"Tänker du lämna oss?"

Det var svårt att undgå besvikelsen och vreden i Kojos ögon. De gröna orberna nästan blixtrade, och Ife såg ut att vilja upprepa samma ord, men med större ilska. Jaheem kunde nästan höra hans tankar. Men det här gick inte.


"Jag vill att ni följer med mig," upprepar Jaheem för säkert sjätte gången. Han började bli irriterad, och få ont om tid. Solen skulle snart stiga över Savannen, och då skulle det vara för sent. Han orkade inte vänta mer. Såren ömmade svårt och han började acceptera brödernas motvilja att lämna området.

"Du får det att låta så lätt, Jaheem," fräser Kojo och tar ett steg emot honom. Hans sträva ragg stod på ända längs hela ryggraden, och svansen var hotfullt rest. Skulle det verkligen behöva bli blodspilla bröder emellan? Jaheem rynkade nosryggen och förberedde sig på det värsta. Han tänkte inte ge med sig.


"Jag tänker inte leva såhär. Det finns en chans för oss alla att dra, nu. Men ju längre ni står och ylar, desto mer tid sjabblar ni bort. Det här är inget liv värt att leva. Jag accepterar det inte."

Kojo såg ut att tappa fattningen, och Ife såg ut att vilja säga något, men lät bli. Jaheem vände sig om för att gå, han hade redan förlorat tid. Avskedet blev inte så som han velat att det skulle urarta sig. Men när han snott runt möttes han av Akua och Faraji, föräldrarna. Till skillnad från bröderna, så log föräldrarna sorgset mot sin äldste son. Skulle han verkligen lämna dem? Akua snyftade till.

"Förlåt," var allt Jaheem kunde säga. "Förlåt mig."

Han tar stegen förbi föräldrarna, och de var nog de tyngsta kliv han någonsin tagit. Hjärtat var tyngt av sorg, men han kunde inte fjättras till denna gudsförgätna tillvaro. Det var inte Aurinkos vilja. Det kunde det inte vara.

"Du skulle bara våga vända oss ryggen...!"

Jaheem hörde Kojos röst bakom sig, men valde att ignorera den trots att det tyngde hans hjärta. Han gick vidare genom det höga gräset, allt medan solen steg vid horisonten för att värma Savannen med sitt ljus.
Jaheem hade kommit en bit, och stannade upp när ljudet av tassar hördes bakom honom. Jaheem snodde runt och möttes av Kojos öppna käftar. Brodern slöt dem över Jaheems ansikte och rev och slet. Jaheem ylade högt av smärta och försökte förgäves att dra sig undan.

"Förrädare, förrädare...!" fräste Kojo med en ilska Jaheem aldrig skådat. "Du får inte gå...!"

Jaheem bet ihop. Han kunde inte ta det här. Han behövde gå. Han behövde gå. Jaheem slet sig loss, spände käken åt den varma smärtan som brände likt nålar i ansiktet. Kojo stod med raggen rest längs med hela ryggraden, och såg ut att göra sig redo för ett nytt utfall.
"Kojo, snälla," försökte Jaheem förgäves. Kojo skällde till och gjorde ett nytt utfall, den här gången emot bogen. Jaheem hann inte hoppa undan och högg i självförsvar efter brodern. Han kom åt när Kojo redan hade åsamkat stor skada. Han bet hårt över Kojos nacke, slet i honom med all kraft flr att få honom att smärta. Musklerna spände och värkte av ansträngningen, han blödde från de djupa såren. Kojo släppte inte, och Jaheem tog till sin kraft. Luftflödet stannade upp. Det skulle bli problem för Jaheem själv först efter en stund, men för Kojo blev det snabbt jobbigt att andas. Han kippade efter luft, och släppte eventuellt taget i kraftiga hostningar och flämtningar. Jaheem tog några kliv bakåt, det var som att han tappade kontrollen. Luftflödet ströps ytterligare och ett kvävt pip undflydde Kojo vidöppna mun. Han kollapsade. 

Jaheem bara stirrade, och lyckades ta kontroll över sig själv igen. Luftflödet återupptods igen till det normala, och Kojo flämtade ljudligt efter syre. Han andades. Jaheem insåg vad han nästan hade gjort och blev alldeles kall.

"Du..." spottade Kojo. Han försökte ta sig upp men var svag i kroppen. Jaheem backade. "Du är inte min bror."

I fjärran hörde Jaheem ylandet från vakter. De hade säkert informerats om Jaheems flykt, och han hade förlorat mycket tid tack vare Kojo.

"Förlåt mig," var allt Jaheem kunde säga innan han snodde runt och satte av mot nordväst. Det höga savanngräset erbjöd skydd från förföljarnas ögon, och medan Jaheem sprang lovade han sig själv att aldrig återvända till denna plats. Från och med nu skulle han inte kallas Jaheem längre. Aldrig mer.


[ Ensaminlägg. ]