Det var en helt ny plats som hade uppenbarat sig för den unga honan, likt så många platser före denna som hon passerat på sin vandring. En uråldrig skog med högresta tjocka trädstammar så långt ögat kunde nå. Det låg en mystik över platsen, och det syftade inte på den lätta dimman som svepte mellan träden så här i gryningen. Nästan så att hennes känsliga hörsel kunde uppfatta vaga viskningar, men hon visste inte om det endast var något hon inbillade sig eller om de faktiskt fanns där. Hon tappade uppfattningen om hur länge hon vandrade runt där i skogen, allt verkade se likadant ut, inga riktmärken att följa, bara...träd. En och en annan större sten och något litet vattendrag, men annars fanns det inte mycket variation där hon befann sig. Hon hade behövt erkänna för sig själv att hon förvillat sig under trädkronorna. Det var ju just perfekt. Ljudet av vad som lät som springande steg och vaga röster nådde henne långt innan vargarnas dofter gjorde det. Om hon inte misstog sig så lät det nästan som att vargarna tränade. Kanske de kunde visa henne vägen ut? Hon hade ingen kännedom om hur skogens flock var inställd till utomstående, vilket fick oron att ta ett grepp om hennes inre. Hon svalde dock klumpen i halsen och styrde trots allt sina steg mot platsen. De befann sig fortfarande i utkanterna av skogen, hon hade varit noga med att inte passera någon revirmarkering, trodde hon åtminstone. Så kanske skulle de helt enkelt gå med på att visa henne vägen ut? Kanske. När hon efter ett tag fann sig stå öga mot öga med en svartvit hona, lite äldre än henne själv och två bruna ungvargar så stannade hon tvärt upp. Kanske hade detta varit en dålig idé trots allt. Öronen och kroppshållningen visade ganska tydligt på oron och osäkerheten. ''...Hej'' fick hon ur sig med en stämma som klädde hennes uttryck. ''Jag tycks ha gått vilse här, skulle ni kunna visa mig vägen ut?''.

| Paxat till Kali, Abraxas och Paimonia |

Träna. Det som varje morgon började med. Det som varje kväll slutade med. Det som pågick under större delen av dagen. Det var inte alla gånger så att det krävdes av henne, men Paimonia var fast besluten om att bli den bäste av dem alla. Och för att lyckas med det krävdes träning och åter träning.
Därför hade hon inte tackat nej till erbjudandet om att följa med mor och Abraxas, för hon insåg hur viktigt det var att kunna lära av andra. Och även om brodern kanske inte var den mäktigaste motståndaren i en strid besatt även han kunskaper som hon kunde dra nytta av. Dessutom, det var alltid roligare om man var fler än ensam.
Trots några bakslag under den gångna tiden var Paimonia inte nedslagen. Snarare hade hon blivit mer beslutsam under träningen, beslutsam om att visa mor att hon minsann var att räkna med. 

Ett djupt andetag drogs, ögonen slöts. Stillsamt samlade hon sig innan hon gjorde sig beredd för nästa etapp av träningen. Men längre än så hann hon inte.
En röst avbröt dem, en röst som inte hörde hemma bland den. Paimonias mörka ögon öppnades och hittade snart en ljus varg som verkade ha vandrat rätt in bland dem. Vad var detta? Ett svagt leende spred sig i hennes ansikte samtidigt som hon med illvilja i blicken studerade främlingen.
"Vad har vi här då?" mumlade hon tyst för sig själv. Fel plats, fel tidpunkt. Inkräktare, någon som skulle jagas bort. Försvinna härifrån, helst försvinna från jordens yta. 
"Vägen ut, säger du? Tänk om det inte finns någon utväg."
Ett retsamt flin prydde hennes läppar. Blicken vändes emot mor. Vad skulle de nu göra?

När solen till slut hade stigit ovanför horisonten så hade den svarvita honan och två av hennes valpar redan hunnit med flera timmar av enveten träning. I allt från jakt till stridstekniker. Hon skulle nog aldrig erkänna det, men hon var ganska nöjd över de framsteg de gjort. Kanske var de redo för de annalkande uppdragen, deras allra första individuella flockuppdrag. Det var stort, att få det, och mycket grundade i hur de presterade, satte ribban för deras framtid. Hon var just på väg att ge dem nya instruktioner då en främmande, ljus, stämma nådde dem. Genast så drog sig stelheten över hennes anlete och i de vita ögonen kunde man se ilskan flamma upp redan innan den nått vargen. Om det var något som fick ursinnet att brinna hos det så var det inkräktare. Främlingar som vandrade runt på deras marker, TBB's revir och kungarike, som störde Kaiwoods så perfekta atmosfär. Hon sneglade mot dottern då hon talade till främlingen, hon behövde jobba på sina hot, men det kunde varit värre. Hon vände tillbaka blicken mot den beigea randiga honan, mindre än henne själv till och med, det var nästan ovanligt. Hon slöt upp de få metrarna som fanns mellan dem, stannade upp ungefär en halvmeter ifrån med den vita blicken envetet fäst vid honans blå. ''Nog finns det en utväg... det låg en viss mystik över hennes stämma, en kylig illavarslande ton. ''...frågan är bara i vilket skick du kommer att nå den''. Hon slickade sig demonstrativt om munnen och lade sedan ett flin på läpparna samtidigt som hon såg honans uppenbara oro tillta. Åh så fantastiskt. Tillfredsställande. Det här skulle hon njuta av.

En dag som alla andra. Upp tidigt för att träna, denna dagen med modern. Abraxas tyckte om när han kunde träna med henne, eller Shiva för den delen. Han var väl medveten om att där fanns många andra duktiga krigare i flocken: han hade själv blivit tränad av en av dem innan dennes död. Men det fick honom att känna sig utvald när de båda äldre familjemedlemmarna valde att lägga sin tid på honom. Det var visserligen sällan han fick spendera träningen ensam med dem, men det gjorde honom ingenting. Ju fler man fick träna med desto mer variation fick man.
Närvaron av en främling avbröt deras träning. Den unga hannen såg på henne med hård blick. Inte mycket större än han själv, ljus i färgen och otroligt ynklig. Ett roat leende spred sig på hans läppar då hon talade. En väg ut? Det var ju nästan skrattretande. Abraxas stod tyst medan systern och modern talade. Han visste vad som hade att vänta den dumdristiga honan. Ett fnysande skratt lämnade honom då han ställde sig vid moderns sida, om än fortfarande något bakom henne. Hans huvud hölls högt och hela hans kroppsspråk utstrålade dominans.
    "Hur många bitar vill du ha henne i, mor?" frågade han och flinet på hans läppar breddades.
Någonstans inom honom fanns en röst, en liten strimma av ljus, som sade åt honom att vad de skulle göra var fel, men han dränkte den som alltid i det mörker han visste Kali ville se från dem. Man kom ingenstans i livet genom att vara mesig. Om man inte räknade Chaibos grottor.

Hon insåg väldigt snart att det hade varit en väldigt dålig idé att närma sig dessa vargar, de verkade allt annat än glada över att se henne. En av ungvargarna talade, hotade henne, och hon skulle ljuga om hon sade att orden inte påverkade henne. De fick henne att känna sig obekväm. Den vuxna honan närmade sig henne, stannade upp endast en kort bit ifrån henne med den vita blicken fastnaglad vid hennes blå, en blick som fick det att gå rysningar efter hennes ryggrad. Tätt följt var även hennes ord, ord som fick rädslan att växa inom henne. Vad skulle hon göra nu? Då sedan hanen också talade så hade hon börjat förstå att deras avsikter var allt annat än att endast jaga iväg henne från platsen. De ville skada henne, kanske rent utav döda henne, och de verkade inte vara de typer som gjorde det snabbt och smärtfritt heller. Vad hade hon egentligen vandrat in i? Chansen att hon skulle klara sig helskinnad ur det här mötet minskade för var sekund som förflöt, det insåg hon till sin stora fruktan. ''Jag ber om ursäkt, jag menade inte att inkräkta. Jag kan...gå...så ska jag inte störa er mer''. Ännu en klump satte sig i halsen på henne då hon talade, för hon visste nog egentligen att chansen att de skulle låta henne gå nu var väldigt liten. Honan framför henne släppte ifrån sig ett skratt, ett ilande kallt skratt, och någonting i hennes blick vittnade om ett ursinne, ett som inte skulle tystna innan hennes liv hade släckts.

Paimonia tog ett steg framåt. Ett slug leende låg över hennes läppar. Träning i all ära, men ge inkräktare vad de förtjänade var verkligen ett nöje. Tyvärr ett sällsynt sådant.
Honan verkade började förstå innebörden av detta mötet, och det var en darrande röst som nådde Paimonias öron då denne ursäktade sig, sade att hon kunde gå. "En jakt," mumlade hon tyst för sig själv. Det kröp i kroppen på den unga honan, spänningen steg, men hon stod stilla. Väntade.
Blicken sökte sig mot Kali. Letade ögonkontakt. Ville ha tillstånd, ville bli tilldelad uppgiften. Hennes ben darrade lätt, och hon kunde känna att hennes bror bar på samma intensiva önskan att få kommandot.
Om mor nu bara kunde ge henne chansen att visa vad hon kunde.

Hon sneglade kort bak mot sonen då han ställde en fråga till henne, frågade hur många delar hon ville ha honan i. Tanken var väldigt lockande, och hon kunde känna blodtörsten och ursinnet växa sig allt starkare. Hon skulle smaka på honans blod, och det skulle även Pai och Rax. De skulle få känna den totala euforin av att ta en annan vargs liv, en som inte alls gick att uppnå på samma sätt genom bytesdjur. Ett flin lade sig på hennes läppar och blicken vändes tillbaka till honan. ''Vi kan börja med en bit åt oss var, sen får vi se vart det bär av''. Allt hon sade och gjorde verkade ha en stor påverkan på den patetiska honan framför henne, hon var bara för vek, en varelse som hon med glädje skulle rycka ifrån denna värld. Honans ord fick henne att skratta och hon började samtidigt att i en sakta takt runda henne. Hon stannade upp då hon tagit sig runt bakom henne och precis vänt sig om framåt, fäste blicken vid sina båda valpar hon hade framför sig och gav dem till sist en nickning. Nickningen som tillät dem att attackera. Sekunden senare så högg hon tag om honans högra bakben, fick ett ordentligt grepp och slet och knäckte sönder diverse senor och muskler för att förhindra hennes rörelser. Hon slet dock inte benet ur leden som hon vanligtvis älskade att göra, nej, så lätt skulle hon inte göra det, inte för henne själv, och inte för valparna. Detta var deras chans att bevisa vad de kunde för henne, visa att det hon lärt dem faktiskt fastnat hos dem, visa att de var lika blodtörstiga som hon hoppades på. Ett perfekt test.

Ytterligare ett fnysande skratt lämnade honom då modern svarade honom. Han såg på Paimonia med ett flin innan uppmärksamheten återigen riktades mot Kali. Han såg henne smyga runt den skrämda honan. Instinktivt sänkte han kroppen, redo att attackera, och smög närmare. Han visste att de behövde vänta på moderns tecken. Vänta på hennes tillåtelse. Det lilla ljuset skrek på honom återigen. Abraxas blottade tänderna och en dov morrning steg ur hans strupe, och dränkte hans samvetes röst. Hon sökte moderns blick och när hans ögon mötte hennes spände han musklerna. Snart. Snart. Sen kom det. Tecknet. En kort nickning. Han kastade sig mot tiken och siktade in sig på hennes ena framben. Ett gällt skrik av smärta lämnade främlingen innan han ens hade kunnat slå sina tänder om hennes kropp och för ett kort ögonblick tvekade han. Han hade aldrig trott det möjligt att någon kunde ge ifrån sig ett sådant ljud. Han skakade snabbt av sig det och låste käkarna om hennes framben. Det bekanta ljudet av ben som knäcktes nådde hans öron då han bet ihop. Snabbt slet han till på det sätt han mindes modern visat honom och syskonen. Trots det misslyckades han inte dra det ut led. Han försökte igen och det karaktäristiska ljudet nådde hans öron. Ett litet flin spelade på hans läppar när han hörde sitt offer skrika. Han bet ihop en sista gång innan han släppte och backade undan ett steg. Den röda blicken svepte mot syster samtidigt som han slickade sig om munnen. Det metalliska smaken av blod låg som ett filter på tungan.
    "Pai, tycker du inte att det är lite kallt?" frågade han retfullt och sneglade på den ljusa främlingen.
Han var kanske inte ett geni på att använda sin kraft, men han var åtminstone duktig nog för att kunna göra skada.

Då den svarta honan började vandra runt henne så följde hon henne spänt med blicken, visste inte riktigt vad hon hade i åtanke. Istället tappade hon då uppmärksamheten på de två ungvargarna, vilket kanske var avsikten? Hon visste inte. Mer än så hann hon inte tänka över det hela innan honan gav ungvargarna en nickning innan hon högg tag om hennes ena bakben. Smärtan som strålade ut i benet var otroligt stark, och hon kunde känna, och höra, hur senor och muskler gav vika under honans kraftiga bett. Ett skrik lämnade henne, ett som var betydligt högre än hos någon varg utan ljudkrafter, ett som förhoppningsvis skar i deras öron. Det hindrade dock hanen bara i några få sekunder innan hon kände hans tänder få ett grepp om hennes framben. Förskräckt såg hon ner mot honom då han efter några försök lyckades dra benet ur sin led. Känslan av att hon kanske inte skulle klara sig ur det här mötet växte endast inom henne. Rent instinktivt, som ett svar på skräcken och rädslan så var det något som slog ut från hennes kropp, föste undan de två vargarna som var i närheten och sedan inneslöt hennes kropp likt en kupol ungefär en halvmeter ifrån kroppen åt varje håll. Vad var detta? Ett kraftfält? Chockerat och lite förundrat såg hon på den genomskinliga blåaktiga sfären. Hennes moster hade den kraften, men hon hade aldrig förväntat sig att hon också skulle haft det, trodde att ljudkraften varit den enda.

| Kraftfältet skyddar mot fysiska attacker |

Brodern tog första attacken, och nöjd över sin prestation backade han sedan undan för att ge Paimonia utrymme. Den unga honan slickade sig om munnen, och kastade sig emot den ljusa varginnan som nyss skrikit så underbart hjärtskärande. Det blåa som hade flammat upp omkring henne var inget som Pai hade lagt vidare stor tanke vid, hon föste undan det som ett dåligt försök att skydda sig, men det fick hon ångra.
Smärtan skar genom kroppen då hon kastades bakåt av kraftfältet. Skyddet som den andre bar omkring sig var inte så meningslöst som hon först hade tänkt.
Med en ilsken min reste hon sig från marken där hon landat. Blicken svepte mot modern som betraktade det hela, och med beslutsamhet riktades sedan ögonen emot den ljusa varginnan. Det var inte bara fysiskt hon kunde skada andra.
Hon lät den telepatiska kraften sträcka sig utåt, till hon nådde den andres sinne. Ett mjukt, lent medvetande som inte var det minsta svårt att ta sig in i. Och sedan lät hon hallucinationskraften göra sitt. Hon släppte lös den med all kraft, påverkade den andres medvetande, fick denna att känna smärta, obehag, sorg. Alla tråkiga känslor på samma gång. Ett leende spelade på Paimonias läppar. Nej, det var inte bara fysiskt hon kunde orsaka skada.

[Kort sagt, Pai försöker få Azelah att tro att hon har ont osv.]

Efter att hon släppt honans bakben så hade hon backat bak ett par steg för att iaktta vad ungvargarna gjorde av det hela, hur de tog tillfället i akt. Abraxas slängde sig efter honans ben och lyckades, efter några försök, att dra det ur led. Bra, men han behövde bli snabbare på det hela. Hade honan gjort mer motstånd så hade han varit ett alldeles för lätt byte just där. Lämnat hela nacken öppen för ett bett. Den vita blicken fästes sedan vid Paimonia då hon gjorde sig redo att slänga sig mot honan, men något stoppade henne. En blåaktig kupol omslöt honan och närmast kastade undan henne och Pai. Då hon återfått balansen så sänktes huvudet och en kort irriterad morrning steg ur hennes strupe. De röda gnistorna började med ens att dra sig i pälsen på henne, energierna flödade. Hon kunde känna energierna i kraftfältet, de flackade, var inte en stadig konstruktion. Det tydde på oerfarenhet, svaghet. ''Kraftfält...verkligen?''. Hon himlade med ögonen och tog sedan några steg närmare honan igen. Det gick tydligt att höra i hennes röst att hon inte var imponerad, inte med tanke på det hon kände i energierna. Hon lade upp en av de gnistrande framtassarna mot fältet, lät kraften sprida sig över fältet och lyckades inom loppet av endast några få sekunder kortsluta det. Ett flin spred sig på de blodtäckta läpparna. ''Alldeles för enkelt''. Utan att tveka så slängde hon sig sedan över honan, lyckades fälla henne till marken där hon naglade fast henne under tassarna. Gnistorna spred sig i honans ljusa fäll, fortsatte att kortsluta hennes krafter under tiden som hon högg tag i och slet av större delen av honans högra öra. Hon backade sedan undan på en gång och spottade ut resterna av örat från munnen. Den nu blekröda blicken vändes sedan mot ungvargarna. ''Kom igen nu, se till att hon får känna på lite ordentlig smärta''. Det var en utmaning, hon ville driva dem till ursinnets rand, få dem att se samma förtjusning i dödandet som hon själv gjorde. Hon tog sig lite närmare dem, stannade upp någon kort meter ifrån Abraxas och upprättade en kraftlänk till honom för att förstärka hans kraft. Det såg ut som en röd kraftstråle som flödade mellan dem. Hon nickade sedan uppmanande till honom. Han fick se till att ta vara på det, för hon kunde aldrig hålla uppe det hela särskilt länge utan att tappa stora mängder energi.

Han såg den blå hinnan som bildades runtomkring den ljusa främlingen men lade inte någon större vikt vid den. Hon hade varit så otroligt menlös hittills att han inte trodde hon kunde göra någonting för att ens rädda sitt eget liv. I ögonvrån såg han Paimonia kasta sig mot henne, endast för att bli bakåtslungad. Förvånat höjde han på ögonbrynen och kastade en hastig, överraskad blick på modern. Hon verkade också ha fått sig en törn av kupolen. Abraxas kunde höra moderns röst. Kraftfält. De kunde uppenbarligen inte komma åt henne längre med fysiska attacker. Ett kort, fnysande skratt lämnade honom. Om hon trodde att det skulle hindra dem från att slita henne i bitar trodde hon väldigt fel. Dessutom visste han vad Kali var kapabel till med sina krafter.
Han backade undan ett steg när han såg de välbekanta, röda energierna dansa om hennes tassar. Det dröjde inte länge förrän kraftfältet var nere och främlingen på rygg. Med uppmärksam blick såg han vad modern gjorde och hur. Kunde han lära sig att slåss som hon skulle han utan tvekan bli sedd.

Den unga hannen kunde känna sin mors blick på sig och mötte den. De bekanta, vita ögonen hade ännu en gång antagit en mer rosa ton. Utmaningen i hennes röst fick honom att le och nicka kort. Han såg på den skakande tiken. Rädslan gick inte att ta miste på: den var som en tjock vägg. Den pirrande känslan av att få låna Kalis energi spirade upp inom honom. Värmen började pulsera ut från hans ryggrad och värmde upp hans kropp. Han flinade kort. Frågan var endast vad han skulle göra mot henne. Oavsett vad var han tvungen att bestämma sig snabbt, för den han chansen fick de varken ofta eller länge. Hans röda ögon mötte hennes blå. Ren och skär skräck, en bön och önskan för att få behålla sitt liv, sken i dem. Han tyckte inte om det. Ljuset inom honom fick honom att tveka. De där ögonen. De behövde försvinna, så hon inte skulle kunna se på honom. Flinet på hans läppar breddades. Han fokuserade sin kraft på henne ögon. Till en början hände ingenting, men snart förvreds tikens ansikte i smärta. Temperaturen steg snabbare än vad han egentligen hade önskat, men han visste att han inte hade all tid i världen. Det dröjde inte länge förrän man kunde se ögonen koka i sina hålor och skriken som lämnade henne skar i hans själ. Men han tvingade sig själv att fortsätta. Kunde han inte ens göra detta skulle han aldrig bli någonting. Aldrig. Och det fick bara inte ske!
Han skiftade om kraften och försökte känna blodkärlen i hennes kropp. Koncentrerat stängde han ögonen och försökte att verkligen känna dem, men det var svårt. Han hade övat lite på det när han jagat själv men än hade han inte riktigt fått grepp om det. Han visste inte ens riktigt vad han skulle leta efter. Egentligen borde han kanske börjat med att söka upp hennes blodådror men hennes ögon... Han hade inte klarat av att se dem. Innan han lyckades finna vad han sökte kände han moderns energier lämna honom. Hon skulle vara besviken, det kunde han nästan svära på.

| Skriver från Kalis perspektiv för att jag har lättare att skriva som henne, så blir det ett svar i alla fall |

Hon kunde känna honans energier falna. Det var nära nu, den patetiska varghonan skulle troligen inte klara av mer smärta innan medvetandet, och sedan livet, övergav henne. Hon lät blicken vandra över honans allt mer vanställda kropp, skeva ben och trasigt öra där hon låg och ålade sig på marken likt ett kryp. Överrumplad av smärtor och panik. Ett flin lade sig på de blodfläckade läpparna för en stund. Det dog dock ut då blicken vändes för att inspektera sonens framfart, eller brist på sådan. Visserligen var det en rätt bra taktisk fördel att gå på ögonen, men honan gjorde ju knappast något motstånd, slogs inte. Dessutom hade hon ljudkrafter, ögonen var det sista hon behövde just nu. Hon skakade vagt på huvudet då en låg suck undslapp henne. Det var väl inte ett misslyckande, men nog hade hon förväntat sig lite mer från honom. Blicken vändes sedan till den brunvita dottern, sökte ögonkontakt med henne innan hon lät sin kraft förstärka hennes. ''Pai, din tur''. Det var svårare att lägga märke till hur psykiska krafter tillämpades, svårare att avgöra om de var tillräckliga eller ej, särskilt när honan redan var så uppslukad av smärtan. Hon tänkte dock ge dem båda samma förutsättningar och chanser. Om det var något, utöver dödande, som hon trodde på så var det just det.

| Kortis, men men. Az ligger mest bara och vrider sig i smärtor och skriker en del med några halvhjärtade försök att försöka göra något motstånd. Misslyckas dock mest |

Pai betraktade skådespelet framför sig utan att missa något. Det här var inte som de dumma lekar hon och hennes syskon ägnade sig åt, detta var den råa sanningen. Träningen som skulle få henne att stiga mot toppen. Det som en dag skulle göra henne mäktigare än de andra.
Blodet rann, sjönk ner i marken, som en gåva till den uråldriga skogen. Den ljusa honan skrek av smärtan, då modern slet i den bräckliga kroppen och brodern brände ut ögonen. Och allting var vackert.
Paimonia fann sig själv stå där, fortfarande med sin mentala förmåga riktad emot honan. Ifall hon lyckades med sin del visste hon inte, men hon gav det ett gott försök, och någonstans kändes det som att nog kändes även hennes smärta för den andra vargen.

Sedan kom ordern.
"Din tur."
Och ett brett flin spred sig över Paimonias läppar. Hon kände sig full av liv, full av energi, tack vare förstärkningen från modern, och utan att tveka kastade hon sig fram emot den andra honan. Hennes mentala krafter kunde vara farliga, men de gjorde ingen fysisk skada. Hon behövde kontakt.
Och de vassa klorna fälldes ut när hon flög över honan som låg på marken. De borrades fast i huden på denna, och tandraderna blottades i ett mörkt läte innan Paimonia högg emot den ljusas strupe.
Den metalliska smaken fyllde munnen. Hon kände hur blodet skvittrade över hennes egna ansikte. Och hon njöt, det var underbart.
Och när hon sedan steg åt sidan, kom rosslande andetag från den ljusa vargen på marken. Ifall det fanns något liv kvar i den andra kunde det inte vara mycket.

Smärta. En sådan evinnerlig smärta. Hon trodde att hon hade upplevt det värsta tänkbara redan, de där månaderna i hanens fångenskap, men icke. Det ena avlöste det andra, brännande, slitande. Närhelst deras tänder återigen skar igenom hennes ljusa fäll så insåg hon allt mer att hon troligen inte skulle ta sig ur det här mötet med livet i behåll. Så tragiskt, ovärdigt. Hade hon lyckats överkomma den första tragedin endast för att det skulle sluta så här? I käftarna på en moder och två ungvargar med sinnen mörkare än den djupaste avgrunden. Vad hade hon gjort för att förtjäna det? Hon hade knappt hunnit leva sitt liv, det var så orättvist. Det enda hon kunde göra var att med fasa i de blå ögonen se på när de slet hennes kropp i allt fler stycken, oförmögen att röra sig längre, som fastfrusen i marken under henne. De redan bristfälliga krafterna hade sinat, försvunnit och blockerats av den skräcken som svepte igenom hennes kropp. Den vuxna honan gjorde någonting, någonting som hon inte riktigt förstod men som hade att göra med den unga hanen. En värme spred sig i ansiktet på henne, först endast ljum, uthärdlig, men utan förvarning så stegrade den till ett brinnande inferno, ett som fick ett skri att lämna hennes strupe. Vad var detta? Kom det från hanen? Outhärdligt var vad det var. När det slutligen lättade så möttes hon endast av vaga grumliga gestalter, oigenkännliga skepnader som endast bestod av ljus och skuggor. Det var knappt att tanken på att han hade förstört hennes ögon hade sjunkit in innan hon hörde den unga honan slänga sig mot henne. En skarp smärta strålade igenom halsen då hennes tänder sjönk in i strupen. Ett sorts lugn infann sig, den sista känslan hon hade väntat sig att känna. Väldigt märkligt. Medvetandet var nära att slockna då hon hörde den vuxna honans steg som närmade sig. Ytterligare ett tryck kändes någonstans runt det som skulle föreställa hennes hals, men det betydde ingenting längre. Lugnet hade tagit tag om henne, friden. Nåja, hon skulle åtminstone få träffa sina valpar igen...

| Döööd... Vi kan ta och skriva ett avslutande inlägg var med resten av karaktärerna om vi känner för det, men Az är iaf död nu |