Byomi var området hon nu satt sina tassar på. Just klivit över gränsen från bergen och Kawazatri. Hon hade tagit den bergiga vägen hit. Och varför hon hade tagit sig hit är av en okänd anledning. Men något hade lett henne hit i alla fall. Jorden hade viskat. Och det lät lockande. Bort från Lavaöknens hetta. Hon känner inte för att gå tillbaka dit. Hon har inget mer att hämta där. Vardagen känns trist och tråkig. Grå och inrutad. Jordens röst hade lockat med spänning, äventyr... och makt? Det var i alla fall tillräckligt för att den gyllene varginnan skulle lämna tristessen bakom sig och söka sig ut i Numoori igen.

De tofsprydda öronen står spetsade på huvudet och den rubinröda pupillösa blicken hålls fäst på en punkt någonstans i fjärran. Snart stannar hon dock upp. För Jorden har sagt till henne att söka sig mot Byomi. Men inte hur långt hon ska behöva gå innan någonting händer. Så hon stannar upp. Står stilla. För en stund ser det ut som att hon växt fast i marken. Hon står där orörlig och bara stirrar rakt fram. Sedan smiter tungan ut mellan läpparna och fuktar den mörka nosen innan varginnan ser sig likgiltigt, med en ton av uttråkning, omkring. Här verkar det inte finnas något intressant trots allt.

[PAX TILL IWAKU]

Dagen skvallrade inte om mycket. Han hade Bushi som fånge, flockmedlemmar som flockades kring varandra, valpar som växte och valpar som försvann. Han bannade sitt egna värdelösa blod som blandats med något värre och skapat hemska avkommor. Två av dem hade fallit offer för hans käftar och deras valpar skulle han samla in så snart flocken var beredd att flytta. Han hade koll på dem, i sinnet. De verkade klara sig själva, tillsvidare. Det var bara några dagar kvar sedan skulle han ta dem till flocken. Det var hans plan. Även om de var avskyvärda varelser så kunde de blir soldater av dem. Draugais soldater. En svag vind ven undan trädets löv en aning och strålarna nuddade hans ansikte. Han kände värmen, men låg kvar. Vilade sig. Det var mycket planering inför flytten och han kunde inte göra mycket mer än att förbereda sig själv och de närmsta. Snart skulle han samla till flockmöte. Sätta händelser i schack. 

Även om solen inte väckt hans intresse så var det något annat som hade gjort det. I nästa sekund öppnade Iwaku ögonen, även om han redan såg, med hjälp av sina andra små trix. Han lyssnade och såg sig om, nå nog var det en främling påväg hit. Han reste sig upp och sträckte ut på de långa bakbenen och knäckte till både rygg och nacke. Inte var han gammal, men nog blev en så stor varg som han stel efter att ha legat ner allt för länge. Med långa steg tog han sig sedan emot revirets nordvästra gräns. Det var inte speciellt nära revirets mitt, men han var trotts det noga med att flockmedlemmar och han själv varnade främlingar. De hade inte här att göra om de inte var flocklösa. Vilket vindens doft avslöjade med att denne inkräktade absolut inte var. Med andra ord, skulle denne hålla sig undan och utanför hans bussniess. Han hade en respektingivande profil, trotts att han gick med huvudet långt ner emot marken, med spetsade öron, höga skulderblad och en högt buren svans. Han behövde inte sträcka upp sig och visa hela bröstet i stolthet över sin ledartitel. Han var stolt, men han visste också att hans medlemmar var honom evigt lojala även om han inte gick runt och skyltade med det. Det syntes knappt på honom, att det syntes att han var ledare var bara hela intrycket. Styrkan i stegen, självsäkerheten och bristen på oro då han gick med huvudet lågt och ouppmärksamt. Mestadels för att ingen egentligen kunde överraska honom. Tack vare gudarna!

Nej, i ärlighetens namn är hon inte stolt över att bära den här flockdoften. Den har inte gett henne något av det hon hade hoppats på. För just som hon trodde att det fanns något att hämta så försvann det framför nosen på henne. Istället hade hon fått en irriterande valp på halsen. Det enda som hade fått henne att stanna kvar var att det fanns något hos valpen. Men denna valp är nu ledare och det slutade med att Artemis inte vann något av det. Förutom mäktiga kontakter. Men det hjälper inte långt när man själv törstar efter makten. Så det är bäst att släppa taget. Även om det inte direkt fanns något grepp. Hon ruskar lätt på kroppen och snart rinner flockdoften av henne som vatten. Och doften av sol och grönska smyger in. Doften av hösten. Och fallna löv. Om man befinner sig på någon annans marker. Eller i alla fall nära. Så är det bäst att vara neutral. Även om den gyllene varginnan alltid kommer sticka ut.

Men marken under hennes tassar vibrerar. Någon har blivit varse hennes närvaro. Vibrationerna letar sig in i kroppen. Det är en hemtrevlig känsla. Känslan av spänning. Något är på väg att hända. Jorden ljög inte. Den rubinröda pupillösa blicken sluts bakom gyllene ögonlock. Nog vet hon att det befinner sig en flock på dessa marker. Men hon har inte gjort intrång någonstans. Så hon har inget att frukta. Det finns aldrig något att frukta. Hon står stilla där hon står. Inväntar vad som komma skall. Kanske vilar hennes nya öde i denna flock. Jorden har skvallrat. Och hon gillar hur denna flock lever.

Hon sluter sitt sinne snabbt som en mussla. Eller en snigel som blivit petad i ögat. Kraftfälten lägger sig som ett skyddande skal omkring henne. Hennes person. Hennes medvetande. Allt som är hon. Vanligtvis brukar hon ha detta skydd uppe hela tiden. Men det hade varit något som fått henne att släppa på den garden något. Bara en gnutta. Mycket snart kan hon känna stegen av tunga tassar som kommer närmare. Ögonen försvinner åter bakom ögonlocken för en stund. Och de öppnas inte igen förrän en maskulin stämma når hennes öron. Tofsarna på örontipparna darrar till när öronen omärkbart ryckt till vid ljudet. Den rubinröda pupilllösa blicken studerar hanen. Imponerande höjd. Kraftfull stämma. Men ännu verkar han inte besitta något som kan fånga hennes hela uppmärksamhet.

Tystnaden rådde inte länge innan hon nickar lätt som svar till hanen och läpparna säras för att låta ord svepa ur.
"Hälsad. Faktiskt så var det något som fick mig att styra stegen hit. Det viskades om en flock som inte lever som andra. Men vars struktur jag är mycket bekant med". Svarar hon lugnt utan att släppa hanen med blicken. Är det honom som jorden drivit henne hit för att möta? Han såg inte mycket ut när han anlände. Men hållningen ändrades när han började tala. Och en sådan auktoritet har Artemis inte sett hos någon sedan hon lämnade faderns flock.

- Såå, säg mig på vilket sätt sägs Draugai leva annorlunda?
Sa han mycket nyfiket och med en aning stursk stämma. Vilka var det som ifrågasatte han sätt att leda? Han kände sig en aning förolämpad, men lät det inte ta över. Han visste att det var en stark flock vid det här laget. Han hade sållat bland medlemmarna och han hade många med sina egna specialiteter. Det var viktigt i en flock. Han såg potential i de flesta vargar, man var bara tvungen att ta fram deras styrkor för att se dem utvecklas. Ännu var det många ungvargar i flocken, de behövde tränas och utvecklas. Men snart skulle de få en värdig paus, vandringen skulle ta ett tag då de skulle ha valpar med sig. De skulle inte orka lika länge. Så han räknade med en utdragen varning än om han hade gjort den själv. Alltid vara beredd på det värsta. Han funderade över de minnen tiken gett honom. Bekant med. Han sökte tillbaka i de tidigare delarna. Allt hade lagrats i hans egna fotografiska minne, han glömde aldrig något. Intresset hamnade i en gulfärgad hane, ledare, fruktad, stark. Han förstod vad hon menade och nickade.
- Nåja, vad gör ett barnbarn till Dolor här som tidigare bar doft av TDN? Vad är det ni söker. Egentligen?
Sa han med mörk ton. Han dolde sällan något när han ville sätta någon på plats. Han var trött på gåtor och ville ha sanningen. Han hade helt enkelt inte tid för inlindade meningar och struntprat. Inte denna dag i alla fall. Han var inte på det "humöret". Öronen hölls spetsade för att kunna följa hennes rörelser om hon gjorde några. Det var trotts allt så han såg, då de kalla ögonen skvallrade tydligt om deras obrukbarhet och död. Ganska otydligt för det okunniga ögat, men deras avsaknad av glans avslöjade honom oftast.

Han verkade ha funnit ett svar på sin egen fråga. Artemis är inte den som spelar efter andras harpor. Men om det gynnar henne är det en annan sak. Hon studerar hanen. Då hon inte verkar kunna möta hans blick inser hon snabbt att det inte går att påverka honom med blickar. Hon sluter ögonen. Lyssnat till det han säger. Ett knappt märkbart flin placeras på hennes läppar för att i nästa sekund åter slätas ut. Ögonlocken slår upp igen. Hon har redan kunnat dra slutsatsen att hanen besitter någon sort av mentala krafter. Något hon aldrig varit vidare förtjust i.

"Dolor verkar vara känd av många. Vilket intryck har han gjort på dig om du vet hans namn?" Frågar hon helt utan nyfikenhet i tonen. För hon är inte den som ställer frågor av nyfikenhet. Hon ställer frågor för att svaret kan vara av betydelse. Den långa svansen sveper till bakom henne men blir sedan stilla igen. Den hålls alltid höjd och i en båge bakom henne. För inte är hon sådan att hon likt en drottning har den som släp. Utan som en krigare har hon den som en fana. Det märks så väl på hennes kropp att hon inte är den som lever ett lugnt liv. Trots att den tjocka pälsen döljer de flesta ärr så har hon sen beskärda del. Och inte är hon rädd för att smutsa ner tassarna. Träning har alltid varit hennes liv. För att kunna klättra högst på hierarkins stege.

"Vad jag söker är inte av betydelse just nu. Men att jag tidigare bar doften av TDN betyder inte att jag är en av dem". Svarar hon. Hon behöver inte ljuga. Ljuga är för de svaga. De som inte kan handskas med sanningen. De som inte har vad som krävs. Och Artemis var aldrig en av TDN. Kanske det en gång fanns en tanke om det. Men den försvann med Key.

- Dolor var mer en far för mig än vad min riktiga far var. En mycket vis varg jag en gång i tiden växte upp med. Och jag står honom än idag i skuld. 
Sa han med respekt i sin röst. Dolor har lärt honom mycket om världens ting och händelser. Historier och hur man tränade sina styrkor, hittade dem, samt förbättrade sina svagheter. Dolor hade varit Iwakus trygghet då han förlorade sin syn. Det var Dolor som lärde honom se på riktigt. Han återgäldade därför Dolor genom att träna hans son i Draugai. Träna Achilles på det sätt Dolor tränade honom en gång i tiden, eftersom Dolor själv aldrig fick chansen. 
- Dolor bör vara känd av många. Han var en stor ledare, på sin tid. 
Sa han sedan, det var mer än bara fakta. Må hanen ha haft ett gott hjärta, men inte skydde han vargen för det. Ondska och godhet är bara två tving som i Iwaku's varg kan utvecklas från det ena till det andra. Att leda i blind ondska hjälper inte, det ger ingen bra ledare. Snarare en som kastar sin flock i döden och går själv ner i graven. Titta på TBB och Devils, hur långt har de kommit med det de ville åstadkomma? Ingenstans. Iwaku använde list tills flocken var så stark att de kunde utplåna de svaga utan att behöva spilla för många liv. Han var strategisk. Det var det som krävdes i en värld som denna. 
- Så sant miss Artemis. Så även jag har burit doft av Qu och Tbb. Iwaku är mitt namn och Draugai är min flock att leda. 

Hon lyssnar lite halvt på vad hanen har att säga. Vad han berättar om Dolor. Artemis är själv lite besviken att hon inte fick möta Caza-hanen under en tid då hon kunnat se hans styrka. Hon hade bara mött en gammal man som var i slutet av sin tid. Besviken. Det är ett bra ord att beskriva det med. För inte skulle hon erkänna att det faktiskt gjorde hennes sorgsen.
"Själv har jag bara hört berättelser om honom". Hon vrider lite lät på huvudet för att förstrött studera omgivningen. Hon visar varken i röst eller ton på vad hon själv känner för den varg som var hennes fars far. Men hennes far var den ende hon såg upp till. Han var den perfekta förebilden för henne. Stark, en utmärkt ledare, ett föredömme. Hade hon mött Dolor under andra förutsättningar kanske hon kunde fått en linkande bild av honom med? Men med två stora namn före henne vill Artemis själv bli någon som andra kommer tala om länge efter. Men hon vill skapa sig ett namn för sig själv. Inte för vem hon har blodsband till.

Då han tilltalar henne åter blir hon först något förnärmad eftersom han rotat fram hennes namn. Men hon tänker inte släppa in honom så lätt om han skulle försöka sno åt sig mer information. Hennes medvetande är helt slutet bakom hennes kraftiga kraftfält som hon tränat upp sedan hon var liten. Träningen har fokuserats på både fysiska och psykiska förutsättningar. Men hanen hade än dock tilltalat henne på ett hövligt vis så hon är belåten med det i alla fall. Men hennes anlete är liksom alltid en likgiltig och kylig mask och medvetandet stängt. Allt för att göra hennes svår att läsa för motståndare. Svår att förstå sig på. Oförutsägbar.
Hanens namn, Iwaku, hon kan inte dra sig till minnes att hon hört det tidigare. Kanske. Men det är oviktigt. Här står han i alla fall. Framför henne. Som ledare för Draugai.
"Så du har skapat dig en flock med dessa marker som bas. Men det är inte här ni ska stanna". Hon talar lugnt och den melodiska vackra stämman sveper fram med den mjuka vinden. Hon har en stämma passande den skönhet hon begåvats med.

- Beklagar att ni inte hann lära känna honom. 
Sa han och nickade respekt fullt emot henne. Dolor hade funnit ett stort intresse i att lära Iwaku saker, kanske fascinerade Iwaku's förmåga att minnas allt, även de minsta detaljer den äldre Caza hanen. Tillräckligt mycket för att låta den dåvarande valpen ta del av alla världens mysterium och mycket kunskap. Iwaku mindes även deras kora språklektioner och hur lätt han hade haft för att minnas ord och uttal. Han spetsade plötsligt öronen. Fundersam över om det faktiskt var värt att prova. Men vad han såg i tikens minnen så borde hon förstå. 
- Es cierto, Draugai es mi trabajo y la vida familiar.
Hans stämma var klar och självsäker med en viss perfektet i sitt uttal. Som om han talat språket hela sitt liv. Ändå hade han inte sagt ett ord på Cazari sedan hans senaste lektion med Dolor. Det var många år sedan sist och han hade absolut känt saknad efter denne individ. På samma sätt som han saknade sin bror och ångrar de dagar de inte talades vid. En vind svepte förbi den långa tunna pälsen och han log svagt vid minnet av Morg. Ett udda syskonband, men han var glad som försökt. 
- Vi flyttar så fort månen står som högst. 

De tofsprydda öronen spetsas till på huvudet på henne.
"Jag fick träffa honom en gång endå. Men den bild jag har av honom är en jag skapat mig utefter min faders berättelser". Det är en smått egendomlig känsla som kommer av att samtala med den här hanen. Och det är inte ofta hon tar sig tid att samtala med någon. Hon är vanligtvis inte den som samtalar. Men hon är säker på att jorden har fört henne hit av en anledning. Men anledningen verkar inte ha visat sig ännu.

"Entiendo". Svarar hon. Så hanen kan Cazari. Är det något som Dolor har lärt honom? Det är så mycket om denne nu döde Caza som hon själv aldrig kommer kunna ta reda på. För de döda är döda. Det går inte att samtala med de döda. Det är få gånger Artemis är nyfiken. Men alla berättelser om Dolor som Lukario berättade för henne gjorde henne faktiskt nyfiken. Kanske är hon lite avundsjuk mot de som faktiskt fick lära känna Dolor. Såklart skulle hon aldrig någonsin erkänna något sådant. Men varför skulle man inte känna nyfikenhet för någon man har blodsband till? Fast blodsband spelar ingen roll. Det som spelar roll är att man förtjänar sin plats.

"Det låter som att du har stora planer". Hon kan känna det. Det är något. Och det får henne faktiskt att finna visst intresse i det här mötet. Det är få vargar som lyckats fånga något som kan likna intresse hos henne. Även om hon aldrig visar det utåt. Hon håller uppe sin fasad. Och den går djupt.

[De skiljdes åt som bekanta helt enkelt. Sen får vi se vad framtiden bär med sig (Y) AVSLUTAT ]