Det hade hunnit bli sent på eftermiddagen innan Katya och Aleksandr lyckades ursäkta sig från Lev och valparna. De små var hemskt klängiga och ville inte att de skulle gå, men personligen kunde hon inte komma därifrån snabbt nog. Det var med ett inte särskilt ursäktande flin som hon och brodern lämnade Lev åt sitt öde.
     "Jag ska aldrig ha valpar", konstaterade Katya när de travade ut på en av de större gatorna och njöt av sommarluften. Det var skämtsamt sagt, men sinnet snuddade vid tanken att det kanske varit exakt samma sak Varya hade tänkt och tyckt. Katyas blick mörknade, men hon skakade snabbt av sig det. Att vara i Civitas var en otrevlig påminnelse, men de var på väg härifrån nu. Hon undrade om hennes pappa fanns här någonstans.
     "Vi går genom Ken-Yak, eller?" De hade fått ytterst stränga riktlinjer om vilken väg de skulle ta - och Ken-Yak var inte med på listan över godkända områden. Men deras nyvunna frihet steg Katya till huvudet, och det var med ett vilt flin hon sneglade på sin bror. Hon hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta, men hon hade ändå bråttom att komma ut på vad som kändes som hennes livs äventyr.

Katyas konstaterande förvånade inte Aleksandr. Han frustade till och ruskade på sig som för att fysiskt skaka av sig skulden av att lämna de små odjuren med Lev. Men de var på väg mot något stort och nytt som inte kunde vänta en sekund till.
"Ha! Det är nog bäst för alla," garvade han, glad att de äntligen var på väg och lämnade Civitas bakom sig, och allt vad det innebar. En dag skulle de säkert tillbaka hit igen. 
     Ken-Yak. Alek visste att det var förbjudet. Ändå lockade tanken - hur såg de där ut, egentligen? De som var så sjuka att de miste förståndet. Han ville väldigt gärna se, samtidigt mindes han de vuxnas varnande ord.
"Det går ju fortare än att följa vägen," flinade Alek. Katya matchade hans utforskarvilja, men kanske av andra skäl. Alek tänkte inte fega ur iallafall. Det var något han skulle behöva höra livet ut från henne i så fall.
"Men det lär ju inte va nån större risk för dig, man behöver visst ha en hjärna för att bli önskvärd zombie-mat."
Aleks duckade instinktivt undan ifall Katya skulle få för sig att smälla till honom för det där. "Jag blir visst levande bete, med mitt enorma intellekt. Kan inte säga detsamma för dig, syrran."

"Du!" fnös Katya och försökte som väntat smälla till honom. "De skulle inte röra dig ens med en två meter lång pinne. Till och med odöda har vett nog att inte äta hjärna med mask." Hon flinade brett.
     "Du är så dum att du skulle försöka dränka en fisk. Nä, jag vet, du är så dum att man skulle få gräva efter din IQ!" Katya skrattade. Hon hade alltid retat Aleksandr för hans, i ärlighetens namn, högst roande och medryckande skratt, men sanningen var att hon inte var mycket bättre. Hon hade ett hest, stundvis rått, kacklande som kanske inte väckte döden, men definitivt de levande. "Fattar du? För den är död och begraven, hah! Vänta vänta jag har fler, du är så dum att du-"

Som väntat reagerade Katya med marginal. Hon ville alltid slå tillbaka hårdare, och även om Alek ofta tog deras munhuggande på visst allvar så var det hysteriskt roligt när Katya drog igång såhär.
"Ameh!" utbrast han, spelat stött, innan han buffligt stötte in i hennes sida med bringan. "Min IQ är åtminstone inte helt bortflugen, som din! Du är så dum att inte ens din IQ orkade med din idioti och flög sin kos. Om du nu om möjligt kunnat bli ännu dummare."
Ha, den var bra! Nöjd flinade han och bjöd på sitt vanliga, oheliga skratt som ekade ut över det öppna landskapet de klev ut över. "Nej hör här, mina är roligare. DU är så dum att du skulle klättra upp på en klippa för att försöka höja ditt intellekt. Fattar du?"
Alek garvade högt ännu en gång och gav Katya en ful grimas. "Men i ditt fall hade jag också försökt vad som helst i ren desperation-"
Den här gången smällde Katya till honom på nosen men det var inte tillräckligt för att få käft på Aleks garv. "Väntaväntavänta, hör här, du är så ful att-"
Det höll på så ett bra tag. Alek kom med några svagare förolämpningar som Katya enkelt kontrade. Till slut hade Alek tänkt hårt och länge och fick en snilleblixt. "HA! Okej nä, hör här, du är så korkad att du skulle..."
Orden som var laddade till en början falnade långsamt tills Alek tystnade helt och stannade på stället. För ett ögonblick hade han vänt blicken åt sidan, och såg Skuggfalls arena borta över slätten. Byggnaden stod ut i landskapet, men vad värre var, en röd och stor silhuett avtecknade sig mot det gulnande gräset. Alek svalde, och nickade i deras pappas riktning. "Öh, Katya... ser du."

Katya älskade att tjafsa med Aleksandr. Genom hela deras uppväxt hade folk försökt bryta in och sära på dem - helt i onödan, tyckte hon. De bråkade inte, de tjafsade. Det fanns en markant, viktig skillnad, även om Katya började överväga att flyga på honom.
     "Du är lika dum som du är ful", bet hon tillbaka. "Och det säger en del. Till och med vårtsvinens ungar gråter när de ser dig." Hennes bror hade stannat. Hade hon gått för långt? Katya tänkte inte ta något ansvar om det var fallet. Men sedan såg hon vad han tittade på, och stämningen blev plötsligt mycket mer bister.
     Oavsett hur lång tid som gick skulle hon alltid känna igen Kolzak. Inte bara på färgerna och gestalten, men på hur han rörde sig. Det var ett rörelsemönster som satt djupt inpräntat i hennes minne. Hon bet ihop. Visserligen hade hon vetat att han befann sig här, men det sved att se det själv. Och han var så fri. Inga kedjor, inga hotande vakter som Katya alltid föreställde sig. 
     Glödgad vrede vällde upp inom Katya. Han kanske gjorde det här för Maksim, men genom att välja ett barn hade han valt bort de andra två. Hon hatade att bli lämnad. Det var lättare att inbilla sig att hon klippt banden först.
     "Det är inte vår pappa längre", viskade hon, och sedan högre: "Han är inte vår pappa längre. Han valde Maksim." Hat var lättare än sorg. Hon hatade sin pappa för det han gjort, för det han trodde var rätt. Hon hatade sin mamma för det hon aldrig gjort. Men mest av allt så hatade kanske Katya sig själv, för att hon inte varit nog för någon av dem.
     "Jag är inte din dotter", sa hon högt och bestämt, och sedan en gång till, ännu högre. "Jag är inte! Din! Dotter!" Hon kände mörkertårar sippra ut men kallade snabbt tillbaka röken. "Kom, Aleks, vi går." De hade bara varandra nu.

Först var han säker på att han såg hägringar. En hånande synvilla, en tung påminnelse. Kolzak blinkade, hårt, flera gånger och drog ett djupt andetag. De är inte riktiga. De är inte här. Han öppnade ögonen.
     Ändå gick de där. De var omisskänliga - Kolzak skulle känna igen sina barn var som helst. Vad stora de hade blivit. Katyas ben var långa och hennes päls, vit som nyfallen snö i kontrast mot becksvart och strimmigt röd, stack ut mot den dovt färgade bakgrunden. Aleks likaså, hans horn hade växt och han var högre än Kolzak mindes. Hur mycket tid hade gått? Kolzaks ögon vättes, och rännilar fuktade pälsen på hans kinder, ändå var det som att han inte kunde röra sig. En dröm? Drömde han?

De såg på honom, de också, och det var som att tiden stod stilla. Om det var en dröm, ett minne eller verkligheten gjorde detsamma. Kolzak sparade ögonblicket i sitt hjärta, och det skulle vara för evigt.
     Han hörde Katyas röst skära genom tystnaden, och Kolzak hörde vartenda ord. De skar i honom som en kniv. Värre än någon smärta han känt. Den rev och slet i honom, satte klorna i hans hjärta och drog. Kolzak insåg att han höll andan.

"Jag är inte din dotter."

Tårarna stormade nerför hans kinder, och han tog ett prövande steg framåt. Framför sig såg han bilden av Katya som liten. Hennes oskyldiga skratt. Hon visste alltid hur hon skulle ställa sig i god dager för honom. Exakt hur man drog åt i hans hjärtsträngar.

"Katya." Rösten bärde inte. Endast en viskning. Ett till steg. Han ville följa dem, ville nå fram till dem. Det var så länge sen han fick se dem, hålla dem. "Vänta."

"Är jag verkligen ditt hjärta? Du är mitt, papa."
"Jag är inte! Din! Dotter!"

De vände om, och började gå. Alek dröjde kvar ett ögonblick, stirrade på honom, innan han också vände och följde sin syster utan ett ord. De var långt borta, ändå kunde Kolzak se besvikelsen i hans ögon, i det sänkta huvudet mellan skuldrorna. 

"Vänta! Gå inte!"
Kolzak ropade orden på vinterspråket och tog några språng efter dem, innan han tvärnitade. "Ey, du. Gå inte för långt."
     Han kunde inte gå. Att fly var en möjlighet, men han kunde inte. Han var oförmögen att följa dem. Han behövde göra det här, för Maksims skull. En dag skulle han se Maksim här, och när Kolzak hade gjort det han behövde, skulle de gå hem tillsammans. Eller var det för sent?
Var allt redan förlorat?
     Kolzak stannade och såg med längtan i blicken hur hans barn vandrade längre och längre bort, utan att se sig om. "Snälla jag... förlåt mig. Snälla, förlåt mig."
Tårarna rann fritt. Kanske var det bättre för dem utan honom. Kanske skulle familjen aldrig gå att laga. Långt efter att Alek och Katya försvunnit utom synhåll stod Kolzak kvar och såg efter dem. Drömde tillbaka till livet de haft, och saknaden värkte värre för varje ögonblick i vetskapen om att han svikt dem också.

[Avslutat]