Jag håller dig [Aleksandr]

“Aleksandr?” Hennes mörka stämma bröt den behagliga tystnaden som vilade över platsen. Tonåringen satt ensam vid en utav klippkanterna med blicken vänd mot fästningen som bredde ut sig framför dem. Tända facklor kunde synas på håll, och månens sken fick ett behagligt ljus att vila över fästningen likt en beskyddande sjal.
    “Det är en kylig natt, inte sant?” Hon tog ett par kliv närmare honom, men slog sig inte ned utan att få en bekräftelse om att det var okej. Vasilisa respekterade att andra behövde sin egen tid, och om han hellre ville vara ensam tänkte hon inte ta illa upp. “Får jag göra dig sällskap?”