"Hittills under några dagar har jag stött på tre individer. Dig, Ceruelan och Dimitrij. Väldigt farschinerande hur olika ni alla är" sade han med ett leende. "Fast jag själv är väll inte den normalaste jag heller.. Heh.." 
Crusoe's ögon glittrade, han vart bara mer och mer säker på att det var här han hörde hemma.


(Förlåt för kort inlägg.. Men var tvungen att svara innan jag ska sova ^^)

Dimtrij? Namnet var inget som han hade hört någonstans, men inte var väl det konstigt egentligen. Han kände verkligen ingen, men det var väl bäst så.
"Men kommer du härifrån? Eller alltså du har väl inte levt i träskvattnet?" frågade han. Med ens kom han på att frågan kunde ha blivit fel, otrevlig så han såg ursäktande på den lille och fortsatte snabbt "Alltså inte så! Men det verkar inte... Finnas mycket plats."
Han gav den lilla en ursäktande blick, men visst verkade för litet för att leva därunder? 

| eh kort sorriiii |

Han kollade ned mot träskvattnet vid Alduin's fråga och undrade vad det var för fel på det vattnet? Det kanske inte såg så fräscht och hemtrevligt ut, men om det var i livshotande läge skulle Crusoe ha kunnat levt där. "Träsk är ingen vidare uppskattad plats i vårt släkte, vi gillar rent vatten. Nästan så att det är genomskinligt blått. Men dock så finns det ju tyvärr inte på så många områden." 
Crusoe funderade ett tag, kollade på Alduin och sedan på träsket. "Menar du att du aldrig simmar?" Frågade han förbryllat. Alla gillade väll att bada, eller?

Han skakade på huvudet och blicken föll åter igen på vattnet och fortsatte bara att skaka på det.
"Någon gång när jag var liten men... Nej." sa han lugnt. "Du låter förvånad?" frågade han. Inte var det väl något konstigt med att inte bada, det var säkerligen flera som hellre höll sig undan ifrån det slukande havet än de som levde i det.
Han hade inget emot vattnet, såklart, han hade bara valt att inte komma alldeles för nära det. Vatten var ju levnadsviktigt så han kunde ju inte direkt hålla sig på flera meters avstånd i skräck.
Nej han var inte rädd för vattnet han kände sig bara säkrare på land. Men detta valde han att hålla tyst om, han ville hellre höra om varför det var så otroligt konstigt att inte vilja plaska runt i vattnet och bli våt.
Blicken återvände sedan till vattenvargen. Var detta ett passande namn? För Alduin var det, så han valde att kalla Crusoes sort det. Vattenvargar. Han såg tämligen mer byggd ut för undervattenslivet än vad den vita var. Crusoes päls tycktes vara mer lik en fisks(?) och han var helt enkelt annorlunda formad, så det måste vara lättare för honom att röra sig i vattnet. Alduin själv var större kraftigare och med en tjock päls, nej inte var det väl konstigt att han inte trivdes i vattnet, eller i alla fall trivdes mindre.

Den lilla hannen lade huvudet på sned och slöt sina ögon, sedan ruskade på kroppen "Jo.. Jag trodde att alla varelser någon gång behövde svalka av sig.." Sade han lite osäkert. Detta var sannerligen annorlunda, hur kunde någon som drack vatten inte vilja svalka av sig i det ljuvliga blå? 
Crusoe hade väntat länge och tog ytterligare några steg mot Alduin. "Är det okej för dig om jag kommer närmare?" Han var så frestad av att komma nära och utforska hanen noggrannare. Men han var tveksam om det gick bra.

Alduin gjorde en liten rörelse, liknande att rycka på axlarna utan att prata vidare om hans upplevelser i vattnet, han kanske borde göra det. Bada mer, oftare, det fanns en sjö i lövskogen som han gärna besökte bara det att han inte brukade vara i den. Det kanske kunde vara värt ett försök endå, om det nu var så fantastiskt som denna upplevde det.
När den lilla frågade om han kunde komma närmare gav Alduin ifrån sig ett litet skratt, inget elakt bara ett litet vänskapligt och gav Crusoe ett leende innan han svarade.
"Självklart får du det." Alduin sänkte sedan sitt huvud för att komma närmare vattenälskarens nivå.


| kort :I |

Han förväntade sig ett nej.. Eftersom att det var ohyfsat i deras släkt att vara närgången på andra särskillt vid första mötet om det inte bröt ut i strid.
Då Alduin sade att han fick vart han glad. Bläckfisksvansen viftade och han var väldigt glad. Han trippade fram till Alduin lite försiktigt, granskade honom och kände med nosen i hans päls. Den kändes annorlunda, men varm och.. Trygg. 
"Alduin.. Du är väldigt.. Mysig" sade han milt.

(sorry för lite PP där >_<)

Hanen log emot Crusoe och tippade huvudet lite sned. Han hade aldrig känt sig såhär bekväm runt någon annan, inte ens hans egna familj. Han uppskattade närheten ifrån den lilla och lät sin våta svarta nos möta den lillas panna och dra över hans huvud, likt en klapp fast med nosen.
Han gav ifrån sig ett lågt lyckligt skratt åt den andres ord.
"Du är med mysig du." svarade han och lät blicken svepa över den annorlunda lilla vargen med ett nöjt leende.  "Jag har nog aldrig uppskattat någons sällskap som jag uppskattar ditt." sa han med ett leende. Han höll fortfarande huvudet lågt och han kände sig avslappnad och lugn trots att han hade en annan varg intill sig. Det var så annorlunda för honom, han hade inte känt sig såhär sedan han fortfarande levde med sina syskon.

Crusoe log och vart alldeles varm inombords.
Detta var en helt ny upplevelse, och om han hade kunnat kurra hade han gjort det.
"Detsamma Alduin.. Får jag kalla dig.. Min vän?" Frågade han lite nervöst då han samtidigt lade sina lätta framtassar på hanens övre framben, alldeles där vid skuldran,  för att komma upp i hans höjd. 
Hanen var stor, mycket större än honom själv och han undrade hur han skulle se ut om sisådär 10 år till. Han önskade att han växte sig stor och stark. Han vela göra sin mor stolt! Och även vara stark för att finna sin far..

"Om jag får kalla dig min vän." svarade han mjukt och log emot Crusoe innan hans blick lämnade vattenvargen.
Han lät den dra över träsket och höjde den sedan uppåt himlen och han gav ifrån sig en liten suck, inte irriterad eller uttråkad utan trött. Moln började flocka sig över dem, det var inte garanterat regn men kunde mycket väl betyda det.
Den lilla kanske skulle uppskatta regnet men Alduin kände inte för att bli blöt och kall. De bärnstensgula ögonen återvände till den andre och han gäspade stort.

| hehe kort men venne riktigt vad som ska skrivas nu ): |

Ett leende sken upp på valpens läppar "självklart" sade han mjukt och stångades mjukt mot hans bröstkorg.
Det började bli mörkt och himmelen var klädd i regn moln.
"Alduin.. Jag måste nog vandra vidare nu. Jag har mycket mer att lära och många nya platser att utforska" sade han och kollade sig omkring en sista gång "Jag hoppas att vi stöter på varandra mycket snart, min vän.." Då han sade det där sista vart han varm och lycka spred sig i kroppen. Han hade en vän, en vän! Den lilla valpen traskade bort men stannade till, kollade bakåt till Alduin en sista gång innan han log åter och sedan fortsatte i en travande takt.
Det fanns individer som var godhjärtade, och han var en av dem.

[tänkte att vi kanske kunde avsluta nu? C: de kan ju träffas åter igen i framtiden <3]

Han log till svars emot den lilla och nickade åt hans ord. "Lycka till på din resa och hoppas du finner något intressant." Han reste sig och sträckte sig med en liten suck, han var trött och vädret ville han inte ens tänka på.
"Vi möts säkerligen igen." avslutade han konversationen och log vänligt en sista gång innan den lilla vände sig om. Alduin stod kvar en stund och log sedan och ruskade lite på sig innan även han vände sig om och lämnade platsen.

AVSLUTAT