[Reserverad för Mugen.]

Äntligen kände hon att hon närmade sig. Stäppen var ingen plats för henne. Det var öppet här. Kalt, slätt, gräsigt... Djurlivet var underligt och det fanns ingenstans att direkt söka skydd ifall hon skulle önska det. Nej, hon längtade hem till Kaiwood. Och snart skulle hon ha möjligheten att återvända.
Det kändes som en evighet sedan Paimonia lämnat hemtrakterna. Flockdoften kring henne hade försvunnit efter alla ensamma nätter ute i det vilda. Det fanns inte längre några tecken på att hon tillhörde en flock i hennes doft. Och det var hon faktiskt glad över. Det fanns en stor risk att det kunde vara till hennes fördel då hon väl mötte en av de vargar hon sökte.
Och så, utan förvarning, stötte hon ihop med en doft där hon vandrade. Den bruna honan stannade upp, drog ett djupt andetag. Helt klart en främmande varg.
Pulsen steg en aning och förväntningen ökade inom henne. Hoppfullt såg hon sig omkring innan hon åter satte tassarna i rörelse, denna gång i trav. Paimonia hoppades innerligt att det äntligen var en varg från Qu hon funnit.

Den lilla vita tiken hade rört sig en bit bort från flocken. Hur långt bort vet hon inte riktigt men hon kan inte längre höra eller känna doften från dem. Men de finns ändå där borta någonstans. Hon kan alltid följa sina egna steg tillbaka samma väg hon kom sen. Hon kommer hitta tillbaka igen. Det är hon inte orolig för. Hon kan ta sig fram mycket lättare nu. Hennes sinnen är känsliga då hon saknar ett. Men ännu händer det fortfarande att hon står på nosen eller går in i något. Det kan inte hjälpas. Men hon vill inte vara beroende av någon och hon vill heller inte vara en börda. Hennes liv har blivit mycket bättre sedan hon gick med i Qu.
Med lätta steg och med nosen sänkt mot marken rör sig den lilla tiken framåt. Hon har inget direkt mål eller någon plan med att hon rört sig såhär bort från flocken. Hon ville bara få röra lite på sig.

Travandes över det öppna landskapet höll Paimonia koll över omgivningen med blicken lika noggrant som hon läste av landskapet hon passerade igenom med sin telepatiska kraft. Hon lät sitt sinne sträcka sig ut, letade efter andra sinnen som kunde tänkas finnas i närheten. Och, precis som vanligt, fann hon den främmande vargen med sin telepati först. Blicken vreds till den punkten, och hon kunde skymta en siluett som rörde sig en bit bort. Stegens takt ökades på och hon närmade sig allt fortare.
"Ey!" Ett kort, skällande läte lämnade Paimonia när hon närmade sig, och hon sänkte sin framfart en aning. De lätt travande stegen övergick stillsamt till gående fart, och slutligen stannade hon.
"Var hälsad, främling." Ett leende strök över hennes ansikte där hon stod öga mot öga med en ljus varg med stänk av svart i sitt utseende. En hona. Förhoppningsvis en av dem hon letade efter. Hon kunde knappt bärga sig för att fråga. "Mitt namn är Paimonia, men ni kan kalla mig för Pai ifall ni så önskar. Och vem kan ni tänkas vara?"

Ett uttryck, som en loj hälsningsfras får den bleka lilla tiken att vrida lite överraskat på huvudet och vädra i luften. Ljudet av steg som mjukt trummar mot marken viskar om att någon närmar sig. Någon som verkar vilja fånga hennes uppmärksamhet. När avståndet mellan ljuden av tassar mot marken blir längre och tydligare och berättar att främlingen sänker farten och kommer närmare så stannar även den lilla bleka tiken upp och blir stående. På sin vakt. Misstänksamhet mot främlingar behövs. Nosen hålls riktad åt främlingens håll och det vibrerar lätt i den.
"Var hälsad". Svarar hon lite lätt och lyssnar på främlingen som snabbt presenterar sig och frågar om att även bli presenterad för. Den lilla vita tiken kan inte låta bli att stilla undra vad som händer.
"Mitt namn är Mugen". Presenterar hon sig för främlingen som presenterat sig som Paimonia. Pai. Mugen kan inte låta bli att tänka på månen när hon hör namnet. PaiMÅNia. Ett lätt leende dras över den bleka lilla tikens svarta läppar. Inte har hon något emot att samtala med främlingar. Nya bekantskaper kan oftast vara något bra.

[Visst är Mugen blind? :'D om jag inte missminner mig haha]

Paimonia granskade den ljusa honan som hon nu stod framför. Denne verkade på något vis studera henne också, ändå var det som om främlingen inte såg henne. Paimonmias huvud lades aningen på sned, hon funderade, osäker på vad hon skulle tro om de där ögonen.
Men så sköt hon tanken åt sidan. Den andres ögon var knappast det viktigaste just nu, och hon kunde fokusera på den saken senare, efter att hon fått var hon ville ha.
"Hej, Mugen." Ett brett leende klistrades på läpparna samtidigt som rösten gjordes glad och mjuk. Precis som Paimonia föreställde sig att hon skulle tala ifall hon varit en av de naiva, gladlynta vargarna här i världen.
"Trevligt att träffas. Eller, egentligen vet jag ju inte om det är så vidare trevligt ännu, men det har börjat ganska bra, inte sant? Så jag hoppas på det bästa."
Det fanns en retsam ton i Paimonias röst då hon talade, nästan som om hon på något vis ville provocera Mugen, ändock på ett vänligt sätt. Konversera. Skapa en relation. Vara trevlig. Ja, det var visst viktigt för nästan alla, så Paimonia hängde på den idén.