Hela situationen var så dum. De hade rest hit för att komma på andra tankar, ha roligt, och istället hade allting urartat i ett idiotiskt bråk som Vargon lämnat innan det ens helt varit över. Han var fortfarande på dåligt humör när han träffade Flippa senare på kvällen, även om han gjorde sitt bästa för att dölja det. Såret hade han ytligt läkt ihop och när hon frågade om det avfärdade han skadan som ren klumpighet från hans sida. Han ville inte inte tänka på Baro och hans dumma ord, och bestämde sig för att istället fokusera på de bleka ögonen som blygt kikade upp på honom från under ögonfransarna.
    "Kom nu", skrattade han och gav Flippa en mjuk knuff. "Vi går till vattnet och badar. Du har pratat så mycket om din blöta päls att jag nu bara måste få se dig i lockar. Såååå hemskt kan det inte vara." Han var övertygad om att hon passade i allt, lockar eller inte. Men mest av allt ville han bara ha lite egentid med henne på en fin plats, borta från allt bråk. Det hela blev till en lekfull sprint genom djungeln. En där han lovade att hon skulle få hålla sig torr ifall hon hann fram först. Det var tydligt att han tänkte låta henne vinna, vilket hon också påpekade, men Vargon bara skrattade och sa att han inte visste vad hon pratade om.
    Han var andfådd när de kom fram till platsen – samma ställe de först träffats – men anledningen var en helt annan än den man kanske förväntade sig. Vargon var nervös, mer än han någonsin varit innan. "Du, jag vill bara att du ska veta att de här senaste dagarna har varit perfekta", andades han när Flippa vände sig om mot honom. "Jag vill träffa dig igen, när allt det här är över. O-om du vill, så klart", tillade han lite blygsamt och lämnade hennes ögon med blicken för att svepa den över det bakomvarande vattenbrynet. "Vill inte att du ska glömma bort mig när du är där borta i din flotta stad och har ma–massa killar som... som svansar eft–b-Baro?" Den magiska stunden rann långsamt ut i sanden. Vargon hade kommit av sig helt och stod bara och stirrade på det som guppade runt i vattnet. Försökte förstå vad det var och varför det var så likt hans bror.
    "BARO!" Vargon knuffade sig förbi Flippa när han kastade sig ner i det grunda vattnet. "Baro, hör du mig? Baro!" Den lealösa kroppen var vattentung och otymplig men med Flippas hjälp lyckades de få den upp ur vattnet. "Det är jag, Vargon. Jag är här. Hör du det? Jag är här", rabblade han medan han såg över skadorna. Han visste inte om Baro kunde höra honom. Om han överhuvudtaget ville ha honom här efter bråket de haft. "Du hade rätt, okej? Du hade rätt. Jag var en röv. Förlåt. Ska fixa dig så du kan vakna och skrika på mig som jag förtjänar, hör du det? Det blir bra, visst?"
    De otäcka såren i broderns hals gapade inte särskilt brett, men var djupa och många. Vargon fokuserade sitt arbete på de mest akuta, men insåg snabbt att han inte skulle klara av det ensam. Hans blick var fokuserad och hård när han såg på Flippa, som han fram till nu knappt tilltalat. "Du måste hämta hjälp. Beata, Gharrow, Azdell och Kolyat. Säg att jag skickat dig. De är alla jägare, de vet vad de ska göra." Han höll hennes blick under tiden han talade för att vara säker på att orden gick in, och där någonstans mildrades hans uttryck när han såg hennes gråtfärdiga. "Det kommer bli bra. Du gör det jättebra", försäkrade han. "Gå."
    Det dröjde inte länge förrän resten av patrullen anlände. Deras assistans ovärderlig när de tillsammans växlade arbete och senare tog vid när Vargons egna krafter började tryta. Baro hade fortfarande inte gett något livstecken och snart upphörde återupplivningsförsöken och de alla satt tysta intill kroppen. Det var över. Och när Vargon väl förstod att så var fallet, brast han ut i gråt.


[Ensaminlägg men fritt fram för patrullen att reagera om ni skulle vilja <3]