Aimo vaknade till värk, bultande och slitande. Det kändes som om hans ansikte blivit slitet itu, men smärtan hade varit så ihärdig att det som tidigare varit vit, ilande vånda förvandlats till ett omtöcknat bultande. Aimo kände sig fruktansvärd. Var var han? Minnena kom till honom, ett efter ett, långsamt allt eftersom han blinkande tog in omgivningen. Det var svårt att se, som om någon täckt över hans ena öga. Synfältet var liksom... klippt itu. Det han såg var suddigt, men när hans ögon vande sig vid mörkret kände han igen sig. Nu hörde han dessutom ljudet av ett porlande vattenfall.
Byoomi. Lättnaden över att vara hemma, hos Qu, hos sin familj, fick honom att ge vika för en tung, rosslig utandning. Måntemplet. Duraneir... Duraneir var hos honom. Den tanken gav honom fortfarande hopp.
Något i hans synfält rörde sig, skiftade i skuggorna och Aimo försökte lyfta huvudet för att se bättre. Men han kunde fortfarande inte se ordentligt.
"Hall-"
Aimo hostade till, harklade sig när han hörde hur rosslig hans röst var. Oanvänd. Det var då Lumo trädde in i hans synfält och Aimo kände nu genast igen honom. Han ville gråta och kasta sig över sin brorsa, men i nuläget var han osäker på om han ens kunde sätta sig upp.
"Lumo..!"
En knapp viskning men Aimo var nöjd. "Lumo, brorsan, vart är alla? Thrim, Morgén, Luwa... Wulf- Wulfric, Thrar, var är..."
Aimo snyftade till och det brände smärtsamt i det ena ögat. "Varför är allt så mörkt? Var är alla?"

"Aimo!" Lumo vaknade märkbart till när han hörde broderns röst. Öronen rätades hastigt på när han skyndade fram till honom. "Jag är här." 
   Han pausade när deras blickar möttes. Ett av de gyllene ögonen hade mist sin färg. Det hade han inte varit beredd på. Han skakade snabbt av sig olusten.
   "Ner med huvet, din tönt." Han tryckte demonstrativt ner broderns huvud med en tass - långt varsammare än han vanligtvis skulle gjort. Om än det lockade att tackla honom i hälsning så kom det förstås inte på fråga. 
   Han studerade kritiskt Aimos sargade ansikte. Det såg rätt okej ut ändå. Åtminstone på det viset att såren verkade läka rätt bra. Särskilt snyggt var det däremot inte. Hans måntecken var sönderslitet och ett öra fattades. Det värsta var dock det blinda ögat. Han grimaserade något åt synen, och det kramade hjärtat att se Aimo så upprörd. Öronen slokade något. Han var inte bra på att trösta folk, och han visste inte hur han skulle berätta resten. Thrar. 
   "Ööh.. Det är okej." Han försökte sig på ett litet leende, men det kom mest ut som en sorgsen grimas. Rösten var dock genuin och broderlig. "Det blir bra, okej?"

Aimo lydde motvilligt, sänkte sitt huvud på Lumos order. Det var svårt att se, men nu när Lumo var så nära var dragen tydligare. Han såg ut att försöka le, men han grimaserade också. Aimo visste inte åt vad - han visste inte hur han såg ut. Men det måste vara illa, för det kändes illa.
"Okej," ekade han. "Okej... okej, det blir bra."
Aimo försökte att inte vara så ledsen, men det var svårt. Han hade ont, var förvirrad. Lumo hade dessutom inte svarat på frågan, och det fick hans hjärta att kramas åt. Ångest polade djupt i hans buk, i hans bröstkorg, och det kändes som om den åt upp honom inifrån.
"Templet," viskade han. "Det är borta... visst är det? Det finns inte kvar."
Men tanken på ljuset. Det där ljuset, och rösten han hört. Känslorna som fyllt honom. Hur skulle han kunna glömma. "Duraneir," andades han efter en stund. "Duraneir, jag såg Honom. Han talade till oss."
Aimo insåg hur det lät och såg bedjande mot Lumo. "Visst tror du mig? Jag såg honom verkligen."