Vattenfallet var magnifikt. Stora vattenmassor föll ner i sjön och gav ifrån sig högt, nästan öronbedövande brusande som fick den unga kargen att darra av förtjusning. Hon har vandrat hit flera dagar, tagit sig över bergen för att nå och nu var hon här. Trots sin förtjusning av det fallande vattnet gick hon inte närmare dit utan nöjdes med att stå i närheten, bruset var för öronbedövande och i längden blev väldigt störande. Zey-So stod hukad på en sten med framtassarna dinglande, halvt doppade i vattnet och bakbenen hårt hållande det kalla hala stenen. Hon såg oavbrutet i vattnet på jakt efter fisk som kunde simma förbi. Hon var ingen havsvarg men de utfällbara klorna hon ärvt från sina kattsläktingar var mycket användbara vid fiske. Snart kunde hon skymta en mörk rygg och blixtsnabbt doppade hon tassarna i vattnet och grep tag om den slemmiga, sprattlande fisken. Hon drog upp den på land och slängde så långt in hon kunde på stranden innan hon smidigt hoppade efter den. Fisken var fortfarande levande och verkade inte kunna förstå hur den plötsligt hamnade på ytan. Zey-So var inte på humör att leka utan ett snabbt slag med tassen över ryggraden bröt fiskens rygg och den slutade sprattla. "Kaa-yaa!" ropade Zey-So sin klans jaktrop när hon nu la tassen över den ganska så stora fisken. Den silverfärgad med rödaktiga fenor som nu började blekna. Med klorna rev hon sönder fiskens hårda hud och började slita åt sig stora vita lamsor.

I skymundan låg den stora vargen för första gången och sov på väldigt länge. En lång, lång resa hade han genom gått, men var äntligen tillbaka efter flera veckors tid. Flocken verkade ha klarat sig bra och valparna verkade ha växt något otroligt. Valpar. Han rös vid tanken. Hans egna verkade ha klarat sig bra hittills, ingen av dem hade gått och dött ännu. Fast han kunde inte påstå att någon av dem hade gjort något av dem själva ännu heller så för honom spelade det ingen större roll längre. De ville inte ha med honom att göra och för honom så gick det väldigt bra att hålla koll på dem, fast på avstånd förstås. Vad var nu detta? Något störde honom i drömmarna, kraftiga rörelser och ljud väckte honom ur hans sömn. Ljud som av vek från det normala. Han öppnade ögonen, av ren reflex såklart, då de verkligen inte var till någon nytta för honom längre. Öronen veks framåt, men han låg kvar. Han kände runt omkring sig att mörkret hade fallit och en svag dimma omringade marken längre in mot skogen. Den dämpade nämligen hans 'syn fält'. Den stora kroppen var dold i ett ännu större buskage, men ganska snart tog han sig ut och reste sig från marken. Den stolta hållningen han nu bar var omöjlig att ta miste på. Dock bar han en aning irriterad aura kring sig. Hans väktare hade tydligt inte gjort sitt jobb. Han tog sig fram emot vad han tycktes urskilja var en vargart av kargsläktet. Dessa kattvarelser..
- Do you know that it is almost death punishment to cross our territory?!
Sa han med mörk och irriterad stämma. Han var inte rädd för att hota andra, speciellt inte när de väckt honom ur sin sömn. Han sträckte på sin långa smidiga kropp och ruskade ut sen långa sträva pälsen. Han bar fläckar, likt tiken han stirrade på med sina tomma döda ögon. De glödande måntattueringarna lös upp hans högersida samt högra sidan av ansiktet. De visade tydligt att han tillhörde Månvargarnas släkte, men han bar även Mörkervargarnas obekväma mörka utstrålning som gör andra vargar obekväma i hans närvaro. En hälft av både mörker och ljus. Han stannade någon meter ifrån den fiskätande katten och sänkte huvudet nedåt för att han skulle kunna stirra rakt in i hennes ögon, även om han inte kunde se genom sina egna.

Zey-So hörde aldrig varghannen smyga sig till henne på grund av vattenfallets brus, fiskens doft döljde hans och därför la hon märke till honom endast när hon hörde en irriterad kommentar. Hon hoppade till och tappade en bit fisk ur munnen, kroppen spändes och hon böjde ryggen som en uppskrämd katt med rest ragg och ett högt väsande. Det fanns inga träd i närheten, eller jo, det fanns träd så klart men just nu var det enda som var bakom Zey-So var vattenfallet, träden fanns bakom den mörka hannen med de lysande måntecknen. Att tecknen lyste var extra dåligt på grund av att hannen hade kraft att mosa henne till en fotboll och rulla ner i vattnet. "Almost..?" harklade hon sig och försökte andas ut för att lugna sig själv. Hon sänkte ryggen, men raggen var fortfarande rest och och hjärtat dunkade av den nyliga stressen. Hon la märke till att hannen hade underliga ögon. Hon fick till och med för sig att han var blind, men sättet han betedde sig på fick henne att tveka. Hon försökte rädda situationen. "I am just a wanderer, not a spy or warrior. I will be glad to pay you with fish or hares." förklarade hon. Klumpigt av henne att komma in på en flocks revir, men hon mötte aldrig någon väktare under sin vandring, därför hade hon ingen koll på att det var reserverat här. Hon skulle gärna betala priset att gå vidare genom området med mat åt flocken. Trots sin unga ålder var hon en bra jägare.

- No nead to, we have good hunters, but bad guardians, what I can see.
Sa han med mindre irriterad torn och bestlöt sig sedan lugnt att sätta sig ner. Han lät öronen flippa fram och tillbaka i lagom fart, så att alla ljud uppfattades i rätt ordning. Han fick klara bilder av tiken, tackvare att hon rörde på sig med häftiga rörelser. Det gav honom tydliga ljudvågor som gav glasklara bilder i hans huvud. Han la huvudet snett på sned och drog in tikens doft åter igen i nosen.
- Who are you Karg?
Sa han sedan, för nog kunde kan både se och känna på doften att hon inte var något annat än renrasig Karg. Hennes extrema kattbeteende avslöjade henne. Det var ytterst få kargar som faktiskt var riktigt kattlika. Fast honom gjorde det samma, de var underligga varelser, en ytterst udda korsning helt enkelt. Han sträckte på sig en aning och höjde ena ögonbrynet. Tiken hade tur som mötte Iwaku utvilad trotts att hon väckt honom så hade han i princip sovit i nästan 14 timmar. Vilket var extremt mycket för att vara varg, men han hade inte sovit på flera dygn, så han hade behövt ta igen det.

Zey-So förstod att hannen inte hade några planer på att slita henne i stycken nu på direkten och lugnade sig tillräckligt för att stolt utropa. "I am Zey-So of Tadaar". De stolta kattgener gjorde henne upprorisk men också förlåtande och mjuk. Hon föddes i en liten familjeklan vid spegelsjön. Hon kände inte till hur det var på andra ställen men just där var kargarna extra renrasiga och till och med mer katter än varger i de. Hon tillät sig en fråga. "May I ask who I am speaking to?" undrade hon och försökte vara så artig som möjligt. Hon var på i någon annans revir och det var ingen bra idé att mucka gräl. Hon undersökte hannen. Att han var en månvarg var utan tvekan rätt. Måntecknet visade det mycket tydligt, men han var inte rasren. Något mer var inblandad i honom. Kanske karg också? Hannen verkade vara smidigt byggd och stark på samma gång som de flesta kargarna.

- Iwaku, General or as you would say, Alpha and creator of Draugai.
Sa han, då deras ranger var andra benämningar än andras. General var en benämning för ledaren. Han nämnde detta för att inte skapa någon förvirring hos tiken. Hon såg nog förundrande ut. Han blickade in i hennes ögon, in i hennes minnen. Osynlighet, intressant. Iwaku klippte till med öronen och lyssnade vidare runt omkring sig, troligtvis var han en av de få vargar som faktiskt kunde se osynliga vargar, just för att han såg med hörseln och inte med öronen. Han funderade en stund och lär tiden rinna förbi, även om han inte var tyst speciellt länge.
- You have been through a lot of things, how can you say that you'r not a warrior Zey-so?
Sa han och såg på henne med sina kalla döda ögon. Han var själv inte speciellt gammal, men med hans minne så kunde han knappast kallas för ovis eller dumdristig. Han hade lärt sig av sina misstag i livet och han var på väg framåt mot större vetande hela tiden. Som Dolor alltid sa, så skulle han bli något stort en vacker dag. Kanske hade han fel, kanske inte. Men han själv var trotts detta fast besluten om att leva upp till sitt namn. Han skulle skapa ett eget kapitel i historien. Han skulle skapa historia.
- What are you seeking in life?

Så hon har mött en alfa i klanen. Det var en enorm ära och fara på samma gång. Zey-So sänkte huvudet en aning för att visa att hon har förstått allvaret, hon har ännu inte förstått att hannen framför henne inte kunde se så hennes osynlighetskunskaper var ganska onödiga här. Zey-So har alltid varit duktig på att gömma sig ända sen hon var väldigt liten. Efter en stunds tystnad som fick den unga karginnan att skruva på sig i obehag hörde hon honom tala igen. Vad var det han menade? Hon har alltid varit en ett beskyddat barn. Vältränad visst men hon har aldrig hamnat i en situation som varit på allvar farlig för henne. När hon jagades ut ur klanen för att gå genom invigningsriten och få ett namn visste hon att hon skulle klara det för egentligen var det inget farligt med det. Hon kände på sig att dagen skulle komma snart och gömde undan mat och diverse bra saker i skogen för att klara sig själv. Invigningen brukade infalla på månaderna då det regnade utan stopp i Tadaar och var därför extra svårt att överleva, stigarna blev förstörda och det blev svårare att jaga men hon klarade det. Flera månader levde hon isolerat och kom tillbaka endast då solen stod högt över himlen och natten inte kom den dagen. Då fick hon sitt namn och tillåtelse att lämna hemmet. Men än så länge har hon aldrig stött på en riktigt farlig situation, kanske just för att hon var bra på att gömma sig för de. "I don't think I'm a warrior.." sa hon osäkert och snärtade till sig själv med den långa svansen på sidorna. "I am seeking a place where I could be useful.." sa hon ännu mera osäkert och såg upp på hannen. Hon hade ingen aning om vad hon sökte, egentligen ville hon bara leva, men att leva själv utan någon flock var omöjligt för henne. Zey-So är en väldigt social flicka..

- Of course you are, a survivor is a life living warrior.
Sa han med sin mörka stämma. Det var ytterst sällan han förklarade varför han tyckte som han tyckte nu för tiden. Han gick inte runt och skrålade om sin visdom som förr, men kanske var det bäst så? För nu utnyttjades han inte för den i alla fall. Han hade inte alltid varit lika smart i alla lägen, men det viktiga var trotts allt att han lärde sig av sina misstag. Han såg på tiken, studerade henne. Han hörde henne och nickade. Hon skulle kanske vara bra att ha till valppassare. Han var trött att hålla koll på de små liven, nu när de började bli jobbiga.
- Numoori has a lot of pack's, good, evil. Everyone their own kind. Draugai is a pack for survivors and we will take out the weak once we are ready.
Hans röst var hår och kall då han talade den rena sanningen om flocken. Numoori var en plats endast för de starkaste. Iwaku var trött på små slöddret runt omkring, kanske sa detta också något om hans sinne. Inte alltid så vänlig, men inte alltid genomträngande ond. Han brydde sig om flocken, mer än om något annat. Detta var hans och hans flocksyskons tid att resa sig, bli starka och visa deras sanna styrka. Kanske kunde även en renblodig karg visa sig användbar?
- Tell me who you are, tell me your dreams..
Sa han sedan. Han ville veta det han inte kunde luska fram riktigt, eller snarare de han inte orkade anstränga sig för. Hans krafter var mer än väl utvecklade vid det här laget. Styrka bar han på, makt och kraft, men det var inte alltid han utnyttjade den. Han ville veta vad hon såg som sin framtida flock, vad hon ville ha för ett liv. Att vara användbar var inget som kunde placera henne, för då kunde hon vara en del av alla flockar.

Zey-So höjde huvudet och sa med tryck. "I'm not evil nor weak" Hon menade med all sin existens att hon inte var ond. Kanske var detta bara något hon sa i sin ungdomliga maximalism, hon var en oskyldig själ som ännu inte blivit tvingad till att välja någon sida, varken ond eller god. Hon växte upp med mottot 'Lev, och låt andra leva'. Detta tillät fortfarande henne jakt och fiske och menades bara för tänkande varelser. Hannens andra fråga blev svår men Zey-So kunde svaret på den då hon hela tiden tänkte om sina drömmar. Hon ville bli stark och ville lära sig allt som handlade om detta livet. Hon hade enorm egoism och även enorm välvilja mot andra och sig själv.
"I want to become huntress, such a great and fast huntress so I can hunt down big preys enough for the whole clan! I want to become a warrior, such a strong and skillfull warrior so nobody would ever think about fighting me and I would always defend the pack. I want to become a leader who will lead the pack into a bright future and always make the right decisions so nobody will go agains my will and law.." Hon pausade och andades in. "And maybe after that..I want to become a teacher and mother, and I will teach my sons and daughters everything I can and give them strenght to follow their dreams.." on tystnade och såg på honom med sina giriga, gröna ögon. Det var första gången någon hade frågat om hennes drömmar och Zey-So kunde inte hålla sig från avv säga de. Så klart skulle många av dessa drömmar inte slå in, men Zey-So var fortfarande ung och full av ambitioner.

- I can see that. Your soul is uncolored..
Sa han med ett retsamt flin. Han ville bara veta om tiken var en ärlig själ eller inte, genom att ställa frågor som han redan visste svaren på. Som hans mor alltid sagt, så var han rent utsagt en jävel på att läsa andra, se mellan raderna, upptäcka sånt som andra inte gör helt enkelt. En unik gåva, men eftersom gudarna tagit så mycket liv ifrån honom redan som valp, så antog han att det var deras gåvor tillbaka. Hans krafter och visdom var näst intill gränslös att kunna utvecklas. Han hade allt som han någonsin drömt om och nu var det mot sista målet han strävade. Vilket märke han gjorde i historien spelade honom ingen roll, men han skulle förena Numoori på ett brutalt sätt. Han va ingen god själ, men heller inte direkt dumtrög. Han anföll inte utan anledning, han var verkligen inget aggressions monster, nej nej. Men det var ytterst sällan som han ville någon riktigt väl. Sällan som han verkligen bryr sig om någon.
- You sound just like me when I was seven.. And now I have new goals and dreams.
Sa han sedan med mörk stämma och flinade svagt. Ja det roade honom. Tiken hade ambitioner och det lös om henne när hon talade om sina drömmar. Han uppskattade det faktiskt, det var en bra egenskap för att komma någonstans i livet. Han funderade lite, dock var tiken en aning för gott sinnad. Fast det var trotts allt Aisu också, kanske skulle hon uppskatta lite vänligt sällskap. Det skulle dock vara användbart. Achilles behövde en smidig varg att träna med. Då de var varandras motsatser och det var det bästa att träna emot.
- Maybe Draugai is not the pack for you. We are strong fighters and you can get the best training with us, we have the blood from the greatest warriors in time, but we kill for our dreams, they kill when I give the order. I lead this pack with hard rules caouse I know what a pack of good and evil wolfs need to fit together.

Zey-So höjde ögonbrynen åt hans kommentar men sedan förstod hon att han var rätt, även om han nu retades med henne. Hon var så neutral som en valp trots att hon har blivit nästan en ung vuxen. Kanske senare i livet skulle det förändras och hon skulle växa upp till den ondaste av kargarna eller möjligtvist bli den godaste själen som vandrat Numoori men just nu var hon mellan de två sidorna. Hans andra kommentar fick henne att rynka bistert på pannan, hon var inte längre ett barn men tydligen lät hon som en. "You already achived the dreams I told you about?" undrade hon misstroget, även om hannen var alfa så var han inte så mycket äldre än hon själv. Otroligt om han hann göra allt hon ännu drömde om. Hans verdikt blev nedstämmande och Zey-So funderade. "Maybe I could join your pack and do other things? Not kill others nessecery. I am a good tracker..I know Numoori and also I am capable of finding people I met anywhere!" sa hon osäkert och en aning bedjande. Hon var trött på ensam vandring.

- Not all of it, I'm not proud over my fathership, but I sill care a little bit for my pups. I was learning to be a hunter when I was alone in younger days, when I was traning to live without my sight and I learned to fight when I become a member of The blood blooms, one of the most evil packs in Numoori. I defended my brother in the war and left them to find my friend and sister. We created something great togheter, and I'm going to lead this pack to greatness.
Sa han med mörk stämma. Ja allt det hon hade nämnt hade han i princip gått igenom. Men detta var inte hans största drömmar, självklart inte. Han sökte fortfarande all kunskap i världen, för kunskap var makt. I hans värld var kunskap makt och med hans möjligheter så kunde han komma längre än de flesta. Det han talade om var i princip en kortare version av hans liv. Han hade haft det tufft i livet, men denna grymma världen hade skapat en grymm varg, stark och tålig. Det fanns inte längre något som kunde stå i hans väg.
- Well, I have other dreams to, but for now, My pack is my everything.
Sa han och flinade lite halvt. Oja han hade drömmar, han var en drömmare, men ack han förverkligade dem också, till vilket pris som helst. Det var inte många saker som hade gått undan honom. Hans tankar drogs till Fatima och han rynkade ihop nosen. Hon svek honom. Hon var borta. Hon var svag och hon var död. Han la undan tankarna och tittade skeptiskt på henne. Hon gav honom ett förslag som han inte kunde ta emot, så länge hon inte ville få stryk varje gång hon inte följde order. Visserligen var hon för svag ännu för att skickas ut på mord uppdrag, men den dagen skulle antagligen komma ifatt henne, så småningom. Hon skulle knappast vara svag för evigt om hon blev en del av Draugai.
- Thats why I didn't kill you in the first place. You have really interesting powers. But what you want is not possible. You get punnished when you don't follow orders. Still, we are not killing others yet. We are to few and to weak.

Zey-So höjde trotsigt på huvudet. "So you are saying that I cannot become a part of your clan? Even thou you are few?" undrade hon med en trotsig stämma och snärtade till sig själv med svansen. Hon var besviken på att bli nekad, hon var för egoistisk för sådant och nederlag tog alltid hårt på henne. Hon var van att vinna och få som hon vill. zey-So blev dessutom arg på sig själv för att ha bedjat till alfan, i hennes drömmar var det hon som nekade andra om sin inträdelse i någons klan. Hon sträckte på sig och lekte lite med sina krafter genom att bli halvt osynlig och sedan synlig igen som för att demonstrera hannen vad han går miste om och sedan komma på att han inte kan se hennes krafter med synen. Med träning skulle hon kunna bli en perfekt spion, snabb och smidig kunde hon klättra i träd och även hitta i Numoori gömda vargar, men just nu var hon ung och hennes osynlighetskraft höll som max i en halvtimme, och då var hon hårt fokuserat på det hon gör så all annan information går hon miste om. Zey-So antog att samtalet var över och därför reste hon sig upp med en enda smidig rörelse, en rörelse som så tydligt visade hennes rasrena karggener för ytterst få vargar var födda med sådan smidighet i rörelser. Zey-So sträckte på sig och såg upp på hannen. "I understand that you are not going to kill me?" undrade hon sedan som för att få tillåtelse att gå.

- I didn't say that.. If you are willing to learn the hard way, then you are welcome in this pack. I have seen more than enough. But still, you have to learn to follow orders, the hard or easy whay.. Thats your choise thou..
Sa han med ett brett flin på läpparna. Han kunde dock inte på något sätt se någon skillnad då tiken använde sina krafter, han kände det dock då hennes energi utvecklades och för honom blev hon mer synlig än tidigare. Ack hon skulle bli väl användbar, det måste han erkänna. Men svaga vargar var inte något som Draugai ville ha.
- You can be useful, a very nice gentleman needs a training partner and you certainly needs to find a place in this world.
Sa han och funderade över saken en liten stund. Hon var vacker, eller inte hennes utseende, hennes rörelsemönster. Han kunde se varenda detalj, vad hon ville åstadkomma med alla sina rörelser. Mönstren. Det var mönstren som var vackra. Det påminde honom om Fatima på något underligtvis.. De var fortfarande en ny flock, så det var inte alltid Iwaku eller Fiero hade tid att träna de ny rekryterade. Så ibland skulle de få vänta veckor ibland skulle de få träna röven av sig. Det var verkligen inte en dans på rosor att vara en liten flock i en stor värld. Dock vägrade han låta det stoppa honom. De kunde ta sig från botten till toppen, det visste han.
- I can help you with your dreams, if you help me with mine? I can give you a place in Draugai, if you give me your loyalty.

Zey-So's trotsigt besvikna min skiftades snabbt till nyfiket. "And who is that?" undrade hon intresserat och med samma graciösa rörelse satte hon sig ner med den ovanligt långa för en varg svansen virat runt benen. Ryggen böjdes som hos en egyptisk katt. Hon försökte instinktivt fånga hannens blick som verkade se rakt på henne men samtidigt var flyende och hon klarade aldrig av att möta en rak blick. Hannen verkade endå se henne trots att han var blind. Ovanligt att han var blind trots sin unga ålder, han måste ha blivit sjuk eller skadades i någon slagsmål tänkte hon. "And what is your dreams?" undrade hon innan hon själv funderade. Hon har aldrig dödat någon, hade helt enkelt ingen orsak till att göra, skulle hon klara av att gå i strid och döda någon på grund av ett order? Förmodligen inte, luras, spionera, manipulera, det kunde hon göra. Till och med fånga in kunde hon men att döda. Inte utan orsak. Men på samma gång så har hannen sagt att de inte tänker sända ut någon på länge, kanske skulle hon inte bli tvingad till det trots allt. "I..." hon funderade på hur hon skulle lägga fram det. "I want to help you acheav your dreams if you help me with mine.." sa hon och såg upp på hannen. Nu var det han som skulle välja om han ville acceptera henne.

- His name is Achilles son of a great warrior and a good friend of mine. Dolor is to me a legendary warrior, his blood made his path and his last wish was that I should train his youngest son.
Sa han och vände huvudet bortåt. Han såg emot Numoorislätten. Ja det var hans hem en gång i tiden också. Achilles skulle hämtas där ifrån, från sitt hem, ifrån Qu för att bo här med dem en period. Ända tills Iwaku dömer Achilles träning som färdig och slutförd. Det fick ta den tid det tog, men sedan skulle Qu och Mivria få tillbaka en stor krigare. Achilles var menad för det och han hade det i blodet. Han skulle göra dem alla stolta en dag. Tiken skulle få det enkelt att träna emot Achilles till en början, innan hanen verkligen lärt känna sin egen kropp så lär han vara rätt klumpig. Men vad Iwaku vet om Caza vargar så är det att de utvecklar grymma reflexer, så Zey-so skulle få det tufft när Achilles instinkter tar in.
- He is not staying forever, I don't think that what he wants, but he will train with me untill he is done. It was a promise and I allways ceep my word.
Kanske var det en tröstande sak för tiken att höra. Allt han lovar håller han. Han är en ärofylld varelse trotts allt. Han är lojal till dem han borde vara lojal emot, även om han tagit ett och annat snedsteg på vägen. Kanske var han inte så ond och kall sinnad som alla säger att han är? Självklart är han det, han har inte känslor för andra, han håller bara vad han lovar, gör det han måste för att komma någonstans i livet. Han var helt enkelt egotrippad, men trotts det gick det även att lita på honom, så länge man höll sig i god med honom.
- My dreams for now is to make Draugai strong, in the future rememberble and a ledgend. I want to make my mark in Numoori's history in one way or another. I want wolfs to speak my name in thousands of years.. I wanna be the wolf who should never be forgotten.
Sa han med mörk stämma. Detta var drömmar som han sällan talade om, men det var antagligen för att det faktiskt aldrig var någon som frågade. Hon kunde kanske hjälpa honom på vägen i alla fall. En del av Draugai skulle alltid bli ihågkommen av honom i alla fall. Och nog skulle han hjälpa henne. Han kände att hon behövde honom på något vis, på samma sätt som han hade behövt Dolor vid sina värsta stunder i livet. Han behövde en och annan lärling, det kunde hjälpa honom att bli starkare också och lärlingar stärkte banden mellan alla flockmedlemmar, för alla skulle hjälpa till att träna dem. Det var positivt för flockens framtid och överlevnad.
- Stay around the falls, I will call the pack in a few days when Achilles arrive.. Don't be late, I will introduce you to the others and you will get an asigment and a rank. Do you have any more questions?

Zey-So's fantasi ritade genast upp en bild av en enorm karg med starka klor och tänder. Hon har sedan hon varit ung fått slåss och tränas mot sin egen far, först var det bara på lek, sen blev det mer allvar och hon fick då ta emot hårda slag med utfällda klor som lämnade sår och märken i hennes unga skinn. Tur som är var det pälsen som skyddade henne mestadels, men vissa slag blev så djupa att de lämnade ärr. Dock oroade det inte henne, Zey-So visste att hon var vacker, även med ärren. Hon nickade tyst åt hannens ord. Denna Achilles skulle få komma hit och träna, han var inte en del av flocken, bara en lärling. Detta var inget problem, hon skulle kunna hitta honom igen om så behövdes. Hon lyssnade till hannens drömmar och förundrades hur mycket de var lika i tankesättet, han berättade om sig själv men Zey-So hade också sådana tankar in huvudet. Hon ville bli berömd också hon, likadant som hannen. Detta gav hopp till att de båda kunde hjälpas åt att göra sina drömmar till verklighet. "Is the rest of the packmembers here or should I wait and meet them at the meeting?" undrade hon och såg på honom, hon visste inte om hon borde gömma sig undan resterande flockmedlemmar och vänta tills alfan själv väljer att introducera henne i flocken eller tvärtom försöka lära känna alla så snart som möjligt.

- How well do you know your powers?
Sa han sedan och spetsade öronen noggrant emot tiken. Han var riktigt nyfiken mest för att han visste vilken potential alla vargar i Numoori hade, men de flesta var alldeles för tvångsinta och fantasilösa för att utveckla dem till deras fulla potential. De med kraften eld, ja de kunde värma upp sin kropp, skapa eld klot? Men hallå? De glömmer helt kraftens grund, vad man bör kunna skapa med eld, hur det går att utveckla för att bli starkare. Han själv hade utvecklat sina mentala krafter till något enormt stort nät av olika funktioner. Han kunde känna och se hur en aura ser ut, kring en varg, då vet han allt om hur den kommer handla, då han känner dess känslor som sina egna. Han kan se alla dess minnen från dag ett till igår, om han så hittar sina kryphål. Han kommer ihåg allt, tillsammans med ett fotografiskt minne hade han lagrat en hel bok i sin hjärna. En karta över platser han vandrat över i Numoori i olika format. Han kunde se en bild kring sin kropp på 360 graders radie. Han kunde se precis allt som skedde bakom honom och hans reflexer var kvickare än katten's själv. Det var utvecklat, hade han nöjt sig med att läsa andras tankar så hade han inte kommit speciellt långt idag. Sedan hade detta utvecklats till sådan kraft att han kunde telepotera sig, skapa portar som telepoterade en från en plats till en annan.
- You can seek them up, if you want to, but be careful. They are not all very nice. Tell them that you are a future member and that you have spoken to me.

Zey-So räknade inte in pathfinding som en kraft, den låg mest i hennes huvud, som en fågel som kände av magnetfält i jorden och kunde på så vis hitta till olika platser så kunde hon känna av sig vart någon varg hon mött förr befinner sig och söka upp honom genom att gå den kortaste vägen dit. Sådant lärde man sig redan som barn i Tadaar. Det kunde absolut alla och därför var det ingenting att skryta över. Sedan hade man en egen kraft att träna, Zey-So fick osynlighet som kraft medans hennes tvilling fick en elementkraft, vatten. Dessa krafter började man utveckla försiktigt för att lära sig alla grunder och hur man förvarar energi, vissa kan slå till jättestarkt med kraften för att sedan vara tomma och trötta i månader innan de samlar på sig energi att använda krafter igen. Zey-So kunde grunderna men kroppen var fortfarande ungdomlig och därför låg på energi. Hon kunde hålla sig osynlig ganska länge om så behövdes men sedan börjar hon plågas av huvudvärk och annat otrevligt. Dålig sömn, aptitbrist. Hon tog det försiktigt denna gång och försvann inte på direkten utan först blev hon genomskinlig som en glasfigur, sedan kunde man märka bara konturerna och de gröna ögonen var fortfarande synliga. Efter det försvann hon helt och hållet. Hon reste sig upp och sträckte på sig, osynlig för det blotta ögat, men så klart fysiskt där med både doft och spår som hon lämnade. På stenklippan hon stod på syntes spåren inte som tur är. "I can become invisible and be in this state for a different amount of time. When I am tired I usually don't use this power. If I am wellrested I can be invisible for maybe one halfhour or so..." sa hon och gick sedan runt hannen för att se om han skulle märka att hon nu befann sig bakom honom, hennes steg var knappt märkbara då hon drog in klorna och fokuserade på att röra sig tyst.

Han funderade och funderade, studerade tikens enligt honom mest intressanta kraft. Han kunde se de minnen hon funderade över. Alla verkade kunna detta som hon nämnt. Att finna någon vart denne en befinner sig. Det var något ovanligt vad han visste om i alla fall, så han kunde omöjligt tro på att det var en outvecklingsbar kraft. Han vägrade tro på det i vilket fall. Vilken potential till att bli något fruktansvärt användbart. Han såg längre än vad de flesta gjorde. Ett slags oändligt energi minne, tiken kan omöjligt ha en energikänning kring sig själv utan att lätt kunna känna en energi, för att sedan för alltid minnas den och kunna känna den på avstånd, hur stort det än är. Vilken unik form av energi kraft. Han klippte med öronen. Hon talade och befann sig fortfarande framför honom. Han lyssnade efter henne, visste mycket väl att hon försökte leka en lek med honom, se om han märkte att hon befann sig bakom honom. Hennes intuition och ide märkte han i sinnet mycket väl. Han klippte till med öronen och väntade med att svara en liten stund.
- You can never fool a blind wolf.. Even with your special powers.
Sa han sedan och reste sig upp för att sedan vända sig om emot henne. Han nickade emot henne, det var väl demostrerat, säkert. Han visste inte hur väl hennes krafter var utvecklade på det planet, för det han intresserade sig av var hennes andra krafter. Han funderade över vad Dolor berättat för honom, ack ja alla krafter bestod av olika sorters energi, vissa väldigt begränsade, andra inte, men man kunde lära sig kontrollera dem på sitt egna vis. Hittade man rätt sätt så gick det oftast att utvecka energi till något starkare. Speciellt dem som har kafter ur ren energi. Som telepotering, det är en stark form av slags energi, så även tikens kraft, även om den ännu är outvecklad. Han valde sedan att nämna lite av det Dolor talat med honom om och han valde även att erkänna att han inte visste speciellt mycket om ämnet.
- But still, I wanna know more about your powers.. It's impossible that it dosn't exist any way to make it stronger in a nother way. The powers about energy, thats all I can say and all cind of energy you can learn to control, if your born with the power, you just have to know in what way.

Zey-So stod spänd bakom honom och när hon hörde hans röst pirrade det spänt i magen på henne. Hon trodde att han bluffade innan hon sedan såg honom resa sig upp och vända sig mot henne. Hon flämtade till och gjorde ett försök att skygga åt sidan så att han inte såg henne men stannade sedan då hon förstod att hennes lilla lek var över och hon förlorade. "How did you know that I was behind you?" undrade hon buttert och piskade till sig själv med svansen. Hon antog att det var doften som hjälpte hannen, hennes framtassar doftar fortfarande fisk trots att de länge sedan har torkat. Hon blev synlig igen och började slicka rent tassarna som en katt, dvs satt upp och höll den i luften istället för att lägga sig ner som en varg. När hon hörde hannens fråga blev hon sorgsen, hon har alltid velat ha en starkare kraft. Något som hoon kunde använda i slagsmål, t.ex kunna flamma upp sig själv eller skap eldklot. "I don't know.." sa hon och funderade. "With the pathfinding..I just feel what path to take if I want to find someone I've met before..Its like...like feeling when its going to rain or something..even in the deserts I never feel lost.. I just know, that this is the safest or fastest route.." sa hon och rynkade på pannan, hade hon varit en fakarg hade hon inte behövt känna på sig, bara flyga upp högt och sedan se, vart man ska gå. "With the invisibility I just know how to become like that.. I focus and think that I don't want anyone to see me, and then its just like that..nobody can see me." första gången hon använde kraften var under en kurragömma lek med valpar i klanen, hon gömde sig mycket duktigt under ett träd vars grenar hängde mycket lågt över marken och sedan satt hon spänt och hoppades att ingen skulle märka henne, eftersssom det var otillåtet att gömma om sig i leken fick hon sitta tyst och vänta, valpen som letade kikade in under trädet och sprang sedan vidare, han märkte inte, trodde hon. Sedan när alla var funna så började de ropa på henne och leta, då dyker hon upp och säger vart hon var, resultatet blev att hon blev anklagad över fusk då barnen redan hade kollat under just det trädet och hon blev kollektivt bestraffad av klanens ungar. Trevligt minne.

- I can see you in the exact moment that you move. I can hear when the wind blow around your fur. No one can hide form me..
Sa han och log sedan, inte alls ett självbelåtet leende som det brukar vara, nej han log på ett sätt så att hon skulle förstå att han pratade allvar. Ja nog var han en skicklig varelse, om han fick påstå det själv så hade han bättre syn nu än när han hade fungerande ögon. Han hade trotts allt mycket bättre reflexer. Han märkte någon på flera meters avstånd och han kunde se rakt bakom sig. Han hade ingen blind zoon alltså. Han spetsade öronen igen och la huvudet lätt på sned.
- Sounds like you only do it with instinct..
Sa han fundersamt, men kunde inte komma fram till något mer vettigt att säga trotts allt. Han bannade Dolor svagt för sin död. Dolor hade behövt träna tiken i Energi omvandling. För kanske skulle tiken klara av att utveckla energin till att "ladda" sina egna batterier, så att hennes osynlighet skulle kunna förbättras. Kanske. Det var bara en tanke som slagit honom. Han funderade, men kunde inte riktigt minnas någon med rena energikrafter som han ännu träffat. Han fick helt enkelt leta efter en och utbilda sig själv lite inom ämnet först. Innan han kunde lära detta till Zey-so. Det var dock ingen tveksamhet i att detta var något han skulle tycka var underhållande, tiken var allt annat än jobbig och var helt enkelt behaglig att vara inärheten av. Det var inget som var speciellt vanligt när det gällde Iwaku, så han såg faktiskt fram emot att träna henne. Det skulle bli intressant.

"Oh.." sa hon bara för hans förklaring. Hon antog att han hade en superkänslig hörsel som hjälpte honom. Tur att det inte var fisken då, hon skämdes för den dåliga lukten.
Hon ryckte på axlarna och funderade. Kanske hade hannen rätt med att det var en energi inblandat i det hela, när hon möter och umgås med någon bildar hon en osynlig energiband med denne som tillåter henne att finna honom var han än är. Zey-So har märkt att hon hittar bättre de som hon faktiskt pratat eller umgåts med under längre tid än de som hon bara sätt ibland. Hon funderade om hon någon gång skulle kunna utveckla en mental kraft och till exempel veta vad någon hon känner håller på med eller om han behöver hjälp. "Maybe I do..I don't know.." hon sänkte den gröna blicken i marken och betraktade sina runda tassar en stund innan hon hoppfullt lyfte ansiktet. "May I ask you.. What powers do you posess? I already understood that you have very sensitive hearing and you can hear me move..but I also think that you know something more?" undrade hon, hon försökte uttrycka sig så artigt som det gick, trots allt var han hennes alfa, men hon kände att han gillade henne och hon gillade honom, kanske skulle han svara på hennes frågor och någon gång träna med henne. Men det vågan hon inte ens hoppas på än så länge.

- My hearing has nothing to do with powers, it's a blessing from the gods when they took my sight.
Sa han som förklaring, det kanske lät korkat i en icketroendes ögon, men han såg det som en gåva. För han hade haft sina krafter innan han blev blind, så hörseln är bara en förstärkelse till hans mentala krafter. Han hade dock inga elementära krafter som många har, men han har sin egen styrka, han har vandrat lärt sig av andra kulturers stridstekniker. Han har varit lärling till Dolor, en mäktig Cazakrigare. Och med hjälp av sitt fotografiska minne så skulle han aldrig glömma. Det var hans nyckel till framgång.
- I have a photographic memory and I can teleport myself, others, things, everything.
Sa han och nickade åt henne. Likt tiken hade inte heller han någon elementär kraft eller fysisk kraft som man kanske skulle vilja benämna det som. Han såg på henne och demonstrerade, nästa sekund stod han istället bakom tiken och sträckte på sig. Han bar alltid sin stolthet med sig, alltid gjort men sedan ledarskapet så visar han det mer än tidigare. Han gick upp vid sidan av henne igen och såg ner emot henne. Hon var liten emot vad han var, men hon var en del av flocken och han visste att hon hade stor potential. Det skulle bli en rolig färd att träna henne.
- It's very useful in combat you see.

Zey-So nickade tankefullt åt hans ord som om hon förstod det hela djupet med det. Hon var själv inte speciellt religiös men kunde hålla med om att vissa saker kunde man inte hitta någon förklaring till. Så Iwakus ord om Gudarnas gåva var inte helt osannolik i hennes öron. Hon lyssnade på honom med stora ögon, teleportering var en kraft hon sett förut, äldre i hennes klan hade det och hon har alltid varit förtjust i den. Väldigt användbar i både jakt och slagsmål. Men hon har aldrig hört talas om att kunna teleportera andra eller saker. Sådant kunde inte de. Hon blinkade till när hannen plötsligt försvann och dök upp bakom henne, ett förtjust leende uppenbarade sig på hennes läppar och hon vände sig om mot honom, långsamt och värdigt som om hon ville hålla lika höga standart som han. "Amazing! I've seen this power before at home but the older did not teleport other than themselves.." hon fick tanke på att hon också någon gång skulle kunna utvecklas till sådan hög grad att hon kommer kunna göra andra osynliga också så som Iwaku kan teleportera andra. Hon funderade på att hon kanske borde börja träna sig själv på just det. Kanske var det något hon kunde skryta med för Iwaku senare om hon lyckades bemästra det. Hon log åt sina egna tankar.

AVSLUTAD