Kvällen hade kommit till Ötamon, och det var om möjligt ännu vackrare. Miranda hade tjutit högt av förtjusning när månblommorna slagit ut och eldflugor hade vågat sig ut. Hon ville stanna här för alltid. 
     Syskonen hade hittat en liten grotta under några rötter, och dykt ner. Haru höll sig på ett behörigt avstånd, och betraktade dem med slö blick. Miranda skuttade vidare. Inte så hon inte gick att se, men hon var mer intresserad av det ovan mark än det under.
     Ljudet av en obekant röst fångade hennes uppmärksamhet. Hon sneglade tillbaka på Haru, och fortsatte sedan nyfiket. Hon skulle bara undersöka - sedan skulle hon komma tillbaka direkt. Hon var tvungen. För orden som mötte henne var inte på nordspråk - det var ett annat, kantigt språk som hon inte kunde relatera till något annat hon kunde.
     Personen befann sig nära. Hon behövde bara runda ett träd - vilket visserligen inte var en liten sak - och kunde sedan se honom. Det var en hane i hennes ålder, men han var annars så olik henne som man kunde vara. Den vita och röda pälsen sög åt sig hennes blick i de omgivande månblommornas sken. Över huvudet krönte sig små horn, tydligt inte färdigväxta. Hon kunde inte se hans ansikte, men var redan förtrollad av honom bara för att han öppnat munnen. 
     Han talade med någon annan, och Miranda önskade intensivt att hon kunde förstå. Avundsjukan över ett språk som hon inte behärskade grodde redan i magropen.
     Hon var så fokuserad på språket att hon inte hann tänka efter när han vände sig mot henne. Hon fick hejda sig från att ta ett steg bakåt. Istället andades hon in, lösgjorde sig från det lilla buskaget och steg ut bland månblommorna som blommade där.
     "Hej", började hon trevande. Hon kunde inte se någon annan, men antog att han hade den i närheten. "Jag, eh, jag menar inte att störa dig. Jag blev bara så nyfiken när du pratade-" Hon hejdade sig, och insåg med en sugande känsla i magen att han kanske inte ens pratade nordspråk? Åh, vad dum hon skulle se ut då. Hon rodnade lite, och trampade oroligt på stället.
     "Eh", pep hon istället och väntade desperat på en reaktion.

"Lev! Ya smotryu syuda, togda my vstretimsya zdes' snova." ropade han efter kusinen. Aleksandr följde Levs ryggtavla med blicken helt tills den försvunnit helt utom synhåll. Då började Aleksandr gå i sin egen riktning. Det kändes både läskigt och spännande på samma gång att vara i Ötamon utan en vuxen. Månblommornas skog. Han mindes tillbaka till dagen då Maksim försvunnit här, och de tankarna trevade vidare mot Kolzak. Det var jobbigt att tänka på hur de måste ha upptäckt att alla barn hade försvunnit vid det här laget. Men det här var något de var tvungna att göra. Det fanns inte en fiber i Aleksandrs kropp som ångrade valet de tagit. 
   Det var en vacker skog, och Aleksandr hade hänfört bevittnat månblommorna i full blom för första gången. Men han kunde inte ta in skogens skönhet, inte helt, för Maksim var allt som han kunde tänka på.
     Knappt hade Aleksandr hunnit börja leta på egen hand när han hörde en röst. Blicken drogs direkt mot stämmans källa i en överraskad rörelse. Man kunde kanske tro att det skulle dröja för hans ögon att märka henne, helt svartpälsad som hon var, men faktum var att hon var det första han vilade blicken på. En mörk silhuett mot glödande månblommor, ögonen i en brandgul kontrast. Tankarna drogs till vackra, röda stenar som pappa hade hittat och visat valparna en gång. Rubiner. Aleks mun föll öppen och det dröjde en stund innan han fick vett nog att stänga den.
"Privet," svarade han snabbt när tankebanan var på spåret igen. Ryskan kickade in av vana, och han fattade det inte förrän den främmande tjejen hejdade sig och såg lite generad ut, trampade på stället. Åh, så hon trodde.... Aleksandr hejdade ett leende och tippade huvudet på sned, men på insidan flinade han brett av iver. Han kunde spela med. Bara en liten stund. "Ya mogu vam pomoch'? Ili ty yel varen'ye?"
Okej, det var kanske inte så snällt, men det var typ första gången någonsin Aleks träffat någon utanför Cirkeln. Han var tvungen att få busa lite, för det här hade ingen annan låtit honom komma undan med. Ett snett leende spreds över hans läppar när han gjorde sitt bästa att se förvirrad ut.



*Lev! Jag letar åt det här hållet, vi möts här om en stund
* Hej. Kan jag hjälpa dig? eller har du käkat blängsylta?

[obs blängsylta går inte att översätta till ryska så det blev "har du ätit sylt..." men lets pretend okej]

Han stirrade på henne ett långt ögonblick innan han svarade, och Miranda rodnade än mer. Åh nej, vilken tabbe.
     "Oh, sorry", sa hon med mjuk, förlägen röst. "I don't understand-" Kanske hade de något språk gemensamt, eller så var mötet bara dömt att misslyckas. "Do you- Sanglinguae loqueris?" Borde hon försöka på eldari? Sanglingua var ändå större chans att han skulle kunna. Hon hade hört folk i Civitas prata cazari, men inte lyckats snappa upp mer än några ord. Miranda bestämde sig för att språkbarriären inte skulle hindra hennes första interaktion utanför sin skyddade uppväxtsmiljö.
     "Miranda", sa hon och gestikulerade bestämt mot sig själv, och pekade sedan på honom med en frågade blick. "You? Tú?" Usch, han hade så fina ögon. De gjorde henne nervös, och hon vred nervöst på sig. Blicken flimrade hela tiden till hans ansikte, till de vackra hornen, och sedan ner till månblommorna.

Aleksandr försökte se oförstående ut, men det drog ändå lite i smilbanden. Hon var lite söt, som "språkbarriären" till trots försökte kommunicera med honom. Hon började prata en massa ord Aleksandr faktiskt inte begrep, och han skakade dramatiskt på huvudet. Förvirringen började bli på riktigt. "Chto?"
Så presenterade hon sig. Det var vad Aleksandr misstänkte, iallafall, så länge inte 'Miranda' var ett ord i ett främmande språk. Sen pekade hon på honom. You?
Aleksandr flinade tandigt och bestämde sig för att han busat färdigt nu. "Jag heter Aleksandr," svarade han. Han hade en accent, men den var långt ifrån lika grovhuggen som pappas eller fasters. "Men bara Alek går också bra."
Hon hade vridit sig nervöst tidigare, flackat med blicken, så Alek kände sig lite taskig som utnyttjat tillfället. "Förlåt, jag kunde inte låta bli. Det är första gången jag träffar nån som inte är..."
Alek hejdade sig, och rättade sig snabbt. "Som inte kan språket." Han log, nu betydligt snällare än tidigare. Han hoppades att hon inte blivit sur. "Öh, det där tidigare var inte Nordspråk, eller hur?"

"Jag heter Aleksandr." Miranda spärrade upp ögonen i ett genuint, förvånat uttryck. Va! Han kunde ju nordspråk, den lilla- Hon försökte att inte känna sig dum, och rynkade pannan. Usch, hon hade blivit lurad. Ibland busade hennes bröder med henne, så konceptet var inte främmande för henne. Hon var inte den som var den.
     "Förlåt, jag kunde inte låta bli-" Vid det här laget hade Mirandas underläpp börjat darra något förfärligt. Svaga vibrationer fortplantade sig genom kroppen, och snart kom första snyftningen. Det dröjde inte länge innan hon grät stora krokodiltårar. Hon väntade tills han blivit märkbart uppjagad, och ansiktet bytte omedelbart karaktär. Gråten försvann omedelbart, och hon rätade på sig som en äkta svartvarg bör. Fortfarande med våta kinder stirrade hon oberört tillbaka på honom, huvudet lätt på sned, som för att fråga var det var med honom - varför såg han så bortkollrad ut? Miranda var expert på att låtsasgråta för att göra andra obekväma, och det fungerade varje gång. Möjligtvis att Haru var undantaget.
     "Nä", svarade hon lättsamt, som om inget hänt. "Det var det inte, en blandning av flera språk faktiskt. Vad pratar du?" Hon såg nu nyfiket på honom. "Kan du lära mig lite?" De hade knappt samtalat något alls, men Miranda blev alltid modigare när hon hade en agenda. Hon skulle älska att lägga vantarna på ännu ett språk.

Åh, nej. Aleksandr kände igen det där alltför väl. Darrande underläpp, skakig kropp, snyftning. Hon skulle börja gråta. Aleksandr skakade på huvudet. "Åh, nä, förlåt, jag skoja bara, gråt inte-"
Stora krokodiltårar föll och Aleksandr kände sig som ett as. Han började gripas av panik och slöt avståndet mellan dem för att försöka trösta när hennes ansikte helt bytte karaktär. Aleksandr stannade upp och stirrade. Hon hade slutat gråta direkt. Förvirrat blinkade han. Sedan pratade hon som om inget just hänt. Aleksandr skrattade nervöst. Vilken mysko brud. Han ville fråga om hon var okej men lät bli.
"Åh, öh, jaha, ja men..." Han hade helt kommit av sig. Hon var lurig! Det tog en liten stund för Aleks att återfå fattningen igen. "Det är inte så lätt, faktiskt. Det är inte som nordspråk, och jag är dessutom en urusel lärare."
Han flinade igen. "Men visst kan jag lära dig nåt. Vi kan börja med 'privet, moye dykhaniye pakhnet glupo*'. Det är en vanlig hälsningsfras, och betyder ungefär 'hej, trevligt att träffas."
Aleksandr log vänligt. "Testa själv. Pri-vet. Mo-ye dykh-aniye pakh-net glu-po."


(*Hej, min andedräkt luktar tåbira)

Det verkade inte ha någon slut, denna förvirring. Trots det kunde inte Miranda hindra ett litet flin, speciellt när det tog honom lite tid att hämta sig igen.
     "- urusel lärare."
     "Det är okej!" fyllde hon snabbt i. "Jag lär mig snabbt." Han verkade ge me sig, och snart flöt obekanta ord från hans läppar. Mirandas nätta ansikte rynkades när hon tyst mimade med, och sedan med lite högre röst upprepade orden.
     "Pri-vet", upprepade hon igen och la huvudet på sned. "Du sa det förut. Hej?" Hon fick en nick tillbaka, och kunde inte hindra ett stolt leende. Hon hade en naturlig fallenhet för språk, och det var alltid kul att kunna imponera med den.
     "Okej, privet, moye dykhaniye pakhnet glupo, gotcha. Nästa!"

[Aleksandr lär Miranda fler struntfraser, och de skiljs sedan åt. Avslutat <3]