Hon var nära gränsen till Kaiwood, den uråldriga skogen med vinden som viskade mellan stammarna. Men hon var fortfarande i den upplysta Lövskogen. Li vandrade mot gränsen, men hon hade inte bråttom. Skogen hon var i var verkligen vacker. Ett underbart grönskade exempel på gudarna givmildhet. Hon gick mellan träden, lugn som om inget farligt fanns. En björk, ganska ung, med glänsande bark stod plötsligt i vägen för henne. Li gick med lugna steg runt trädet och strök den mjuka svansen mot trädet när hon passerade. Små björkflagor fastnade i svansen, men det störde henne inte.
Dem mjuka tassarna hördes knappt när hon försiktigt satte ner dem, allt för att inte störa det mjuka och lugna intryck skogen gav. Gräset hon gick på var mjukt och överallt fanns små vildblommor. Tiken drog ett djupt andetag. Doften av blommor, träd och gräs blandades men de lite skarpare dofterna av smådjuren som levde runt henne. Magen kurrade till lite, men hon var inte så hungrig att hon behövde jaga. Djuren kunde vara lugna. Hon ville dem inget ont.
Ännu ett andetag drogs ner i lungorna och hon njöt av den rena friska känslan av luft som sögs ner i lungorna. Men lukterna var inte samma. Lukten av småvilt, blommor och träd fick nu en ny doft att blanda sig med. Doften av varg drogs in i hennes näsborrar innan hon sakta andades ut den igen.
Den kom från Kaiwood, och med lite raskare steg närmade hon sig gränsen. Nu var hon nyfiken.

(Off: Jag är lat, så om någon undrar varför detta ser så likt ut är det för att jag inte orkar skriva en bra början, så jag återanvänder x3)

Shiva hade vinden i ryggen då han vandrade mot revirets gräns, men det bekom honom inte det minsta. Han hade ingen anledning till att vilja vara dold, och inte heller brydde han sig om ifall någon skulle upptäcka honom. Han snarare ville att de skulle upptäcka honom, han måste göra sitt namn känt innan han kunde sätta sin plan i verket. Världen skulle veta vem han var.
Dessutom behövde han inte sin nos för att upptäcka andra vargar. Säkerligen hade energierna avslöjat den främmande honom för honom innan hon träffades av hans doft. Och såklart styrde han stegen ditåt, utan att tveka. Den senaste tiden hade många möten lett till så mycket mer än han hade förväntat sig så han längtade nu efter att träffa andra vargar. Visst var han medveten om att alla möten kanske inte skulle bli som det han senaste hade haft då han mött en sedan länge förlorad morbror, men han hade lärt sig att det var dumt att undvika andra vargar.
Ett litet flin dök upp på den tvefärgade hanen läppar då han märkte hur främlingen rörde sig åt hans håll. Hans förmåga att läsa av alla energier i omgivningen skapade en perfekt karta i hans huvud, och ingen kunde dölja sig för honom. Han kunde se varje steg hon tog om han koncentrerade sig ordentlig. Visserligen var det inte nödvändigt, han var nöjd med att se henne röra sig mot honom.
Han saktade ned på stegen en aning när hennes doft slog emot honom med hjälp av en svag vindbris. Han ville inte verka allt för ivrig när han väl stötte ihop med henne.

[antar att detta roll är för Shiva. Sorry om jag drog igår, men fick massa annat att göra, och nu får du ett svar :'D]

[Gör inget c; om det finns stavfel så är det min mobil som rättar orden och då satt in andra ord. Eller så är det jag c:]

Tassarna placerades försiktigt framför varandra. Ett. Två. Tre. Fyra. Ett. Två. Tre. Fyra. Takten fortsatte och det rytmiska trampandet lät nästan lite som en melodi. Hon hoppade vigt över en stock och landade mjukt i en lövhög. När hon drog vidare hade hon löv i pälsen och strök sig lugnt mot olika träd för att få bort dem. Ett sista envetet löv vägrade försvinna, och när hon puffade på det åkte det ner i pannan. En frustrerad suck lämnade hennes läppar. Strömmen av luft tog med sig lövet och virvlade bort med det. Hon tittade efter det en stund innan hon småskrattade i huvudet och gick vidare, nyfiken på vem det var som lukten tillhörde.

Fem minuter senare stod hon vid gränsen till Kaiwood. Li spejade in mellan de gamla träden och buskarna som skymde sikten. Detta vr alltså Kaiwood. Dit ville hon inte än. Avslappnat följde hon gränsen till hon kom till en stor glänta. Det blommade vildblommor överallt och gräset var ovanligt högt. Mitt i det öppna glänta stod en stor ek. Dess väldiga krona bredde ut sig upp mot skyn och det var en ståtlig syn. Men gläntan var för stor. Alldeles för stor för att hon skulle trivas. Hon gillade inte stora öppna ställen, men inte heller små mörka grottor. Li backade in i skuggorna och vände på klacken. Nu följde hon lukten intensivare. Här skulle hon åt höger. Nu gick hon lite för mycket år höger. Mer åt vänster. Luktsinnet guidade henne. Ett medvetande fångades plötsligt upp. Bingo. Vargen var nära. De mörkblåa safirögonen vandrade från träd till träd och solen sken ner på den ljusbruna pälsen.
Lövverket var inte tätt här. Bra. Då blir det inga skuggor att gömma sig i. Huvudet lades på sned, väntandes.

Hon dök upp framför honom mellan de uråldriga träden, en ljusbrun hona med ögon som liknade nattens djupblåa himmel. Och Shiva kände ett sting inom sig av den där känslan han alltid fick då han mötte andra, en förväntansfull, pirrande känsla. Och han flinade emot henne då han stannade upp på andra sidan av gläntan de befann sig i (för antar att de är på ena sidan om den i alla fall).
"Du vandrar på farliga marken, främling." Rösten var djup, tillhörde en ung varg som såg sig vara av ädel börd, det kunde man höra. Men det var han ju också, ättlingen till Blossom, den rättmätiga kungen över Kaiwood. "Du kan komma att ångra dig om du passerar gränsen till min skog."
Han granskade den andra vargen, läste av hennes energier. Han kunde se den starka auran som hon bar omkring sig, kunde se hur denna hona bar på en styrka som få hade. Vad den grundade sig i hade han ingen aning om, men att den fanns där var klart och tydligt. Säkerligen hade hon även ett väldigt stort självförtroende, precis som han. Men de var inte lika bara för det, nej, inte alls.
"Tur för dig att du fortfarande befinner dig på rätt sida," flinade han retfullt åt henne samtidigt som han stillsamt satte sig ned.

Huvudet tippades på sned. Hennes läppar drogs ut i ett vargflin och ögonen blinkade mot vargen på andra sidan gläntan.
"Inte än." Ljudet av hennes röst lät i hans huvud, och med samma flin väntade hon på reaktionen. Respekt skulle mötas med respekt, hån med hån och självförtroende skulle mötas med självförtroende. Li hade självförtroende, men det hade hon inte behövt använda så ofta. Nu var det tydligen dags att damma av det och använda det. Honan rätade lite på sig, visade självförtroende.
Li gick närmare gränsen, retades lite smått. Den fluffiga svansen svängde från sida till sida, smått utmanande. Ögonen glittrade lite mot honom, men flinet hängde kvar, som klistrat.
"Eftersom du talar om din skog så antar jag att du är ledare över flocken här." Något sa henne att han inte riktigt var det än. "Eller kanske beta? Rådgivare?" Det breda vargflinet försvann och ersattes av ryckande i mungiporna.

Han granskade, lyssnade, väntade. Släppte inte den bruna honan med blicken. Fascinerad över hennes kropps rörelser och det sluga flinet hon besvarade hans eget med.
Hon retade honom.
Det kunde vara en farlig lek hon hade startat genom att på ett sådant utmanande sätt komma närmare, nästan så hon ville starta något. Hennes sätt var retsamt, nästan hånande, och Shiva kände att detta kunde bli... roligt. Ifall turen nu visade sig vara på hans sida och korten skulle spelas rätt.
"Min rang i flocken är oviktig," svarade han henne med ett fortsatt leende. Han kunde inte tillåta sig själv att sudda bort det när hon så vänligt besvarade hans flin. "Det är min skog, oavsett."
För Shiva kände skogen som ingen annan tack vare sin energikraft. Han kände allting som flödade mellan trädens mäktiga stammar, kände de uråldriga varelserna som vilade likt andra i den ständigt växande grönskan. Han delade skogens hemligheter, han var en del av skogen. Han kunde lyssna och förstå, som ingen annan kunde. Så även om han inte var ledare, ännu, så var det fortfarande hans skog. Oavsett.
"Dessutom är det lite oartigt att fråga, så även om det hade spelat någon roll hade jag inte gett dig något svar." Den vita tandraden blottades då flinet blev bredare och ett roat ljud gled fram ur hans strupe.

Hon höjde på ögonbrynen. Vargen visade att han tydligen inte ville diskutera sin rang. Visst, det spelade inte henne någon roll, inte egentligen.
Vargen besvarade hennes leende, men hon kunde inte tolka det.
Li spetsade öronen när vargen åter öppnade munnen. Han var rolig att samtala med. Det är min skog, oavsett
Han menade visst allvar. Knasigt. Skogen var varken hans, hennes eller någons. Den tillhörde inte ens gudarna som själva skapat den.
Skogen var sin egen. Varje träd tillhörde endast sig själv. Varje böomma, varje ekorre, varje nöt tillhörde sig själv.
Li skulle just skicka iväg en tanke om det, men hejdade sig i sista stund. Det gällde att vara smart. Listig. För om vargen på andra sidan så var hon helt säker på en punkt. Han var listig. Om inte skulle hon bli besviken.
Den mörka blicken vändes åter igen mot hanen. Han talade och hennes ögon fick en road glimt.
"Det hade jag ingen aning om. Jag är inte så väluppfostrad förstår du." En vit lögn. Det var så lätt att ljuga i tankarna.
Liberos var mycket väluppfostrad. Även om hon inte vetat om det här så hade hon fortfarande fått en mycket bra uppfostring. Honan log lite. Hon tänkte inte dra sin barndom för vargen på andra sidan, även om denne inte begärt det och förmodligen inte skulle begära. Faktum var att hon nu lika gärna kunde låsas vara en varg utan uppfostring och hyfs. Det skulle kunna bli roligt.

[Haha, vad seg jag är. Glömde bort att hon talade i tankarna när jag svarade på förra inlägget, så vi säger att Shiva reagerade på det redan då, hahah xD]

Rösten i hans huvud gillade han inte, inte alls. Hon var en telepatiker, och vem visste vad mer hon kunde göra? Läsa tankar, manipulera minnen... Nej, han kände att han inte direkt gillade denna främmande honan, trots att hennes aura bestod till större delen av styrka.
Men han tänkte inte visa åt henne att han kände sig smått orolig på grund av hennes krafter. Så han himlade med ögonen på ett lekfullt sätt innan han åter fäste den mörka blicken på henne.
"Nej, såklart. Alla har ju inte lika tur med vem de får växa upp med."
Borde han vandra sin väg? Ja, det vore helt klart smartast för honom att göra det. Men samtidigt ville Shiva inte gå riktigt ännu. Tänk om denna hona hade något intressant hon kunde erbjuda? Han ville inte lämna henne innan han hade kommit fram till något i den frågan, trots hennes telepatiska krafter. Han fick helt enkelt lov att hålla tankarna i styr, så gott det gick.
"Shiva var namnet," han nickade kort åt henne som en hälsning, "och jag antar att det nu faller på mitt ansvar att välkomna dig till Kaiwood. Så, välkommen till andarnas skog." Han fortsatte flina.

/Borde väl sagt det innan, men jaja. Tillbaka efter ett läger, har lite dålig fantasi men här kommer det!/


Nej. Det var ju så. Alla hade inte samma tur. Hanen framför henne, Shiva, hade inte haft samma tur som henne. Det var något mörkt över honom, mörkt och otrevligt. Den otrevliga sidan hade hon inte märkt av, inte än, men hon fick ändå en känsla av att Shiva var mer än han såg ut.
Han hade presenterat sig. Shiva hade också hälsat henne välkommen till andarnas skog. Li förstod inte vad det betydde. Visst, hon hade hört rykten om att när vinden blåste mellan träden att det lät som röster, men ändå.
"Vad menar du när du pratar om andarnas skog?" Hennes röst hördes bara i hans huvud. Alla tyckte inte om när hon pratade genom sinnet. Shiva hade inte sagt något. Inte för att hon skulle öppn munnen och börja prata bara för att han bad om det, nej, självklart inte. Hon kunde, så vitt hon visste, inte prata.
Li lade huvudet på sned och svepte med svansen. Den ljusbruna honan hade inte presenterat sig själv än, och hon lät bli att göra det tills hanen frågade om det. Det kändes liksom inte nödvändigt.

[Ledsen för segt svar, men har haft mycket jobb osv. Men nu så ^^]

Huvudet lades aningen på sned medan han såg på henne. Fortsatt obekväm med att hennes röst ljöd i hans huvud så granskade han henne med samma retsamma flin som han haft redan då de först lade ögonen på varandra. En retsticka, det hade han alltid varit. Mot alla han hade mött. Dock hade det varit mer oskyldigt då han varit en valp, för då hade inte ondskan ännu slagit sitt grepp om honom så hårt. Men han hade utvecklat ett mörker inom sig medan han växte upp till ungvarg, och nu var det inte bara oskyldiga kommentarer som ingick i Shivas idéer om vad som var roande.
"Du var en lustig en, du. Börjar ställa frågor innan du har presenterat dig... Vad säger att jag tänker svara en främling utan namn?" Han skrattade kort åt sina egna ord.
I stunder som dessa var han glad åt den träning som han hade fått i flocken, att kunna hålla sina tankar i schack. För ifall denne nu kunde mer än bara tala genom telepatin ville Shiva inte avslöja allt han tänkte på. Så han gjorde sitt yttersta för att hålla sina tankar i styr, bakom det avslappnade yttre som han lät synas i ansiktet.

/Gör inget, är trög själv c:/

Hon mötte självsäkert hans blick.
Du var en lustig en, du. Börjar ställa frågor innan du har presenterat dig... Vad säger att jag tänker svara en främling utan namn?". Haha. Inget sa det förstås. Vargen ville ha hennes namn.
"Vad säger att jag tänker svara en främling utan namn?" kontrade hon med hans egna ord och log ett brett flin. Detta var roligt. Än så länge hade han inte hoppat på henne. Om han gjorde det kunde hon alltid använda vingarna och fly. Lövverket var inte tjockt här. Samtidigt kände hon att de inte skulle komma vidare i samtalet om hon inte gav honom sitt namn.
"Jag är Li. Vem är du, Kaiwoods herre?" Orden var lite retfulla, men mest lekfulla.

[Haha, sorry. Varit off igen xD mycket jobb osv...]

Han drog aningen mer på mungiporna då hon tilltalade honom som "Kaiwoods herre". Ja, kanske hon inte vore så dum ändå.
"Shiva, son av Ijin. Trevligt att träffas, eller något sådant, Li." Han tystnade, rörde lätt på ena framtassen över marken, fokuserad på att hålla sina tankar i styr. Det var en konst, verkligen. Även om han hade blivit tränad till det sedan han var liten krävde det fortfarande mycket viljastyrka och det var även uttröttande. Kanske inte så att det syntes på honom, men psykiskt tog det en del krafter av honom.
"Vad är ditt ärende här?"
Han undrade, ville veta. Hon verkade ju inte veta mycket om Kaiwood, men kanske hon visste saker som TBB. Och då kunde det verkligen intressera honom.

[Förlåt för att jag inte svarat! Jag hade typ glömt bort det här rollet + att jg har fantasibrist när det gäller det här :oops:  Du kan välja att börja avsluta om du vill få det här avslutat ~]

Li log snabbt igen. Vargen var verkligen underhållande att prata med. 
"Jag är Shiva, son av Ijin. Trevligt att träffas, eller något sådant, Li."
Hon nickade som en bekräftelse att hon hade hört honom. En bekräftelse på att hon höll med honom. Det var trevligt att träffa honom. Någon som hon kunde driva med, som i sin tur drev med henne. Och vad hon kunde se hade Shiva inga tankar på att anfalla henne. Inte några som lyste fram, i alla fall. 
"Vad är ditt ärende här?" Frågan var riktad mot henne. Tankfullt betraktade hon honom. Vad hon gjorde här var faktiskt lite oklart. 
"Jag har hört talas om en mäktig flock som höll till här. Jg blev nyfiken och beslutade mig för att se efter. Men jag antar att du är svaret på om det." De blåa ögonen glittrade lite, fulla med skrattet hon undertryckte.