Solen sken, det var en ganska varm dag. Mycket grönska.
De uråldriga träden reste sig höga, sträckte sig upp mot den klarblå himlen.
Ett märkligt lugn låg över platsen, som om mycket utspelat sig där och den nu vilade ut.
Vinden dansade bland trädkronorna, som vajade lätt.
Lövverket var intensivt grönt och mycket vackert om man såg det i mottljus.
Solens strålar sken då rakt igenom bladen så att dess ådror framträdde likt spindelnätsmönster.
På tal om spindelnät, så fanns där några sådana.
De glittrade i ljuset och vibrerade lätt, mycket ömtåliga.
Men dödliga för vissa varelser.

Två unga vargar vandrade sida vid sida mellan stammarna.
De gick helt tysta, trivdes i varandras sällskap ändå.
Tvillingar, men ändå så olika.

Nakada stannade, lät blicken flyta bort i fjärran.
Öronen klippte till.

(Tillstånd för pp. och har it.)

När hon stannade, stannade han.
Han såg sig omkring, så vackert, så grönt...
Med trädens nyutslagna blad och den mjuka vinden som susade i trädkronorna.
Några fåglar kvittrade och hoppade mellan trädens grenar, i en lekfull jakt på varandra. Som att det inte fanns någon olycka i världen.
Så lätt det måste vara för fåglar... Allt dom behöver göra är ju att flaxa runt lite, äta och sova hela sitt liv, aldrig behöva känna någon sorg... tänkte han och följde fåglarna med blicken. Han morade tyst för sig själv, och en fågel tystnade och föll ljudlöst ner från grenen den precis hoppat, glatt sjungande till. Men aldrig mer skulle fågelns röst höras mer i den vackra skogen, för fåglen var död, och skulle förbli det.

Utan att tänka sig för hade Arko skickat en plötslig smärta till den lilla fågeln, som blivit så rädd och överraskad att dens lilla hjärta stannat av chock.
Arko såg tyst på fågeln innan han lugnt vände blicken till sin tvilling.
- Syster, vad är det? undrade han och följde hennes blick. Inget, förutom trädens gröna kronor fanns att se.

Nakada stirrade intensivt, med mörk blick.
Hon hade alltid haft en mycket sorgsen färg i ögonen.
Ingen visste vad hon såg. Tyst följde hon först en korp med blicken, där den seglade över det blå hav som var himlen.

'Syster, vad är det?' undrade Arko.
Hon blinkade och vände ofokuserat blicken mot honom.
Såg in i hans ögon istället.
"Det är så mörkt." viskade hon hest.
Det var en märklig sak att säga, när de stod mitt i en ljus skog i solskenet.
Men hennes ögon såg nästan svarta ut, trots att brun var deras egentliga färg.

Hon såg saker som inte ens han kunde se. Skuggor dansade kring henne, böljande varelser med elaka ögon.
Hennes haka darrade.
Hon satte sig ner och blicken flackade mellan fantasifostren.

Han nickade långsamt åt hennes ord, detta hände henne ofta. Hon hade berättat för honom att hon kunde se saker, saker som han inte ens kunde föreställa sig hur dom såg ut.
- Det blir ljust snart igen syster, och då kan vi kanske jaga, jag börjar bli hungrig. sade han mjukt, och all ilska var som bortblåst.
Han höjde sitt behornade huvud och letade efter en doft från något byte som skulle mätta dom båda.
Men nej, endast en hare stod att finna.
Om dom var hungriga, så fick dom ge sig iväg och spåra.

Arkodasus satte sig ner bredvid Nakada och såg sig omkring.
Ointressant.
Allt han kunde se var bara bruna trädstammar, gröna blad, grönt gräs, några blommor och en massa småfåglar som flög mellan trädstammarna och kvittrade ivrigt i sin jakt på en partner.

[tillstånd till lite pp]

Hon nickade tyst och samlade sig.
Slöt ögonen, och slog sedan upp dem igen.
Varelserna var borta.
Hon drog en lättad suck och kände doften av hare.
"Jag är hungrig."

Arko nickade och reste sig upp.
- Då får vi spåra. Här är bara små byten i närheten. sade han och drog ett djupt andetag genom nosen för att se om han missat någon doft.
- Kom. han började långsamt att gå djupare in i skogen med nosen sänkt mot marken.

Hon insåg att han hade rätt, och såg sig omkring.
Sedan tassade hon efter honom så tyst hon kunde, försjunken i egna tankar.

(vi kör korta)

Arko såg upp från marken och spetsade öronen då han fick upp ett spår från några rådjur. Det var färskt, och han luktade noggrant på en bit päls som fastnat i en buske.
- Hitåt. viskade han och fortsatte efter spåret, fast denna gången långsammare och försiktigare.

Efter bara en lite stund kunde han skymta den lilla gruppen på tre rådjur mellan träden. En bock, en get och en kalv.
åh, en liten familj?
Han såg uttråkat på rådjuren innan han lät en låg cirkel av eld sprida sig runt rådjuren.
Dom såg upp från marken då dom kände lukten av rök, och när ungen fick syn på elden tryckte den sig mot sin mor för att söka skydd.
Arko flinade slugt och lät sina tänder och klor fatta eld.
detta ska bli kul... tänkte han innan han kastade sig ut från buskarna, hoppade över elden och rev kidet över sidan med sina glödande klor.
En doft av bränt kött spred sig och kidet rullade med ögonen och kastade sig bakåt - rakt in bland flammorna i ringen.
Den skrek högt en gång innan elden tystade kidet för gott.

Arko lät elden försvinna från sina tänder och klor, och släckte den på marken innan han lugnt gick fram till det ihjälbrända kidet och betraktade dess svedda skinn innan han hungrigt började slita av stora bitar att äta.

[låter ganska roligt... Rådjurs get xD men jag tänkte att kidet bara räcker till honom, om det är ok att Nakada fäller ett eget byte, geten eller bocken....? Annars ändrar jag <3]

(vad kort du svarade xD)


Tänderna trängde enkelt genom bockens skinn, och hon började äta.
Hon hade enkelt fällt den, genom att ge den en illusion av att vara ensam.
Då kunde hon bara rusa fram och ta den.

[jag hade kunnat svara längre ;)]

Då Arko ätit klart av det halvbrända kidet, och det endast fanns päls och ben kvar slickade han bort blodet från munnen och gäspade. Elden hade tagit lite på krafterna, och med maten i magen kände han sig aningen dåsig.
Han betraktade tyst Nakada när hon åt.