Scylla gick runt utanför måntemplet, hon hade varit i Ötamon ett bra tag nu efter hennes möte med vampyren och hon trodde sig se sitt nya mål, hon skulle utplåna vampyrerna.
   Men en sådan uppgift kunde man inte göra själv, man behövde hjälp, så hon hade rört sig till den största samlingen vargar hon kunnat komma att tänka på i Ötamon, Måntemplet.
   Hon hade till att börja med försökt att springa fram till random vargar och försöka få dem att lyssna till henne, men så fick hon en bättre idé, hon pratade med dem om att hon behövde tala med ledaren, och hon fortsatte att prata lite mer mystiskt om hotet hon hoppades på att utplåna, i hopp om att ledaren till måntemplet skulle höra om henne och förhoppningsvis bry sig nog för att kolla vad som stod på.
   Hon gick in i Måntemplet igen för att ta nattens snack med vargar, hon hade kommit hit i några dagar nu, och tänkte fortsätta göra det tills hon fick något resultat.
   Snart skuttande hon fram till en varg och började tala.
   "Du, Jag behöver prata med någon högt uppsatt om hotet som lurar runt hörnet, vi kan inte blunda för det mycket längre till, om du själv har tid så sök upp mig ska jag fylla i detaljerna."
   Hon såg sig om efter flera vargar att sprida ordet till för stunden.

"Då kan du tala med mig, Scylla." Hördes en torr röst plötsligt säga från en kronklädd svart varg med ärrat ansikte.

Mivria hade dykt upp och stod precis bakom Scylla. Hon var redan på väg att se henn. "Jag har hört om dig i flera dagar nu och det börjar gå mig på nerverna lite nu, så snälla, berätta vad det är du önskar säga, för jag skulle uppskatta väldigt mycket om du kunde sluta störa besökarna här." Det hände av och till att det dök upp mer excentriska besökare vid måntemplet. Det här var inte första gången, och det hade hänt tidigare att hon fått skicka iväg vargar från templet. Hon antog att det var relativt vanligt förekommande vid alla större samlingsplatser att det lockade till dem som ville få ut sitt budskap till större grupper.

Trots att Mivria hade viktigare saker för sig och inte gillade att bli störd för bagateller så såg hon det som en investering för framtiden att avlägsna störningsmoment. "Vi kan gå en promenad medan vi samtalar." Mivria passade gärna på att se lite över området. Utnyttja tillfället helt enkelt.

Mivria började gå i riktning mot torgområdet och antog att Scylla följde efter henne. Längre bak kunde man se en tempelväktare följa dem på behörigt avstånd för att de fortfarande skulle kunna tala ifred, men Mivria hade för vana att inte hantera oberäkneliga gäster på egen hand. En ren säkerhetsåtgärd helt enkelt.

En röst fick henne att vrida på huvudet och betrakta den ärrade vargen som tilltalat henne. Hennes anlete och ärr alla talade en historia för Scylla, hon verkade ha erfarenhetens visdom vilandes bakom sin blick och Scylla nickade kort när hon fortsatte.
   "Jag menade inte att störa, men jag anser att det jag har att säga är viktigt, jag ber om ursäkt för orosmoment jag kan ha orsakat."
   Hennes lysande blick betraktade tiken närmre, och började följa henne medans hon gick, att det var en varg som följde dem lade hon snabbt notis till, hon var ju trots allt tränad till att upptäcka småsaker, det var i hennes ryggmärg vid det här laget.
   Den glödande blicken skannade av området, lade märke till alla vargarna som gick runt innan hon fokuserade på Mivria igen och släppte ut en liten suck.
   "Som sagt, jag är här för en anledning, jag kommer från en familj av... väktare, kan man väl kalla det. Hur som haver, så är det så att vi finns till för att stoppa ondska och andra faror för vanliga vargar."
   Hon tystnade kort och tittade på Miv för att se att hon lyssnade innan hon fortsatte.
   "Jag slogs mot Zombierna i Ken-Yak under en period, men sen mötte jag en varg utan doft och när hon fick se mitt blod blev hon som galen."
   Hon ryste lite vid minnet och hur kraftlös hon känt sig, efter det mötet hade Scylla något hon faktiskt fruktade.
   "Jag undkom med livet i behåll men efter det känner jag att jag behöver allierade och jag tänkte, vad bättre än en av gudarnas tjänare själv för att jaga ner de gudsförgätna?" en till kort suck innan hon blev tyst, hon hade pratat längre än hon tänkt, men hon tror hon fått ut de hon villa ha sagt.