“Zygeria?” Varikset kunde inte dölja förvåningen i sin röst. Av alla han trodde att de skulle stöta på under vägen till Sanctevra så var Zygeria inte en av dem. Hon hade ju försvunnit från reviret, alla trodde att något hemskt hade hänt henne - men nu stod hon framför honom fullt frisk. Utifrån vad han kunde se åtminstone.
    För stunden var han själv, bortsett från stäppvargskorsningen som nu stod framför honom, snett ovan på torr mark. Resten av sällskapet var några hundra meter ifrån. Varikset hade nämligen hittat ett litet vattendrag och bestämt sig för att tvätta bort all lera som fastnat i hans päls efter hans lilla… olycka. Han stod därför fortfarande med benen och svansen i vattnet. Lugnt lät han den långa svansen svepa bakom honom.
    Kanske borde han kalla på resten av gruppen, men något fick honom att avstå. Kanske hade Zygeria inte försvunnit på grund av något hemskt. Kanske… hade det varit självmant?
    "Allt okej?" 

Påkommen. Zygeria stirrade sammanbitet på Varik, oförmögen att röra sig från sin plats. Det logiska hade varit att fly men rädslan förlamade henne. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen eller vad hon skulle göra.
    "Allt okej?", ekade hon föraktfullt. Kroppen skakade av adrenalinet som skjutit i höjden så fort hon fått syn på honom och resten av gruppen. "Är det allt du har att säga?" Nej, hon var inte okej. Hon hade dödat sin bror, var jagad av sin familj och flock och dessutom utsvulten och trött. Ingenting var okej. Vilken idiotisk fråga.
    Hennes blick flackade otåligt från honom till en plats bakom honom, där Zygeria visste att de andra väntade. "Hur hittade ni mig? Är det dig de har skickat fram för att försöka locka med mig hem? Ligger de i bakhåll?" Hon andades tungt, som om hon sprungit i uppförsbacke, hennes blick vild och stirrig. Vad skulle hon göra nu? Försöka övermanna honom? Döda honom? Zygeria var inte säker på att hon kunde göra det. Kanske kunde hon låtsas.
    "Vatten leder ström", konstaterade hon och nickade menande mot vattnet som Varik fortfarande stod med halva kroppen i. "Försöker du ropa på dem så kommer jag bli tvungen att döda dig."

Varikset stod kvar stilla i det svala vattnet. Kanske borde han ha brytt sig mer om hennes försvinnande, men faktum var att de egentligen inte hade någon större relation till varandra. Han hade alltid varit lite utanför de andra, gillade aldrig att prata eller att slåss - som hela den syskonskaran verkade göra. Därför hade han hållit sig undan sökandet efter Zygeria.
    Förvåningen i hans ansikte försvann inte när hon bröt tystnaden, den ökade snarare. En stor rynka hade bildats i hans panna i samband med att han funderade. Vad pratade hon om nu?
    "Ta det lugnt,” började han lugnt och sansat. Varikset var inte orolig, trots att han borde veta hur oberäknelig Zygeria faktiskt var. På det viset var hon och Esseles lika.
    “Hittade dig? Letade inte ens.” Varikset såg på henne med samma tristess som alltid, men han försökte också hålla henne lugn. Ville inte få en stöt. “Har ingen anledning att ropa på de andra. Trodde du var död. Eller att du stuckit långt hemifrån. Dem,” han såg bakåt i den riktning de befann sig i, “tror också det. Vi är på väg till Ljusets Krigare. Så ingen anledning att döda någon.”
    Varikset drog ett djupt andetag och skakade långsamt på huvudet.
    “Du har fått ur mig mer ord på en minut än vad dem har gjort på hela resan hit.”

Alla hot hon var redo att avfyra i hopp om att skrämma iväg Varik rann ut i sanden när han började prata, och nu var det Zygerias tur att se förvånad ut.
    "Ni... letade inte?", frågade hon tomt, lite besviket. Så de brydde sig inte? Inte ens mamma? Hon ville fråga mer men vågade inte med rädsla för att visa sin hemlängtan. Det var väl egentligen lika bra att de inte letade efter henne. Om de trodde hon var död kunde de inte ta hem henne och döda henne för det hon gjort mot Dathomir. Hon harklade sig innan hon fortsatte. "Men okej, bra. Vad bra. Precis vad jag ville höra", försökte hon som att informationen han gett tillfredsställde henne. I verkligheten försökte hon bara övertyga sig själv. Det här var något bra.
    Zygeria slappnade av tillräckligt för att inte stå med pälsen sprakandes i den fuktiga luften, men tog ett steg tillbaka i chock när Varik talade ännu en gång. "V-va? Varför då?", spottade hon ut, och kände sig konstigt nog generad över det han precis sagt. "Men jag antar att dödshot kan få även de mest tystlåtna att prata." Hon skrattade, tyst och osäkert. Hon hade nog aldrig hört Varik säga så mycket på en och samma gång.
    "Så du tänker inte säga något till dem? Om mig?", frågade hon, rösten låg och genuin på ett sätt den inte varit innan, och tog ett par steg närmare. Hon kände sig tvungen att fråga. "Lovar du?"

Det rimligaste, och mänskligaste, hade varit att försäkra Zygeria om att de visst letat, att de visst brydde sig om henne och saknade henne; men Varik kunde inte förmå orden att lämna honom. I stället stod han stilla och lugnt kvar, försökte läsa av alla de känslor som rörde sig i hennes blick och ansikte. Det var inte likt henne, som om känslorna var malplacerade i hennes ansikte.
    “Jag letade inte,” förtydligade han kort. Det var så mycket försäkring han tänkte ge henne, och om hon förstod eller inte var upp till henne.
    “Och inte tänker jag säga något.” Varikset mötte hennes blick igen - och vägrade nu att släppa den. Han var någon som höll sitt ord, åtminstone var det vad han fick alla andra att tro. “Jag lovar.” Han gjorde en gest med tassen för att visa att han tänkte löftet han nyss gett henne.
    “Får jag fråga,” Varikset tog försiktigt ett steg närmare Zygeria, noga med att inte gå över någon gräns, “varför du lämnade din familj?”

Okej, så han brydde sig inte. Han hade inte letat. Det kom väl egentligen inte som någon chock men Zygeria kände ändå ett stygn av något gnaga inom henne. Kanske var det ovissheten av att inte veta vad intentionerna bakom det hela var. Var det för att han inte ville se henne död eller för att han inte brydde sig överhuvudtaget vad som hände med henne?
    "Hade nog inte letat dig heller om rollerna varit ombytta", erkände hon och när Varik lovade att inte säga något skakade hon misstroget på huvudet. "Vet inte om jag litar på dig faktiskt—" Ett litet leende drog i hennes mungipor. "—men mitt hot kvarstår. Får jag reda på att du tjallat tar jag hand om dig. Förr eller senare." Hennes leende var genuint och utan uppsåt, hennes röst likaså trots det hon precis sagt. Det var inte som att hon önskade livet ur honom. Faktum var att Zygeria hoppades att han talade sanning. Allting hade förblivit så mycket enklare om hon hade kunnat lita på honom. Men vågade hon? De var inte de närmsta av vänner och inget Varik gjort hittills hade visat på att han brydde sig det minsta om henne. Så varför skulle han göra henne denna tjänst nu?
    Tonen skiftade från morbid lättsamhet till allvar igen när Varik tog ett steg närmare. Zygeria backade och såg på honom som om han var dum i huvudet. Hon hade inte lämnat sin familj. Hon hade flytt för sitt liv. Vad var det han inte fattade?
    "Har du bott under en sten?! Varför tror du? Antog att ni alla såg vad jag gjorde med Dath." Hon kände sig lite lätt yr och började kolla omkring sig så att ingen annan från Qu lurade i buskarna. "Han skulle aldrig ha gjort så där. H-han pressade mig. Var inte meningen men när jag väl förstod vad som hänt så var det för sent. Hade inget annat val." Vad var straffet för mord? På sin egen bror dessutom. Zygeria hade inte stannat kvar för att ta reda på det.

Det ryckte något i hans läppar vid hennes ärliga erkännande. Det gjorde honom inte ledsen, snarare tvärtom. En del av honom önskade att han kunde försvinna utan att någon skulle leta efter honom, så att han fick ge sig av och göra sin egen grej - vad det nu kunde vara. Kanske handlade det om att faktiskt hitta sitt kall och meningen med livet. För som det var nu… kunde det ibland kvitta.
    Varikset märkte genast av skiftningen i hennes humör när han närmade sig. Okej. Bäst att hålla sig undan. Han ville inte få några stötar idag som kunde påverka hans redan fula yttre. Några brända fjädrar blandat med leran… han skulle inte ens bli insläppt på festen om han såg ut så.
    “Äsch, alla syskon bråkar.” Varikset ryckte på axlarna som om det inte var en stor grej. Att Zygeria hade gjort sin bror fruktansvärt illa behövde han inte nämna högt. Det var ett mirakel att han överlevde, och utan flockens helare hade han varit begraven för länge sedan. “Han kommer över det.” Han kunde bara förmedla det han hört de andra i flocken säga, för som vanligt höll han sig undan det mesta. Han hade inte besökt Dathomir under hans uppvaknande, utan hållit sig i utkanten. Däremot hade han hört från andra att han var illa däran, men vid liv.
    Varikset mötte Zygerias blick.
    “Frågan är, kommer du komma över det?” Han lutade huvudet något på sned. “Och varför sprang du?” Varför hämtade du inte hjälp?

Han kommer över det. Va? Zygeria såg uppenbart frågande ut när hon blinkade mot Varik. Inombord rusade tankarna. Hon såg Dathomir dö. Visst? Visst?! Så varför fick Varik det att låta som att så inte alls varit fallet. I hennes huvud hade det bara funnits en utgång. Att hennes bror överlevt hennes vredesutbrott var en möjlighet som aldrig ens korsat hennes tankar. Han hade sett väldigt död ut och Zygeria hade inte velat stanna länge nog för att möta resten av flocken.
    "Varför bryr du dig om jag kommer över det eller inte? Är du min terapeut eller? Gjort är gjort", snäste hon och ryckte avfärdande på axlarna. Hon gillade inte Variks frågor. Det kändes som att han försökte gräva sig in under hennes skinn och hitta allt hon försökt begrava och glömma.
    "Sluta titta på mig så där och sluta försöka förstå mig! Varför sprang jag? Ja, varför gör man något här i livet? För att jag ville, för att jag har ben? Eller kanske för att jag var less på att ruttna i Byoomi?", gav hon som förslag. För att jag var livrädd vad ni skulle göra med mig när ni såg vad jag gjort. Det, höll hon dock för sig själv.
    Zygeria märkte inte att hon vandrat fram och tillbaka förrän hon stannade upp och spände blicken i sin före detta flockkamrat. "Vad vill du egentligen? Jag tänker inte stå här och surra om oväsentliga grejer tills fler av er kommer." Hon hade önskat att hon hade någonstans att vara–kanske en tid att passa eller bara något som signalerade att hon hade viktigare saker för sig–men faktum var att hon inte hade den minsta aning om vart hon skulle ta vägen eller vad hon skulle göra nu.

Varikset tog inte åt sig av Zygerias dömande kommentarer. Han var trots allt van vid hennes systers hårda ord och hade byggt upp en slags motståndskraft mot det. Det fanns nog ingenting någon kunde säga till honom som skulle kunna tränga igenom hans pansar. Och om något faktiskt gjorde det, så dolde han det skickligt bakom sin orubbliga fasad.
    “Jag har inte tvingat dig att stå kvar här,” sa han lugnt, utan att ens titta på henne. Blicken var istället fäst på det porlande vattnet framför dem. “Det är upp till dig vad du gör med ditt liv.”
    Sedan, utan att vänta på någon reaktion, vände han sig halvt bort.
    “Men om du stannar här bara för att klaga, så kastar du bort min tid.” Faktum var att han försökte göra henne en tjänst, för han märkte hur svårt det var för henne att lämna. Kanske var detta hans tysta sätt att erbjuda en sista hjälpande hand.

Hans likgiltiga lugn var så frustrerande att Zygeria våldsamt ryckte till när han tystnat. "Jaha. Du vill ingenting alltså", sammanfattade hon argt. "Du bara kom fram för att ta dig en titt och kasta ut frågor du inte ens vill ha svar på. Fattar inte vad det är med dig." Varikset brydde sig uppenbarligen inte vad hon hade att säga - trots att det var han som frågat - och var lika nonchalant som hon mindes honom. Inga åsikter, inga känslor. Det var som att prata till en vägg. Stum och dömande. Nej tack.
    Hon fnös irriterat. "Hej då, då. Ha ett trevligt liv eller något." Med de orden vände Zygeria ryggen till och lämnade honom bakom sig. Ett giftigt "följ inte efter" låg på hennes tunga, men hon svalde det bittert när hon insåg att han bara skulle kasta tillbaka det i hennes ansikte, som med allting annat.

     "Du skulle bara våga följa efter."
          "Vad får dig att tro att jag vill?"

Pfft, idiot.

[Avslutat]