Han vrider lite på huvudet och ser på henne. Han känner sig matt i kroppen. Som om benen inte längre vill bära. Marken känns obekväm under honom men han ids inte resa på sig.mhan hat ändå inte styrkan till det just nu.
"Vad hände?" Frågar han och skakar lätt på huvudet.
"Älgen..." Han vet inte vad han ska säga. Han suckar tungt. Vad hände egentligen. Han hade känt allt som älgen känt. Rädslan över att förlora sin kalv. Ilskan och hatet mot vargarna. Han hade velat döda Aziza, och det skrämmer honom. Han hade gett allt för att ända riktning på det hatet. Den blodtörsten. Sen hade allt blivit svart.
"Förlåt". Mumlar han med låg stämma.

Hon visste inte riktigt heller vad som hade hänt, men hon kunde bara gissa. möjligen hade han kanske fått någon slags kontroll över älgen? För när älgen hade kommit rusande mot henne så hade hon känt rädsla inom sig att bli ihjältrampad eller sparkad av älgkon.

Men inget hade hänt henne och älgkon hade attackerat sin egna kalv istället. Hon ryser till vid minnet och sneglar sedan ner på Törne och drar nosen genom hans röda lugg - jag vet inte riktigt, men älgkon kom emot mig och helt plötsligt så vände den och attackerade sin egna kalv. Det var som om någon annan hade kontroll över mamman.

Hade Törne en sådan kraft att ta kontroll över en annan? Det är en mäktig kraft men hon hade aldrig stött på någon med en sådan kraft förut, Den påminde lite om hennes egna kraft, den synska kraften som kom och gick som den ville och hon förlorade mycket av energin på grund av det.

Öronen rycker till när hon hörde ett förlåt från honom och hons er på honom och en suck lämnar hennes mun och hon sänker blicken ner mot marken - Det är inte ditt fel Törne.
hon slokar lite med öronen, och ler lite försiktigt mot honom. Hon lägger sin panna mot hans och blundar hårt, medan hon känner något vått komma från ögonen och nerför kinderna.

tårar? varför gråter hon? var det av lättnad eller av ångest att de båda kunde ha blivit skadade eller ännu värre dödade? - Det är mitt fel, jag borde inte ha valt detta, vi kunde ha blivit skadade allvarligt e-eller. e-eller v-värre... hon röst brister och hon snyftar till... - Om något hade hänt dig... Så skulle jag aldrig förlåta mig själv snyftar hon medan tårarna rinner nerför hennes kinder och ner på hans ansikte.

Han ser på henne närmhon talar. Försöker läsa hennes läppar för att förstå vad hon säger. Det är så många ord som hon spiller ur sig.när hon tystnat och yttrat sin rädsla skakar han på huvudet. Vilt. Kanske kan han få tankarna att klarna. Borde han berätta för Aziza? Kommer hon tro att han är galen. Att det är något allvarligt fel på honom? Kanske är det så det är? Kanske är han galen. Hur skulle set annars kunna förklaras? Men det låter inte som något sådant. Kanske behöver han sätta ord på det? Men Aziza... Kommer hon tro honom eller kommer hon att ta avstånd från honom? Vad skulle han göra om hon valde att ta avstånd till honom? Hon är hans vän och hon betyder väldigt mycket för honom. Men Aziza anklagarmsig själv för vad som hänt. Han vill ite att hon gör det. Han fortsätter ruska på huvudet ett tag till innan han tvingas sluta på grund av yrsel.
"Det var jag...". Börjar han.
"Jag vet inte hur jag ska förklara men på något sätt var det jag". Fortsätter han.
"Jag fick älgkon att byta mål". Han ser Aziza i ögonen.
"Hon ville döda dig... Jag...." Han sväljer.
"Jag ville döda dig". Han känner rädslan gripa honom igen.
"Jag vill inte döda dig". Säger han och kniper ihop ögonen innan han reser sig upp. Mödosamt men han lyckas med mycket ansträngning. Han ser på Aziza igen. Stryker sedan sitt huvud mot hennes. Sen skapar han ett avstånd mellan dem. Lunkar bort från henne. Huvudet hänger och svansen är tryckt mot bakbenen när han på darrande ben gå iväg. Aziza är inte den som gjort fel. Törne gjorde nästan något som han skulle ångra resten av sitt liv. Även om han inte hade kontroll över det så var det ändå han. Det var han som hatade henne och ville döda henne. Den rädslan skrämde honom något otroligt. Aziza är säkrare om han håller sig borta. Det gör ont. För han ser Aziza som sin bästa vän.

hon hörde honom berätta, men hon kunde först inte tro det? ville han döda henne? eller vad det något annat som låg bakom allt. hon darrar till och känner hans värme när han stryker sitt huvud mot hennes - Törne viskar hon fram. 

Han är inte sån, han skulle aldrig skada henne inte med vilje. Nej det måste vara något annat. Hon set hur han går bort från henne med en skamsen kroppsspråk. Han är hennes bästa vän, en vän som hon är rädd att förlora och vad det än vad som hände så skulle hon finnas där för honom. Hon reser sig mödosamt upp och går efter honom och hon nafsar honom i nacken och stryker huvudet mot hans hals - du är min bästa vän..
Hennes gyllenbruna blick möter hans gröna - jag vet att du aldrig skulle skada mig med vilje.. Hon ger honom en slick på kinden - vad som än händer som kommer jag alltid finnas din sida. 

De var ganska lika varandra, de hade krafter de inte kunde hantera och tog hårt på dem. men tillsammans skulle de klara det. Hon trycker ansiktet mot hans hals - lämna mig inte!

Hon kommer efter honom och nafsar honom i nacken. Inte argt utan det är en vänlig och lätt gest. Han känner att hon inte är arg på honom. Förmodligen är hon förvirrad. Men Törne är den som är mest förvirrad. När hon trycker sitt ansikte mot hans hals sätter han ner baken på marken och lutar sig mjukt och lätt mot henne.
Han ser på henne när hon möter hans blick och han läser hennes läppars rörelser. Han nickar lätt och sluter ögonen en stund när hon slickar honom på kinden. Han kan berätta för henne.
"Det har hänt en gång förut" börjar han. Han kan lita på henne. Hon är hans vän. Hans bästa vän.
"Min bror föll i vattnet när vi var små och lekte vid vattenfallet i Byomi. Roy föll i och strömmen tog honom och han slog nog i huvudet och förlorade medvetandet. Jag var livrädd då med. I nästa ögonblick var jag i vattnet med honom... Jag var honom". Berättar han. Han lättar sitt hjärta. Aziza är den första han berättar för.
"Jag kämpade för livet och trodde jag var död. Men jag lyckades ta mig upp på land efter mycket kämpande... och där såg jag min kropp ligga". Han återlever minnet när han berättar. Minns kylan och rösten som talade med honom.
"Sekunden senare stod jag över min bror och kunde lugna ner mig när jag insåg att han andades". Öronen ligger strukna mot nacken och Törne stirrar på en punkt någonstans framför sina tassar. Kroppen darrar lätt och han känner Aziza så nära.

Hon sitter tyst bredvid honom och låter honom öppna sig. Lyssnar medan han berättar om den första gången, att få uppleva det han gjorde fick det att gå rysningar i hennes kropp. Vad är det för kraft han besitter? Men samtidigt log hon inombords, så det var inte bara hon som är udda? Hon höjer sin ena fram tass och klappar honom på ryggen - det måste ha varit fruktansvärd Törne att vara din bror och vara nära att drukna. 

hon kramar om honom mjukt och stöttande. han har varit öppen mot henne, nu är det hennes tur att öppna sig. Hon ser in i hans ögon igen och sväljer nervöst. - Vi är ganska lika, med våra krafter. hon tar ett djupt andetag och fortsätter - jag har också en kraft som jag inte kan kontrollera. jag har nämligen synska krafter. och många blir rädda och tillbakagågna när de hör talas eller upplever mina synska krafter.

Hennes blick tåras en aning - jag trodde jag var ensam att vara udda och ha en udda kraft. hon log mjukt - Men det är jag inte. vi är inte ensamma att vara udda och ha annorlunda krafter. Vi står tillsammans och vi skall stötta varandra när det är värst.

Han vänder sig lite försiktigt mot henne och ser på henne när hon talar. Han kan inte göra annat för annars missar han helt vad hon säger. Han är inte som andra. Andra kan sitta och studera annat medan han pratar. Men han själv måste hela tiden se den han pratar med. Han måste alltid ha fokus på henne. Hon berättar om sin egen kraft. Att hon är synsk. Att den kraften med är något hon inte kan kontrollera. Liksom hans egen. Vad det nu är. Han tippar huvudet lätt på sne och öronen spetsar sig på huvudet. Hon säger stt de ite är ensamma. De har varandra. Svansen börjar försiktigt att vifta bakom honom och han stryker mjukt sitt huvud mot hennes igen. Denna gången mer intensivt.
"Tack. För att du finns". Säger han och drar försiktigt tillbaka huvudet och ler mjukt åt henne.

Hon log mot honom och slickar honom på hans pannan. sedan drar hon honom lekfullt på hans långa lugg. Hon skrattar varmt när han stryker sitt huvud mer intensivt mot hennes, och som svar så stryker hon sitt huvud mot hans intensivt.

En rodnad sprider sig i hennes ansikte men hon log med hela ansiktet. - jag finns alltid här för dig. Hon fortsätter med en varm röst - tack för att du finns också Törne. Du betyder mycket för mig.
Hon hoppades att han skulle slippa få se henne få sina syner, att få dem tog på hennes krafter och hon fick så ont i huvudet att hon trodde det skulle sprängas varje gång och va hon visste som hennes mor berättat för henne så glödde hennes ögon när synerna kom.

Första gången hon fick dem så trodde hon att hon hade blivit galen eller att det var något fel på henne, hon hade varit helt hysteriskt och livrädd. men hon mindes sin mors lugnade och varma röst som hade tröstat och lugnat henne och berättat för henne vad det var som hon upplevde. En kraft som hennes mor har också som kommer och går.

Hon riktar sin blick mot Törne igen och log mot honom.

Han suckar lätt och lutar huvudet mot henne. Det känns bra att han har någon som står honom så nära. Det är många gånger han önskar att han var med sin familj. Sina syskon och mor och far. De är alla spridda för vinden. Han saknar dem mycket och kommer nog aldrig sluta göra det. För de betyder mycket för honom. Aziza betyder med mycket för honom. Hon är hans väldigt viktiga vän. Med henne känner han sig inte ensam.

[BLurr! Ska vi avsluta kanske? :P]

Hon kunde inte sluta att le mot honom och hon stryker sitt huvud mot hans. Hon lyfter huvudet och viskar i hans öra mjukt - i stand by your side, no matters what. Varför hon började prata engelska var för hon tycker det lät bättre att säga det på det språket. - you can always count on me my friend. Hon tar ett steg tillbaka och klipper lite med öronen - Du betyder mycket för mig, du är min närmaste vän, ja min allra bästa vän..
Hon ler brett och glatt. men sedan tänker hon att de borde ge sig tillbaka till flocken, men något inom henne pockade på, som en rastlöst själ, Gavin är hennes närmaste vän också men hon har sett honom på länge och hon känner att hon måste finna sin egna väg nu. men hon lovade sig själv tyst att hon skulle besöka dem och skulle de behöva hjälp i framtiden så skulle hon vara där och hjälpa dem, även om hon kanske hade gått med i en ny flock.
Hon ser mot törne igen - vi borde gå tillbaka innan de efterlyser oss. hon sveper lite med svansen och börjar gå tillbaka mot reviret.

Han ler mot henne och besvarar hennes beröring.
"Och du är min bästa vän". Svarar han henne.
Han nickar lätt när hon säger att de borde gå tillbaka till flocken igen. Jo, det är väl bäst. Öronen tippar framåt på hans huvud och han lunkar efter henne.

[DERP!!!]
[AVSLUTAT]