Den svarta tiken hade vuxit ordentligt under åren sedan hon beviljades bli medlem i Draugai. Sedan början kom flocken att bli hennes familj och det är här hon känner sig trygg.
Inte längre är hon en jänglig valp utan en väldigt vacker ung tik. Även om det finns de som fortfarande är mycket större än henne själv så är hon i alla fall mer vuxen än valp nu. Och hon har tränat hårt för att bli mycket starkare och elden är nu hennes bästa vapen. Hennes bundsförvant och hon har riktigt bra kontroll över den. Även det mörka inom henne har lugnat ner sig. De är mycket mer samspelta. Harmoniska tillsammans även om kommentarerna fortfarande är spydiga och råa och vill locka till att trilla över lite för långt på den mörka sidan. Men Nagini har kontroll. För hon har ingen anledning till att inte ha det.
Sen har hon haft den bästa mentorn som lärt henne så otroligt mycket. Nagini kommer alltid att vara tacksam och känna att hon på något sätt står i skuld till den äldre eldtikens, Tezuka.

Nagini rör sig i utkanten av reviret. Nära gränsen. Hon tycker om att röra sig för sig själv och då kan hon lika gärna patrullera reviret och sträcka på benen. Att vara rastlös är inget hon uppskattar och det känns alltid bäst att hålla kroppen i rörelse. Denna dagen är se båda rätt rastlösa och det mörka rör otåligt på sig där inne. Lockar med idéer att lämna reviret en stund och se sig om utanför en stund. Det gjorde de titt som tätt när de var yngre. När de hade tid över. För det var kul. På senare tiden har de nöjt sig med att stanna på reviret. Och tränat nästan mer än de brukar. Och större delen av dygnet går alltid åt till träning.
Svårt rök slingrar sig ut ur den svarta nosen men ögonen glöder blodröda som de ska. Det är tiken och inte det mörka som styr så de får gott stanna på reviret ett tag till. Även om det vore kul att ta sig till Eldskogen och testa på att träna mer med elden vis något ensamt träd. Eller ta en sväng till Mardouf och träna ännu mer på eldkraften.

Tiken slinker smidigt förbi ett träd och nästan när hon hoppar över en uppstickare rot så ser det ut som att hon flyter genom luften. Kargblodet från modern har gett henne en elegant och väldigt smidigt kroppsbyggnad. Klorna är infällbara och tassarna är väldigt mjuka men faktiskt extremt tåliga. Den långa svansen är ett utmärkt roder och tiken balans är oklanderlig. Ljudlöst likt en skugga rör hon sig framåt. Fram genom dimman. Hennes päls är lika svart som det kompaktaste mörker. I natten är hon en effektiv jägare. Om dagen sticker hon ut mer. Lugnt vandrar hon framåt och nosar i luften efter främmande dofter.

[PAX TILL IWAKU]

Iwaku rörde sig lugnt i revirets utkanter. Det var mycket som hade förändrats i flocken när han varit borta och han var inte alls förvånad. Dagarna gick åt till att fundera över vad han skulle göra här näst. Vad som skulle ske och vilka som skulle stanna. Hösten var inte här ännu men han förstod att det var ett val många skulle stå inför den dagen vargarna kom tillbaka. En sak visste han och det var att han inte kunde lämna flocken i sticket igen. Att ge sig ut och slåss för rättvisan utan plan skulle inte leda någonstans och han var osäker på om dessa vargar hade någon plan alls. Han hade svårt att lita på andras förmågor om han skulle vara helt ärlig. Nu när han var äldre och så mycket visare litade han mer på sig själv. Han visste att Ethan och valparna behövde honom här och så även fler i flocken, det var egentligen inget val för honom. Han hade redan bestämt sig för att stanna, för att kämpa för flockens överlevnad. Han skulle börja stå för vad flocken skapades för från första början och ändringar skulle ske. Även om de alltid skulle förbli vad de en gång var. 

- Aah, Nagini.
Hans röst var lugn och smått överraskad. Han hade vandrat helt ovetandes om tikens närvaro. Hade hon följt efter honom? Troligtvis inte, men det hände allt för ofta på senare tid att han överraskades av främlingar. Började hans hörsel bli dålig? Han rös av tanken, förhoppningsvis inte. Det var troligtvis så att han bara glömde bort omgivningen när tankarna var alldeles för spridda. Han behövde tid till att samla dem egentligen, men ett trevligt samtal där emellan kunde trotts allt inte skada.
- Vad har ni för er?

Hon hade strax blivit varse om hans närvaro när hans doft når hennes nos. Tiken stannar upp och höjer huvudet. Även det mörka blir tyst. Hon är van vid det ihållande suset av hand stämma. Det mörka håller sällan tyst men det har hon blivit van vid. Mörkret inom henne har varit med henne sedan hon föddes. Hon visste aldrig var det kom ifrån. Ej heller elden. Mor hade inga sådana krafter. Men hon var väldigt nöjd när Nagini visade prov på första gnistan.
Det var länge sedan som Nagini ens ägnade mor en tanke. Nagini släppte taget ute på Eriinaris karga snölandskap.

Den glödande blodröda blicken fästs på den mycket större hanen när han närmar sig. Nagini sänker respektfullt huvudet till hälsning.
"Iwaku. Jag vandrar bara längst med revirgränsen. Allt är lugnt här". Svarar hon. Hon tar några steg mot hanen och stannar sedan. Öronen står spetsade på huvudet. Det mörka börjar ivrigt att röra på sig där inne igen. Rastlöst ivrigt. Be har båda diskuterat vilken väg de ska gå. Ska de stanna i Draugai eller ska de följa Tezuka? Det lutar mer åt det andra. Det är det mer självklara valet. Men nog är det även intressant att stanna kvar och se vad för ledare Iwaku är. Men med så många nya valpar i flocken är det förmodligen liten chans att något mer intressant skulle hända. Nagini skulle gärna vilja röra på sig igen. Pröva sin styrka utanför Döda Skogen.
"Vad för dig hit?" Hon ställer frågan av lätt nyfikenhet. Kanske är hanen bara ute och sträcker på benen. Likt henne själv. Tiken sveper mjukt med den långa svansen från sida till sida.

Iwaku nickade, det var ovanligt lugnt i döda skogen. Inga större incidenter, de kanske skulle stanna här? Han upplevde dock miljön som ogästvänlig och det var inte hans favoritställe. Men det skulle flocken få ha en åsikt om. Han skulle inte ta något som de kallade hem ifrån dem. Det skulle bli lite mer demokratiskt helt enkelt. Speciellt under flockmöten. Det var inte hållbart att militäriskt flytta runt på individer hur som helst, de hade också en vilja och åsikt och så länge den framfördes med respekt så ansåg han inga problem med det längre. Det skulle bli en fristad att vara en del av Draugai. Det skulle vara med stolthet och stark vilja man slogs för Draugai, det skapade starka individer och en stark flock. Han ville hjälpa vargar att bli starkare i sig själva både fysiskt och psykiskt. Han ville att alla i Numoori skulle veta hur man kan utvecklas i Draugai och att vargar vill vara en del av något större. 
- Du har rätt det är lugnt här. 
Hans röst var kall och fundersam. Öronen rörde sig på hans huvud och han vände den döda blicken emot den mindre. Hon hade växt så mycket och det var nästan så att han kunde känna mörkret som rann i hennes blodådror, det var så fascinerande. Han kunde inte hjälpa att känna en viss sorg över att hon kanske skulle välja att lämna flocken. För att kämpa med de andra. Men det var ett val hon skulle få ta och göra själv. Om hon så önskade. 
- Det finns mycket att fundera över dessa dagar. 
Han lät åter igen fundersam, men valde att skaka på huvudet. Nej han borde fokusera lite på här och nu. Vara delaktig. Detta kunde vara en framtida krigare för flocken, eller inte. Men hon var en del av flocken nu, det var värt att lägga tid på. 
- Vad har du för mål, ambitioner Nagini?

Nagini nickar kort. Det är lugnt ja. För lugnt. Före var det skönt med lugn. Näe hon fortfarande höll till vid lyan. När hon lugnet försvann när hon fick inse att hennes mor aldrig skulle komma tillbaka. Att hon var övergiven. Ensam. Hon var så liten då. Hade knappt styrkan att överleva. Men hon gjorde det. Och varje steg hon tar gör henne starkare. Varje andetag är en seger.
Hon ser på hanen. Studerar honom. Lyssnar på hans röst. Tungan smiter ut mellan de svarta läpparna och i en snabb rörelse riktar den nosen.
Det finns mycket att fundera över dessa dagar. Så sant som det är sagt. Nagini håller med men hon står fortfarande tyst en stund till. Och Iwaku talar igen.

Vad har hon för mål och ambitioner? Det är just det hon funderar på. Förr var det som strävade efter att bli stor och stark. Hon är en bra bit på vägen och är långt ifrån liten och svag och patetisk längre. Tiken drar ett lite djupare andetag och andas sedan lugnt ut innan hon svarar.
"När jag var väldigt liten så blev jag övergiven av min mor. Jag fick senare veta att hon dog. Hon skulle aldrig komma tillbaka. Mitt mål då var att bli stor och stark och bevisa att jag kunde klara mig trots de som sa att jag inte skulle överleva ensam. Så jag lämnade den lilla trygghet jag hade kvar och trotsade väder och faror som ville ta mitt liv". Hon minns inte om hon någonsin berättat den här historien högt för någon tidigare.
"Aisu gav mig en plats i Draugai och Tezuka har varit min tränare och mentor och vän. Jag vet inte var jag kommer ifrån men jag visste alltid var jag befann mig. Vart jag var på väg. Draugai är min trygghet men jag vet inte hur det kommer kännas när Tez inte längre är här. Jag vet att du är den rätta ledaren och jag respekterar dig som ledare. Men jag vet inte längre om Draugai är rätt väg för mig". Nagini tystnar. Hon har aldrig vetat var hon kom ifrån men det var aldrig något problem. Även om hon alltid undrat. Vem var hennes far? Är hon kom honom? Hur mycket av henne kommer från mor? Vem var mor egentligen? Det är så många frågor som hon aldrig kommer få svar på. Därför har hon regnat sig åt nuet. Och blockat framåt. För det förflutna är bara mörker.

Det mörka rör sig inom henne. Virvlar och muttrar och rör sig rastlöst. Skulle de kunna se Iwaku som alpha? Skulle de kunna ha ett bra liv med honom som ledare. Skulle Draugai fortfarande vara allt det som det var första gången hon kom hit. Nog finns det anledning att stanna kvar. Men är det tillräckligt?

Iwaku lyssnade på den ungas historia. Han kunde känna igen sig i mycket men samtidigt inte alls. Han hade valt att lämna sin familj i ytterst tidig ålder av den annorlunda anledning att han blivit förblindad. Många skulle blivit rädda och det blev han också, men han vände rädslan till ett stort mörker och han kunde inte längre höra på sina nära utan att kunna se dem. Han kunde inte känna deras blickar utan att se dem, när de kollade på honom med medlidande, det hade varit alldeles för plågsamt. Så han hade lämnat dem, valt att klara sig själv. Det var många gånger han nästan hade varit på håret att stryka med, men han hade fightat sig uppåt igen. Han hade varit med om mycket och han lärde sig varje dag av sina misstag. 
- Nagini, hur du än väljer att göra när dagen för ett val kommer ska du veta att du alltid är välkommen tillbaka. 
Han började lugnt och med stort allvar i sin röst. Varför bedöma det som förräderi? Det var okej om hon ville vandra, se världen och lära sig. Hon skulle alltid ha en plats i Draugai, det var en flock och ett hem, en familj och familj vänder inte ryggen åt varandra. 
- Något jag lärt mig är att blod är tjockare än vatten och om en flock kan komma i närheten av det har man en flock som aldrig sviker varandra. Tillsammans blir vi starkare. 
Han såg ner på den mörka, höll öronen i rörelse så han kunde se henne när hon rörde på sig. Det låg ett visst mörker över hans ärrade ansikte, måntattueringen under hans vitbleka öga lös svagt, fick honom att se spöklik ut. På något sätt hade åren som format honom fått honom att se nästan äldre ut än vad han faktiskt var, samtidigt som han fortfarande såg fruktansvärt kraftfull ut med sin enorma kroppshydda och stora starka tassar med klor därtill. Det fanns egentligen inget inbjudande eller vackert med Iwaku, att vargar inte flydde av den hemska åsynen av honom var ett mysterium egentligen. 
- Du har möjlighet att utvecklas vilken väg du än väljer, gå den väg som känns bäst för dig. Du kommer alltid ha din familj här.
Han menade det han sa, även om hon kanske hade en riktig familj där ute, med blodsband och hela köret skulle hon veta att hon alltid kunde lita på vargarna från Draugai. Det försvann aldrig, en gång en del av dem och då är man det för alltid. Även om man väljer att inte vara delaktig. En fristad för kämpar, att komma och gå som de vill. Så länge de respekterar flockens hemligheter och ställning.

De lyssnar på hans ord. Orden Iwaku uttalar sjunker djupt in. De betyder mer än han kanske anar. Att hon är fri att göra sitt val. Men att hon alltid kommer ha friheten att komma tillbaks. Ett leende leker på tiken svarta läppar när den väldiga hanen tystnar.
"Tack, Iwaku. Dina ord betyder mer än du anar". Hon tar några steg närmare honom. Hon kände aldrig någon oro inför den dagen Iwaku skulle återta rollen som alpha. Det kändes bara naturligt eftersom hon fått veta att det var så.
"Min största oro har hela tiden varit att inte längre ha en plats i Draugai. Det är här jag har vuxit upp. Det skulle kännas konstigt att inte längre kunna se flocken som hem och medlemmarna som familj". Iwakus ord har skapat lugn i tiken svarta kropp. Här skapat lugn hos det mörka inom henne. De känner sig lugna över vetskapen att så länge de är flocken trogen så kan de komma tillbaka. Vilken val de än gör när den dagen kommer. Det mörka spinner belåtet inom henne. Hon önskar att hon kunde tacka Iwaku för hans ord. På något sätt. För just nu är de orden be bästa hon någonsin hört i hela sitt liv.

Iwaku nickade och log svagt tillbaka till tiken, nöjd över det lugn som verkade ha lagt sig över henne. Han kände en viss stolthet inom sig när han tänkte tillbaka på vad han en gång varit och vad han höll på att bli. Han visste att Dolor inte längre vände på sig i graven av missnöje utan kunde vila i frid. Dolor hade varit den förebild och fader han växt upp med, då Malvado inte direkt varit ett prakt exemplar eller ens närvarande. 
- Jag har valt många vägar i mitt liv och detta är förhoppningsvis min sista. Att värna om de runt omkring sig. 
Sa han med djup röst. Han gick inte runt och spred kärlek, men han ville visa för flocken att han gav dem trygghet och en plats att känna sig hemma på. Han hade verktygen för att träna utomordentligt skickliga krigare, förmågan att se svagheter och göra dem till styrkor. Han kunde ta beslut som gynnade dem och inte bara honom och han hade uppnått sådan självinsikt att han visste att allt inte längre handlade om han själv. Vad de än ville göra med livet så hade de en trygg plats här. 
- Det finns mycket att lära i världen, du borde ge dig ut. Misslyckas, kämpa dig upp och misslyckas igen, det är så man lär sig livets hårda skola. Och kom tillbaka om du inte hittar en ny plats där ute. 
Hans ord uppmuntrade henne till och med att ge sig av. Han visste hur det var att vara ung. Äventyrslysten och hungrig på spänning. Han själv hade aldrig funnit sin plats i Qu och han hade nog aldrig gjort det heller. Han hade hittat sin plats här och det ville han visa, för alla.

Hon ler ett lugnt leende. Det de lärt sig i Draugai är något de aldrig kunnat drömma om att lära sig någon annanstans. Även om det hittills inte varit under Iwakus ledning så kan de se en bild av hur flocken skulle kunna bli med honom i spetsen. Att värna om de runt omkring sig gör även att man själv kan växa. För tillsammans är man starkare.
Att han sedan uppmuntrar henne att ge sig av får det att klia än mer i kroppen på henne. Hon vill ge sig ut. Se världen inte längre från en valp ögon. Hon vill resa sig igen när hon gäller och hon vill lära sig genom att går och göra och misslyckas.
"Det är det vägen jag vill gå. Se vad som finns där ute. Se vart min styrka kan ta mig. Och om jag kan så kommer jag tillbaka". Om hon kan. Hon lovar inte. Även om hon alltid kommer se Draugai som sitt hem, sin familj, så är hon inte den som lovar något om det tillslut bara blir tomma ord. Hennes mor lovade att komma tillbaka. Nagini lovade att stanna vid lyan. Säker och ting förändras med tiden. Man måste göra vad man kan för att bli starkare och gör att överleva. Men när det där äventyret är slut och hon inte har hittat en annan väg så tänker hon komma tillbaka. Så mycket kan hon säga i alla fall.

Iwaku nickade och lyssnade. Det var en spirituell ung dam. Hon hade mycket inom sig och hon behövde ge sig ut i världen för att finna sin styrka och sina verktyg. Han behövde inte veta mer egentligen, men nog hoppades han att hennes val skulle leda henne tillbaka till Draugai en dag, speciellt när han visste hur grym och hård världen var där ute, även mot de mörkaste av själar. 
- Du kan få allt du vill, så länge du är redo att kämpa för det.
Sa han, utan några som helst tvivel i sin röst. Ett svagt leende prydde hans mörka läppar, men det var tydligt nog för att även de ovana ögat skulle kunna se det. Han var lycklig att någon talat med dessa ord till honom för så många år sedan. Dolor hade sett något i honom som han själv inte kunnat se för ens nu, det var fantastiskt att kunna leva upp till förebildens förväntningar och en lättnad hade lagt sig över hela hans väsen. Han önskade att han kunde ge samma vägledning till alla i hans närhet. Att bli en förebild själv. Någon att se upp till och förlita sig på.

Du kan få allt du vill. Så länge du är redo att kämpa för det.
De orden gräver sig lika djupt som de föregående orden som Iwaku yttrat. Alla ord som den stora hanen sagt henne har hon tagit till sig och de betyder långt mer än han nog kan ana. Ingen har talat till Nagini på detta sätt tidigare. Inte mor. Inte Chi, inte Aisu, inte Tezuka. Utan en varg hon bara mött ytligt några gånger men hon respekterar honom likväl. Och hennes bild av honon ät vuxit än mer nu. Nagini har sedan hon var liten och övergavs försökt hitta förebilder i de vuxna vargarna omkring henne. Både medvetet och omedvetet. Hungrigt har hon alltid sökt efter vargar att se upp till och lära sig av. Även om det mörka i henne gärna skulle vilja att de var för sig själva.
"Tack". Säger hon igen. Sedan sliter hon avståndet emellan dem och tungan smiter ut mellan läpparna och stryker Iwaku mjukt över kinden. Det är en enkel gest men full av vördnad och respekt. Hon visste inte hur hon skulle uttrycka sin tacksamhet på något annat sätt.
"Vi ses". Lägger hon till innan hon med kvicka ljudlöst steg lämnar platsen.

[Vill du tillägga något och avsluta?]