[DDDD8 Erat prat kommer att paja allt! xD]

Kaiwood, TBB's revir och stolthet.
En mörk men trevlig skog, inte alls som Döda skogen eller någon annan skog. Den var mörk
men hade liv och solens strålar kunde nå den grönskade marken. Men nu var de inte så grön
längre den hade börjat anta en gulbrun ton och trädens löv hade fallit av, men ändå kunde
man höra livet i skogen. Fågelkvitter och djur som sprang runt för att hinna samla in den sista
födan in för den kalla vita vintern. Även vargarna som befann sin igenom denna skog trivdes
här och var många av dom en trevlig varelse, men snälla såna var dom ej. Dom hade en kall
själ, hjärta och dom log när dom såg blodet flyta under deras tassar. En av dessa vargar var
Thzuki, en flerfärgad tik som man kunde se strövandes igenom skogen. Hennes ögon var
mjuka och avslappnade, även om hon såg sig om i reviret så kunde hon göra det avslappnat
och dagen hade varit bra för henne.
Mycket bra och hon hoppade på att kvällen skulle bli lika så.
Den brända bogen hade börjat läka ihop och det kliade så att den unga tiken fick stanna till
då och då för att klia tillbaka, vilket hade resulterat med sönderklösta skorpor och blod.
Man kunde tydligt se att hon inte var besvärad av smärta eller något sånt, det var bara det
fördömda kliandet. Med en gäsp satte hon sig lugnt ned på marken och la huvudet lite på sne.
Hon kunde känna av värmen ifrån en individ, en varg och ett leende spred sig på dom svarta
läpparna och hon reste sig upp. Han hade samma krafter som henne. Men vad denne
varg gjorde så nära reviret visste hon inte och nå längre än så här skulle den inte få ta
sig. En varning skulle den okände få, lyssade den inte så skulle hon inte tveka till att hugga
oavsett om det var en varg ifrån en annan flock inte ens om det var en ifrån dom fördömda Qu.

Lugnt reste hon sig upp och började med lätta sten röra sig emot denne okända varg för
att varna och vem vet, kanske skulle detta bli oerhört roligt eller kanske till och med trevligt.
Det var länge sedan hon hade samtalat med någon och dom hade kommit bra överens.
Men mans ska inte tro eller hoppas för mycket, det hade hon fått lära sig och höll fast vid det,
för det hade stämt i mycket. Dom tjocka korta öronen klippte till på vardera sida om den
kraftiga röda manen och hon kunde nu höra ljudet av tassar som nuddade mark.
Mörkret spred sig snabbt över himlavalvet, men det var inga problem för Thzuki, tack vare
sitt Inferoblod så såg hon lika på var natten som på dagen.

[Asså.. detta går skit... Förlåt!!! D''''':]

En mystisk skog. Kaiwood.
Ett par färgsprakande löv dalade långsamt ner från de höstfärgade trädkronorna och föll ljudlöst ner på täcket av redan fallna löv. En ekorre kuttrade glatt i ett träd men pep skräckslaget till då en vit varg uppenbarade sig mellan trädstammarna. Den lilla ekorren flydde snabbt in i sitt trygga hål och lyssnade spänt på vargens rörelse utanför.

Den vita vargen ägnade inte ekorren ens en blick. Istället såg han sig förundrat omkring. Den röda blicken flög snabbt och hungrigt över de tjocka trädstammarna, den mjuka marken och de tjocka trädkronorna. Han var imponerad över den vackra skogen, men samtidigt var alla hans sinnen på helspänn. Han kände sig inte trygg här och någonting sa honom att han höll på att beträda en vargflocks revir. Och det sista han ville nu var att förarga någon, eller några. Han stannade upp och lyssnade. Visst kändes det som om någon betraktade honom.

Misstänksamt såg han sig omkring och fick snabbt syn på en skepnad mellan träden. Det hade börjat skymma, så han kunde inte riktigt urskilja vargen i skuggan av träden. Lite nervös var han ändå där han stod och stirrade mot punkten i mörkret och inget vågade han säga. Men på något sätt visste han att de hade någonting gemensamt.

Med ett litet slugt leende så fortsatte hon framåt tills dom gröna ögonen kunde se en ljus
en helvit skepnad bortom träden och hon förmodade att det var den främmande vargen
som hon hade känt av och gör fortfarande. Utan att säga nå så trädde hon fram bland träden
så att den ljuse skulle kunna se henne ordentligt. När hon hon väl fick syn på hela vargen
så försvann leendet, det var en hanne och en mycket vacker sådan också. Vit som nyfallet
snö och röda ögon, likt hennes då dom ändrade färg. Hon var tyst en stund innan dom
svarta läpparna särade på sig för att tala.
"Ni befinner er kring TBB's revir och det är min plikt att stoppa er om ni försöker vandra längre
in. Men ora er ej, så länge ni inte försöker med nå så kommer ni att kunna lämna denna plats
med livet i behåll. Eller kanske inte." rösten var kall och hård, men tydligt talade den om att
hon inte ville hannen nå utan att bara varna honom för vad som kunde hända.

Dom mörka gröna ögonen granska den främmande hannen men sa inge mer utan svepte
till med svansen och satte sig ned. Hon kände inge hot av denne och även om han skulle
flyga på henne så befann hon sig inom reviret, nära hem ifall hon skulle överleva för att läka
ihop och sedan jaga rätt på kräket för att döda honom.
Men nej på något vis så kände hon ingen sån känsla av denna varg.
"Får man be om ert namn?" fortfarande var rösten hård och kall men ändå kunde man finna
en lite mer trevlig stämma i den. För att vara en av dom 'onda' och fruktade vargarna i
TBB så var Thzuki faktiskt en riktigt trevlig prick om hon var på de humöret, vilket inte
händer allt för ofta, eller så kommer någon och förstör den goda stämningen.
Dom gröna ögonen var en aningen smala och hon la huvudet lite på sne i väntan på svar.

En brunvit vacker hona blev synlig mellan träden, Wrath studerade henne nyfiket. De gröna ögonen såg kallt tillbaka på honom men hon visade inga tecken på hotfullhet. När hon började tala slog Wrath ner blicken. Så det var som han hade misstänkt, han var i närheten av ett flockrevir. TBB. Han hade aldrig hört talas om dom, men det var kanske inte så konstigt, han hade ju nyss vandrat in till Numoori.

Det hade varit en lång och farlig resa, men han hade klarat den. Han hade klarat benkustens förrädiska stig, han hade haft tidvattnet på in sida. Han hade klarat sig helskinnad från öknen där en ondskefull tystnad vilade, han hade inte stött på en enda levande varelse, men han var säker på att någon hade följt varje litet steg han tog. Han hade tagit vägen över en ravin, den hade tärt på hans energi men han hade lyckats ta sig förbi även den. Då hade hans tassar lett honom till en stor slätt, där vimlade det av liv och bytesdjuren nästan flockades omkring honom, men han hade inte jagat. Han ville inte inkräkta på någons jaktmarker. Han ville inte skapa sig problem det första han gjorde på det här nya stället. Nu hade han kommit till Kaiwood, den hemlighetsfulla och mystiska skogen. Han hade gillat den, från första början.

Hans blick riktades åter till honan. Hon hade talat klart. Han gav henne en svag bugning för att få henne att förstå att han respekterade revirgränserna. Hon satte sig ner, någonting som bevisade att hon inte var rädd för den vita hanen, men han följde inte hennes exempel. Än hade hon inte övertygat Wrath om att hon var vänligt sinnad.

"Det är inte min avsikt att inkräkta på någons revir. Jag ska inte gå längre in i skogen." Svarade han med en artig stämma.

Då hon frågade om hans namn blev han för en sekund misstänksam. Varför ville hon veta det? Men han insåg att han bara var paranoid. Det kunde inte skada att presentera sig. Kanske kunde de två vargarna till och med komma bra överens om de fick veta lite mer om varandra.

"Mitt namn är Wrath och jag har kommit till Numoori för att hitta en plats att slå mig ner på." Han harklade sig och fortsatte, om än med en lite försiktigare stämma. "Och vad är ditt namn, varginna?"

Han bestämde sig för att det var bäst att tala sanning. Men han berättade ingenting om varför han hade kommit till landet, eller snarare flytt.

Hans ord fick henne att le lite lätt och lägga huvudet på sne.
Dom gröna ögonen glödde svagt, knappt synbart som när dom var röda och dansade ikapp
med eldens vilda och levande lågor. Hon lyssnade tills hannen hade talat till punkt,
hannen vit som snö men kallade sig Wrath. Ett underligt men synnerligen unikt namn.
"Så länge ni inte träder över markerna så får ni ströva här. Det finns vargar mer med ondska
i sitt hjärta." man kunde se att hon menade det, men om hon var
en av dom var svårt att säga. Teater var något hon kunde och hade lurat många in i svårigheter
på grund av de, men så länge hon gillade det så gnällde hon inte utan såg glatt på.
Men av någon anledning ville hon inte se denna vita Wrat i de.
"Wrath, det har jag aldrig hör tidigare. Mitt namn är Thzuki, dotter av Garro och ..." hon
tystnade och klippte till med öronen. Innan för Numooris gränser hade ingen hört om hennes
morder, men utanför där hon kom ifrån. Där hade hennes namn sträckt sig långt, särskilt hos
Inferovargarna. Lika älskad som hatad och det störde Thzu en aning.
".. stolt medlem i TBB." han var ny här. Ja fick hon säga det själv så syntes nog de men att
vara otrevlig nu var onödigt och bortkastad tid. I stället sänkte hon huvudet en aning i en
bugning och såg sedan upp emot honom med stora mörka ögon.
"Välkommen till Numoori Warth, hoppas att ni finner de ni söker. Men jag måste varna er,
detta land är lika farligt som vackert." rösten var fortfarande lugn, kall och hård. Men på
något vis kunde man ändå höra en gnutta vänlighet i den.

[Fail XD]

Den vita hanen nickade långsamt då honan talade om revrigränsen, som en bekräftelse på att han hade lyssnat på hennes ord. Men han bestämde sig för att inte kommentera. Hon presenterade sig som Thzuki. Han upprepade det tyst och försökte lägga det på minnet. Thzuki från TBB.

Wrath tog emot hennes välkomnande med ett svagt leende. Då hon bugade kunde han inte dölja sin förvåning. Det var sällan, ja, faktiskt aldrig som någon visade den respekten och undergivna gesten. Det hade alltid varit han som fick buga åt andra. Han kände sig hedrad och för att understryka att han fortfarande såg honan som en överordnad bugade han till svar.

"Berätta mer om TBB." Sa han sedan med en ödmjuk stämma. Han var nyfiken på det här landet och hungrade efter er information om flockarna, reviren, områdena och vargarna.

'Berätta mer om TBB'. Orden nåde hennes öron och hon såg upp emot honom utan att röra en
min. Så han ville veta mer om TBB, en av Numooris mest fruktade flockar.(ledsen men Devils
är inte så läskigta eller elaka som TBB ^^'') Ville den vite ha svar så skulle han självklart få det
och Thzuki skulle tala om dom med ett brett leende på läpparna.
"TBB säger ni. Vad ska man säga, vi är dom som går våran egen väg. Lyssnar på våran ledare
och följer denne in till döden. Vi är en familj av mörka själar. Men många misstar oss, ser oss
bara som onda och illaluktande lik." rösten blev mörk, hes och man kunde se hur dom mörka
gröna ögonen sakta blev röda. Att döma andra för utseende och flock var fel, så fel.
Även om hon inte gillade flocken Qu så skulle hon inte hoppa på denne, slita den i stycken för
att den tillhörde en fiende flock. Även om det sades att det var så man skulle göra så ser hon
ingen nytta eller idé i det. Skulle hon tala om detta för någon annan i flocken så visste hon inte
riktigt vad som skulle hända, så omtyckt skulle hon väl inte vara längre. Men att tala med någon
av dom andra om detta skulle hon aldrig finna sig i, inte ännu i alla fall.
"Men jag kan hålla med om det, ni är en flock mörka själar. Men det betyder inte att vi har
känslor, tankar och hopp som dom andra." hon hade lugnat ned sig och åter igen var rösten
normal och dom röda ögonen hade återgått till sin mörka gröna färg. Även dom hårda, kalla
dragen i ansiktet hade mjuknat igen och man kunde nästan inte tro att den rödvitbruna
tiken tillhörde någon av dom ondaste flockarna i landet.

Då honan berättade om sin flock lyssnade Wrath intresserat. En ond flock, men som ändå såg medlemmarna som sin familj. En ond familj. Wrath hade aldrig riktigt förstått meningen med att dela in individer och flockar i goda och onda. Han hade aldrig sett sig om god. Men inte heller ond. Han hade svårt att se skillnaden på de båda termerna. För visst hade han mött "goda" vargar som ändå visade sig ha en grym och brutal sida och tvärtom, han hade mött många så kallade onda, som faktiskt inte alls verkade onda vid första anblicken, som rentav var trevliga.

Honans ögon blev sakta röda då hon fortsatte berätta. Hennes röst blev ond och hon darrade av ilska. Men så lugnade hon ner sig och rösten blev plötsligt normal igen. När hon tystnat log Wrath svagt.

"TBB låter faktiskt inte så illa." Svarade han sanningsenligt. "Även om det inte verkar vara en flock i min smak så gillar jag er policy."

[GAAHhh... fail och it xD ]

Hon log lite snett emot hannen och ville skratta åt de han sa men gjorde inte de.
Inte i hanns smak, ja så kunde det mycket väl vara och försöka få honom att gå med skulle hon inte.
Gillade han det inte så var det så de va och tvinga honom ides hon inte. Eller flyga på den vite var
lika onödigt, i stället satt hon kvar där hon satt och la huvudet lite på sne.
"Vad är er smak då om man får fråga?" utan några kalla, hånande eller bitska stämmor rätade Thzu
på sig en aning. Det var längesedan hon hade haft ett normalt samtal med någon utan att kasta
fula och huggande ord emot varandra. Ja hon hade faktiskt saknat denna känsla och tänkte ta
vara på den dom få chanserna den kom.

[Jag skäms över de lilla! D: Men kom inte på nå bättre ^^''']

Det var förutsägbart att hon skulle fråga just den frågan. Men Wrath visste inte riktigt vad han skulle svara henne. För han visste knappt själv vilken flock som skulle passa hans smak. Han brydde sig inte om om flocken var god eller ond, men det han visste var att när han hittade rätt flock så skulle det kännas rätt. Han hade svårt att förmedla sina flocktankar i ord. Han visste inte hur han skulle formulera orden för att Thzuki skulle förstå honom. Med en suck såg han på henne.

"Jag vet inte, men när jag hittar den så vet jag att det är rätt, för det kommer kännas i hjärtat." Svarade han tillslut. Han var inte nöjd med svaret, men det var det bästa han kunde åstadkomma.

Den vita hanen tänkte tillbaka på sin gamla flock, sin familj. Han hade trivts där. Han udrade, som han så många gånger förut hade gjort, vad som hade hänt om olyckan aldrig hade inträffat, om hans familj levde nu. Han undrade om han fortfarande hade varit tillsammans med dom. Sorgset sköt han dessa tankar åt sidan. De var bortglömda, de var hans förflutna. Han levde i nuet.

"Trivs du i TBB?" Sa han sedan med en försiktig ton. Hon kanske skulle tycka det var en konstig fråga. Alla trivdes väl i sin flock, gjorde dom inte? Men Wrath visste att alla faktiskt inte gjrde det.

Dom gröna ögonen glimmade och Thzuki fuktade den svarta nosen och lyssnade skarpt på vad hannen
talade om och hålla med honom gjorde hon till fullo. Men att säga det kunde hon inte, inte här och
nu. Det skulle kunna ge dåligt inflyn i flocken om någon inom TBB's gränser fick höra de.
Även om hon inte skulle bry sig om någon hotade henne med det så var Thzu en ärlig varginna, en
stolt TBB'are och Infero. Även om hon hade Bergsvarg flytande inom sig så var det en så liten del
att hon lite la märke till det. De enda det gjorde var att hjälpa henne med elden, antända saker snabbare
än en annan varg med eldkrafter. Ja luften var till stor hjälp när det gällde eldens krafter i stora och
små saker. Kanske var det därför hon hade haft det lättast av dom alla i hennes kull, blivit godkänd
men icke som en infero. Men godkänd på grund av sina färdigheter och snabba framsteg.
Men det var ett förflutet och hon ville inte längre leva kvar i de utan skakade de åt sidan och klippte
till med dom korta öronen och särade på dom svarta tunna läpparna för att tala.
"TBB. Det är som en familj för mig. Något man ska ta väl hand om oavsett om man inte älskar allt med det." ett litet leende kunde skymtas men försvann lika fort igen.
"Men det är som ni säger Wrath. Det ska kännas i hjärtat och det gjorde de när mina tassar nådde
denna skog och medlemmar. Som sagt, vi har lite mer mörka fläckar i våran själ än andra. Men det
betyder inte att man borde döma oss för ett flocknamn." fortfarande var rösten lugn men man
kunde höra en gnutta irritation i rösten då hon talade om hur andra såg på dom.

Wrath nickade långsamt då honan talade. Hennes ord fick honom att känna ett sting av saknad i hjärtat. Han saknade sin flock, sin familj. Men det gladde honom att honan hade en familj som tyckte om henne.

"Ta väl hand om din familj, Thzuki." Svarade han med ett leende som inte avslöjade den tunga sorgen han bar på. Han hade lärt sig dölja den för länge sedan.

Det blev tyst mellan dem igen. Den vita hanen såg ner i marken. Visste inte vad han skulle säga. Men han ville inte ge sig av, han trivdes i hennes sällskap. Trots allt så kände han en gemenskap med henne, de var ju infernovargar båda två.

Så han stannade kvar. Tyst.

Hon la huvudet lite lätt på sne och klippte till med dom korta öronen.
"Det ska jag." orden var lugna och nu hade dom blivit mjuka och hon rätade
på sig lite grann. Han verkade bekymrad men vad visste Thzu inte riktigt över
och ville inte heller lägga sig i, brydde hon sig ens. Nej det gjorde hon inte,
inte ännu i alla fall. Men ändå fick något inom henne att ändå kunde hon inte
släppa en viss tanke eller liknande. Han hade samma krafter som henne, kanske
visste han om vem hennes mor var eller deras flock. Om den nu fanns kvar
det visste hon inte och ville inte heller ta reda på, det fanns inge intresse i
det och därför inget att oroa sig för.

Tystnaden låg över dom en kort stund, vilket kändes som en evighet för den
ärrade honan och den tjocka svansen svepte till innan hon harklade sig en
aning för att bryta tystnaden.
"Får man fråga var ni kommer ifrån?" dom mörka ögonen glimmade vagt
samtidigt som vinden svepte över dom båda, dansade med dom brandgula
löven iväg in i skogen tillsammans med dom två vargarnas dofter.

Det blev tyst emellan de två vargarna. Wrath såg ner i marken. Studerade detaljerna i en liten döende kvist. Han ville gå därifrån, men samtidigt inte. Just som han hade tänkt ursäkta sig och lämna platsen så tog honan till orda.

Frågan, som han hade väntat på ställdes. Som en blixt från klar himmel blev Wraths blick mörk. Han såg på henne med undertryckt ilska. Varför? Varför var hon tvungen? Det blixtrade till inom honom, en personlighetsskiftning började. Nej, inte nu. Han tvingade sig att lugna ner sig. Han hade börjat känna av signalerna nu. Det var en bra början. Blicken blev lugn igen.

"Nej." Sa han med eftertryck.

Han mötte försiktigt hennes blick. Hon tyckte han var helkonstig och obehaglig. Han kände det på sig. Missfoster. Han suckade tungt. "Kommer du ifrån numoori?" Han visste inte om hon ville svara på frågan efter hur han hade betett sig. Men han hoppades att hon ville. För trots allt så kände han en sorts samhörighet med honan.

Vid hannens svar lyfte hon lite på ena ögonbrynet men sa inget utan antog att han hade sina anledningar och pressa ur honom de var inte nödvändigt. Visserligen så befann sig hannen kring TBB's revir men ännu hade han inte satt sin fot innan för gränserna, hade han gjort det så hade blod kunnat flyta denna afton. Men han var en lugn en och Thzu var på sina bättre humör och där av var hon mer trevlig än hon brukar.

När han frågade vad hon kom ifrån skakade hon bara på huvudet.
"Nej, jag kommer bortom Numooris gränser men kom hit som ung."
Hon hummade en aning och dom mörka glödande ögonen försökte möta hannens och ärren i hennes ansikte sken i en varm nyans. Likt en månvargs tatuering men av hetta och inte ljus.
"Ni är en intressant varelse Wrath men ni bär på något som river er smärta inombords." orden var kalla men man kunde tydligt se i hennes blick att hon menade det. Vad det var för smärta visste hon inte men elden inom honom blossade upp när hon frågade var han kom ifrån och Thzu förstod att de kunde ha nå med de att göra. Att känna av kroppsvärme hos andra varelser hade hon länge gjort med det var så tydligt då någon hade samma krafter som hon själv. Elden och hettan.