Maksim rörde sig i utkanterna av Skuggfall i väntan på att mörkret skulle lägga sig över arenan. Inte förrän då skulle han få återförenas med Varya, vilket han suktade efter mer än på länge. Cirkeln befann sig i Skuggfall, och han hade både pratat och sett flera på håll. Han behövde berätta det för henne, behövde varna henne. Något han inte såg fram emot var att berätta om Tibast och Kolzak. Maksim var osäker hur hon skulle reagera. Kanske hade ryktet redan spridit sig till hennes hem.
    En familjär doft fick Maksim att stanna mitt i ett steg, fortfarande med en av tassarna vilandes i luften. Käkarna spändes för några sekunder men ersattes snabbt av ett lugnare uttryck.
    ”Aleksandr”, andades han kallt. Långsamt satte han ned tassen mot marken, och med en kylig men lugn blick mötte han sin brors blick. Han kunde bara anta att Aleksandr hade mer frågor än han själv.

Aleksandrs bröstkorg hävde kraftigt av de djupa andetagen han tog, hans ögon stora och blanka när de åskådade allt som var Maksim. Allt ifrån noshornet och den muskulösa kroppen, den kontrastrika pälsen. Hornen, som sist Aleks såg dem växt från små knöliga piggar till en väldig krona. Han var skrämmande lik deras pappa. Mer än Aleksandr kunde säga att han själv var. Att höra sitt namn komma från sin brors läppar var som ett hugg rakt i hjärtat, och det kändes som om hans böner, alla tårar och allt lidande de fått utstå äntligen hade fått belöning.
     Munnen öppnades, som om Aleksandr ville få något sagt - yttra Maksims namn. Men han fick inte fram ett ljud. Istället stod han bara stum, som en idiot, och stirrade. Hans ben skötte snacket åt honom när huvudet var blankt och började långsamt röra sig mot sin förlorade bror. Mot den som varit en av de viktigaste i Aleksandrs värld. Var det här en dröm?
     Stegen längdes när Aleksandr ökade farten, och han stannade inte förrän han slutit upp helt vid Maksim. På nära håll kunde han andas in sin brors doft, annorlunda, bejakad av främmande dofter - men under allt det där, något nostalgiskt. Något från en förstörd barndom som de aldrig skulle vinna åter igen. Aleksandr gick i en halvmåne runt Maksim för att ställa sig framför honom, utan att slita blicken från honom om så för en sekund. Han var rädd att om han så mycket som blinkade så skulle han vara borta igen.
"Det är du," viskade han på Vinterspråket som de växt upp med. "Det är verkligen du."
     Aleks djupblå ögon blev blanka som vatten. Maksim var större än honom nu, insåg han melankoliskt. Så många steg i deras uppväxt som gått miste, delar av deras liv de aldrig fått chansen att dela. Snabbt stötte Alek bort de sorgsna tankarna, ersatte dem med glädjerus. De var ju tillsammans nu, äntligen. Äntligen, efter all denna tid.
"Moy brat," viskade han fram tillslut och hickade till. Han kunde grina av glädje. Den förvånade minen på hans ansikte ersattes snabbt av ett brett, lyckligt leende. "Jag kan inte tro det! Du är verkligen här! Jag har så många frågor, så mycket som jag undrat, så mycket tid som har..."
      Aleksandr snörvlade till och slöt avståndet mellan dem för en rejäl kram. Han längtade till sin brors värme, till att äntligen hålla honom i sin famn. Efter så lång tid.

Kylan i den blå blicken gick inte att ta miste på. Den mjuknade inte heller när Aleksandr började tala på Vinterspråket, som för en lång tid sedan gett honom trygghet. Nu var det inget mer än ett i mängden som Maksim själv lärde ut till flera nyfikna språkälskare. Det kändes ovant att höra det från en som talade det flytande, och inte Miranda med sina kraxiga uttalanden.
    Maksim synade spegelbilden framför honom. Han kände inget mer än hat och förakt när Aleksandr såg på honom med ett brett leende på läpparna. Precis som han själv hade brodern blivit äldre och växt, men Maksim hade växt om honom.
    När brodern talade spände Maksim käkarna. Ännu en bror med fler giftiga lögner. Spelade de honom ett spratt? Var det bara ännu en elak lek? Hans bild av det förändrades inte när Aleksandr plötsligt närmade sig, snabbt och nästan, gråtfärdig? Maksims första instinkt var att resa raggen och blotta tänderna för att hindra honom att komma närmare. Nosryggen var rynkad, och ögonen iskalla. 
    “Vart annars skulle jag vara? Om inte här?” Rösten var oberörd men på gränsen till en morrning. “Och vad håller du på med?”

"Vart annars skulle jag vara? Om inte här?"
Aleksandr blinkade oförstående och frös till mitt i ett steg. Han log fortfarande brett, men en frågande rynka hade formats i hans panna. Han kunde bara uttala ett ord. "Va?"
     Maksim morrade, och det var som om Aleksandrs bild av lillebrodern krossades likt skört glas. Det ansikte han trott sig känna igen besvarade honom med kall blick och rest ragg. Blottade tänder. Aleksandr förstod inte. Leendet föll bort.
"Va? Jag..."
     Det var inte ofta Aleksandr tappade orden, men nu stod han utan mål i mun. Oförestående. Va? Aleksandr skakade på huvudet.
"Hemma, såklart. Hemma med oss. Varför skulle du vara här?"
Aleksandr tog stegen närmare. Glädjetårarna som hotade i ögonvrån var inte av lycka längre. En obehagskänsla växte i Aleks maggrop, en känsla av något som var så otroligt fel. "Varför ser du på mig med den blicken?" Den hatfyllda blicken.

Maksim låtsades inte om broderns oförstående blick. Den brummande morrningen som rullat ur hans bröstkorg upphörde när Aleksandr stannade upp. Det var avsett som en varning, inte en påbörjan till en attack, utan snarare ett sätt att hålla honom på avstånd. Han sträckte på sig ytterligare.
    "Jag är hemma," svarade han lågt och spände käkarna igen när brodern åter gjorde ett närmande. Han hade lärt sig att inte backa undan, det var ett tecken på svaghet, utan stod istället bestämt kvar för att få Aleksandr att backa undan istället. För en kort stund blixtrade hat till i hans blå blick. "det här är mitt hem nu, Aleksandr."
    Maksim skakade på huvudet. Han kunde inte förstå, varför dem inte förstod. Cirkeln och Norspiret var endast ett minne blott, den familj som de en gång varit var nu bara i det förflutna. Saker och ting skulle aldrig bli som förut, oavsett hur mycket hans bröder och systrar försökte.
    "Hatet menar du? Kylan?" Maksim tänkte inte ens försöka få det att gå obemärkt förbi. "Det är så jag känner när du ser på mig. För länge sedan var det sorg och besvikelse, kanske en gnutta hopp. Men nu?" Han pausade och nålade fast blicken i den andre. "Bara rent och giftigt hat. För det ni gjorde, för det du gjorde."
    Maksim kunde känna hur hans hjärta började slå snabbare. Ilskan bubblade inom honom, och det var nästan så att hans ben darrade. Om han inte tog sig härifrån snart, skulle han explodera. Det var ingenting han ville riskera, inte nu, bland folk.
    "Vi är inte bröder längre, kom ihåg det." Väste han ilsket. Och med de vände han sig om och försvann bland vimlet av folk.

[Avslutat]