Xhiro svor högt när hon insåg sitt misstag hon spände kroppen och började att dra bakåt men det var nästan omöjligt när hon bara hade en tass som håll kvar henne i trädet. Svansen stramade åt tikens midja mer och hon klöste och rev honans ansikte mer våldsamt än förut. Hon kände hur hennes lungor började att brännas från syrebristen om hon bara kunde få av den irriterande tiken från hennes hals. Ur ögonvrån såg hon två eldklot komma mot henne vilket överraskade henne. Det verkade som hanen hade eldkrafter '' inte bra '' tänkte hon visserligen kunde hon släcka hans eld med jord men hon var inte så bra med sina jord krafter än. Hon sköt ifrån trädstammen i sista sekunden och undvek de stora eldkloten men hon såg inte de minde eldkloten och några lyckades bränna henne på vänstra bak benet och lite över ryggen.
Xhiro tjöt till när hon kände hennes päls och skinn brännas bort. Hon använde känslan av smärtan som kraft och slog sina framtassar runt den vita tikens nacka de vassa klorna grävde in sig i honans päls och skinn. Xhiro gav honan en ond blick och ett litet leende smög sig fram '' Nu sak du få känna på smärta valp '' väste hon ut och sparkade upp sina bakben och körde in sina bak klor i tikens oskyddade buk. Hon hade sett en puma göra detta för att ta ner ett byte som hade varigt mycket större än den själv. Xhiro fortsatte att sparka och riva men det vänstra bakbenet hade hon svårt att lyfta men det gick fast det gjorde väldigt ont. Hon hoppades att hon skulle kunna sprätta upp honans buk och vinna.

Hyzenthlay i sin tur när tiken började åter rispa hennes ansikte rycka med huvudet för att bryta hennes nacke. Greppet om halsen tänkte hon inte släppa. Ögonen var tät stängda och just därför märkte hon inte att Malvado skickade sina eldklot.

Hon kände hur tiken plötsligt knuffade sig mot henne och släppte greppet om trädet. Tyngden av hennes kropp rasade genast på Hyzenthlay som tappade höjden med den dubbla vikten. Naktakin skriade och doften av bränt päls och skinn spred sig runt de. Malvados krafter. Käften började värka av att behöva hålla sådan järngrepp om tikens hals men det tänkte hon inte släppa. Magmusklerna värkte av att behöva hålla emot trycket och inte lät henne ta ett ordentligt djupt andetag. Tiken slutade äntligen att försöka rispa ur hennes ögon och istället kramade tag om hennes nacke med framtassarna och satte klorna i nackfjädrarna. Hyzenthlay öppnade ögonen, allt var ganska grumligt och hennes syn försämrades av blodet som började rinna in i ögonen men något insåg hon; De föll i alldeles för snabb takt. Hyzenthlay sträckte ut vingarna mer men det hjälpte inte mycket, med ett duns landade Hyzenthlay och Naktakin på marken. De var nere. Allt hopp låg på Malvado.

''Nu ska du få känna på smärta valp''
Hörde hon ett väsande rakt i örat och kände först hur trycket av svansen mot magen lättade och innan hon ens hann ta ett lättat andetag kände hur Naktakin sparkade upp bakbenen mot hennes mage och började riva. Smärtan var stark. Hyzenthlay blundade hårt och utan att släppa tag om tikens nacke tjöt med tät sammanpressade tänder. Hon försökte flytta bakdelen för att komma undan klorna men vågade inte släppa taget innan Malvado kom och tog över.

Malvado kände vreden koka inom honom. En av hans attacker träffade, men det gav honom inte mycket tillfredsställelse, trots doften av svedd päls. När Naktakin och Hyz damp ner i backen knyckte Malvado på nacken och gick fram.
"Det är dags för ett att släppa taget om min vän", sade han med en mörk och iskall stämma. "Annars ska jag personligen blötlägga marken med era inälvor", röt han. "Och mot mig kan ni inte slåss, ni är chanslös", fortsatte han högt och bestämt. Han rörde sig långsamt ännu närmre, käftarna på honom öppnades och han var redo att ta tag i tiken om det skulle behövas. Han ville dock ge henne en chans att släppa taget först, så att hon inte skulle dra med sig Hyz ner i fallet. Men oavsett vad så var tiken nu dödsdömd. Malvado skulle inte ge sig så lätt, allt för mycket stod på spel just nu, och han var en målmedveten varg. Inte skulle han dö på grund av en ynka liten varg, det fick bara inte hända.

Xhiro sparkade och rev tiken med alla sina krafter men hon fick inte av den jäkla lilla parasit som honan var. Synen hade börjat att bli suddig från bristen av luft och hon kände hur livet började att sakta lämna hennes kropp. Det kändes som om världen hade blivit nästan helt tyst bara ljudet av hennes egna långsamma hjärtslag dunkande i hennes öron. Men en mörk och argsint röst skar igenom det långsamma och lugna dunkandet "Det är dags för ett att släppa taget om min vän" sa den hon såg en suddig svart gestalt. Rösten sa något annat men hon orkade inte fokusera på den hon var trött, tömd på energi och hade väldigt ont i kroppen. Den långa svansen började att lätta sitt grep om tiken när Xhiros kropp inte orkade hålla honan något mer. Hon tittade mot den svarta gestalten och väste åt den innan hennes kropp blev helt avslappnad och lealös på marken.

Hyzenthlay kände hur tiken började bli svagare, greppet om henne blev lättare och med ett ryck hoppade hon åt sidan. I tikens klor fanns några vita långa fjädrar hon rev av från hennes nacke. Hyzenthlay sänkte ner huvudet och gned ansiktet mot frambenet som genast blev röd av blodet som täckte hennes ansikte. Hon skulle få ärr över ögonen, ingen tvekan om saken. Hon lyfte blicken mot Malvado och långsamt la ihop vingarna på ryggen. De smärtade också men ingen fara. Sedan vände hon blicken mot den medvetslösa tiken som låg på marken.

- Jag vill inte döda henne.
sa hon med dov röst.

- Hon hade inte gjort oss något. Bara befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle. Jag..

hon avbröt sig för att andas in och jämna ut andningen.

- Jag kanske kan få henne att glömma. Jag har aldrig provat på vargar men kanske kan det funka?

Hon såg på Malvado.

- Om du håller fast henne om hon vaknar till så kan jag försöka iallafall?

Tiken tycktes ge upp. Hennes krafter hade antagligen slut, och det kunde Malvado mycket väl förstå. Han såg hur hon sjönk ner på marken och blev helt lealös, och han hörde Hyzenthlay tala. Hon kunde döda henne, men han kunde. Med blottade tänder närmade han sig tiken ytterligare, redo att bli kvitt henne och sopa igen deras spår och planer. Innan han hann fram så talade dock Hyzenthlay igen och Malvado kom plötsligt av sig. Kunde hon... få andra att glömma? Vad kunde hon mer åstadkomma med sin kraft? Med ens försvann alla hans tankar om den andra tiken, det enda han kunde tänka på vad Hyz hade sagt. Hon kunde få andra att glömma. Kunde hon få honom att glömma?
"Gör det", svarade han frånvarande, fortfarande fast i andra tankar. Hans liv skulle vara bättre om han kunde bli av med en hel del av hans minnen. Han hade ju gått igenom en minnesförlust tidigare, men det hade ordnat sig och minnena hade kommit tillbaka. Men att bli av med dem för gott skulle kännas som en... befrielse.
Malvado gick fram mot tiken för att vara beredd på att hålla fast henne om hon skulle göra motstånd.
"Vi ska inte skada er, ni har mitt ord", sade han med sval röst, även om hans ord kanske inte var så mycket att tro på längre.

Hyzenthlay nickade och vände ögonen mot tiken som låg framför henne. Hon verkade vara medvetslös eller så simulerade hon detta väldigt bra. Fakargen la sig på mage bredvid Naktakin och la huvudet på Naktakin's bog. Smärtan i den rivna magen och ansiktet brändes. Hon har inte hunnit se efter sina egna skador. Hyzenthlay slöt ögonen för att inte störas av de fysiska bilderna av världen och fokuserade. Från sidan kunde det se ut som om hon sov om inte det var för hennes spända kropp.

Bilder av färska minnen dök upp bakom hennes ögonlock. Minnen av henne själv ur Naktakin's perspektiv. Hon kände hur ont i halsen det gjorde där hon blev gripen. Hur klorna fastnade när de grep tag och rev sönder skinn. Hyzenthlay dök djupare. Nu såg hon sig själv och Malvado från sidan när de gick lägst skogens stig. Här stannade hon och tog ett försiktigt men hårt mentalt grepp om minnet och började pressa ihop den till en liten boll. Minnet blev allt mindre tills den blev stor som en pärla och glänsande i orangea nyanser. Hyzenthlay befann sig i ett mörkt "inte". Hon kunde varken höra eller se något annat förutom lilla pärlan framför sig som under hennes blick nu blev som ett litet sandkorn. Hon försökte släcka den, få den att försvinna men visst inte hur detta gick till. Den fanns fortfarande kvar, mikroskopisk men glänsande.

Hyzenthlay öppnade ögonen med ett ryck och hoppade upp på benen. Kroppens känslor, framför allt smärtan vaknade också och påminde om sig själv. Hyzenthlay väste när hon kände hur det brändes i ansiktet.

- Jag är färdig.. Hon borde inte minnas episoden om oss.
Hon såg mot Malvado och la till.

- Men vi borde gå. Om hon ser oss kommer hennes sinne försöka hitta svar på undermedvetna frågor.

Hon var rädd mycket rädd hon ville inte att någon skulle fiffla med hennes minnen dom var allt hon hade. Hon försökte att röra sig men hennes kropp lydde inte det var som om kroppen hade somnat men hon var fortfarande vid medvetandet."Vi ska inte skada er, ni har mitt ord" hade hon orkat hade hon säkerligen skrattat åt hannens falska ord ''Din falska orm må dina demoner hinna ifatt dej och förtära dej i evigheten'' tänkte hon. Xhiro gav en ynklig morrning när hon kände tiken lägga huvudet mot hennes bog '' rör mej inte! '' tänkte hon högt i huvudet. Hon kände av en främmande närvaro i hennes medvetande det var som en kall dimma som vandrade omkring i hennes tankar o minnen det var ytterst obehagligt.
Hon satte upp mentala barriärer i ett försök att stoppa inkräktaren men de var ingen match för den okände närvaron den slog sönder dom med lätthet. Det kändes som om någon hade tagit en stor sten och slog henne i huvudet med den om och om igen. Xhiro försökte att hålla kvar minnet som sakta blev svagare men det var en strid hon också skulle tyvärr förlora. Minnet blev allt svagare ju mer hon förlorade greppet om det de sista hon minns innan medvetslösheten tog henne och drog ner henne i de tysta lugna mörkret var '' Ni ska få betala''.

Malvado såg på under absolut tystnad när Hyzenthlay började att radera tikens minnen. Hon verkade ha gett upp, hon gjorde inget motstånd och Malvado behövde inte bruka våld för att detta skulle kunna ske. En kort stund senare meddelade Hyzenthlay att hon var klar och han såg mot tiken. Hon skulle alltså inte minnas dem? Han kunde inte göra annat än att känna en enorm tacksamhet till Hyz, och vad hon precis gjort. Detta kunde ha räddat hans liv, och kanske även hennes. Hur skulle han någonsin kunna återgälda henne?
Det var dags för dem att bege sig iväg, speciellt innan tiken vaknade, som Hyz förklarat. Och han hade inga problem att försvinna härifrån fortare än ögat, han ville komma så långt ifrån De han möjligtvis kunde. Hade De följt hans spår var De honom hack i häl.
"Då så, då går vi", sade han och vände ryggen till tiken som låg på marken. I ett annat liv hade han kanske agerat annorlunda, och kanske stannat med tiken för att se till att hon var okej, men inte numera. Han började gå bort, lämna tiken och hela händelsen bakom sig, och istället fokusera på det viktiga.
Ännu snurrade tankarna i hans huvud. Hur mycket kontroll hade Hyzenthlay över sin kraft? Hur långt tillbaka kunde hon gå och hur gamla minnen kunde hon radera? Han planerade att fråga henne detta, men för tillfället behövde de bara komma härifrån.

[Avslutat, om ingen vill skriva ett sista inlägg]