för Dimitrij, och drömde om att en dag vara som henne. Den gråa, kyliga blicken höll henne lugn. Den var som ett ständigt påminnande om att man måste kunna vara disciplinerad och lugn, inte bara leka hela tiden - även om det var mycket roligare.

Dimitrij, den hornkrönte och bevingade, tog till talan. Den lilla brasan knastrade i rytm till hennes allvarliga röst. Kenai höll ett stadigt grepp om hennes gestalt, och mötte hennes blick med värme och lugn. När hon tystnat, så såg Kenai sig omkring. De olikfärgade ögonen fastnade vid Loiana. Trots att han var näst intill säker på vad hennes svar skulle vara, så var det med spänning han väntade. Efter att hon gjort sitt uttalande, stämde Nepotonje in. Tyst skrockade Kenai kort till. Ännu tvivlade fadern på att sonen riktigt förstod innebörden med vad Dimitrij sagt.
     Niyaha hade under det långa talet stridit emot sig själv. Hon försökte koncentrerat lyssna på den beslutsamma stämman, men ibland tappade hon koncentrationen några sekunder. Det var utmattande att fokusera så hårt, och speciellt när man inte förstod det mesta av vad flockledaren sade. Ett fundersamt minspel låg i den unges anlete. 
     När modern, och hennes bror svarade såg hon frågande upp på Kenai. Fadern mötte henne med ett hjärtligt leende, och nickade diskret åt henne, uppmanade henne att tala, Kenai kunde se hur hennes lilla valpkropp kämpade för att hålla inne sin röst.
     "Jag vill stanna." sade hon något tyst - inte lika uppspelt som sin broders. Trots att både Loiana och Kenai förklarat att Dimitrij var mycket snäll, och hon själv hade erfarit det, så kunde hon inte rå för den lätta nervositeten hon kände i varginnans närhet. Det var med beundran i de djupt blåa ögonen dottern såg emot Dimitrij.
     Kenai log mjukt åt dottern. De vänliga, runda ögonen sökte sig till den hornkrönte varghyndans gråa. Menande nickade han, och hoppades att hon mindes vad han sagt vid Sienna veckor sedan. Det här var inte hans mål med livet, och planen var ännu att ge sig av när valparna var gamla nog att bestämma sitt egna öde. Det fanns inget för honom att hämta ur denna flock. Trots de trevliga individerna som samlats, så var de här för en orsak som Kenai inte kunde relatera till. Dock accepterade han dem och deras mål. Stilla beundrade han deras mod och vilja att slåss för vad de trodde var det rätta. 

[Fick inspiration sådär 5 på natten efter att ha sovit i ungefär 2 timmar... Hehe ♥]

(Har inte varit så aktiv på länge och har missat flockrollet helt och hållet.Tog ett tag att läsa allt men det är gjort.
Ska svara så bra jag kan,har inte skrivit på länge.)

Morgonen var här, regnet hade avtagit och lämnat dagg,diss och frisk luft efter sig.
Hon hade legat vaken en bra stund uppe på en avlång sten,den hade blivit  fuktig av daggen.Hon hade tänkt att göra en lya men hade sedan ångrat sig varför det vet hon inte.Hon trivdes på sin sten och var nöjd med den,blev det för kallt kunde hon säger hitta något att lägga på den som gjorde det lite varmare.
Det ända hon kunde göra sig lite irriterad på var att stenen la några meter bort från sten cirkeln.Hon visste inte vad cirkeln skulle vara till men om det skulle ta en stund innan hon kom ditt där om de nu var så att Dmitrij kallade ditt alla.
Men hon hade alltid koll på allas rörelser och hjärtslag,äntligen hade hon lärt sig att fokuserar på andras hjärtslag. Hon kunde höra om det slog fortare,långsammare eller normalt. Det var väldigt praktiskt för när någon började röra sig så började dens hjärta slå lite fortare och då kunde hon veta att varelsen rörde på sig.

Hon hade haft koll på Dimitrij hjärtslag en stund och hon väntade otåligt på ett ylandet som skulle meddela att alla skulle samla sig.

Ljudet bröt tystnaden och hon reste sig hastigt upp.Äntligen hände något. Hon log och sträckte på sig och meddelade för kroppen att det var dags att börja röra på sig.
Benen var stela och kalla men hon tvingade dem att trava fram vare sig de ville eller inte. Rörelser började höras lite här och där,hon log större och ökade på stegen ytligare.
Hon var inte den första vid stencirkeln.Dmitrij och några andra till satt och väntade på oss andra.
Hon saktade ner farten och tog stora kliv fram till cirkeln som omringade en eld. Nu förstod hon vad stencirkeln var till.Att hon inte hade listat ut det innan. 
Hon satte sig så nära elden hon kunde för att tina upp kroppen som hade blivit ner kyld under nattens gång.



Alla var samlade och hon insåg att de var fler än vad hon hade räknat med.Det var roligt att se,fler vänner att lära känna.  De alla lyssnade noggrant när Dmitrij talade om flocken. Honan berättade att de här valet att var i flocken var vårat eget val.Om vi inte ville kämpa eller gav upp så fort det blev tufft var inte den här flocken något för dem.
Hon själv hade bestämt sig att stanna kvar i flocken och träna,kämpa,skapa tillit och nya vänner.
De här främlingarna som satt bredvid,framför och bakom henne skulle bli hennes familj och det var hon glad över. 
Hon höjde huvudet och riktade blicken mot Dmitrij "Jag kommer att stanna" 

(Inte lika långt och bra som andras men det får duga :) )

[Då det har gått över ytterligare en månad så skriver jag nu igen. Jag PPar flocken något gemensamt här för att kunna dra detta mot ett slut. Det här blir ännu ett långt inlägg, så håll i er.]

Hon såg deras nickningar, hörde deras svar och kände hur en hård knut hon inte känt tidigare upplöstes i hennes bröst. En våg av lättnad drog genom henne, men utåt förblev hennes min lika stilla som förut. Hon mötte deras blickar när de svarade. Hon hade inte väntat sig så många muntliga svar, det hade räckt gott och väl för henne med nickningar, men orden gav deras svar tyngd. Dimitrij såg på Loiana när vännen svarade, och hon mötte Kenais blick med en nickning för att bekräfta att hon inte glömt hans val. Hon var inte säker på hur hon skulle reagera när några av valparna svarade, med sina unga, ljusa stämmor. De var så små, naiva, ovetande om vad de sade sig önska. I den åldern var allt bara ett stort äventyr. För Dimitrij hade insikten om hur verkligt våldet och döden var slagit henne redan i den åldern. Hennes föräldrar, flocken, hade lärt henne att det var oundvikligt. Loianas valpar skulle förhoppningsvis inte behöva möta döden förrän de var mer redo, om de höll kvar vid sina ord när de blivit äldre.
     När Caer svarade att hon ville stanna så mötte Dimitrij hennes ögon med en lugn, allvarlig blick. Hon ville lita på Caers ord, men den unga tiken hade än så länge hållit sig undan på ett vis som fick Dimitrij att hoppas att den yngre verkligen visste vad hon gav sig in på. Hon hoppades att de alla förstod att det här inte var en dans som alla skulle komma levande ur.
     Dimitrijs blick vandrade över alla närvarande, mötte deras blickar när de en efter en nickade och gav korta, bekräftande svar om att de ville stanna. De ville kämpa. De ville slåss. Nehexor, där för att finna kunskap. Niara, där för att finna mening. Zayev och Naira, i väntan på valpar, där för deras och för andras framtid. Sixten, i hopp om äventyr och hjältedåd som han snart skulle lära sig förstå bättre. Beata, där för att besvara gamla minnen och kämpa för en familj av främlingar. Loke, där i hopp om hämnd och en säker framtid. Orkidé i hans spår, för att finna sin plats. När alla svarat, i nickningar, blickar eller ord, så drog Dimitrij ett nytt, djupt andetag med slutna ögon.
     ”Vi är alla här av olika anledningar, och vi stannar av olika anledningar”, andades hon tyst, innan hon såg upp på nytt och sträckte på sig där hon satt. ”Jag kan inte lova er goda nätters sömn, oavsett om ni väljer att stanna eller gå. Det här är ingen saga där alla kommer att vandra levande eller oskadda ur striden, men jag kan lära er att kämpa, allihop, alla som väljer att stå vid min sida och dela mina mål. Jag kan tända era ljus, leda er väg i natten och göra er till Jägare. Ni som stannar med mig, ni som vill vara morgonen efter natten och bli den familj som Jagar mörkret.” Hon gladdes åt hur stadig hennes röst förblev, trots att hennes känslor skalv inombords. Hon såg ut över de närvarande. Över flocken. De hon skulle komma att kalla familj. Hon såg deras nickningar, bekräftelser på att de lyssnade, på att de ville delta. Efter en kort paus fortsatte hon att tala.
     ”Familjen kommer alltid först. Vi kan inte kämpa utan varandra, så utsätt inte varandra för risker som inte är absolut nödvändiga. Svik inte varandras tillit. Ta vara på kunskapen, delta i träningen. Om ni inte stannar i närheten så att ni kan lära er, hur kan ni då kämpa? Vill ni vara i fred så stanna inom reviret där ni fortfarande kan delta i lärandet. Ger ni upp och går så är ni inte längre del i kampen.” Rösten speglade glöden i hennes annars så skarpa, hårda blick. Hon ville dela det här med dem, hon ville kämpa, såg målet fortfarande utom räckhåll, men visste att hon kunde starta något som en gång kanske skulle nå dit. Hennes ton förblev glödande, säker trots känslorna som kämpade i hennes inre.
     ”Jag vill inte att ni skapar problem mellan varandra eller de som inte deltar i kampen. Vi kommer inte ha råd att hamna i bråk med andra flockar, vi är inte här för att konkurrera med dem. Om ni möter någon med information, eller möter en av Nattens barn så vill jag att ni kommer till mig omedelbart. Ingen av er är redo, och kommer inte vara redo på lång tid att gå i strid än, och vi har inte råd att riskera en strid som vi inte kan vinna.” Det sista sade hon med en dovare, allvarlig ton. Hon kunde inte riskera att de, redan innan de kunde kallas mer än Noviser, skulle betas av som gräs för att de inte var redo. Hon var inte redo själv. Några nickade medan hon talade. Andra vände öronen bakåt, oroliga, som om allvaret plötsligt blev påtagligt.
     Dimitrij reste sig upp. Medlemmarna följde henne med blicken, och några reste sig tillsammans med henne, endast för att sätta sig ner igen. Medan hon fortsatte att tala rörde hon sig lugnt runt stenringen i mitten, runt de som satt så nära att hon inte kunde gå mellan dem och ringen.
     ”Ni är alla Noviser. Noviser i vår flock.” Deras flock. Hennes flock. ”Ni kommer inte kunna slåss om ranger för att stå högre än någon annan.” Hon hade hört tillräckligt med dumheter om rangstrider från andra flockar, där okunniga hade vunnit höga titlar för sin storlek trots att deras kunskap inte hunnit med. ”Det kommer finnas tre ranger inom träningen, och dessa är baserade på er kunskap och er erfarenhet i träningen, inte att ni råkar kunna sätta er på varandra. Noviser, Antagna och Jägare. Ni kommer alla att vara Noviser så länge ni är nybörjare i träningen.” Några av valparna reste sig för att studsa efter hennes tassar, eller för att försöka härma hennes allvarliga gång på sitt valpiga vis när hon gick förbi. Hon såg på dem, och rösten mjuknade en aning när hon fortsatte. ”Eller valpar, till dess att ni är gamla nog att kallas Noviser.” Hon höjde blicken på nytt. ”Alla nybörjare är Noviser. När ni är på god väg i er träning kommer jag att kalla er för Antagna, innan ni slutligen kan bli fullärda Jägare. Jag kommer behöva testa er alla för att veta vad ni behöver lära, och vad ni behöver öva på. Det kommer ta tid, inte bara för att det är en svår väg att vandra, utan för att jag är ensam om att lära ut till er. Jag vill att ni har tålamod, med mig och med varandra.”
     Det kändes på sätt och vis overkligt, när hon vandrade bland medlemmarna innan hon tyst kom tillbaka till där hon börjat ifrån för att ge dem tid att ta in det hon sagt. Det var en overklig tanke när hon såg på dem, och tänkte på de närvarande som Noviser, som några hon en gång skulle kalla Jägare, några hon skulle lita på med sitt liv, som hon skulle strida vid sidan om. När hon såg på dem så undrade hon vilken som skulle dö först. Vilka skulle mista livet redan tidigt, vilka skulle ge sig ut och aldrig återvända. När hon såg ut över dem så kunde hon inte hindra rysningen som for genom hennes kropp. Hon stod tyst tillräckligt länge för att de som viskade skulle tystna, och alla mötte hennes blick.
     ”Mitt namn är Dimitrij”, sade hon med hög, målmedveten stämma. ”Jag står inför er med mina drömmar och mina mål. Jag står inför er med min kunskap, mina historier och erfarenheter. Jag står inför er med min tro, mitt hopp, min kamp i mörkret. Mitt ljus, min låga, mitt liv.” Hon såg mellan dem, mötte Niaras blick, Loianas blå. Kenai, Loke, Orkidé, Nehexor, Caer, Zayev, Naira, Sixten, Beata. Niyaha, Nadie, Natanh, Navezgane, Ciye, Nepotonje. Känslorna slet inom henne, glädje, förväntan, målmedvetenhet, passion, rädsla, sorg. Hon kände tårar hota i ögonvrårna, men vägrade släppa fram dem. Den stadiga tonen hotade att brista när hon fortsatte, men hon sänkte inte rösten och missade inte takten med ett enda av sina ord.
     ”Jag är dotter till Vartina och Eron. Jag är ättling till de Vita, född in i stridens hetta, född in i våld och död. Jag är, och jag kommer vara, en lärare och vän. Jag är en flockmedlem och en ledare. Jag är en Jägare, en varg, en vikaan, och kanske en jobbig typ. Jag är moder till dödfödda valpar och änka. Jag har begått misstag och jag har räddat liv. Jag har mött döden många gånger och står framför er i kött och blod. Jag står framför er i hopp om att ni vill stå med mig. I glädje såväl som i sorg och svåra tider.” Hon såg sina ord sjunka in i deras tankar. Såg dem ta åt sig av det hon sade, inse vad det innebar. Hon stod framför dem och blödde ur själen. Hon stod inför dem, sårad så djupt men fortfarande på stadiga, målmedvetna tassar.
     En efter en reste de sig upp, sträckte på sig där de stod. Stod med henne bokstavligt som svar på hennes ord. Alla lyssnade. Dimitrij kände adrenalinet dansa genom kroppen, sprunget ur känslorna som härjade i hennes inre. Inte mer än ett par hjärtslag efter att de reste sig så spred sig ett leende i hennes smala ansikte, och hon tog till orda på nytt med säkrare stämma.
     ”Vi kommer alla från olika bakgrund. Vi jagar av olika anledningar. Vi har alla något att försvara. I en allt mörkare värld måste vi skina. Vi är gryningen efter natten. Vi är glöden som ska kämpa. Trots att hoppet släcks ska vi slåss. För familjen, för gudarna, för framtiden. För de oskyldiga och för de okunniga. Vi ska dansa med skuggorna. Våran röst ska sjunga för ljuset, och vi ska kämpa, in i det sista. Tillsammans. Ödet är vårt att styra.” När hon tystnade höjde några sina stämmor i höga yl, sjungande, skallande toner som överväldigade Dimitrij och skakade henne in i märgen. Hon hörde skall och exalterade gläfs, såg tassar dansa på stället, svansar som viftade. Hon viftade själv på svansen och stämde in i ylandet. Flockens gemensamma sång. Det var dags nu. Det var nu allt började.


[De som vill får väldigt gärna skriva svar efter det här inlägget, annars kan flockmötet härmed ses som avslutat. Jag kommer inom den närmsta tiden att börja skriva in mer info om träningen i tränings-tråden, och ni kommer då bli mer fria att rollspela allt tränande med varandra :D Jag vill också möta alla i roll så att vi kan låta karaktärerna ta reda på vad de behöver träna mest på. Tänk på att det här mötet utspelade sig i början av sommaren, så vi har nu en hel sommar och hela hösten att rollspela ikapp. Nu drar det igång, äntligen!]

De lyssnade båda två på vad Dimitrij hade att säga dem och svarade på hennes frågor. Åtminstone Zayev. Själv var hon inte bekväm med mängden individer, men det skulle säkert komma. Det hade tagit lite tid, men hon hade till sist blivit bekväm i både Zayev och Azazels sällskap. Bara det hade varit en stor grej för henne. Så att komma in i gemenskapen här skulle kanske bli svårt, men hon skulle klara det. Hon var tvungen att klara det.

Naira lyssnade och kände med flockledarens ord. Dödfödda valpar och änka. Hon såg på Zayev. Hon visste att det de gett sig in på inte var en lek, men vad skulle hon göra om hon förlorade honom? Om hon förlorade sina valpar? Hon ville inte tänka på det. Även om hon visste att dagen kunde komma ville hon inte tänka på det. Istället fokuserade hon på den bevingade honan igen.
En efter en ställde de sig upp. Hon var uppe på tassarna innan Zayev och log mot honom. Hon kunde klara det här. Hon skulle klara det här! Någon ylade och hon höjde själv nosen till skyn och sjöng. För dem. För valparna. För framtiden.

[Fett med sammanfattning, men ett svar! :D xD]

Det blev stilla efter att alla svarat på sitt egna sätt, som om det fann något ännu större att vänta än en bekräftelse på att allas liv låg i varandras händer, än att ett gäng främlingar tänkte lita på varandra så fullt ut att de skulle dö för varann. Som lugnet innan stormen. Stunden innan första kyssen, den som ledde upp till explosionen. Hennes blick mötte Dimitrijs, hon såg känslor som svallade bakom lugnet, osäker på om att ens Dimitrij ville erkänna deras existens. Sedan, efter att Vännen bekräftat allas svar med en blick, så började det. Hon kunde känna det. Hon kunde känna hur hennes nya liv tog form framför henne och hon gladde över det. Gladdes över att äntligen kunna se en framtid istället för att blicka mot mörkret som var hennes förflutna. Gladdes åt att den trasiga varg hon mött för så länge sedan nu hade ett mål, annat än en riktning. Gladdes att få kämpa med alla dessa som skulle viga sina liv åt en så osjälvisk kamp som denna. Där de kunde, och antagligen skulle, dö för en säkrare framtid för andra. För varje ord vännen, Ledaren, talade kände hon känslorna växa, svänga och kasta sig runt inom henne. Allt som förut varit ord och löften var nu på väg att bli verkligt.
Hon skulle få kämpa sida vid sida med dessa vargar, med denna familj. Hon kastade en blick på var och en av dem. Vissa kände hon mindre än vad hon ville och andra hade hon knappt träffat. Hon ville lära känna dem alla, ville uppleva livet med dem, ville leva i kampen vid deras sida. Hon ville skratta med dem, gråta med dem. Hon insåg att hon ville dö vid dem. Inte snart och verkligen inte nu, men under sin sista stund visste hon att hon ville vara just med dessa vargar.
 Den vetskapen fick nya känslor sprudla inom henne. Hur kunde hon känna kärlek och sorg för dessa redan? Lycka och hopp?
Hon reste sig automatiskt då Dimitrij gjorde det men satte sig snart igen. Hon såg Nepotonje först försöka slå efter den bevingades tassar och svans innan han verkade komma på bättre tankar och räta ut ryggen för att härma hennes steg och hållning.
Loiana log vid åsynen och kände stolthet inför sonen, stolthet över de skapelser som var utav henne och Kenai. Hon älskade dem med hela sitt hjärta, älskade dem mer än livet. Vad än de valde för väg sen så var hon stolt över dem. 
Snart nådde den högreste tillbaka till sin ursprungliga plats och såg ut över dem. Loiana såg bara å vännen då hon verkade samla sig för det största krafttaget. Som om hon förberedde sig för att kasta sig ut över stupet.
Sedan kom orden. Ord om fick henne att rysa till. Som fick hennes ögon att fyllas med tårar, som dock inte tillät lämna de blå. Så det var det som hänt med de små. Det var därför de inte fanns här med Dimitrij. 
Hon Mindes vännens ord på slätten, mindes vad hon sagt om vampyrerna, monstren. Oförmögna till livet. Till att bringa liv. Förkastade. Hon insåg hur vännen måste ha känt. insåg varför hon varit så distanserad. Oförmögen att bringa liv. Hennes bröst värkte av sorgen hon kände för Dimitrij. Kände för att hon aldrig skulle få möta den avslappnade och positiva Aldo. När andra rest på sig gjorde hon det åter. Hennes nos höjdes till skyn och långdragna yl drog ut över de mörka läpparna. Känslorna som fyllde hennes sång ändrades konstant. Den talade om sorgen, glädjen, hoppet och framtiden. Den talade om stordåd. En ordlös sång som betydde mer än alla ord i världen.
Bredvid henne tog en ljusare stämma vid och Nepotonje stämde in med glädje.
[Så säkert en massa derp men jaah]

Orden som den högbenta honan valt att föra sitt tal med fängslade honom innerligt. Hon hade varit med om mycket. Många sorger i sitt liv som format henne till den varg som nu stod framför dem och blottade sitt inre, naken. När han hade gjort detsamma inför henne så hade benen inte längre orkat bära den grova kroppshyddan och han hade blivit tvungen att lägga sin tyngd till markens stadiga famn.
Men hon stod där, stadig på ord som tassar, med tyngden av ansvar och plikter vilandes över sin tunna kropp (utifrån en tjock vargs uppfattning <3). Han log milt åt hennes håll och lät sedan blicken svepa ut över samlingen av vargar. Vid hans sida stod Orkidé och hon, som många andra, lät sin röst ljuda ut i en gemensam sång. Kort därpå stämde han också in i ylandet med sin bastanta stämma. 
Svansen började gradvis att svänga från håll till håll, fortare och fortare desto starkare stämningen tog sitt grepp om honom. Kanske han var dum som tillät sig att svepas med. Dum som trodde att han kunde göra någon skillnad här i världen men förhoppningsvis tillsammans med dessa individer i en flock, en... familj och med Dimitrij som deras anförare, så skulle de ha förmågan att sätta stopp för mörkret som härjade i Numoori. Någon gång, en gång, i framtiden.
För ett kort ögonblick tycktes alla negativa tankar vara som raderade från hans medvetande.

Niara kände en stor beundran över hela situationen, och kunde inte riktigt förstå att hon fick vara en del av händelse. Dimitrijs ord rörde henne djupt, och hon visste säkert att hon aldrig ville lämna denna platsen igen. Och även om hon inte visste vad hon egentligen skulle kunna bidra med, för Niara var väldigt medveten om att hon inte kunde slåss, men hon visste åtminstone att hon skulle göra sitt bästa för att göra vad som önskade. Skulle hon behöva slåss, så skulle hon träna hårt för att kunna göra det. Och hon skulle vara redo att ge sitt liv för denna sak. Niara kände hur det gav henne liv att veta att hennes liv skulle få ett syfte igen, och hon hade fått en familj igen. Dimitrij's ord hade gett henne styrkan att tro på sig själv.

Där stod de alla och omslöts av en spänd, men samtidigt väldigt trygg tystnad, som att alla visste att från denna stunden och framåt så skulle deras liv förändras, och inget skulle bli som förr. Valde man att vara flocken trogen, så skulle man få en familj, men man visste också att den familjen skulle få utstå mycket motstånd, smärta och deras band till varandra skulle komma att testas genom flera prövningar.

Därför kände Niara en stor vördnad för tystnaden och hon ville hedra den. Och hon valde att göra det på det sätt som de hedrade högtider i hennes flock.

Hon tog ett djupt andetag och snart kunde man höra hennes klara röst, å ljus att man nästan kunde tro att den skulle spricka, och man kunde höra henne sjunga en gammal melodi, med hennes egna improviserade text, som sjöngs på det gamla Lucarni språket.

"Allt idag skall vi bära med oss
Vi står vid samma ord och slår nu med samma hjärta
Vi delade puls delar vår ambition
och våra hjärtslag slår i samma takt och ton
Ingen chans att se tillbaka på de eldar
Som brunnit över vårt förflutna
Nu är det en ny tid för krigare
Låt ljuset finnas med oss när i jagar in i mörkret
Låt våra rena hjärtan rena oss på vägen ut ur mörkret
Låt Lyckan, Turen och Sanningen vänta
För en dag när vår tid är över tar nästa vid
Våra fränder skall sjunga om vårt öde
Minnet av vad vi åstadkom skall hedras
Jag ber till gudarna
Moriko, låt myllan föda oss och ge oss liv
Aurinko, låt elden värma oss när natten är lång
Windfari, låt vinden varna oss när sinnet är vilse
Kaito, låt vatten ge oss styrka i de omöjliga stunder
Och Chaibos, ta hand om de tappra själar som till slut vill finna ro i din famn
Vi har en lång väg kvar men den ska ta slut
Och låt slutet bli vår saga som alla vill höra"


Niara tystnade igen och slöt ögonen. Fokuserade på sig själv, undvek ögonkontakt med alla. Nu var hon redo för vad framtiden än kunde komma med till henne. Hon skulle kasta sig ut, och skulle aldrig mer vara rädd för att dö.

Ledarinnans ord hade berört. Förmodligen visste Orkidé inte riktigt vad det var hon gav sig in på. Inte på djupet. Hon hade en idé, en tanke. Det kommer leda till hennes död. Inte i morgon, men någon gång i framtiden. Det kommer ske förr eller senare. Men hon var säker på sitt val. Hon tänker inte backa. Ingen rädsla eller ängslan har gripit henne. Hon söker ingen ära och vill inte utföra hjältedåd. Hon hoppas inte bli ihågkommen som någon viktig. Hon står här vid sin brors sida. Ger honom inte minsta blick. Även om hon följde honom hit så är det hennes eget val att stanna. Hon står där lika start som de andra. Hon vill ha en plats här. Var en del av denna familj. Slåss vid deras sida och dö för dem. Även om hon inte känner dem så väl ännu så känner hon dem. Deras närvaro är lika stark som deras stadiga hållning när de alla står här kring elden. Den skogsglänta blicken vilar på ledarinnan. På Dimitrij. Orkidé stämmer in i sången med stark  och fast stämma och den lilla stumpen som ska kallas hennes svans vippar vilt från sida till sida så att hela hennes bakparti vaggar. Hon är inte rädd. Hon känner ingen tvekan. Hon vill vara en kraft att räkna med.

[Lull-inlägg. X')]