“Aleksandr?” Hennes mörka stämma bröt den behagliga tystnaden som vilade över platsen. Tonåringen satt ensam vid en utav klippkanterna med blicken vänd mot fästningen som bredde ut sig framför dem. Tända facklor kunde synas på håll, och månens sken fick ett behagligt ljus att vila över fästningen likt en beskyddande sjal.
    “Det är en kylig natt, inte sant?” Hon tog ett par kliv närmare honom, men slog sig inte ned utan att få en bekräftelse om att det var okej. Vasilisa respekterade att andra behövde sin egen tid, och om han hellre ville vara ensam tänkte hon inte ta illa upp. “Får jag göra dig sällskap?” 

Det var stillsamt här ute. Något lugnt gick att finna i det fladdrande ljuset från de tända facklorna, och silhuetten av borgen som reste sig mot skyn. Han gick ofta ut hit när han ville bort från stormen som var hans syskon. Han älskade dem, var nästan alltid en del av centrum och var kanske ofta den som startade bråk och osämja med sina prank, även om de var snabba med att förlåta honom.

Ikväll ville han tänka. Han tänkte på den främling han mötte i skogen. Om vad hon berättade för honom. 
Din mamma är en ynkrygg. Feg, och svag. Hon har gjort hemska saker. Och hon kommer aldrig vara en del av ditt liv.

Det skulle vara en lögn att säga att det inte tagit hårt. Aleks hade behövt många ögonblick för att återhämta sig, svälja gråten så de andra inte skulle ställa frågor på färden tillbaka. Han hade lovat att hålla deras möte hemligt, men när Vasilisa lugnade med sin närvaro kändes det svårt. Aleks berättade allt för henne. Allt som var viktigt i hans liv fick hon veta, ofta först. Hon var det närmaste en mamma han hade. Så när hon närmade sig och frågade om hon fick göra honom sällskap nickade han först stumt. Hans underläpp darrade som den gjorde när han kände att gråten var nära, och andningen blev tjock. Alek ville inte att hon skulle förstå han var ledsen. Samtidigt ville han bli tröstad och hållen av henne.
"Jag," fick han ur sig och kunde inte ens fortsätta. Det var så uppenbart att han var påväg att grina, det skulle Vasilisa höra direkt. Av alla känslor var gråt svårast. Den kom som en stark våg och drog en med sig varesig man ville eller inte. Nu bolmade sorgen svart och stor inom honom, så stark att det kändes som att andra skulle bli lika ledsna bara de kom nära.
Det största misstaget kom när Alek vände upp blicken och mötte Vassyas blick. De varma, vänliga bärnstensögonen som fick något undrande i sig när de mötte hans blanka blå. Det blev för mycket. Gråten vällde ur honom, ful och stor när han kastade sig i hennes famn och grät i hennes päls. Det kändes sorgligt, patetiskt, det var meningen att han skulle vara stor nu. Ändå ville han inget hellre än att gråta i hennes famn och bli hållen, som om han vore en liten valp igen.
"Va-arför ville hon inte ha-a mig," grät han förtvivlat, förkrossad över idén att hans mamma kanske fanns någonstans där ute, och inte ville veta av honom. Inte brydde sig över att han var ledsen.

Det krävdes inte mycket från Aleksandrs sida för att Vasilisa skulle förstå att något var fel. Hon hade sett honom växa och funnits där vid hans sida för varje steg han tagit. Aleksandr var som hennes egen son, och hon kunde nästan säga att hon kände honom lika väl som hon kände Lev eller Radagast
    I det här fallet var det den darrande läppen hon sett många gånger förut när lekar och bus blivit för hårda, eller när en ur familjen försvunnit som hon såg det. Vasilisa såg hur han kämpade att hålla tårarna inne och det sista hon ville var att pressa honom med att berätta vad som hänt. Och det behövde hon inte. Det räckte med en blick och det brast.
    Vasilisa var snabb med att låta honom begravas i hennes famn. Hon drog honom intill sig, och lutade huvudet beskyddande över honom.
    “Hjärtat, så ja,” hennes mjuka röst viskade lågt på modersmålet mot hans tjocka päls. “Så ja, glöm inte att andas. Så ja.”
    “Va-arför ville hon inte ha-a mig.”
    Det gjorde ont att se honom på det här viset. Det hade gjort ont att se Aleksandr, Katya och Maksim växa upp utan sin mor och se hur det påverkade dem så innerligt. Vasilisa hade gjort allt för att få dem att må bra utan henne, men hon kunde aldrig fylla den plats en mor kunde. Det gjorde henne arg att Varya skapat den smärta för sina egna barn.
   “Mörkret har slukat henne,” viskade hon lågmält. Vasilisa hatade Varya med hela sitt hjärta, men hon ville inte få henne att framstå som värre inför Aleksandr. Det var trots allt hans mor. “Det har ätit upp hennes själ, hennes liv.” Vasilisa visste inte hur mycket hon kunde säga. Varya hade gjort oförlåtliga handlingar mot henne och hennes familj. Mot Maksim. Mot Kolzak.
    “Jag finns alltid här för dig, det vet du va?” Jag förstår,” Vasilisa tog ett djupt andetag. “Jag vet att det inte är samma sak. Och jag kommer aldrig kunna ta din mammas plats. Men jag finns alltid här för dig, mon Aleksandr. Om du har några frågor, några funderingar, du får alltid komma till mig. Alltid. Okej?”
    

Alek drog snyftande, hulkande andetag. Om han skrattade fult, så grät han ännu värre. Ansiktet, gömt i fasterns päls, var vridet av sorg, mungiporna dragna nedåt. Tårarna strömmade vilt, tjocka och salta. Men hennes varma omfamning var trygg. Inget kunde skada honom när han var här, kändes det som. Inte när Vassya höll honom, tröstade honom med mjuk röst och lugnande ord. 

Mörkret har slukat henne.

Det var precis som främlingen sagt den natten. Att hon var en hemsk person. Alek visste ju. Han hade ju hört. Det oförlåtliga. Hur kunde man ändå sakna tomrummet? Varför hade hon inte kunnat vara god, och varm. Och snäll.
"Jag hatar henne." Han kunde inte sluta. Rösten som varit ledsen och bruten kantades av en skälvande vrede. "Jag hatar henne."

[Avslutat<3]