Den fortfarande rätt så unga hanen strövade mellan Kaiwoods lövverk. Kylan hängde i luften, men den kalla luften var ingenting som störde Asmodeus. Han var van vid det mesta, hade uthärdat det mesta under åren, så lite kyla var ingenting konstigt.
Han visste att han var nära gränserna till en flock, TBB om han inte mindes helt fel, men han brydde sig inte. Han hade ägde inte respekten för flockar, den som egentligen var så viktigt. Flockar var till för dårar som inte kunde hantera ett liv i ensamhet, oavsett om de var ledare eller en vanlig, obetydlig flockmedlem.
"Idjits", mumlade han för sig själv, och gav därefter ifrån sig ett litet skratt. Något galet drog över hans blick, men snart var det åter borta, gömd längre in, osynlig för den som inte kunde se efter ordentligt.
 
Natten var mörk, månen kastade sitt ljus över skogen och lyste upp hans väg något sånär. Asmodeus njöt av mörkret som omfamnade honom, och kanske berodde det på att han själv var lika mörk? Vit till sitt yttre, men den vita pälsen var endast en lögn, för i själen var han svartare än natten som nu låg över skogen. Många skulle kanske förklara det som att han var död inombords, och han skulle inte säga emot. Han vill inte ha det på något annat sätt.

Svansen piskade bakom honom där han gick, och tungan sökte sig ut ur munnen och svepte över de mörka läpparna. Han var hungrig. Men att jaga på någon annans territorium förstod till och med han var rena dårskap. Asmodeus hade kanske ingen respekt för varken flockar eller andra vargar, men han var inte självmordsbenägen. Därför fortsatte han att vandra, för att förhoppningsvis kunna ge sig i kast med ett byte lite längre fram.

[öppet]

Han travade obekymrat fram mellan de tjocka, uråldriga trädstammarna, vars knotiga bark löpte upp längs träden som blodådror. Han brydde sig inte särskilt mycket om hur nära reviret han befann sig. Han visste inte ens vilken flock som ägde detta omtalade revir. Men i vilket fall så rörde det honom inte i ryggen. Han var jordens konung - världen låg utbredd framför hans tassar, väntade på att han skulle utforska den. Han var självsäker och mallig, men till och med han förstod att det vore dumt att ge sig in på ett flockrevir. 
Luften var kylig. Kyligare än förut. Men Figaros tjocka, ljust grå fäll var ett utmärkt skydd mot såväl vind som snö och väta, och det var inget som bekymrade honom. I varje fall inte för stunden. De ormlika gröna ögonen höll vaksamt uppsikt över allt som pågick runt omkring honom, han slappnade inte av för en sekund även om han kunde tyckas relativt lugn till det yttre. Men det var bara en fasad. Alltid bara en fasad. En lögn.

Den grönögde stelnade till när en ny lukt trängde in genom de svarta skälvande näsborrarna. En lukt som han välkomnade med öppna armar. En doft som nästan alltid betydde en pratstund, som nästan alltid betydde att han fick höra hur vacker han var. Eller, som nästan alltid betydde att han förvrängde allt den andre sade till komplimanger. När man nu inte fick något smicker självmant, fick man väl låtsas?
Figaro log och satte fart mot främlingen.

Det var med lugna steg som den väldiga hanen med samma färg som den närbelägna främlingen vilken han ännu var omedveten om tog sig fram mellan träden. Han hade hållit sig långt borta från reviret men var nu dumdristigt nära. Det var bara en liten miss i hans koordinater. Eller kanske att försök att samtala med flocken. Helst ville han samla på sig alla de av värde, och en flock hade chansen att innehålla sådana. Han var inte rädd.
Den täta skogen var vindstilla och alla dofter låg lugnt och vilade mellan de tjocka stammarna. Snart kände han doften av ett spår. Ett spår efter en varg. Huvudet vreds fram och tillbaka medan han sniffade i marken. Det var färskt. Tungan löpte över läpparna. Det var färskt. Det gnistrade i de turkosa ögonen. Det var färskt. Vilket innebar att en potentiell middag var nära honom. Han blåste upphetsat ut en sjok luft vilket bildade en ring av ånga som ramade in hans anlete. Och så började han röra sig mot främlingen, det klirrade om honom när kristallerna slog emot varandra då har rörde sig framåt.
"Jägare eller byte, enbart tiden kan det utvisa"
Sade han högt för sig själv och log.

Han fortsatte sin färd och när dofterna av andra vargar letade sig in i hans mörka nos var det en exalterad Asmodeus som spetsade öronen. Det luktade hanne. Eller rättare sagt: hanar. En dovt mullrande steg i hans hals och ut från munnen mellan sammanbitna käftar. Vilka var dessa smutsiga varelser som vågade komma honom nära? Han satte av i rask trav, med öron som nu låg bakåtslickade mot nacken och rest ragg som fick honom att se mycket större ut än vad han egentligen var. Han övervägde om han skulle leta upp någon av de som spatserade i närheten, kanske var det till och med så att de var en del av flocken som var bosatt här? Eller så bara fortsatte han vidare, struntade i de båda obetydliga små byrackorna, som säkerligen ändå inte skulle vara värda hans engagemang och tid. Herregud, fanns det inga som var värda att tala med? Till och med hans familj hade bestått av värdelösa kräk som knappt ens var värda att ta livet av.

Den yviga svansen svepte långsamt från sida till sida bakom honom där han gick. Efter en liten stund saktade han ner, och traven övergick i en lugn gång. Huvudet sänktes en aning och de isblåa ögonen såg sig omkring, spejade efter någonting i närheten. Dofterna låg kvar i luften, men än kunde han inte se någon. Raggen var fortfarande rest på hans rygg och nosryggen skrynklad i ett grin. Om det skulle dyka upp någon skulle han vara redo.

Figaros ögon, som nog hade passat bättre i ansiktet på en orm, löpte längs med trädstammarna i jakt på någon rörelse som kunde avslöja den andres position. Men ytterligare en doft hade smugit sig in, liksom dold av den första, och slagit honom likt en tass på nosen. Det verkade som om han hade flera stycken att ha att göra med här. Inte honom emot. Ju fler att tala med, desto bättre.

Han ökade på stegen tills han rundade ett buskage och stannade. Han kunde känna lukten av dem alldeles nära nu. Figaro rynkade nosryggen när läpparna drogs uppåt i något som var så långt ifrån ett leende man kunde komma, och istället var en missnöjd blottning av de triangelformade tänderna. Det var något som inte stod helt rätt till här. Till och med i hans omtöcknade tillstånd av självälskande, till och med i hans dimmiga värld kunde han se det. 
Hanen vände tvärt på huvudet när det prasslade till i buskarna alldeles nära honom.

[Gosh vad kort]

Med en lugn, samlad, målmedveten blick rörde han sig fram mellan de tjocka stammarna. Barken var klädd av frost och ett lätt snötäcke låg över marken. Snön var inte så djup och kall som han hade förväntat sig. Han hade vant sig vid livet på glaciären och jämfört med den kylan var Numooris vintrar ingenting. Det var en tydlig kontrast mellan de mörka stammarna och den vita snön, men dimman som låg i luften - dimma i januari, underligt - gjorde ändå området svårspanat. Han kände tydligt dofterna men några vargar hade han inte fått syn på än.
Så plötsligt dök en siluett upp samtidig som doften av varg stegrade sig. Han kom snett bakifrån mot den vita vargen och gjorde inget försök att smyga. Tassarna tog sig mjukt fram över marken men kristallerna slog klirrande emot varandra och lugna humningar lämnade honom ständigt. Tystnad var inget han ville vänja sig vid, istället ackompanjerades han ständig av en helt orkester av olika ljud. Det var vad han föredrog. Han jagade inte med hjälp av överraskning ändå, vargar behövde inte skrämmas upp i jakt. Det räckte med att gå fram och introducera sig. Något som han nu ämnade göra.
Han stannade, på kanske sju meters håll, och stod där stilla en stund innan han harklade sig och tog till orda.
"Var hälsad broder vit"
Broder var inte ett ord han tog i munnen ofta, faktiskt var det något han uteslutande använt på sin faktiska bror ända fram till denna sekund. Men något inom honom fann det roande att påpeka deras pälsars släktskap. Även om främlingens päls inte riktigt var lika gnistrande och fin, eller lång, eller fylld med kristaller. Han brukade sälla vara självkär eller lida av hybris, men denna gång fick han faktiskt konstatera att han var den lite bättre versionen av de två. Tanken lockade fram ett leende på de bleka läpparna.

Den grå varghanens öron uppfångade ljudet av en låg stämma som talade någonstans bland träden. Han snodde runt och började röra sig i riktning mot ljudet. Samtidigt ökade de båda dofterna i styrka och intensitet, och han utgick ifrån att de befann sig på samma plats. Sannolikt var det därifrån han hade hört rösten tala.
Han saktade ner när dofterna var så starka och skarpa att det nästan sved i nosen och gick långsamt men inte tveksamt ut i gläntan. Hans gröna ögon föll på två vita gestalter, den ena beprydd av gnistrande kristaller i pälsen. 

"Var hälsade, främlingar", sade han högtidligt och rörde sig inte ur fläcken när han talade. Figaro höll den gröna blicken stadigt riktad mot de båda vita och såg till att behålla det lugna uttrycket i ansiktet. Han var inte rädd. Han var bara nyfiken. Han planerade inte att göra något som han senare skulle komma att ångra eller kanske glädjas över. 
Han planerade att lyssna, tala och se vart det ledde.

Asmodeus snurrade runt vid ljudet av tassar. Öronen ryckte våldsamt till på huvudet och överläppen rullades upp och visade de två blekgula tandraderna. Tungan for ut från munnen och fuktade den mörka nosen innan den slank in bakom tänderna igen.
"You are no brother to me", svarade han iskallt och blängde på den andra hanen. Han gömde tänderna bakom läpparna igen och klistrade på ett falskt, brett leende. Men inombords kokade han. Vem trodde den här hanen att han var, som kom här och kallade honom saker som om det var helt okej? "When your fur isn't the habitat of stones, say that again", snäste han.

När en annan närvaro gjorde sig till känna vred Asmodeus som hastigast på huvudet för att se vem det var. Den andra hanen, troligtvis. Toppen, skitkul, alldels jäkla förträffligt roligt!
"Yeah, sure, hi", svarade han snabbt, och vände snabbt blicken mot den vite igen. Han kände hur raseriet började koka allt vildsintare i hans inre och han slickade sig om munnen. Åhh vad han ville blötlägga marken med deras inälvor, men han höll sig i schack. Han stod kvar där han var, utan att röra sig en millimeter varken framåt eller bakåt. Öronen var vinklade åt två olika håll; ett åt den vite, och ett åt den gråa. Han visste inte vad de hade i tankarna, men deras tankar var knappast liknande hans egna.

Figaro klippte med öronen när en av de vita svarade på ett främmande språk. Han förstod det som något avfärdande - "ja, visst, hej" - och det tyckte han inte om. Han tyckte inte om att bli avfärdad. Han ville synas, ta plats.

Han betraktade de två vita hanarna med vaksamt intresse. Öronen var piggt spetsade mot dem, registrerade varje rörelse, varje andetag. När han fokuserade blicken på dem smalnade pupillen av till nästan ingenting alls, sedan återgick den till sin normala men ändock mycket avlånga form.

"My name is Figaro", sade han och rådbråkade sin hjärna i jakt på de rätta orden. Det var trots allt relativt länge sedan han senast talade Nimorian och en del ord hade försvunnit från hans ordförråd. "May I ask for yours?"
Ändå flöt det på ganska bra, tyckte han. Han tyckte sig skymta något av galenskap i de vitas ögon, men han var inte säker. Han själv tyckte inte att han bar på någon galenskap, men hans orubbliga tro på sig själv kanske var som en sjuka. Något som han aldrig skulle bli fri från.

Den vite verkade fullkomligt galen, och hans osäkerhet sken igenom då han desperat försökte hålla koll på båda de hanar som anlänt till scenen. Fenris bara avfärdade hans kaxiga ord med ett flin.
Hanen spottade ur sig meningar på Nimorian, ett språk som Fenris mycket väl behärskade även om nordspråket var betydligt mycket vanligare där han kom ifrån. Med blicken fortfarande fast på den till synes högst instabila vita hanen nickade han hälsande åt den grå.
"The name is Fenris"
Sade han så att båda skulle förstå. För ett ögonblick lät han sen turkosa blicken rulla över mot den andre, som presenterat sig som Figaro.
"Pleasure"
Sade han med ett leende. Sedan vred blicken åter till den vite vilken ännu ej uppgett sitt namn. Långsamt, så ytterst långsamt, vreds hans huvud på sned. Blicken släppte inte främlingen för en sekund. Vad som pågick innanför dennes pannben visste bara gudarna, och kanske Figaro om han skulle visa sig vara telepatiker, men det intresserade inte riktigt Fenris. Inte alls faktiskt. Han tyckte mest att denna instabila bomb av ilska, för allt kände han av vibrationerna och energierna som den andre sände ut, var iväg för ett möte som skulle kunna bli angenämt. Fenris var ingen telepatiker eller energivarg, han hade inga krafter som kunde hjälpa honom i sociala sammanhang. Men trotts sin långa isolering var han en vargkännare. Han kunde enkelt gissa sig till vad andra tänkte och kände. Även om det med denna främling verkligen inte var ett problem, han hade känslorna fullständigt på utsidan.
"Angående mina 'stenar', säger jag eftersom jag antar att du även talar nordspråk, så kan du ju bara drömma om att något så vackert ens ska få vidröra dig..."
Han hummade svagt. Det kanske jag skulle kunna hjälpa dig med.. Impulsen att skicka upp vassa kristaller under hanens tassar var frestande, men han lade band på sig. Han tjänade inget på att hamna i ännu en dust. Och även om början av detta möte tydligt talade där emot så skulle ju hanen kunna komma att vara av intresse.

Den gråe talade igen, trots att han inte åter hade blivit tilltalad. Han vände på huvudet och såg på den andre. Var det vanligt för hanen att svara på frågor som inte ens blivit ställda? Var det någonting han brukade göra? Asmodeus hade inte så mycket till övers för det, hanen skulle tala när han blev tilltalad! Han rullade upp överläppen och visade hastigt tänderna åt den andra, för att visa att han inte hade uppskattat ett svar utan en fråga. Och sedan kom hanens fråga. Självklart. Så förbannat självklart. Han suckade och vred på huvudet.
"Asmodeus", svarade han, av ren och skär artighet. Han kunde faktiskt vara artig, när han ville. Det var mest att han inte ville, såg ofta ingen poäng med det, och ibland var det bara för att hans instinkter tog vid istället. Instinkten att stå över en livlös kropp och känna smaken av blod i munnen. Asmodeus var ingen kannibal, absolut inte, han skulle aldrig drömma om att äta upp en annan varg. Men smaken av blod var ändå alltid lika tillfredsställande.
Sedan svarade den vite honom, som tydligen hette Fenris, angående de där stenarna i hans päls. Vid hanens ord blottade Asmodeus tänderna och långt nere i strupen kunde man ana en morrning. Tungan svepte hastigt över läpparna och lät sig sedan hängas ut en bit från munnen. Sedan försvann tänderna bakom läpparna igen, och likaså tungan. Hans blick fick något främmande lugn i sig, och allt det där vildsinta hos honom som nyss varit där tycktes försvinna.
"I think I'll pass anyway", svarade han och gjorde en rörelse som kunde liknas vid en axelryckning. " 'Cause when it all comes down to it; you still look like shit", sade han med en lugn och nonchalerande röst.

Asmodeus. Där ser man. Ett värdigt namn trotts allt. Det överskuggade dock inte det högst patetiska beteendet som den vita visade upp. Och varför talade han nimorian när han uppenbart kunde nordspråk? Fick det honom att känna sig coolare? Var han en sån liten person att han behövde ta till sådant för att hävda sig? Fenris fnös.
"Och varför skulle din åsikt vara av vikt för mig?"
Sade han följt av ett kort hest skatt. Hanen var helt klart skrattretande. Han tog ett steg närmre och svansen höjde sig bakom honom. Det var dags att visa dessa ynglingar sin plats. 
"Vem tror du att du är egentligen?"

Figaro betraktade de båda vita med smalnande ögon. Det var uppenbart att de båda var instabila, kanske ingen mer än den andra. Men vad var då han, om inte instabil? Den andre vite presenterade sig som Asmodeus. Han nickade kort och följde sedan dialogen, de hätska ord som kastades omkring i luften mellan dem. 
Han tog ett steg närmare dem. Ville väl kanske visa att han inte tänkte bli ignorerad, bortsedd från. Hans ego tog alltför stor plats för det.
"Får jag fråga vilka ni är, egentligen?" Han höjde ett frågande ögonbryn. Hade ingen aning om ifall båda kunde tala Nordspråk, men det var värt ett försök. Alltid värt ett försök.
"Varför ni kommit till Kaiwood i dessa mörka tider."
Inte så att han försökte avblåsa en förestående fight mellan dem genom att gå mellan och fråga en massa saker. Tvärtom. Figaro tyckte om att se på fighter. Se på överlägsenhet, styrka. Men också förlorarens ögon, där livets gnista långsamt slocknade och dog.
Kanske hade han en strid att vänta. I vilket fall så satte han sig ner, men slappnade inte av för en sekund.

Hanen, Fenris, verkade inte allt för nöjd med Asmodeus svar. Och ingen av de här hanarna verkade förstå att han var större än de båda tillsammans, de skulle alltid bara vara kryp under hans tassar. De var ingenting gentemot honom. Ingenting!

Till och med mindre värda än tikar.

"Oh, me? Don't you recognize me?" hade lade huvudet på sned och över hans anlete spred sig ett falskt, illmarigt leende. "Well, no mind telling you, since you probably will forget it all over again", Asmodeus fortsatte att tala på Nimorian, även om de andra två höll sig till sitt, men så länge de förstod honom spelade det ingen roll. Kunskaperna i de två språken var i princip det enda av vikt som hans föräldrar hade lärt honom. Utöver det var de värdelösa hela familjen.

När den andra hanen började tala vände Asmodeus långsamt blicken dit, synade hanen lite och rynkade en aning på nosen i ett grin. Skulle han svara likadant som han precis gjort till Fenris, bara för att? Nej, han ville kanske inte framstå som helt tappad.
"I can be whatever you want", svarade han och skrattade dovt. "Maybe the death of you?" sade han med ett elakt flin på läpparna.

Fenris suckade och himlade med ögonen.
"Well here's someone whom is totaly full of him self"
Sade han till Figaro, på Nimorian för att poängen med säkerhet skulle bankas in i den vite. Orden följdes av ett avdramatiserande skratt och han log. Drog ett djupt andetag och blåste ut imman genom den vita nosen. Lät det ta sin tid, som för att markera att de andras närvaro inte bekymrade honom över huvud taget. 
"Vad jag gör här?"
Sade han slutligen.
"Ja, om jag ska vara ärlig.." den turkosa blicken pendalde mellan de båda och ett roat uttryck låg över hans anlete "så söker jag efter värdiga vargar.."
En fnysning.
"Men det lär jag ju inte finna här"
La han sedan till och blicken fixerades vid Asmodeus, försökte göra det så klart som möjligt att det var honom som hans pikar var menade för, inte Figaro.

"I can be whatever you want", svarade Asmodeus med ett dovt skratt. "Maybe the death of you?" Figaro höjde hakan och vägrade att låta den kommentaren göra någon som helst skillnad. Tomma ord från en simpel galning som aldrig kunde nå upp till hans nivå i vilket fall som helst.
Han flyttade blicken mot Fenris, som gav ifrån sig en lång suck och himlade med ögonen.
"Well here's someone whom is totally full of himself", sade Fenris. Ordens syfte var uppenbart. Att Asmodeus skulle förstå. Det gjorde även Figaro, vars kunskaper i de båda språken var relativt god. Även om den givetvis var större i Nordspråket, som var hans modersmål. Men sedan barnsben hade han talat Nimorian och det hade han tackat sin mor för. Det var dock det enda han tackade henne för.
"Om jag ska vara ärlig så söker jag efter värdiga vargar. Men det lär jag väl knappast finna här", sade Fenris med ett roat leende på läpparna.
Figaro förstod piken och insåg att det inte handlade om honom, det här. Han verkade ha sprungit in i någon slags verbal fight som kanske - förhoppningsvis? - kunde utmynna i en fysisk. Ett hånfullt leende smög sig upp på den grönögdes läppar när han svarade.
"Inte i honom i varje fall."

"Well, who else would I be full of?" han skrattade, nästan på roat sätt. Men han var inte alls lika samlad på insidan, där rev och slet de olika instinkterna. En instinkt var att bara kasta sig över de båda hanarna, slita dem i stycken, för att sedan blicka ner på deras livlösa kroppar. Asmodeus visste bättre än så, de var två, han var en. För inte hade väl den tråkgråa hanen ställa sig på hans sida?

Ja, om jag ska vara ärlig... så söker jag efter värdiga vargar... Men det lär jag ju inte finna här

Asmodeus himlade med ögonen, för att sedan vände ansiktet mot Fenris och slå ihop käftarna mot honom med en smäll. De var båda värdelösa kräk, och han visste inte vad han skulle ta sig till med dem. Det skulle antagligen inte få dem att förstå hans storhet.
"Such blockheads you are", sade han och skakade suckande på huvudet."Such a shame", fortsatte han för sig själv. "Well maybe I'll just leave you two, so you could both carry on with your miserable lives", flinade han, nu mycket mer sansad än tidigare.

Asmodeus skrattade. Men Figaro kunde se - åtminstone trodde han sig det - innanför den vites pannben. Vad som rasade och stormade därinne. Han såg vansinnet. Men han var inte rädd, för det hade han inte vett till att vara.
"Such blockheads you are. Well, maybe, I'll just leave you two, so you could carry on with your miserable lives."
Figaro mötte hans blick, utan att vika undan för en sekund.

"You should know that your words has no effect on me."
Rösten lät lugn och stadig, en återspegling av hans sinnesstämning. Han lät inte Asmodeus ord tynga hans sinne. De sträckte sig efter honom, spretade med sina äckliga fingrar efter honom där de kämpade nere i träsket för att ta sig upp på bron där han spatserade, men de lyckades inte. Skulle aldrig lyckas ta sig upp för att göra någon skada. Galningens ord kunde inte skada honom, eftersom han skakade de av sig lika lätt som droppar från en regnskur i pälsen.

Fenris fnös åt hanens svar.
"Det var en lam ursäkt för att få smita."
Sade han och skrockade lätt. På ytan var han lika lugn som han kände sig på insidan, han tänkte inte tillåta den andra hanen få honom att brusa upp sig. Fenris hade ensam total makt över sina känslor. Den andre var uppenbart osäker, bara en osäker varg skulle agera med sådan självupptagenhet och ett sådant förakt. Han hatade välrden eftersom han hatade sig själv, eller kanske bara sin osäkerhet. Han var en liten, vilsen varg. Det var Fenris slutsats. Och helt ointressant för honom. Och den där Figaro, han hade inte hävdat sig speciellt mycket än han heller, men han hade kanske inte fått någon direkt chans. Den turkosa blicken pendlade långsamt från den ena till den andra samtidigt som huvudet gungade lätt från sida till sida. Han hummade svagt. Ett litet leende lekte i mungipan, han fann denna situation ytterst roande.

Asmodeus skrattade rått så de båda tandraderna syntes bakom de mörka läpparna.
"Oh, should I really know that?" sade han med ett flin på läpparna. "I don't know you, maybe it do have some effect?" fortsatte han och tippade huvudet på sned. Han betraktade lugnt den andra hanen, slickade sig då och då om läpparna och lät sedan ansiktet spricka upp i tandvisande flin igen. Han hade mött dessa typer av vargar tidigare; lägre stående varelser som trots det trodde att de var bättre än honom. Och om de så gärna ville så fick de gärna fortsätta med sina patetiska liv, de verkade ändå för ointelligenta för att göra någonting åt.
När den andra vite, Fenris, talade igen så vände Asmodeus på huvudet för att kunna se honom rakt i ögonen.
"I can stay if you don't want to live out your existence without me?" sade han med en sammetslen röst. Hans ord följdes av ett bredd hånflin och en skär tunga som återigen for över läpparna.

Ögonen vilade stadigt på Asmodeus när han inväntade dennes svar. Den vite blottade tänderna i ett stort leende, dock så utan glädje som det kunde bli.
"Oh, should I really know that? I don't know you, maybe it do have some effect?"
Ögonen smalnade men hanen rörde sig inte ur fläcken. Istället grävde han ner klorna djupare i marken. Han ignorerade Fenris ord och stirrade på Asmodeus.
"Trust me." Ett litet leende klädde hans läppar, föraktfullt. "It won't."
För han var inte så svag att han lät sig sänkas av en patetisk främling. Han var inte så bräcklig att han lät dem tynga honom, göra vandringen svår för honom, göra benen tunga som bly. Han var inte så skör att han lät några ord spela någon roll, för allting bleknade vid sidan av honom. Han var inte hotad. Han kände sig relativt säker på att han skulle kunna klara av Asmodeus om denne tappade humöret fullständigt. Dessutom hade Fenris inte tilltalat honom direkt, och de ord de ändå hade växlat hade inte oroat honom det minsta. Fenris skulle kanske inte hjälpa honom om Asmodeus attackerade, om än för att få skada den andre vite, men han skulle heller inte stå på Asmodeus sida.

Fenris himlade med ögonen och suckade åt hanarnas ord. Han hade tröttnat på den här leken. Att försöka vinna med bäst come-backs istället för att faktiskt vara allvarliga i ett samtal var något som valpar höll på med, inte vuxna värdiga vargar som han själv. Samtidigt hade han på ett vis målat in sig själv i ett hörn då han lät sig ryckas med i fäktandet med orden. På något vis gjorde hans tidigare diss det omöjligt för honom att bara gå härifrån med värdigheten i behåll. Ett tyst hummande undslapp honom.
"Så.."
Sade han slutligen, och kristallerna i hans brösthår klirrade tyst mot varandra i takt med röstens vibrationer.
"Ingen av er anser sig alltså värdig?"
Ett rått flin delade han anlete i två.

Han flinade. Ett brett leende klöv hans ansikte. Det nådde de giftigt färgade ögonen, som grinade. Han tyckte att det var roande. En roande fråga.
"Om jag är värdig?" skrockade han. "Det beror på vad du är ute efter."
Inte för att han inte skulle vara värdig vad som helst. Inte för att han inte skulle klara vad än denna Fenris sa.
"Kan du förklara mer exakt? Värdig för vad?"
Han tvivlade inte ett ögonblick på att han skulle kunna svara något tillfredsställande på vad Fenris sa. Han var ju sådan. Bäst. Slugast. 
Om än kanske inte vackrast, för så blind var inte ens Figaro. 
Han väntade med ett brett grin på läpparna på Fenris svar. Det här kunde kanske bli intressant.

[OMG, kort]

Värdig? Asmodeus fnös högt och ljudligt. Visste den här vita hanen ens vad ordet betydde? Asmodeus tvivlade starkt på det, men sade ingenting om det. Innan han hann säga någonting annat kom den andra vargen med ett svar, eller snarare en fråga. Det verkade som det låg ett intresse hos honom av att veta mer, åtminstone av hans fråga att döma. Asmodeus själv kunde väl inte låta bli att bli lite nyfiken, men det var ingenting som han planerade att visa. Istället stod han bara där, men blicken vilandes på Fenris, utan att säga ett ord. Då och då lämnade dock en fnysning honom, och det ryckte hela tiden i hans överläpp.
Nej, han hade fått nog av detta mötet. Andra värdiga vargar fick Fenris leta någon annanstans efter. Asmodeus visste att han var ämnad för stordåd, och oavsett vad denna hanen hade för planer så var han då inte värd Asmodeus glans och storhet. Så, den vita vargen vände helt på klacken och lämnade de båda utan att ord. De fick hålla på bäst de ville med sitt snicksnack, men Asmodeus hade i alla fall tröttnat nu.
Så, han lämnade de båda bakom sig, och fortsatte sin egna vandring.

[ Asmodeus tröttnar på tönt-Fenris och lämnar rollar ;D ]

Han såg på den grå, Figaro. Mätte honom med blicken. Kunde det där vara något? Samtidigt verkade den vite hanen ha tröttnat och rörde sig bort från dem.
Synd. Fnös han. Säga vad man ville om den högfärdiga vitingen, men han hade säkert ha kunnat vara en värdefull tillgång. Och andra sidan var vargar som satte sig själv över andra inget han sökte. Han avsåg skapa en dynamisk klan där respekt för individen var viktig.
"Ja du, till att revolutionera den här världen.."
Svarade han efter att ha stått och tuggat luft och stirrat ut i fjärran en stund. Han verkade vakna upp ur djupa funderingar och var med ens hundra procent närvarande. Den turkosa blicken var intensiv då de såg på den andre. Han hummade svagt.
"För att snabba på det här en aning, jag ämnar skapa en klan."
Han log.
"En klan av värdiga vargar som kan ändra på den här världens grundregler. Inga ranger, inga uppgifter. Bara frihet och trygghet. Gemenskap men med mål - inte bara existens."
Huvudet rördes långsamt från sida till sida medan han talade.
"Och jag avser krossa alla som går emot detta, och inrätta full anarki."