Skogen var så stillsam denna natt som den bara kunde vara, idyllisk på så många sätt att det inte var många som kunde förneka det med ett gott samvete. De Uråldriga stammarna reste sig högt mot skyn, kapslade in skogen under dem, med de vagt lysande blommorna med sitt rogivande sken, och eldrflugona som dansade emellan dem. Nattens ljud förstärkte scenen av perfekt frid. 
 Trots allt detta låg den blågråa hanen med en sådan enorm smärta i bröstet. Den lilla hålan i marken, under en rot och täckt av månblommor, hade ett mjukt ljus, dels av blommorna och dels för hans egna lysande tecken. Smärtan dunkade med varje slag av hjärtat, och tårarna brände bakom ögonlocken. Han kände sig nästan tom, så tom. Vad hade dem emot honom? Vad hade världen emot honom? Hade han räddat hennes liv, tagit en annan vargs liv, för detta? Han kippade efter luft, försökte krampaktigt få ner syre i lungorna. Klumpen i bröstet gjorde det nästintill omöjligt. Det var som om ett hål slitits upp i hans bröstkorg och att de sedan tagit ut hans hjärta. 
 Han hade funnit henne död tidigare samma dag, hennes lik kastat åt sidan som om hon inte hade något värde. Han hade förstått att något var fel när hon inte kommit tillbaka till valparna, han hade bett sin mor titta till dem för att leta reda på henne.
 De blågrå ögonlocken särades för att låta den lila blicken vila på de små liven han låg virad om. Hans små valpar. Deras valpar. Deras födelse hade givit honom en sådan lycka han aldrig vågat låta sig känna. Stolhet han aldrig skulle kunna sätta ord på, att allt kunde förändras så fort borde han egentligen vetat. Med föräldrarna, bilderna fortfarande klara i hans huvud, efter all den tiden så hade han egentligen aldrig glömt. Asami, han mindes henne än, mindes att han refererat till henne som en ängel. Hon hade räddat honom då, men sedan lämnat honom. Ett bevis på att han inte var värd det. Ajani. Bara tänken på hennes namn skar i honom, i hela hans väsen. Han kved lågt, kurade sig närmre de små liven. Osäker på vad han ens skulle göra nu. Hur de skulle klara sig. Han var inte gammal nog, för ung. Med Ajani hade han känt att han skulle kunna klara allt, flytta på berg och sjöar, men nu, utan henne? Han kände sig svagare än någonsin.
 En doft infiltrerade hans tankar, pockade på hans uppmärksamhet. Han kände igen den, men kunde inte placera den. Som om den kom ifrån en sedan länge svunnen tid. Tankarna rasade i huvudet, och plötsligt, som en blix ifrån klar himmel, slog det honom. Bilden av den mörka hanen pusslades ihop med bilden. Hanen var för honom en främling, känd enbart som hans föräldrars mördare, nu påväg emot honom, och det sista han hade kvar av tiken han älskade.
 Raggen reste sig över ryggen och han lirkade sig försiktigt loss ifrån valparna. Hade han kommit hit för att ta det sista han hade ifrån honom? Skulle han inte få ha något kvar i livet? Var han inte värd det vid det här laget? Den mörka, nästan blåaktiga, nosen drogs över de små, försäkrade att de alla fanns där, och att de sov säkert, innan han tog sig ut ur lyan.
 Raggen stod rest på huvudet och ett morrande började urata sig i bröstet. Det var ilska blandat mer rädsla och panik. Han skulle inte få ta dem ifrån honom. Huvudet sänkt där han stod och väntade på att den stora mörka hanen skulle dyka upp bland månblommorna.

Iwaku vandrade genom skogen med mjuka långa kliv, på avstånd kunde det se väldigt mystiskt ut och på något sätt alldeles för smidigt ut för att matcha den enorma kroppshyddan. Tankar strövade genom hans sinne och han vandrade ouppmärksamt framåt. Han hade annat att fundera över när en bekant doft slog emot honom. Tankarna vandrade ganska så snabbt till Ethie, men såklart var det inte hennes doft han kände utan den påminde bara om hennes doft. Vilket sammanträffande? Iwaku mindes dagen då han mötte valparna sina och deras valpar. Egentligen smutts i denna värld, men han klandrade inte valparna för föräldrarnas misstag. Därför tog han Ethie under sina vingar och det var också därför han nu styrde stegen i riktning mot doften. Om det fanns något han kunde göra för att gottgöra sina många misstag i livet kunde han börja här. Barnbarn. Det var fortfarande en konstig tanke, men Mikayo och Mithrile hade fått valpar väldigt tidigt i livet men ändå kunde Iwaku inte känna ett litet uns av att han började faktiskt bli gammal. Han hade dessutom levt ensam väldigt länge, ända sedan Fatima förlorade sitt liv. Han var där emot glad över att hans liv var mindre drama relaterat och han kände äntligen att han började få koll på alla delar i livet, inte bara sina egna. Han stannade upp då ett tydligt ljud slog emot honom, en morrning. Ack och ve, de unga barnbarnet kände trotts allt igen honom. Imponerande med tanke på hur unga de varit när Iwaku såg dem sist. Kunde denne ens veta att Iwaku var hans morfar och farfar? Troligtvis inte. Han valde att rikta sina steg emot främlingen egentligen och hade egentligen inga förväntningar på mötet överhuvudtaget.

Morrningen nästan ekade i hans eget huvud medan hjärtat slog hårt i bröstet på honom, skräck, adrenalin, ilska. Den lila blicken sökte mellan de kotiga stammarna, och fastnade snart på den mörka, mycket större hannen. Tänderna blottades, lyan låg bakom honom, och valparna däri. Hans framben var särade, huvudet lätt sänkt i en beskyddande ställning.
 Av någon anledningen verkade mördaren inte hotfull, han såg ganska avslappnad ut. Förvirringen slingrade sig i hans bröst. Beblandade sig med de andra känslorna. Var han lugn för att han verkligen inte ville något ont, eller för att han var säker på att Ethan inte var ett hot?
"Hur vågar du komma hit?" Orden morrades hotfullt fram, blicken sint fäst på hanen, beredd. Han skulle dö innan främlingen kom i närheten av hans valpar, hans små liv, hans allt. 
"Du får dem inte" fortsatte den första morrningen, inte så länge han levde. Han borde egentligen veta att det inte var troligt att hanen ens visste om valparna. Men det sinne som redan varit trasigt innan var nu i skrävor. Inget var logiskt och alla var ute efter honom, efter att han skulle må så dåligt som möjligt, och det fanns ignet någon annan kunde säga för att motbevisa det för honom. Annars hade de inte tagit Henne ifrån honom.

Iwaku stannade när han kommit tillräckligt nära för att se och höra varenda rörelse som hanen utförde. Han kunde se att denne hade växt upp till en ganska skärrad individ. Kanske levde det kvar från Fatimas gener. Hon hade inte alltid varit den starkaste psykiskt sätt. Han klandrade inte valpen, det var tydligt att något hade hänt. Han var på vakt, ilsken, förvirrad verkade det mest som. Iwa var tyst ända tills den andre talat klart och så även en stund till efter det. Han visste inte riktigt om han skulle befria honom från smärtan nu på direkten eller faktiskt göra något åt saken. Han kunde höra de små liven sovandes i lyan bakom hanen och det gjorde beslutet enklare. 
- I'm impressed that you actually remember me son. 
Sa han och lät ett svagt leende träda fram på hans mörka läppar. Den mörkt turkosa tungan syntes knappt i gapet när han talade. Fick oftast de flesta att titta med avsky och rädsla på honom. Som så många andra detaljer i hans utseende. 
- So what happend? You know I'm not here to take your kids. 
Sa han och steg fram ett steg till för att sedan sätta sig ner. Han visste inte riktigt på vilket annat sätt han kunde bevisa för hanen att han inte var här för att utrota dem alla. Även om det hade varit den lättaste utvägen. Varför hade han bestämt sig för att göra allt så mycket svårare för sig själv? Det var nästan så att han suckade åt sina egna beslut, men det var nog bäst såhär.

Den högreste hanen talade, språket var för honom inte direkt främmande, men det var heller inte ett språk Ethan var van med att använda, och faktum var att Ethan nästan aldrig behövt använda språket. Med det i tanken så förstod han fortfarande meningarna den äldre talade.
 Ethan hade aldrig kunnat glömma hanen, hur skulle han? Dagen var förevigt inbränd i hans minne, den röda stenen fläckad av blod, skriken, gråten. Det var en scen som jagat hans drömmar, till och med när hans vakna sinne förträngt händelsen. Här stod, för honom, en fullständig främling och sade honom att han var förvånad över att han mindes atthan kallblodigt mördat hans föräldrar. Kallade honom 'son'. 
 Vad som hänt? Han sinne fastnade vid frågan, så han till en början missade den resterande meningen. Menade den mörke vad som hänt sedan sist, när han lämnat dem till sina öden, föräldralösa, eller menade han på de ärr som ny klädde ynglingens ansikte, bog och ben? Kanske menade han de små valparna som sov, glatt ovetande att de inte längre hade en mor, att deras fader nu stod med den varg som tagit hans egna föräldrar ifrån honom?
 "Give me one reason to trust you" vad hade den större gjort för att Ethan skulle kunna lita på att denne inte ville åt hans valpar? Denne satt dock nu ner, det kunde vara ett bevis på att man inte ville något illa, men kanske var det rentutav ett trick. Ethan rörde inte en muskel, stod kvar i samma beskyddande ställning, beredd. 
 På utsidan såg han så säker ut, men på insidan skrek förvirringen i kontrast med skräcken, ilskan dansade med paniken. Han önskade att han kunde få någon sorts frid i livet, att han någon gång bara kunde få leva utan att någon tog allt viktigt ifrån honom. Han önskade han kunde ge sina valpar ett bättre liv än det han levt.

[Ursäktar eventuella stavfel och etc, skrivet ifrån mobilen]

- I don't have any.
Sa han kallt och med allvarlig stämma. Han var helt enkelt bara ärlig. Han kunde inte ge hanen några anledningar. Det ända han kunde ge honom var sanningen. Han hade nog inte heller litat på sina föräldrars mördare, så han klandrade inte hanen för att inte tro på hans ord. 
- What's your name? 
Sa han sedan, smått nyfiken på sitt barnbarn, som för övrigt växt upp ordentligt och var absolut inte längre någon liten valp. Det kändes konstigt, åren gick så fort. Främlingen framför honom var troligtvis i samma ålder som han själv var när han fick sina valpar. Han rös en aning, vad gammal han hade blivit. Usch, må han inte vara gammal på så vis, men för honom kändes det som att åren hade gått alldeles för fort. 
- You know you need a safe place to raise them aight? 
Hans ord var övertygande på något sätt, som att han var den med alla lösningar och svaren på alla frågor. Det var sällan han ens engagerade sig så här mycket i en konversation, men på något sätt fann han det roande att vara så drivande. 
- I knew your parents very well son. Do you want to hear ther story?

Han hade inga anlednigar, inget svar, inget som kunde övertyga Ethan att lita på honom, och det verkade som om han heller inte tänkte försöka. Osäkerhet fläckade hans sinne, betydde det att Ethan egentligen kunde lita på honom, eller betydde det att han inte skulle lita på honom. Inget verkade förståeligt eller logiskt i det trasiga sinnet, och han visste inte vad han skulle tro eller tänka. Det enda som var säkert, logiskt och rätt i hans värld låg bakom honom, hans döttrar. Han behövde skydda dem även om han så måste betala med sitt liv. Även om han inte ville lämna dem utan föräldar så som hans blivigt tagna ifrån honom, och här stod han och talade med deras mördare, som frågade efter hans namn.
 En barnslig lust till att inte svara blossade i bröstet, men han tvingade undan den, inget skulle ändras om mördaren hade hans namn.
"Ethanimero, and yours?" Han hade slappnat av något, omdevetet, även om han stod kvar i samma beskyddande ställning. Fortfarande beredd.
 Den andre kommenterade att Ethan behövde en säker plats att fostra valparna, och även om Ötamon, och hans mor med de helande krafterna, var säkra så kände han inte säkerheten längre, med Ajani inte bara attackerad en gång utan även mördad sen. Sanningen var nog också att han inte kunde stanna. Det hade varit deras skog. 
 Ethan nickade bara kort till svar, nästintill omedvetet, bekräftande, fast i sina tankar.
Dock hann dem inte flyta iväg för långt då den andre nämnde hans föräldrar och han slets obarmhärtigt tillbaka till verkligheten. Han hade känt dem väl. Ethan studerade hanen igen, vem var han? Ilska blossade återigen i bröstet även om nyfikenheten även fanns där.
"Do tell" återigen ord morrade i en ilsken stämma, talade sitt tydliga språk om att det var ett känsligt ämne, något den store mörke antagligen redan visste.

- Ethan..
Det var konstigt, hur han för första gången kunde sätta ett namn på Ethie's broder. Hans barnbarn. Han kanske borde söka upp dem alla. Kanske inte. Två av dem hade tydligen snubblat över hans tassar redan, resterande kanske också skulle göra det? Ethanimero, ett vackert namn måste han erkänna. Hans avkommor hade tydligen haft väldigt bra smak. Synd att de hade haft styggelsen till att förälska sig i varandra. 
- My name is Iwaku, founder of Draugai.
Sa han med viss stolthet i sin röst. Han benämnde sig inte längre som ledare, eller general. Han var skapare av Draugai och det skulle ingen någonsin kunna ta ifrån honom. Ledarplatsen var åter hans, men det var inte det han var stolt över. 
- The story starts, with a young seawolf and a crossbreed, between dark and moonblood. 
Hans röst var kylig när han talade, det var uppenbart att Iwaku talade om någon annan än Ethan's föräldrar, det var uppenbart att han talade om sig själv och Fatima. För någon som visste historien. 
- As we all do sometime's in life, they fell in love. 
Iwaku himlade med ögonen, även fast det knappt syntes i den tomma blicken. Han var blind, men ibland märktes det knappt då han alltid tycktes kunna fokusera rakt in i den andres ögon. Där emot syntes det för att blicken han själv ägde var så kall och livlös att endast en blind kunde äga den. 
- Five small pups were born, and the father had obligations. He had broke the rules, starting a family outside the pack and now he needed to go back. Leave the family. 
Hela hans liv spelades upp för honom själv, det var konstigt att sätta ord på allt. Alla misstag han gjort startade någonstans här. En obehaglig självinsikt spred sig i hans sinne och han förblev tyst under sin paus, lite extra länge. Samlade orden han behövde för att få hanen att förstå.
- The mother was unstable and raised the pups alone. Meilyr, Morrow, Medeah, Mithrile and Mikayo. 
Här någonstans visste han att den unga hanen skulle reagera. Det var antagligen mycket att ta in och även om detta inte rättfärdigade hans handling så var det hans anledning. Kanske för att han ville straffa sig själv egentligen, så hans ilska hade tagits ut över dem? Han förväntade sig inte att Ethan någonsin skulle förlåta honom, det behövdes inte, men han kunde hjälpa dem på vägen. Kanske. Bara för att försöka gottgöra ett misstag. 
- So when I found them with you and your siblings... I should have punised them insted of you. I should have killed you and not them and for that I'm sorry. 
Hans ord var kanske de mest ärliga han någonsin talat till en varg. Han tänkte inte döda Ethan nu, det fanns ingen poäng i det. Men han menade det han sa, att han borde straffat Mithrile och Mikayo genom att ta deras valpar ifrån dem, men eftersom han valt annorlunda vid tidpunkten fick han gottgöra det han tagit miste på. 
- I don't think you ever will forgive me, but take the chance and raise your kids with family. In Draugai. Your sister will be there, and my nephews. And of course I Am your grandfather...

Den mörke sade hans namn, och Ethan visste inte hur han borde känna, men kunde inte hindra obehag att krypa lätt över ryggen. Ethan verkade vara en populär förkortning på den något långa namnet, och även det namn han föredrog att bli kallad, ända sedan sist han fått möta vargen framför honom. 
 Iwaku, namnet ringde lätt bak i huvudet av igenkänning, men han kunde inte placera namnet på någon individ, hans minne fortfarande inte helt återställt ifrån alla år i glömska. Grundare av Draugai, något han antog var en flock. Grundare, men inte ledare? Hanen skapade mer och mer förvirringar i hans sinne, och Ethan orkade snart inte hålla ilskan uppe medan hotet ifrån hanen krympte allt mer. Alla hans muskler kändes tunga, och sinnet trögt efter alla känslostormar. Han önskade bara att han kunde få någon ro, någon gång, men valparna kom först.
 Främlingen, Iwaku, bekant men ändå inte, påbörjade sin historia. Det hela lät mer bekant ju mer han berättade, och ungvargen såg på honom med lätt avsmalnade ögon.
 Iwaku hade lämnat sin familj för flocken, lämnat fem valpar åt en instabil moder. Namnen sades, ett efter ett. Låste upp dörrar till ungvargens minne som varit låsta. De sista två, hans föräldrars namn. Det var som om något brast i den unga hanen. Som om all tyngd som lagts på hans axlar sedan sina föräldrars död äntligen tog kål på något inom honom. Iwaku var hans föräldrars Far. Han hade redan vetat om deras relation, både den blodsliga och romantiska. De hade dött för deras kärlek till varandra. Ethan ville morra, han kände, för andra gången i sitt liv, en sådan vrede inom sig som födde ett begär att slita och riva. En känsla som dog ut lika fort som det uppstått. Drunknade i vågen av begravd, glömd sorg, blandad med ny, fräsch smärta ifrån sin älskades död. Även om öronen registrerade hanens ord hörde han dem knappt, lade ingen vikt vid dem. Han mindes det, allt. Resan, rädslan. Tomheten, önskan att dö. Men framför allt smärtan. Benen nästintill skakade under honom. De hade dött för att de älskade varandra. Han önskade så som Iwaku, att han dödat honom istället.
 Hanen talade igen, och den här gången lyfte han huvudet igen för att se på sin farfar, morfar. Ethan visste inte längre om han hatade den andre, så som han gjort nu i så många år. Han hade stått för allt mörker som funnits i Ethans liv, Ajani och hans mor Vitae för allt ljus. Valparna var allt ljus som Ethan hade kvar, och mörkret erbjöd honom en plats att nära det.
 Iwaku nämnde hasn syster, vem av dem? Tankarna fladdrade tillnästan glömda minnen av dem, nästan grumliga. Han hade glömt dem, och han hatade sig själv för det. Han hade lämnat dem. De hade brutit faderns sista önskan. Det högg till i Ethans bröst, men han grät inte. Beslutsamt höll han ner smärtan, tryckte den till en nästintill outhärdlig boll i bröstet.
 Iwaku konstaterade att han var den Ethan redan räknat ut, släpade tillbaka den unga till nuet och förslaget. Låta dem växa upp med familjen. Ethan visste inte hur han skulle känna över det. Hur det skulle kännas att möta sin syster igen, efter all den tiden. Vilken av dem det nu än var, sen hade Iwakus systerbarn också en plats i flocken. Ethan backade, all hotfullhet hade runnit av hans hållning likt vattnet av en gås, och inte ett ord hade flutit över läpparna sen Iwaku påbörjat sin historia.
 "Family" hans röst tonlös, blicken fastnade på den större mörka hanen.
 "Do you even know what that mean?" Han skrattade glädjelöst, tvekade starkt på att den här hanen hade minsta aning.
 "Nontheless it's the best option I've got, I no longer can live in this forest, She is everywhere" Orden stockade sig i halsen. Som om hans självaste kropp vägrade uttala dem. Han såg ner i marken, smärtan i börstet så påtaglig i sin koncentrerade form, men för stunden hanterbar, undantryckt. Valparna kom först. Han tvingade ut nästa mening.
 "and as far as I know her killer can still be out there" Gråten i halsen då han talade. Han saknade henne redan, gudarna skulle veta att han saknade henne. Hur i hela friden skulle han klara sig nu? När det enda valet han verkade ha var att följa mörkret för att rädda ljuset.

Iwaku var tyst en stund efter att hanen sagt sin första mening. Kanske var det så att denne hade helt rätt, att han inte hade vetat? Det ända han hade vetat var att han hade älskat Fatima mer än något annat, men han hade också känt stor lojalitet mot flocken och Fatima hade inte kunnat tänka sig att flytta närmre. Det hade blivit så fel från start, men var bra saker någonsin menat att vara för honom? Nja, troligtvis inte. 
- I'm getting there. I'm gonne make up for my misstakes. 
Sa han bara som svar. Hans familj var numer flocken och det var där allt hans ansvar låg och han hade gjort allt för att gottgöra dem. Han uppskattade de nya som de äldre medlemmarna och han såg med glädje på att fler ville ta del av flocken. Även Ethan. 
- So we should go.. It's a long journey..
Han tog ett djupt andetag och sträckte på sig. Det kändes underligt, men på något sätt också roligt att Ethan ändå var villig att följa med. Troligtvis bara på grund av valparna, men Iwaku var helt övertygad om att Ethan skulle finna sin plats i flocken och därmed även känna att han tillför något. Kanske skulle han må bättre av det. 
- Just remember, you don't have to respect me at first but you do have to obey orders. Understod? 
Iwaku reste sig upp när han talade och stirrade med sina döda ögon rakt på Ethan. Han menade allvar. I Draugai lydde man, så var det bara. Sen behövde hanen inte respektera honom ännu, inte för ens han själv förtjänat det. Det skulle komma i sinom tid. Han hade faktiskt inte mött en ända själ ännu som inte respekterat honom, om det så tagit ett möte eller väldigt många. 

[Du kan runda av sen ;* Iwaku ska bara möta Mika i Örtamon också så kan vi göra ett vandrings roll ihop?]