De två vargarna hade färdats genom Byomis djungel och vidare till Höstskogen. Den ljusa honan höjde blicken mot de eldfärgade trädkronorna. Nog förtjänade skogen att kallas just Höstskogen. Bortsett från det tidiga vårvädret kunde man tro att det var höst. Lövens färger varierade från starkt gula till blodröda och orange som elden. Några enstaka solstrålar lyckades leta sig igenom trädens bladverk och fick luftrummet och marken under grenarna att bada i ett vackert, nästan sagolikt sken. 

"Det är fint här, tycker du inte?" De hade inte yttrat många ord under färden från Byoomi. Exodus var en fåordig herre och Theia hade egentligen inga problem med det. Hon var bara tacksam över sällskapet. Utan både flocken och Cademion Axos vid sin sida hade hon känt sig otroligt ensam. Nu kände hon sig bättre till mods. Hon sneglade på hanen som gick en bit ifrån henne. 

"Vad tänker du på?" Han såg alltid så, hon kunde inte sätta ordet på det. Det var som att han alltid funderade över något och det han funderade över gjorde honom kall och bitter. Han kanske tänkte på ett ruttnande byte. Theia ruskade på sig och såg ut över skogen. Hon tänkte inte på äcklig mat, hon tänkte på hur fint det var i Höstskogen och undrade i sitt stilla sinne varför hon inte hade besökt platsen tidigare. Silverpile i all ära, men vem kunde motstå dessa vackra färger? 


(Exodus)

Så fortsatte jakten. Från nordanskogen till höstskogen, tvärs över Numooris vidder hade han vandrat, och än tycktes vandringen inte ha något slut. Än letade han förgäves efter spår som kallnat, vittnen som inte talar och en flock som inte fanns.
Men hoppet dör ju sist, är det inte så man säger? Exodus min var hård tillika beslutsam där han med långa, fasta steg gick tvärs genom höstskogen. Blicken gled metodiskt från träd till träd mellan dem, i jakt både på rörelser och tecken. Emellanåt drog han djupa andetag av den friska vinterluften för att försöka skönja någon färsk doft av varg ur fånget av lukter som mötte honom. Ja, vargar utom Theia då, givetvis.

Än följdes de åt. Tyst och vaksamt så, från Exodus håll. Han var på ett uppdrag av högsta vikt och hade inte intresse av att vända fokus från det. Han gjorde ingen hemlighet av det faktumet heller, om än han gjorde sitt bästa för att vara rimligt tillmötesgående. Dessutom gick det inte att säga att han litade på henne. Theia dock verkade inte uppfatta hans ointresse att småprata sig genom vareviga dag.

Då Theia plötsligt ställde en fråga så vände Exodus kort blicken mot henne. Fint? Han såg tyst på henne i en sekund, med sitt outgrundligt tvära ansiktsuttryck - Han kunde lika gärna vara på väg att förlora tålamodet med henne som att inte förstå henne, om än sanningen inte nödvändigtvis var någon av de två svaren. Som svar gav han upp ett kort hummande som snarare var en ointresserad instämmelse än något annat, men det var svårt att säga. Ungefär samtidigt vände han tillbaka blicken till dess metodiska övervakning av omgivningen.

Vid den andra frågan så stannade han till, tvärt.
"Är du hungrig?" frågade han med ett kort tonfall. Han brukade i regel bli döv för hennes mer emotionella och filosofiska frågor numera. Han såg inte poängen i dem.

Exodus hummade bara till svar, men Theia var nöjd. Det var mer än hon hade hoppats på. En dag kanske de kunde bli vänner. 

"Hungrig?" Hon hade inte tänkt så mycket på det. Höstskogen hade förtrollat henne med sin skönhet, hungern hade på något sätt blivit ett bortprioriterat behov. Men nu när ämnet kom på tal kände hon ett gapande hål i magen. "Ja, det är jag." Hon nickade bekräftande och började utan vidare avbrott nosa runt. Kanske hade de tur att hitta färska spår. Skogen verkade vara full av liv. 

"Jag känner vittringen av en hare." Hon tog några trevande steg åt det håll vittringen visade men hejdade sig då hennes blick stannade på Exodus enorma kroppshydda. "Fast.. jag antar att vi behöver ett större byte." En hjort eller ett rådjur hade varit mer lämpligt. Den ljusa honan funderade lätt på hur mycket mat Exodus behövde äta. Det blev nog en hel del. Kanske var det därför han var så ensam och bitter. Han behövde äta så mycket att det aldrig blev över någon mat till någon annan. Å andra sidan hade han frikostigt delat med sig av sitt fällda byta i Byoomi. "Låt oss fortsätta vidare åt väst. Vi kommer säkert stöta på något större villebråd på vägen." Höstskogen verkade, som sagt, full av liv och rörelse. Det fanns gott om mat, både för Exodus och Theia.

Om än höstskogen av någon besynnerlig anledning aldrig ville byta årstid så verkade viltet trivas där, de hade passerat många gamla och nya doftspår sedan de lämnat Byoomi bakom sig. Även om de kanske inte skulle finna just det doftspår de sökte så skulle de åtminstone inte gå hungriga under tiden de sökte. Han hummade igen åt hennes svar, mycket gladare åt att ägna tiden åt jakt än tomt småprat. Med mild entusiasm drog han några djupa andetag för att fånga färsk vittring, i all ärlighet så var han inte överdrivet hungrig. Inte mer hungrig än han alltid var åtminstone. Öronen klippte vaksamt då han drog blicken över skogen omkring dem, samtidigt som Theia idogt nosade runt i gräset och mossan omkring dem.

Vid hennes förslag så hummade han igen som bekräftelse, varpå han stegade iväg rakt västerut med samma tvära fokus som innan. Exodus kände sig varken särskilt pratsam eller särskilt entusiastisk över sidospår just nu. Frustrationen över den långa jakten var så konstant att han nästan skulle sakna dess frånvaro, som en tagg som läkt fast i sitt sår. Men bara nästan.

Det tog inte en lång stund innan spåret av färsk vittring korsade deras väg, ett stråk av järn i den svala skogsdoften. Raggen reste sig och lade sig som en låg över Exodus nacke, den stirriga blicken gled iväg då han utan ett ord stövlade iväg rakt högerut efter spåret. Snabbt, nästan hetsigt, men tystare än man skulle förvänta sig av hur tvära hans rörelser var. Med jämna mellanrum stack han ned nosen mot marken, utan att stanna, för att bekräfta sin riktning. Det var inte svårt - spåret var starkt, och det var färskt.

Lika tvärt som han begett sig iväg så stannade Exodus igen, då kronhjortens kroppshydda uppenbarade sig mellan trädstammarna. Motvinds, omedveten om den stora vargens närvaro. Det ryckte i Exodus läppar, han stod inte stilla i mer än en sekund innan han störtade iväg. Att tänka vid jakt hade aldrig varit hans starkaste sida - om det så gällde hjortar eller flockar - men lyckligtvis så hade han långa ben och starka käftar att kompensera för det. Hjorten upptäckte vargen i samma ögonblick som han kastade sig iväg mot denne, men långa ben räckte långt i en situation som denna. De skulle inte behöva springa länge. Att be Theia om hjälp hade inte fallit honom in - eller ens att minnas att hon faktiskt var där.

Flocken hade passerat genom Höstskogen tidigare under föregående dag. Den brune, frimodige hanen hade dock valt att dröja kvar ytterligare för ett förlängt besök i sina tidigare hemtrakter - möjligheten att Ceres eller Pandora fortfarande höll till i området, trots deras omaka relationer till varandra, hade fått honom att vilja undersöka saken noggrannare. Hade han lärt sig något under tiden som förflutit så var det att man inte skulle förkasta ett blodsband så enkelt. Även om deras band till varandra definitivt behövde... omvårdnad.
Ett plötsligt flin klöv de mörkt melerade läpparna itu.
Men ärligt talat var han osäker på om han var redo att lägga ner den tid som skulle krävas, eller rättare sagt, om han orkade. Malphas var inte direkt känd för att vara den typen av varg som gjorde saker utöver det som verkligen var nödvändigt - för han var lat.
Nåja. Om han skulle finna dem eller inte återstod att se. Däremot klagade han inte över att få en stund för sig själv efter att ha vandrat med flocken under en sån lång tid.

Med mjuka steg följde vargen den upptrampade stigen som bredde ut sig framför honom när något av en distinkt ljus färg bröt den rödaktiga kulören av skogen, något som lika snabbt försvann in mellan trädens stammar igen - ut ur hans synfält. Huh? Hannen stannade upp och sänkte ögonbrynen, vilket fick tjocka rynkor att bildas i hans anlete. Var det de nedrans spöket som strök omkring igen? Den vilande frustrationen blossade upp med ens och fick det att rycka irriterat i hans överläpp. Vad vill du? yttrade han med en samlad men ungrävd ilsken ton och breddade på tassarna. Inte för att han förväntade sig något gensvar, det fick han aldrig, men det hade blivit som en vana för honom att ställa frågan till den transparanta varelsen.
...
Inget svar.

Exodus banade iväg västerut. Theia dröjde kvar några sekunder och såg efter honom. Kanske hade han en gång i tiden varit en sån där religiös fanatiker som klättrade upp på berg och satt där i flera veckor, utan att tala, utan att äta och bara väntade på ett tecken från deras gud. Till och med de starkaste och mest stabila vargar kunde bli konstiga av sånt. Kanske var det därför hanen var så tyst och mystisk. Så många teorier, skulle hon någonsin få veta svaret? Theia ryckte lätt på axlarna och började sedan springa efter den ljusa hanen. 

Efter en stund vek hanen av åt höger. Theia stannade upp och kunde identifiera den färska vittringen från en hjort. Hon darrade till av upphetsning och följde tyst efter. Med en viss förvåning såg hon hur Exodus tog sig fram närmast ljudlöst, nästan som att han svävade en bit över marken. Han var en skicklig jägare, det fanns ingen tvekan om det. Men han var stor och kunde inte ta sig fram där hon kunde! Snabbt gjorde hon en vid halvcirkel och placerade sig på andra sidan om det mäktiga bytet. Men Exodus samarbetsförmåga var uppenbarligen bristfällig, för utan att på något sätt kommunicera sina avsikter kastade han sig fram och började jaga efter den skräckslagna hjorten.

Den fjanten. Theia ville bita honom i hasorna för att han låtit bli att vänta in henne. Ilsket hoppade hon fram från sitt gömställe i det långa gräset. Hjorten tog ett språng åt sidan och Theias käftar slogs ihop bara en hårsmån från djurets blottade hals. Hon var inte sen att följa efter det flyende bytet. Hon slöt upp bredvid Exodus, som inte verkade ta någon notis om henne. Han var definitivt inte van vid att jaga tillsammans med någon. Trots att hon var arg fokuserade hon på jakten. Hon kunde skälla ut tönten när bytet var fällt. 

I tre långa språng hade hon hunnit ikapp djuret och tagit ett språng mot dess rygg. Hon kände hur hennes tänder sjönk djupt ner i lårmuskeln och det varma blodet vätte hennes ljusa päls. Hennes tyngd och skadan hon förvållade hjorten fick den att tappa fart, men än var den inte fälld.

Jorden trummade under Exodus tunga tassar då han kastade sig fram, flera hundra kilo varg i långa språng. I periferin av hans synfält blixtrade träden förbi, ett dis av rött och brunt, men den blå blicken låg fastnaglad på hjorten som flydde för sitt liv. Hans andedräkt målade moln av ånga i den friska luften, som en drakrök mellan hans käkar. Om än Exodus var stor, nämnvärt större än hjorten han jagade, så var han också tung. Där hjortens lätta klövar rev upp löv så rev vargens tassar upp jord, där villebrådets flykt utfördes med en invand elegans så var jägarens jakt explosiv. Exodus var stark, men i detta fall som så många andra så visste han inte hur han skulle rikta sin styrka. Han skulle ha kunnat springa i en timme, men det skulle inte göra att avståndet mellan honom och hjorten blev mindre. Ursinnigt sträckte han ut sina språng, grävde ned tassarna djupare i jorden, men ändå blev träden mellan honom och hjorten allt fler. Men än var kampen inte förlorad.
Plötsligt dök en silvervit skepnad upp ur buskaget intill hjorten, och likt hjorten så tappade han takten i sina språng. Han hade glömt att Theia ens varit med honom, jakten hade uppslukat all hans uppmärksamhet. Att be henne om hjälp hade inte ens korsat hans tankar, och han var alltför överrumplad av hennes uppdykande för att uppskatta insatsen om gjorde. Där hans ansträngning misslyckats tog hon vid, när hennes tänder grävde sig in i hjortens lår. Den föll inte, men när den fortsatte sin flykt så var det inte lika snabbt som innan.
Det var allt han behövde. Om än Exodus inte alltid var så bra på att ta sig dit han skulle så visste han hur jobbet skulle avslutas. Allt som krävdes var ett enda välriktat hugg. Med två långa språng avverkade han det sista avståndet mellan sig själv och hjorten, löpte upp halvvägs bredvid den innan han hårdhänt drämde in med sin massiva kropp i hjortens sida. Den vacklade av slaget, nog för att Exodus skulle nå fram. Med en smäll slog hans käkar igen över basen på hjortens nacke, där hud, kött och ben splittrades. Det ryckte en gång i hjortens ben, två gånger, innan huvudet föll slappt och blicken blev tom.
Exodus andades djupt, blicken vild av den hätska jakten och smaken av blod i hans mun. Han stod där i två sekunder, stirrade på Theia med hjortkroppen hängandes i munnen och blodet som droppade nya röda mönster i hans vita päls. Sedan kom han på sig själv och släppte den tvärt.
"Ät först." Han tog ett par steg bort, satte sig ned och granskade vaksamt skogen kring dem, samtidigt som han slickade blodet av sina läppar.
Tack för hjälpen?

Dofterna som slog emot honom tillsammans med ljuden fick hannen att fokusera mot det håll som det kommit från. Han mindes tillbaka till tiden då han och systrarna jagat genom skogen, ljuden av mjuka tassar och hårda klövar som trummade över terrängen. Över stock och stenar, genom trånga snår och öppna vidder.
Det var någon. Malphas höjde nosen till luften och lät filtrera blandningen av dofter som han möttes av. Eller några, två för att vara exakt, som jagade genom skogen. Hans kära skog. Även om han inte längre skulle finnas där och vaka över den dagligen så var han där för stunden och skulle inte se till att gå miste om chansen.
Hannen slängde en kvick blick mot platsen där han tyckte sig sett spöket men den var lika tom som innan. Tsch. Han vände sig om och satte av i en fast mak med dofterna som ledde honom i rätt riktning.

Blodvittring. Främlingarna hade skadat sitt byte, om inte fällt det. Nyfikenheten fick honom att öka takten. Tassarna trummade rytmiskt mot jordgolvet, samtidigt som hannen lät metallen formas över huggtänderna - stärkte dem och gav de båda hörntänderna en förlängning. Tungan svepte nöjt över skapelsen i samma stund som han tog en snäv sväng mellan två träd ut mot en öppen yta. Han var nära nu.
Plötsligt slog dagens ljus honom i ögonen och fick honom att bländad stappla ut, mitt i smeten av bytet och de två vargarna.


(Snygg Mulph, smidigt)

Den ljusa honan kämpade för att hålla sig kvar på den flyende hjorten. Smaken av blod gav henne ny energi och envist tryckte hon ihop käkarna ytterligare. Men honan var väl medveten om att hennes krafter snart skulle sina. Hon såg i ögonvrån hur Exodus i kraftiga språng trappade in på dem. Hon kunde känna desperationen och skräcken i hjorten när hans käkar slöt sig om bytets hals. Tumult utbröt då hjorten död föll omkull i farten. 

"Wow! Det där var häftigt Exodus." Hon hoppade fram bakom det fällda bytet och skrattade när hela scenen spelades upp i hennes huvud igen. Adrenalinet pumpade fortfarande i blodet och hon darrade av upphetsning. "Vilket team vi är!" Hon knuffade lekfullt till honom i sidan innan hon hungrigt högg in på maten. Snabbt slet hon upp buken får att hitta de godaste bitarna. "Äh kom igen, vi båda får plats att äta." Hon lyfte huvudet från det blodiga innanmätet och makade på sig för att ge plats åt den större hanen. Det var först då hon fick syn på främlingen som plötsligt stod framför dem. Hon stelnade till mitt i en tugga och strök misstänksamt öronen bakåt. Den bruna främlingen såg lika förvånad ut som hon kände sig. 

"Jaha, här kommer du instövlande mitt i maten." Theia var inte säker på vad främlingen hade för avsikter men han såg allt bra ghetto ut i sina blänkande tänder och det fick Theia att känna sig en smula illa till mods.

Ljudet dök upp som en skugga i periferin av hans medvetande, trummande tassar som ett eko av deras egna. Det var inte nog för att direkt uppmärksamma Exodus medvetet, med blodet susande av adrenalin i hans öron, men nog för att hans jaktstinna kropp skulle uppfatta det. Hans blick drev långsamt över skogen kring dem, snarare tankfullt - eller misstänksamt - än sökande. Theias or gled förbi honom utan att lämna något spår efter sig, bara då hon lekfullt puffade till honom så ryckte han svagt till och såg på henne ett ögonblick innan han åter såg bortåt skogen. Hans sinnen var grumliga och han gillade det inte.
Det var därför som Exodus knappt gav Theias upprymdhet någon uppmärksamhet, och det var därför som han förvånade sig själv med att inte vara förvånad när den främmande vargen stormade in. Exodus aningar fick tyvärr lön. Jaktsinnet blossade upp, instinkten att jaga blev instinkten att skydda, instinkten att döda. Oinbjuden gäst till deras festmåltid, en gam och en snyltare.
Raggen reste sig som borsten på en katt över Exodus nacke då han tvärt vände sig mot främlingen, huvudet sänkt och sin vildsinta blick fastnaglad i honom. Hjortens blod färgade hans mun med smaken av järn, drev spiken av ilska djupare in i hans huvud. Theias reaktion till uppdykandet av mer rimlig, men Exodus tänkte inte på vad hon sa och gjorde just nu. Det enda han tänkte på var främlingen, och hur oerhört ovälkommen han var.
"Gå härifrån. Nu." Orden mullrade fram, en morrning i hans strupe för att understryka hur mycket han menade det. Eller kanske hur nära vansinnet Exodus var.
I ett annat läge, ensam och utan blodsmak i munnen, så hade Exodus kanske agerat mer diplomatiskt, mer rimligt. Men nu var det inte så. Hans tankar var smala i dimmorna som så ofta dämpade han förnuft. Hjorten var hans. Theia var hans. Ingen instövlande främling kunde bjuda in sig och ta del av detta.
Exodus tyckte inte om honom.

Situationen han stegat ut i var ärligt talat inte den mest optimala. Förbannad vare solens bländade strålar. Förbannad vare träden som skymt strålarna och förbannad vare dessa två… utbölingar. Irritationen låg som öppet fält i hans anlete och han kände hur musklerna ovan det högra ögat ryckte av hans missnöje.

Malphas blick skiftade till den rätt mycket större hanen som varit i färd med att äta av sitt byte när han snubblat in som en objuden gäst. Blod hade färgat området runt den reslige hanens käft och gav en stark konstrast till den vita fällen.
Det var en nästan obehaglig uppsyn han bar - för att inte tala om dom stirriga, isblå ögonen. Malphas harklade sig och vände sig till den mindre honan. Överraskat ryckte han till när han la blicken över på den genomskinliga figuren som från ingenstans dykt upp vid tikens sida.  
En vag, kittlande morrning som sprungit ur osäkerhet bubblade i den brunes bröstkorg. Förbannat. Det finns fler av dem.
Snabbt sökte han sig till tikens gula ögon. "Du... du har en också?" Förvirring blandad med en vag irritation gick att urskilja ur rösten. I de silvergrå ögon speglades desperation som sprungit ur hans behov av att få veta mer om de hemsökande varelserna. Skulle han någonsin kunna bli fri sin förföljare? Hade hon några svar? Han avbröts i sina tankar när den vites röst ljöd över området. Gråblodet snodde runt och mötte den isblå blicken på nytt.  Det första som slog honom åter igen var hur pass uppenbar höjdskillnaden mellan dem var. Han var enorm. 

"Nej." Öronen ställs med en lätt lutning över pannan. Blicken faller till bytet framför hanens tassar. "Jag är inte intresserad av rådjuret."