Aleksandr hade försvunnit igen och Lev hade kommit med idén att alla syskonen tillsammans skulle leta rätt på honom. Till en början hade alla valparna startat med iver och motivation, men det fallerade snabbt när något så litet som en fjäril, sten eller pinne distraherade dem på vägen. Lev hade målmedvetet följt ett av den yngre broderns spår med den mörka, trubbiga nosen sänkt mot marken och den stubbiga lilla svansen högt rest. Lev sprang från sida till sida på stigarna när han försökte följa dofterna.
     Spåret ledde honom till en stor stenbumling, och precis med samma iver som innan luktade han sig runt stenen tills han slutligen nästan snubblade över Aleks som låg och sov.
     “Khalyavshchik!” skrattade han högt. “Vakna då, latmask,” fortsatte han på språket. Han satte båda framtassarna på hans bakdel och började putta på honom.
     “Du missade när Mara tappade en tand. Hon spottade den rakt på Katya,” skrattade han och grimaserade lite äcklat.

Khalyavshchik = Latmask

Aleksandr gav ifrån sig ett mellanting av en grymtning och ett rop när han plötsligt blev väckt av att nån högljutt skrattade och puttade honom. 
"Slutaaaaaaa," knorrade han och försökte rulla bort från Lev. Han som sov så gott. 
Du missade när Mara tappade en tand.
Nu reagerade Aleks. Han slog genast upp ögonen och stirrade storögt på Lev. "Va?!"
Hon spottade den rakt på Katya. 
"NÄ va?! Du skojar," utbrast Aleks. Varför hände allt kul när han låg och sov? Buttert satte han sig tungt ner på baken. "Amen åååååh... Var det mycket blod?"
Tänk om Mara blödde massor av blod från käften, och Aleks missade det också. Vem vet när nästa syskon skulle tappa en tand? Kan ju ta flera tusen år.

“MM!” nickade han ivrigt, men ändrade sig snabbt. “Eller ja, nej, lite kanske. Jag vet inte! Det gick så fort, och sen skrek Katya massa fula saker som-” Lev avbröt sig när han kom på sig själv med att nästan rabbla upp ramsan av svordomar. Han visste bättre än så, han visste bättre än Katya med andra ord. Ett brett leende klöv hans runda ansikte i två. “Jag visste inte ens vad hälften betydde, då kan du tänka dig! Fast,” Lev lutade sig lite närmare och pratade tyst så ingen annan skulle höra, “mellan dig och mig, så tror jag inte Katya vet det heller.” Lev fnissade lite för hårt. Han visste att Katya aldrig skulle erkänna det, men Lev var bergsäker.
       “Har jag tappat nån tand än?” Lev gapade så stort han bara kunde för att visa upp alla tänderna. “Brann sa att man ibland kan råka svälja dem!” försökte han säga fortfarande med munnen vidöppen.

Aleksandr spetsade nyfiket öronen när Katyas fula ordförråd kom på tal, men han blev snabbt besviken. Han borde veta bättre än att Lev skulle recitera något sådant, även om Aleksandr gärna önskade få höra. Katya kunde bli riktigt kreativ med orden ibland.
"Jag hade velat höra. Jag vet säkert vad de betyder," flinade han. Det var aldrig meningen att låta arrogant. Men Aleksandr hade lärt sig massa ord på sistone.
Lev gapade stort och Aleksandr stack nyfiket in nosen för att kolla. "Hmm... nä, de är där- ah, prata inte med munnen full!"
Alek backade undan med en lite trumpen uppsyn när Lev försökt prata med munnen vidöppen. Tänk om han råkat bita ner på Aleks nos? Levs hörntänder hade blivit längre och skulle nog göra ont. Nog för att Aleks betar börjat växa sig långa, men de var inte alls lika coola. Det såg farligare ut med långa tänder, som svärd, i överkäken. Bara inte Mara fick likadana, för då skulle Aleksandr inte ha nån chans.
"Va sa du? Brann sa att kan inland man bråka sälja sen?"

Aleks visste alltid vad allt betydde, åtminstone var det vad brodern påstod. Lev trodde förstås inte på honom men hade slutat ifrågasätta. Det var enklast så hade han lärt sig.
Lev brast ut i skratt men himlade ändå med ögonen.
     “Hönshjärna,” sade han och puttade till Aleksandr med framtassen lite extra hårt, “hon sa att man kan SVÄLJA dem.” Lev ruskade lite på huvudet för att se spelat besviken ut. När Lev mötte den blåa blicken på nytt fanns det något retsamt i hans egna. Med båda framtassarna försökte han gripa tag om hans horn.
     “Sitter dem här lite för hårt eller?” Man kunde höra skämtsamheten i hans ton. “Kanske växer ut och in,” föreslog han med ett illmarigt leende på läpparna.

"Det hörde jag väl," försökte han, men något i Levs blick sade honom att han inte gick på det. Sedan dök det upp något retsamt i brorsans blick och Aleksandr blev genast beredd. Han kände igen den blicken. Två labbar greppade efter hans horn och Alek försökte ruska sig fri. Hornen var ännu små, knappt små piggar som stack ut ur hans panna.
"Oy! Näe du din zhaba," försökte han svara med en sur ton, men det var omöjligt. Ett kort skratt bubblade fram och Alek mötte Levs blick med en busig min. "Det kanske är din- dina... dina horn som nån skruvat snett! Eller du kanske svalt en tand som gått upp i skallen. Nu när du säger det så tyckte jag det såg lite tomt ut i käften på dig."
Ha! Där fick han så han teg. Aleksandr hade alltid svårt att komma på smart svar på tal, särskilt till Lev som var kunnig, men den här gången hade han allt kommit på nåt bra. Men för säkerhets skull satte Alek benen i rörelse och gjorde ett försök att fly från situationen. "Kom igen! Vi kollar om vi kan hitta Maras tand och gömma den i Katyas frukost."

(*padda)

[Avslutat!]