Den fagra natten låg sjunken över passets dalar. Svalhet hängde i luften, till trots att både vulkan och öken levde sina egna liv inte allt långt bort ifrån. Kanske flera dagsvandringar, om inte mer, skiljde platserna åt. Vida steppar gröna och sluttande ängar hade Nehexor sett gott om, och bergens ändå rika landskap påminde utan att vara dem lika. Speciellt över trädgränsens nivåer.
Den resliga hannen lekte med tanken att söka skydd inför nattens totala mörker, men trötthet var honom i stunden främmande och inte et alternativ som lockade. Istället fortsatte han, vita långa ben stegandes stolt och klara rosa ögon fästa på färdens mål.
Det var med flit han valt just denna väg. Ej var denna första gången över bergens kam, och han kände passet som hans tassar bar honom genom. Detta områdes berg var även lägre och mindre branta än de i väster läge, så resan till andra sidan var både smidigare och enklare överlag. Dock bebodde allt färre bytesdjur de östra bergens sluttningar, och ännu under de flertalets dagarnas gång hade han inte stött på ett fällbart byte. En stor bergskatt hade hotat att ta hans liv, men den hade an avvärjat med en kraftig empatisk attack. Den hade flytt för sitt liv, och lämnat honom ensam i sin ankommande migräniska misär.
Ett par dagar senare kände han hur svagheten börjat komma smygande till vart steg, och den klagande känslan inuti kroppen som symboliserade hunger tvingat honom avvägas i jakt på byte. Väl medveten om sina begränsningar, hade hotet inte jäktat honom. Precis som hans fader, och tydligen sin farmoder, var ämnesomsättningen långsam och resultatet en slående motståndskraft mot hunger och energiförbrukning överlag. Han kunde vandra länge utan att känna hur hunger hängde likt ett regnmoln över hans huvud. Dock var det även delvis något han intalat sig själv. Visst klarade hans kropp ovanligt långa perioder av fasta utan att drabbas nämnvärt, men så tillkom faktumet att han nästintill avskydde allt vad mat och äta hette. Smaken äcklade honom, känslan av mätthet och fullhet var en järnklump med kedjor som drog hon både tillbaka och höll honom fjättrad till marken.
Kunde han undvika det, gjorde han det.

En tid senare hade han lokaliserat ett byte. Det var en enorm kanin som levt sitt liv i en närbelägen koloni, men som nu tydligen vandrade de varma östra sluttningarna. Nehexor var ingen skicklig jägare, men han var snabb och smidig, och kunde förvirra den väldiga kaninen lätt med sin kraft.
När han hade gett det dödande hugget hade han känt dess rädsla och dess desperation, bara för att känna hur allt slocknade och försvann. Störande, obekvämt, var ord för att beskriva känslan som fyllde hans lungor vid sådana ögonblick. Att verkligen känna hur ett liv - tankar, känslor, medvetande - upphörde.
Det ännu varma bytet låg framför honom, där han med avsmak släppt det. Blod fläckade hans vita päls, men det mesta hade hamnat på bogen, där det enkelt kunde döljas med den svarta pälspartiet.
Ögon mötte ögon. Han vände sig bort och kämpade mot viljan att vända sin mage ut och in.

Exakt hur eller varför visste hon inte, men någonstans på vägen hade hon bestämt sig för att inte leta efter resten av sin familj. De var troligtvis alla döda, och den tanken var på något sätt lugnande för Akela. Det gav henne mer ro att tro att hennes föräldrar och familj var döda än att tro att de fanns där i Numoori någonstans, kanske lika förvirrade som henne. Utspridda.

Hon hade tagit sig från sitt hem, gränsen mellan Lavaöknen och Öknen, den plats som i hela hennes liv hade varit hennes hem. Där hennes familj hade levt i generation efter generation, och på något sätt varit ostörda av de andra flockarna i närheten. Den platsen var den som hon älskade mest i hela världen, den enda platsen där hon kände sig helt och fullo trygg. Platsen där hård sten mötte sand, det var hennes egna lilla paradis. Men hon kunde inte vara kvar där, minnena från sin familj var allt för påtagliga där. De gav henne ingen ro, och det var av just den anledningen som hon kände att hon behövde komma bort därifrån.

Hon hade egentligen inte sett speciellt mycket av resterande Numoori, så det allra mesta hon såg nu såg hon för första gången. Och det var nyfikna ögon som såg sig omkring, tog in varje intryck, lade varje ljud på minnet och sökte med nosen i luften efter alla de dofter bergen höll. Det var dock inte så mycket. Sten, vegetation (som var relativt mycket ändå för att vara bergstrakter), och... blod? Akela skrynklade ihop ansiktet i en fundersam grimars. Halvt om halvt nyfiken.
Hon rundade bergskanten och kom ut till en passage som ledde genom bergen. Förundrat vände Akela blicken uppåt, mot de väldiga väggarna av sten.
Och där, längre bort på nivån nedanför henne, befann sig en varg.

[Fan va platt inlägget kändes, men jag försvarar mig med att det är det första inlägget jag gjort med henne 8D ]

Nehexor fann inget nöje i den bestigning till uppgift som väntade honom. Likt bergens toppar runt omkring; höga, omöjliga, avlägsna, upplevdes kaninens kadavers förutbestämda resa.
Han hade huvudet bortvänt, och andades med djupa andetag för att motverka det växande illamåendet. Magen klagade högljutt. Den behövde näringen som de ännu varma bytet erbjöd. På de tuggor som komma skulle, kunde han leva ytterligare några dagar, hålla den oundvikliga fulla måltiden borta i framtiden där den hörde hemma.
Öronen var kraftigt vridna bakåt; en ovanlig emotionell gest som unsluppigt hans annars obevekliga kontroll. Han slöt ögonen hårt, kände benen darra under honom, och kände världen dansa framför den mentala synen som han och hans släktingar delade.
Och där fann han sin räddning för den annalkande stunden han så inte villa ha. Ett sinne. Inte ett bytes simplare struktur, utan de kretsande, skiftande virvlet av en vargs tankar och känslor. Ännu var avståndet nog för att dölja allt utom självaste närvaron, men nästan kunde han utgrunda en form eller ett enstaka ord att placera till den identitet som var sinnets ägare.
Hannen rätade på sig. Inte var storlek eller muskelmassa något som hörde till hans namn, men ändå kunde han göra främlingar nästan hans dubbla vikt obekväma där de stod. Vissa hade i ett senare skede sagt att det var hans blick, stel och passiv, ändock så genomsökande och fullständigt nedvärderande att deras första instinkt varit att huka sig inför hans skepnad.

Hon lade huvudet på sned och betraktade dem andre under tystnad. Hon flackade osäkert med blicken. Han såg ut att vara äldre än henne. Starkare, säkrare. Allt det där som Akela faktiskt också hade varit, men som hon förlorat i och med hennes ofrivilliga ensamhet.
Hon sträckte sig ut efter hans sinne, på samma sätt som hon gjorde när hon tränade sina krafter på bytesdjur. Men bytesdjur var så mycket simplare. Deras minnen var enkla att läsa av, och de var även enkla att ändra och modifiera. Men Akela förmodade att det var en helt annan sak att göra det med en vargs minnen.
Men ändock försökte hon. Hon koncentrerade sig, sträckte sig mentalt ut efter den andre. Det var inte mycket hon fick tag på - hon såg en kanin, och jakten på den. Blod på vit päls. Det mesta andra var suddigt och gick ej att tyda. När hon slappnade av och släppte taget kom en ringande huvudverk som om någon bankat hennes huvud mot en sten. Akela gnydde kort och sänkte huvudet och slöt ögonen hårt. Det var svårare med vargar än med andra djur, helt klart.