Hans hjärna tog in och processade allt som den vite sa. Allt som överhuvudtaget lämnade hans mun. Det här kunde vara en chans att visa vem han egentligen var och vart han var ämnad att vara. Ett litet leende lekte på hans läppar när den andre äntligen var färdig. Han tyckte om vad han hörde.
"Vad ser ni som önskvärt hos dessa ... värdiga ... vargar? Någon speciell sorts egenskap, kanske?" Han fixerade de gröna ögonen på Fenris. Blinkade inte. Han kunde stirra väldigt länge på en specifik punkt utan att ögonen torkade, om han bara bestämde sig för det. Det var liksom naturligt. Och det var något som var väldigt bra att kunna när man ville spänna blicken i någon för att visa att man menade allvar. 
"Det är ett mycket bra mål ni har. Värdigt, om jag får säga så." Hanen höjde hakan och log igen. Rösten höll han hal och len, lätt att snärja runt orden efter behag.

Fenris stod stilla och lyssnade till hanens ord med ögon som blixtrade, inte av ilska blott av intensitet. Han var till hundra procent närvarande i stunden. Leendet på hans läppar växte åt hanens ord, men han var inte mottaglig för smicker. Att hans mål var värdigt var redan något som han till allra högsta grad visste. Enbart vargar värdiga som honom och hans bror, och kanske även en viss hona, skulle dock kunna leva upp till detta. Men hanens frågor visade på hans potential. Det drog i mungiporna och det breda råa leendet blottade hela hans blänkande tandrad. 
"Jag söker vargar med potential, som kan utvecklas till vad de passar bäst som. Givetvis söker jag krigare, men också strateger, också spioner och allra helst vargar som innehar alla dessa kvaliteter."
Han undrade om svaret skulle tillfredsställa hanen, om han var värdig nog för att se Fenris plan. Se hur han liksom spelade schack med hela numoori som sitt bräde.
"Men främst kräver jag en sak, smarta vargar. Utstuderade.."
Han andades ut och kvävde att svagt skrockande.
"Vargar som kan se den nya värld jag ämnar skapa!"

Han sökte individer med potential. Ordet fick Figaro att flina brett. Smarta, starka vargar. Han var ju alltihop. Det kunde inte bli bättre.
"Så ni samlar alltså ihop en klan ... " Han dröjde vid ordet. "... starka, diskreta och listiga? Är det det ni säger mig?"
Det här var ju perfekt. Han kunde givetvis själv påstå sig vara såväl stark som listig. Diskret tålde väl att diskuteras, men det kunde han absolut bättra sig på. Han ville gärna synas, men det antog han kunde undertryckas om han bara hade ett uppdrag. För var det något som Figaro lydde, så var det order. Även om han inte gillade orden ifråga, var det ändock en befallning och sådana var gjorda för att åtlydas.
"Hur många vargar som är både starka, diskreta och listiga har ni lyckats samla ihop hittills? En klan växer inte fram på en dag, men det behöver vara fler än en för att grunda en." Flinet växte sig bredare på Figaros läppar.

Han lyssnade uppmärksamt på hanens ord, lät honom veta att han var intresserad. För det var han verkligen, genuint.
"Det är vad jag säger."
Svarade han och nickade kort. Hanen verkade fatta, och verkade klassa sig själv som alla de sakerna. Om han talade sanning återstod att se. Fenris ögon smalnade av lite med han funderade över ett värdigt test för att hanen skulle kunna bevisa sig. Att bara stå o prata var inte nog för att han skulle få gå med. Han behövde göra mer än att hålla med om Fenris ord, han måste också ha sina egna. Så fick det bli, det var det första steget i antagningen.
"Det är jag och min bror, och sen har vi två, vad ska vi säga, aspiranter. Som inte riktigt bevisat sig själva än. Jag är ännu ny till denna värld och förväntar mig kunna samla ihop en ganska stor skara relativt snart. Jag har en nos för att sniffa fram de värdiga."
Ett rått flin klöv hans ansikte i tu och han blinkade med ena ögat.
"Men säg mig, är ni värdig? Vad ämnar ni skapa för storverk?"

Han hade en känsla av att Fenris inte skulle tveka att ta honom på orden. Han skulle utan tvekan få bevisa sig. Inga problem. Det skulle han klara. Han skulle klara vad än han ställdes inför.
"Värdig är ett relativt begrepp. Men det skulle jag väl säga att jag är." När han svarade såg han till att hålla huvudet högt och rösten en aning högfärdig.
"Jag tänker se till att få den respekt jag förtjänar. Världen skall sjunka ner på knä inför den storhet jag kan representera. Jag tänker nå dit, oavsett vilken väg jag vandrar. Oavsett om jag står ensam eller med andra."
Han ville se världen inse hans fulla potential. Hans fullkomlighet. Figaros självförtroende kände inga gränser. Den här klanen kunde vara någon form av genväg till slutdestinationen. Det spelade ingen roll om det blev något av det här, han skulle nå den storhet han talade om i vilket fall.

Fenris log och de för en vrenkorsning små öronen klippte ovan hans huvud. De små tofsarna på deras ände gungade mjukt fram och tillbaka. Han lyssnade uppmärksamt då hanen talade och det ryckte lätt i hans vänstra läpp då han hörde hanens ord. För några ögonblick krusades nosryggen. En hane som blott var ute för att ensam härska var kanske inte exakt vad han var ute efter. Han synade den andre uppifrån och ner och bet sig lätt i läppen. Hanen var stor - dock inte i hans egna storlek - och muskulös. Han verkade klipsk, iallafall av samtalet de haft att döma. Och han verkade ha en stark självsäker mentalitet. Främst av allt verkade han målinriktad. Han ville ha något och han var villig att göra vad som helst för att få det. Det var både positivt och negativt i Fenris ögon. Det hände lätt att en varg blev desperat när de så envist försökte hänge sig till ett och samma mål. Att det slet på psyket mer än vad det gav. Det var en svaghet, helt klart. Han hummade svagt.
"Så vad skulle du säga.." sade han efter en stunds övervägande "om jag sa att vi en dag skulle kunna bli kungar över hela den här världen, och får göra precis vad vi vill?"
Han flinade. Givetvis skulle allt beteende ha sina konsekvenser, men i hans framtid så låg frihet som den högsta dyrbarheten. Där alla vargar styrde över sig själv, samtidigt som några få, den elitgrupp som framkallat denna nya världsordning, hade speciella uppdrag och privilegier. Att säga att han var en hycklare var inget annat än sant. Han avsåg skapa en anarki för att själv kunna härska. Hösta o-anarkistiskt. Men det var inget han ämnade delge världen rakt ut. Och det var inget han egentligen reflekterade över. Han gjorde bara precis det som föll honom in. Dock alltid med motiv bakom, aldrig följde han stundens impulser. Det var en fin balansgång men han klarade den galant. Faktum var att de gånger han låtit känslornas impulser styra honom kunde räknas på en tass. Det var givetvis det tidigare mötet i Kaiwood. Det han inte visste om han någonsin skulle kunna skaka av sig och som verkade fläcka ner hans tankar lite för ofta, som precis nu. Och det var den där flocken i de norra bergen där han låtit njutelsen ta över. Den absolut galnaste av storhetsvansinnen. Han hade skapat konst för hela världen att se. Han hade ingett en varning till alla invandrande att i det här landet skulle han inom kort vara den som stod på tronen. Dock kanske inte helt ensam. Sedan mötet med Dantalian så var han mer och mer övertygad om de behövde vara en grupp som styrde. Alla med sina egna förmågor..
"Och aldrig buga oss inför någon."
Ett sjok av imma sköt ut ur hans vita nos då han talade. Ramade in det grova ansiktet och dess gnistrande kristaller.
"Men, samtidigt, givetvis, aldrig sätta oss över någon av de andra... eller.. tja"
Han ryckte lite på axlarna. Intriger var något han inte sysslade med, men han visste ännu inte vilka de andra medlemmarna i hans klan skulle komma att bli. Kanske skulle det komma till det att vissa var tvungna att offras. Det fick tiden utvisas. Hans mage kurrade vid tanken.

Han tyckte att det lät perfekt, det som Fenris sade. Kungar. Över hela denna värld.
"Då skulle jag säga att det lät bra", sade han och spände blicken i den andre.
Aldrig buga sig inför någon. Vara kung. Delen gällande att sätta sig över de andra kunde han givetvis acceptera. Han var väl felfri, eller? Om det var det enda villkoret för att få visa sin fulla potential var han gott och väl beredd att ta chansen om den gavs till honom.
"Jag har aldrig bugat mig inför någon i hela mitt liv." Leendet på Figaros läppar var borta sedan länge och nu hårdnade hanens ansiktsuttryck. Aldrig att han skulle nedlåta sig till att knäböja inför någon. Han förmodade att hans knän skulle ta skada av det. Och inte bara knäna, förresten.
"Och tro mig när jag säger att jag inte har för avsikt att göra det heller. Men att arbeta i grupp är inget problem. Inget problem alls. Jag respekterar andra - tro inget annat. I varje fall de som visar sig förtjäna min respekt."
Ögonen smalnade en aning när han fortsatte. Det var viktigt att visa att han menade allvar. Att han var seriös.
"De som inte gör det är för mig inget värda. Mindre värda än värdelöst skräp, och jag skulle inte tveka att göra mig av med dem."

Det råa leendet på hans bleka läppar växte sig allt större och klöv slutligen hela hans anlete i två delar. De vita tandraderna glänste åt hanen.
"Bra"
Sade han lugnt. Hanen visa åter upp sin lätta desperation, han var villig att göra allt för att alla skulle buga för honom. Det stod klart. Fenris såg det som ett dubbelt budskap, en sådan varg måste ändå ha någon form utav mindervärdeskomplex. Inte för att han själv hade det, så han kanske gjorde bäst i att sluta överanalysera allt..
"Ja, vargar som inte kan respekteras är inget jag önskar ha med i min samling."
Sade han, fortfarande med samma lugn.
Den turkosa blicken vilade på hanen, han lät den löpa över hans kropp. Den matta pälsen och de långa benen. De förtrollande giftgröna ögonen. Leendet låg kvar på läpparna. Men, upprepade han lugnt för sig själv, ord var inte tillräckligt för att hävda sig. Det ryckte lätt i nosen igen då han tänkte på det. Hanen hade talat med stora ord, men hur mycket kunde han leverera? Och vad skulle han för test? Det första, mest självklara, var att han skulle döda en flockvarg. Svaga vargar som bara följde andra var inget att ha. Men detta var också en av de första uppdrag alla faktiskt rekryterade skulle få. Så det var dumt att ta till det som första antagningsprov. Så vad kunde han hitta på åt den grå hanen? Det lilla skägget på hans haka dansade lätt i en vid som svepte fram genom skogen. Inte starkare än en liten bris. De tjocka trädstammarna skyddade väl från den kraftiga blåsten som säkerligen härjade där utanför skogsbrynet.
"Ni talar med stora ord, men vad kan ni bevisa?"
Frågade han stilla medan han fortsatte fundera. Hanen kanske själv visste sina svagheter och därför kunde komma på något lämpligt att utmana sig med. I så fall skulle det vara en högst välkommen egenskap. Att kunna se sina egna brister och svagheter var bland det viktigaste en varg kunde göra. Att bli tagen på sängen med sina missar var, om inte annat, både livsfarligt och ytterst pinsamt.

"Åh, jag kan nog bevisa att allt det där stämmer." Blicken fixerades vid den andres turkosfärgade ögon. Tonen var avfärdande, som om det inte var något större spektakel han talade om. 
"Det största hindret för mig vore nog ... låt se ... diskretionen ni talar om. Ni förstår, jag tycker om att synas och höras. Men, allt går att förbättra, till och med göra perfekt. Finslipa."
Han hade inte många brister, men en av de få han faktiskt hade kunde nog vara att han inte ville att vetskapen om hans existens skulle gå andra förbi. Det insåg han, för någon form av självinsikt hade även Figaro. Så blinda var inte ens hans gröna ögon. Men han var lika övertygad om att den egenskapen kunde undertryckas väl.
"Så det skall väl inte vara det som hejdar mig från att skapa mitt storverk?" frågade han.

Ett svagt hummande undslapp honom.
Hanen verkade visa på mer och mer potential. Men något konkret uppdrag kunde han inte få ur honom. Hade han dock fått det hade han nog avfärdat det lika fort som det presenterats. Utmanarna fick ej välja sina egna utmaningar, hur skulle det se ut? Men visst, att vara diskret var kanske inget man kunde beskriva honom som.. Men o andra sidan kunde inte Fenris själv kallas det heller. Han var en helt klart uppseendeväckande varg och trotts den andres ganska intetsägande färg så sken den -på galenskapens brant- fasta målmedvetenhet igenom hans giftgröna ögon. Visst var han ingen perfekt kandidat, visst hade han mycket att bevisa. Men vem visste? Kanske kunde det bli något stort av den jämnåriga hanen trotts allt. Han flinade rått och vaknade upp ur sina stilla funderingar.
"Jaså det säger ni.."
Sade han lugnt. Det kliade lätt i det ena örat så han ruskade om sig och kristallerna klirrade behagligt emot varandra.
"Nej, träning skapar perfektion, och är ni villig att träna välkomnar ni perfektionen, så sant, så sant.."
Han andades in och sedan ut med en lätt fnysning.
"Jag tänkte ge dig ett uppdrag.."
Sade han och ständigt låg det ett kontrollerat lugn över honom. Varje drag, varje rad, varje tanke var utstuderade, analyserade. Han hade full koll på vad han höll på med. Ögonen vidgades något och pupillerna drog ihop sig. Den stora tungan sökte sig över läppar och nos och kom åt den tår-formade kristallen under hans högra öga. Leendet hade spritt sig till ögonen nu.
"Jag vill att ni med hjälp av era fantastiska förmågor inom diskretion skall få reda på en mycket viktigt detalj hos någon av numooris flockar. Du får försöka finna den rätta och dess individer själv."
Det var med ett väsande ljud som han andades in och huvudet tippades åter lite, så ytterst lite, på sned. Det fanns ett till steg i utmaningen. Ja, Figaro skulle få smaka på en delikatess, men det kunde han ta senare.
"Vi möts igen vid Ken-yak, nästa fullmåne."

"Är vi överens?"

Ett uppdrag. Kör på bara. Han var beredd. Kunde klara vad som helst. Han föddes redo att visa världen vem han verkligen var. Figaro röjde inte sina känslor med en enda min, ansiktet var som hugget i sten.
"Exakt vad är ni ute efter? Exakt vilken viktig detalj?" Han tvivlade inte ett ögonblick på att han skulle kunna luska fram något ur någon svag stackare. Men det kunde ju vara bra att veta liksom vad han skulle luska fram.
"Planer? Förflyttningar? Mål? Specificera er en aning. Ni förstår, det underlättar mycket om man vet vad man letar efter."
Det hela verkade enkelt, och han var övertygad om att han skulle klara uppdraget. Inom en månad. Men han tänkte inte göra ett dugg utan tydliga instruktioner, för om han skulle göra något på begäran av någon, krävde han att det fanns ett mål med det. Han utförde ingenting meningslöst åt någon annan än sig själv.
"Vi är överens. Men jag kräver tydlighet."

Fenris fnös och med luften följde ett sjok av imma. Hanen ställde krav, det tyckte han om. Det närmast blixtrade om de turkosa ögonen. En svag liten impuls viskade till honom att han skulle avfärda hanen, sägas att en värdig varg skulle veta svaren på hans frågor utan hjälp. Han log åt tanken. Men Fenris var inte här för att leka runt, och oavsett hur roande det skulle kunna vara att driva med den självsäkra hanen så fanns det ett mål inför deras delade blick. Och hanen visade styrka genom sitt agerande, genom att ta sig an uppgiften och genom att ställa krav. Var det styrka eller galenskap som skiftade i den intensivt gröna blicken?  Kanske lite av båda.
"Ni har rätt"
Svarade han med en aningen rosslig stämma. 
"Först och främst vill jag veta om det vankas krig inom snar framtid."
Sade han lugnt.
"Men det planerar jag att vi skall vara fler som tar reda på.." Han blickade flirtande med det ena ögat åt hanen "Du får gärna tjuvstarta dock"
Ett charmigt leende bredde ut sig över hans ansikte.

"Men jag vill också att ni väljer ut en flock, den ni själv tycker passar bäst, och tar reda på vad de har för mål och planer inom det närmsta året." Nu var han sådär fullt närvarande igen, blicken spänd i den andres. "Välj den flock du tror skulle gynnas oss mest att ha koll på, eller välj bara på måfå." Själv hade Fenris lite koll på vad det fanns för flockar, och han hoppades att uppdraget hanen fick skulle göra numooris flockkarta tydligare för honom.. Själv ämnade han även gå på jakt den närmsta månaden för att studera, lära och smida planer.  "Det viktigaste är att du måste kunna leverera både information och ett berättigande varför du lade din tid just på den flocken."
Han log. Hanen skulle nog klara detta alldeles utmärkt, och deras imperium hade just börjat byggas!

Så högsta prioritering var att skaffa information om eventuella annalkande krig. Varför var han inte förvånad över att det var just det som Fenris ville veta?
Något som han dock inte hade någon aning om var vilken flock han skulle möta. Fast det löste sig väl framåt vandringen. Kanske skulle han rikta in sig på flockarna i de närmaste områdena och försöka ta reda på så mycket om dem som möjligt, istället för att ge sig av på en lång resa och kanske inte ens hinna fram i tid? Eller, ännu värre, hinna fram men inte kunna delge Fenris någonting.
"Fint. Tills månen är full, alltså." 
Hans ord var nog mer högt formulerade funderingar. Först skulle han kolla upp vilka flockar som rörde sig och hade sina revir kring Kaiwood, där han just nu befann sig. Sedan kanske det blev aktuellt eller nödvändigt att bege sig längre bort, men det fick bli ett senare problem. Det var alltid bra att ha en backup-plan ifall den första, plan A, gick helt åt skogen. Vilket den givetvis inte skulle göra. Men bara ifall att. Man förlorade oändligt på att inte vara förberedd, på att inte ha tagit alla faktorer i beaktande.
"Då har vi en överenskommelse", sa han lugnt, men lade mycket kraft bakom varje ord.
Det här skulle gå fint.

Fenris stod stilla och betraktade hanen med en blick vilken inte släppte honom för en sekund. Han undrade stilla vad som föregick i hanens huvud. Antagligen noggrann planering av vad hans nästa steg skulle vara. Fiero höll på med exakt desamma i sitt huvud. Han skulle ta sig nedåt i landet. Försöka hinna söka sig till vulkanen innan det var dags att vända sig uppåt mot slätten och ken-yak. Han hoppades att där finna fler kandidater till sin minst sagt storslagna plan. Hanen yttrade sig och Fenris slungades tillbaka till nuet. Men till hans yttre märktes det inte för en sekund. Inte hade han stått med blicken fäst i fjärran, nej han hade uppmärksamt låtit den vila på hanen hela tiden.
"Tills månen är full"
Stämde han in med sin rossliga stämma och nickade kort.
Det ryckte i hans mungipor och snart växte ett leende fram. Hanen verkade redo, verkade smart, verkade stark, verkade värdig. Snart skulle han få bevisa det och Fenris skulle ljuga om han sa att han inte var spänd inför resultatet. En första pusselbit i hans plan.
"Strålande"
Sade han med samma kontrollerade lugn i rösten som alltid. Flinet på hans läppar gnistrade mot hanen. Han blinkade långsamt och tog en sekund för ett djupt andetag. Så såg han åter upp på det som blev mindre och mindre av en främling för var sekund som gick. Det var dags att avrunda nu, fanns ingen anledning för dem att stå kvar och samarbeta mer.
"Dåså.."
Fick han ur sig och skruvade lätt på sig för att visa att han var redo att röra på sig.
"Jag väntar spänt på att få se dig igen!"
Han gav hanen en sista lång blick sedan vände han sig om och började gå bortåt mellan de breda stammarna.

Fenris väntade med spänning på att få se honom igen. Det tvivlade Figaro inte en sekund på att han gjorde. Det gjorde de flesta som hade mött honom. Tyckte han själv. Han var ingen man glömde i första taget. Inte om han visade sig från sin absolut bästa sida.
Så vände den vite honom ryggen och började gå därifrån. Det var tydligt att mötet var över.
"Det gör jag också", muttrade han för sig själv och vände om. 
Så sakteliga började den grå hanen traska iväg, utan att se sig om, och blev återigen bara någon som rörde sig i Kaiwood.