Vårsolen som trängde sig fram genom det täta lövtaket kastade strimmor av ljus genom skogen. I dess sken dansade dammpartiklar och pollen. Trots att man kunde se solljuset röra sig över den grönskande marken med vinden kunde man inte höra dess vinande. Långt under de massiva trädkronorna var tystnaden nästan sällsam. Endast avlägsen fågelsång fyllde atmosfären.
     En grupp hade lämnat bergen tidigare under dagen för att jaga. Det hade varit en väldigt lyckad jakt, något som höjt stämningen sinsemellan dem alla trots det tunga som ständigt följde med dem. Framför allt hade det goda humöret färgat av sig på Lev, och han tillät sig njuta av det. Det var sällan den unga hanen verkligen vågade visa sig glad, eller ens känna sig glad, nu för tiden. På något sätt hade känslan av glädje nästan blivit något skamfullt, som att den betydde att han inte längre brydde sig, eller som att han hade glömt. Men denna eftermiddag lät han den enkla, obekymrade munterheten slå sig till ro. Det var nästan befriande.
     Jaktgruppen hade tagit en vilopaus vid en mindre sjö när Lev hade fått upp vittring på något. Något som gav honom en idé han i vanliga fall aldrig skulle agera på. Men denna eftermiddag var inte vanlig, åtminstone inte för honom.
     “Ey,” kallade han när han närmade sig Aleksandr lunkandes. Det sedvanliga, lite mer sammanbitna uttrycket var en aning mjukare och avslappnat. De mörka läpparna ryckte svagt när han log lite. “Kom.” Lev gestikulerade uppmanande med en nickning och började leda dem bort från resten av flocken. 
     “Vi pratade om vilken färg på hare smakade bäst,” han sneglade forskande på Aleks för att försäkra sig om att kusinen mindes den konversationen de haft på morgonen, “har hittat två.” Lev försökte behålla hans vanliga lugna fasad, men i ögonen glittrade något annat. En lekfullhet, något som var så pass ovanligt för honom att det var nästintill omöjligt att definiera. Lögnen var inte speciellt välkonstruerad, och var lätt att peka hål i om Aleksandr ställde de rätta frågorna. Men Lev litade på att hans annars väldigt ärliga och något bistra sätt skulle hålla vännen intet ont anande.

Aleksandr mindes genast konversationen de haft tidigare och sken upp. Ett retsamt flin klädde omedelbart hans läppar .
     "Aha! Nu kanske du kommer fatta varför jag har rätt."
Det var inget snack om saken, de skulle vara bruna, möjligtvis beige. Vita, eller någon annan färg var bara för de med oraffinerade smaklökar. Det var åtminstone en befrielse att se Lev lite mindre stel och allvarsam. Han verkade nästan lugn och avslappnad, mjuk typ. Det hjälpte iallfall Aleksandr att släppa loss lite, också.
     "Upp till bevis, då. Är det långt eller? Vilka lyckades du hitta?"
Han gav Lev en blick utan att lägga märke till lekfullheten i hans leende.

Det var svårt att hålla sig helt samlad när Aleksandr började pladdra. Den kittlande lekfullheten och nervositeten gjorde sig nästan till känna innan de nådde en mindre dunge.
     “Brun och grå,” svarade han kort innan han stannade upp.  “Zhdi zdes’*,” bad han och lämnade Aleksandr bakom sig. Med några långa steg försvann han över buskaget på andra sidan dungen. Det tog lite längre tid än väntat, då vildsvinet förflyttat sig. Men när han väl spårat upp det och hunnit ikapp det var den en rasande springmarsch tillbaka.
     Tunna kvistar och buskar prasslade och krasade när de dundrande genom skogen. Vildsvinets grymtande var eggande och nästan lite spännande. Lev kunde höra det bakom honom, men vågade aldrig se sig om. Inte förrän han flög över ett snår och kröp in under ett bara stora rötter. Vildsvinet missade hans manöver och fortsatte istället rakt in i dungen där Aleksandr så lydigt väntade. Lev hade fri uppsikt och såg med ett stort, klyvande leende på hur vildsvinets förblindande vrede vändes mot kusinen.

* vänta här

Aleksandr väntade lydigt när Lev sa åt honom. När det gått en stund satte han sig ner och gäspade stort. Hur lång tid skulle det ta att hämta lite harar, egentligen? Fundersamt rynkade han pannan. "Oy, Lev?"
     Det började med ens att prassla och braka i snåren. Aleksandr frustade till. "Säg inte att du har problem att jaga efter nån liten hare? Behöver du hjälp eller-"
     Brakandet lät mycket större och tyngre nu när det kommit närmare. Större än Lev. Aleksandr svalde. "Ööh, Lev?"
Buskagen tycktes explodera med ett brak när en vildsvinsgalt kastade sig igenom dem - rakt emot honom. Blicken var ursinnig. "ööÖÖÖAAAAHHHH!!!!!"
     Aleksandr snubblade upp på benen och sprang så fort som han kunde. Grisen var större än honom själv och Aleksandr hade knappast styrkan att möta ett sånt djur på egen hand. Vart skulle han fly? Vart skulle han springa? I paniken kunde han bara hålla sig i rörelse medan han förtvivlat skrek efter hjälp.
"LEEEEEEEEV HJÄLP MIG!!!! LEEEEEEEEEEEEEEEV!"

Vildsvinet dundrade förbi och bara andetaget efteråt kunde han höra Aleksandrs skrik. Ropen på hjälp blandades med vansinniga grymtande och dundrandet av en flykt som tog vid. Lev kunde inte hålla tillbaka det instinktiva, ohämmade skrattet som skällde ur honom likt en flodvåg. Han skrattade så våldsamt att det var svårt för honom att kravla sig upp ur gömstället för att se vad som hände. Synen av vad som hände fick han om möjligt att skratta ännu mer. Tårar kantade hans kiknande blick när han halvt vilande över en upphöjd rot för stöd. Han försökte få fram ord, men inte ens han själv förstod vad han försökte säga när allt bara förvrängdes av gapskrattet.
     Lev hann inte se om vad som hände mer än att vildsvinet plötsligt låste sin blick på honom. Ett ögonblick av förskräckelse sopade undan all den tidigare upprymdheten. Hela han stelnade upp i flera andetag innan han insåg vad som höll på att hända. Vildsvinet var redan framme vid honom och det enda som lyckades hålla de isär var den rot som Lev höll om. Ljudet av kollisionen fyllde tomrummet efter hans skratt med ett krasande. Luften slogs ur honom och han slungades några steg bakåt av kraften i stöten. Det tog honom ett hjärtslag eller två av fullständig panik att inse att han var oskadd, och krasandet inte kommit från honom utan från roten. Grisdjuret verkade ha fastnat, och utan att dröja kastade sig Lev upp på fötter och tog ett språng förbi. Ett tjut av skratt och triumf flög han förbi och blicken som fortfarande var tårfylld av skratt sökte efter Aleksandr i gläntan.
     ”Shalost’!” utropade han, rösten ännu uppjagad. Han kastade blickar bakom sig för att inte släppa vildsvinet som fortsatte att böka runt och slåss mot roten.
     ”Fick dig,” flinade han så stort och busigt att det mest bara såg onaturligt och malplacerat ut.

* prank

Någonstans hörde Aleks hägringen av Levs skratt, kanske det sista han skulle höra i livet. Han sprang och sprang och sprang, hörde vildsvinet grymta och flåsa bakom honom, alldeles nära. Sedan var det som om ljudet tog en paus, eller vek av. Alek tordes knappt stanna för att se efter, men när han verkligen hörde vildsvinets dundrande kliv vända mot en annan riktning vred han på huvudet. Mycket riktigt rusade djuret rakt mot Lev, och hjärtat fastnade i halsgropen när det för några ögonblick såg ut som att den sänt Lev raka vägen till Chaibos. Till Aleks stora lättnad tycktes en rot ha tagit smällen, för vildsvinet satt fast och Lev var nu på väg rakt mot honom. Och som Lev skrattade. Alek kunde bara storögt stirra på Lev som gapade värre än någonsin av skratt. Shalost? Shalost?! Alek fick bara ur sig ett stött "Ameh!" innan han bröstade upp sig och gav Lev en rejäl knuff med bringan.
"Din mushjärna! Skithög!"
Alek hade varit rädd på riktigt, och adrenalinet härjade fortfarande vilt i hans ådror. Han försökte upprätthålla sin argaste min när han blängde på Lev, den galningen som nästan haft honom dö för ett prank?! Men när han sökte med blicken mot vildsvinet som slogs som galen mot trädet och bökade runt kunde han inte låta bli att också skratta. Han kiknade nästan när grisen upprört tjöt rakt upp mot skyn. Mellan kikningar av skratt lyckades han prata, och insåg att han mest var arg för att det var en så briljant idé, och att det inte var han som kommit på det först.
"Att inte jag tänkte på det..."
Vildsvinet slet sig med ens loss och plötsligt fick de båda brått att snabbt springa därifrån.

[Avslutat!]