Med kallare nätter, kyligare vindar och växlande kulörer på trädens blad var det svårt att ta miste på höstens intågande runt om i landet. Blodbergen däremot, tycktes inte påverkas av de svalare temperaturerna, åtminstone inte om dagarna. På en oregelbundet molnbeströdd himmel stod solen högt och klar med strålar som värmde de röda platåerna. Ett fåtal risiga och bleka buskage, anpassade efter bergets torra klimat, bidrog med skugga till de som behövde.
   Med de röda bergen som tornade upp sig runt honom, hade Jodano utan större försiktighet eller problem, tagit sig ned i en bred och djup fåra som skar genom berget. Den gröna, resliga kammen på huvudet svajade följsamt i takt till hans steg, allt eftersom han närmade sig ett mindre vattendrag. Marken under hans tassar blev svalare ju längre ned han tog sig och vattnet gav intrycket av att bära en röd ton tack vare den underliggande berggrunden. 
   Lawaren klunkade ljudligt i sig av det förvånansvärt svala vattnet medan hans blodröda blick svepte över de stundtals branta bergväggarna. Inte långt därifrån, vid en liten klipphylla som skjöt ut mellan de olika lagren av platåer, hade ett större fjäderfä slagit sig till ro för att observera omgivningen. Jodano höjde huvudet för att nyfiket studera det bevingade djuret samtidigt som den skära tungan åkte ut mellan de mörka läpparna och svepte upprepade gånger över nosen och munnen. Ett subtilt leende spelade på hans läppar och utan förvarning tog han ett explosivt hopp ut i det grunda vattnet, i riktning mot fågeln. Den rörde sig inte utan studerade honom endast med pendlande huvudrörelser och skränande protester. Missnöjt fnös Jodano åt sitt misslyckade skrämselförsök innan han släppte djuret med blicken och tog sig upp ur vattnet. 
   Någonting annat än honom verkade dock ha skrämt fågeln. Med upprepande skriande läten såg den mot det håll Jodano tidigare kommit ifrån, innan den lyfte från sitt ställe och flög i motsatt riktning. Nyfiken på vad det var som skrämt den, tog sig lawaren på snabba tassar upp för samma bergssluttning han tidigare tagit sig ned för. Tungan hängde ur gapet när han slutligen stod på plan mark igen som värmde behagligt. Han kastade en snabbt blick bakom sig, efter det flyende fjäderfäet, för att sedan rikta blicken framåt, över det röda berglandskapet.

Bergen hade skjutit upp ur marken som en vägg. Utan att misslyckas gränsade den av området emellan Stormstäppen och Azhekaslätten. Bergen var inte helt främmande för vargparet, men trots uttrycket "övning ger färdighet" så verkade det aldrig bli lättare för någon av dem att ta sig fram i den branta, livsfarliga terrängen. Varje steg togs med livsnödvändig försiktighet. Den silverpälsade hanen gick före, och ledde vägen i tystnad. 

Lyckligtvis hade de tagit sig ned i en något gästvänligare miljö. De kunde stundvis vandra sida vid sida - vilket gav intrycket av trygghet. Paret hade börjat närma sig en djup skreva, där de tycktes skymta en flod i samma färg som bergen. I tankarna tyckte Blue inte alls att det blodröda vattnet såg lockande ut, och tvekade till och med på att närma sig men så fort törsten gjort sig påmind igen så hade hon övergivit den åsikten.

Längre ner i fåran så satt en fågel av större sort. Den verkade ockuperad av något annat för stunden, men när den märkte de två så skrek den till. Tjuten dog ut i fjärran när den flydde. Blue stannade upp några sekunder, och såg ut över bergsväggarna. Vad som gömde sig nere vid floden var fortfarande dolt av branta backar. Jayce var fortfarande i täten, och de började närma sig bergskanten som skulle leda de ner emot vattendraget.

Längre ned de vidsträckta platåerna vandrade ett par ljusa individer. Med smala springor till ögon synade Jodano vargarna, försökte bilda sig en uppfattning om vad det var för ena. Deras försiktighet vittnade om att det var okänd mark under deras tassar. Själv var han uppvuxen bland dessa berg. Det, tillsammans med sin vårdslöshet, gjorde att han kunde färdas över berget utan större svårigheter. Även om han många gånger riskerade livet utan att ens vara medveten om det.
   Jodano höjde huvudet och vädrade i luften i ett försöka att tyda främlingarnas doft. Det var vindstilla och kanske var det det som gjorde att han ingen doft kunde urskilja. Han skulle precis till att vända sig om och bege sig åt ett annat håll när han plötsligt ändrade sig. Med spänstiga steg började han istället röra sig i riktning mot de två. Svansen stod vågrätt ut från kroppen och även huvudet vilade i linje med resten av kroppshyddan. Än visste han inte hur han skulle handskas med främlingarna, men det var heller aldrig någonting han planerade.

De hade fortsatt färden emot vattnet i tystnad. Värmen var så påtaglig att ingen av dem riktig förmådde sig att konversera. Överallt på hennes kropp stack det av irritation, på grund av solens skoningslösa ljus. De hade försökt tagit svalare och skuggigare vägar bland bergsplatåerna, men det fanns inte mycket till valmöjlighet.

Blue började söka med blicken runt omkring, då en malplacerad färgklick drog åt sig hennes uppmärksamhet. Längre bort, men i riktning emot dem, rörde sig en mörkt lila varg, med en kam av grönt. Han var lätt att urskilja emot de röda bergsväggarna.
"Stanna." sade hon mjukt, och gjorde halt i samband med hennes ord. Jayce följde hennes order, men kastade en frågande blick på henne.
"Kolla." sade hon tyst, och nickade menande upp emot främlingen som kom närmandes. Jayce rätade lite på sig, men höll en lugn hållning. Vargen kom närmare, och de inväntade främlingen tålmodigt. Ville den något speciellt? Hade de inkräktat på dennes marker? Var den bara sällskapssjuk? Tiotals frågor bubblade upp i väntan på att vargen var inom höravstånd.
"Hallå!" Ropade Jayce slutligen. Hans tonart hade varken varit välkomnande eller fientlig - bara likgiltig, nästan bara som att han ville förvarna främlingen att de hade märkt honom. Blue tog några steg och kom jämsides med den silvriga, för att göra sig själv mer synlig men höll fortfarande tyst.

Medan den mörklila lawaren rörde sig över de röda platåerna, i riktning mot de två främlingarna, vandrade tankarna för ovanlighetens skull iväg på annat håll. Klimatet var behagligt och skulle förbli det hela vintern, men snart var tiden kommen då det var dags för honom att styra stegen mot Kawazatri. Precis som hans fader Jahri gjort, vandrade Jodano dit varje höst. Han hade fattat tyckte för djungeln och dess varma temperaturer. Det var varmt på ett helt annat sätt där än bland Blodbergen. 
   En av de två främlingarna ropade och tassarna slutade tvärt att slå mot det hårda underlaget. Huvudet höjdes och de blodröda ögonen synade vargarna. Vad var de för ena? Han hade inte sett dem förr, annars hade han lagt det på minnet. De var så ljusa, nästan så de bländade honom i solen. Svansen reste sig stelt. Utan att besvara den ljusa individen började tassarna röra sig igen. När Jodano ansåg sig vara tillräckligt nära, vilket var närmare än vad de flesta individer var bekväma med, började han cirkla runt de två. Huvudet hölls lågt mot marken medan han vädrade efter dem. Han mätte dem grundligt med blicken. Under hela tiden spelade ett subtilt flin på hans läppar. 
   Jodano fnös ljudligt när de röda föll på tiken och vargflinet försvann plötsligt. Kammen på hans huvud svepte följsamt med i hans rörelser. Hon såg ranglig ut. Förmodligen var hon svag och lättkorrumperad, likt Mardu och hans moder. Det var något med hela hennes uppsyn som vittnade om det. Vad gällde hanen bredvid henne såg han inte mycket stabilare ut. Ett kittlande skratt lämnade honom efter sekunder av tystnad och leendet från förr var tillbaka. ”Ni var mig ett snarlikt par.” sade han medan blicken vandrade över vargarna. Som de svansade efter varandra kunde de väl inte vara annat, eller? ”Man skulle nästan kunna tro ni var släkt.” Jodano tog ytterligare ett varv kring dem innan han abrupt stannade framför tiken och spände blicken i henne. ”För det är ni väl inte?"

[Förlåt för fruktansvärt segt svar. Jag har, på riktigt, skrivit om detta säkert tio gånger utan framgång. Har inte vetat vad jag ska skriva. Så nu fick det bli som det blev helt enkelt. Eftersom det tagit så lång tid för mig att svara tänker jag att vi kanske kör ett kortroll, så får vi detta ur vägen och du slipper sitta fast med Blue xD]

Utan osäkerhet i stegen närmade sig den lila främlingen. Blue följde honom med precision, när han kommit obehagligt nära. Trots att hon kände sig trygg med Jayce, så kunde hon inte neka den stingande känslan obehag. 
     Så fort vargen kommit närmare, hade det varit tydligt det var en hane. Den hade ett specifikt utseende, ett sådant som skulle klistra sig på hennes minne. De azurblåa ögonen följde honom oavbrutet. Det var något med honom, som hon inte tycktes kunna säga om det var gott eller ont.
     Varghanen skrattade kort, och ett leende prydde hans anlete. Efter det började han tala. I tystnad stod vargparet och granskade honom. I mankhöjd var han något mindre än dem, men i övrigt mer muskulös. 
     "Man skulle nästan kunna tro ni var släkt. För det är ni väl inte?" Den intensiva blicken som föll på henne, fick henne instinktivt att se bort. Öronen vinklades osäkert bakåt, och hela hennes kroppsspråk vittnade om underkastelse.
     "Nej. Det är vi inte." svarade Jayce något bryskt, och försökte avbryta den spända blicken som främlingen satt i Blue.
     "Vi vill inte störa dig, herrn." fortsatte han något stelt. "Så om du ursäktar, så ska vi fortsätta våran resa." sade han, och såg emot Blue som fortfarande hade blicken fäst ner i det röda underlaget. 

[Det är lugnt. ♥ Men ja, vi kan göra det ett kortroll. c': Du kan få avsluta i nästa eller så gör jag det efter du svarat. :'D]

Det ryckte lätt i mungiporna när tikens blick sköt ner i backen. Jodano försökte dölja sin entusiasm, utan att lyckas. Åh ja, detta var en svag en. Denna hade vett nog att själv se det. Vissa av dem gömde sig bakom självförtroende och det var inte alltid man kunde upptäcka deras brister på en gång, men detta var ett praktexemplar. Ibland visste han inte riktigt ifall han skulle tycka synd om dem eller inte. Hur kom det sig att alla tikar på ett sätt eller annat sätt var lustiga och ofta veka varelser? Utan att inse att det var han själv som endast letade efter bristerna höll han kvar blicken hos den ljusa tiken. 
   Hanen bredvid henne tog till orda men de blodröda ögonen förblev fäst på henne tills den sista meningen påbörjades. Nyfiket betraktade Jodano hanen med ett, för en gångs skull, neutralt uttryck i anletet. Ett plötsligt skratt utbröt. ”Så klart ni inte är.” För att bättre få en överblick över paret backade han ett par steg. ”Åh nej, ursäkta er inte.” Han skakade på huvudet och den gröna kammen föll delvis ner i ansiktet innan den rätade på sig. ”Det är jag som skall be om ursäkt för att ha stört det vackra paret i det fina vädret.” sade han med spelad artighet och med ett leende på läpparna. Det var svårt att avgöra ifall det var ironi som flödade i hans röst eller om det var av välvilja.
   De verkade båda torra och tråkiga, sådana som man inte riktigt fick en reaktion av vad än man sade. Det fanns ingen anledning till att stanna kvar här, dessutom började hungern smyga sig på. ”Jag tänker låta er återgå till ert nu.” Ett flin fick de vita tandraderna att blottas och han backade ett par steg till innan han vände sig om, bort från de två främlingarna. 
   Han hade inte bråttom, utan rörde sig snarare i en lunkande gång. Den röda marken värme trampdynorna skönt och han gladdes åt det härliga vädret. Utan att se sig om mot främlingarna försvann han så småningom bakom en högre platå.


[Som sagt, har inte fått grepp om Jodano än så dialogen blir väldigt konstig. Du kan avsluta i nästan om du vill c:]

Albinon sneglade försiktigt på den lilapälsade. Förgäves försökte Blue se om hanen använde sig av sarkasm eller helt enkelt var ovanligt trevlig. Det var otydligt, och obarmhärtigt förvirrande. Tacksamt nog slapp hon analysera främlingen mycket till, för han avslutade deras möte och vände om. Blue såg upp på Jayce, som höll blicken om främlingens ryggtavla. När den silvriga slutligen mötte hennes blick, klädde ett frågande uttryck hennes anlete. Men Jayce ignorera det, vilket gladde henne - för hon var inte riktigt säker på vad hon ville fråga. Främlingen hade lämnat ett ovanligt starkt avtryck i hennes sinne. Det var nästan på gränsen till skrämmande - men varför, eller hur han lyckats kunde hon inte förstå. Varför kändes han så speciell? Varför ville hon veta mer? 
     "Ska vi fortsätta?" Jayce röst skingrade hennes tankar. Blicken som sökt efter den lila gestalten fördes hastigt tillbaka till Jayce. Försynt nickade hon, innan hanen började leda vägen igen. Utan protest följde hon honom. Men tankarna låg fortfarande spridda kring den mysteriöse främlingen.

[ AVSLUTAT säger vi dårå. ♥ ]