[Detta är endast en Privat tråd för att fortsätta hennes liv och jag ber er att inte skriva eller svara]
Vårens blommor hade äntligen slagit ut, alla möjliga vackra färger bland trädens och buskarnas olika nyanser av grön. En blå himmel med få små fluffiga moln och en sol i fjärran. Ett leende spred sig på hennes läppar. Det var vackert ute. Marken började bli våtare och hon klafsade vidare. Varför var det så vått här? Hon lät vattnet hjälpa henne istället för att, som med så många andra, dra ner henne. Tassarna stod stadigt på den våta ytan då den började bli en allt mer vanlig känsel för hennes kraft. Om hon mindes rätt, vilket hon var osäker på, kallades detta för ett träsk. Ett ställe där de tussar som ser ut som mark bara kunde försvinna under en yta av vatten.

Hon var tacksam över sin kraft då den visat sig mycket användbar i hennes dagliga överlevnad. Som till exempel så behövde hon inte leta efter vatten utan kunde bara utvinna det ur luften. Ingen sjö eller så stoppade henne då hon vandrade då hon enkelt gick över det. Hon bytte snabbt riktning, så att hon åter närmade sig den stora floden hon följde. Längtan till att få se havet drog i henne. Fick henne att följa floden trots att det verkade hopplöst då hon gått flera dar utan framgång. Tassarna gick fortfarande stadigt på den lösa marken. Kanske skulle hon äta något, Men vad? Vad fanns det att äta i den här sumpmarken? Vilket djur skulle gå in här? Hon fortsatte fortfarande längs floden. En liten ödla kilade förbi henne och hon reagerade snabbt, vatten omfamnade den och lyfte den. Sakta dränkte hon den innan hon gick fram och tog upp den. Det var något iallafall. Hon slukade den hel, brydde sig inte mycket om hon fick i sig benen då de skulle vara så tunna att hennes matsmältningssystem kulle klara av dem.

När hon svalt ödlan fortsatte vandringen, varje strå i kroppen sade att hon började närma sig. Snart skulle den stora vatten massa som kallades havet uppenbara sig för henne och det fick henne att öka takten. Snart.