Den exotiska skogen är verkligen imponerade, den svarta hanen med den långa svarta luggen gick trots för honom det okända området med självsäkra stolta steg, han hade aldrig varit i denna skogen förut och han kände redan nu den fukta och varma klimatet här i skogen till skillnad från e andra ställena han har varit på.

Han fortsätter gå på den knappt synliga stigen och han tycker inte om värmen, hans päls är ju tjock och det gjorde honom känslig för värme, men det stoppade inte honom, han ville utforska numoori så mycket som möjligt. Han ruskar smått på huvudet och den långa svarta luggen dansar över hans ansikte och avslöjar hans ögon, grönfärgade och ett ärr löpte vid hans vänstra ögat. Han slickar sig om nosen och fortsätter att gå vidare, han börjar känna av törsten och som tur är så kommer han fram till en liten bäck, han ler smått för sig själv och stannar, böjer ner huvudet och börjar dricka långsamt.

Han höjer huvudet när han hör prassel framför sig, och en underlig varelse med lång hals, brun kropp, randiga ben (okapi) kommer ut från buskarna, både han och varelsen stirrar på varandra, sedan bryts allting av ännu ett prassel och den underliga varelsen springer snabbt in bland buskarna igen. Han riktar blicken åt det håll det andra prasslandet kom ifrån, hans öron stryks snabbt bakåt och han blottar tänderna och ett dovt morrande lämnar hans strupe.

(paxat till Artemis)

Vad gör hon här egentligen? En plats som inte alls passar henne. Allra minst till smak. Luftfuktigheten är för hög och det får varginnans gyllene päls att locka sig lätt. Stråna liksom krusar sig en aning. Varginnan rör sig med värdiga steg. Hennes hållning är som alltid högrest och varje rörelse görs med stolthet och kanske även en lätt snobbig framtoning. Hon rör sig som ingen annan. Med en smidighet som endast en tränad krigare besitter. Hon äger marken hon går på.

De tofsprydda öronen klipper irriterat till men står spetsade på huvudet trots det skarpa ogillandet till den här platsen. Den här fuktigheten och värmen. Den pupillösa rubinröda blicken söker av området framför henne. Men hon ser långt mycket längre utan sina ögon. Jorden talar till henne. Lyssnar till henne. Följer henne. Gör hennes steg ljudlösa. Även om hon går rakt igenom terrängen och stora blad, buskar och grenar stryks mot hennes sidor så hörs inte det där prasslet som är naturligt. Jorden döljer hennes framfart.

En Okapi kommer springande och tvärvänder åt ett annat håll när den får syn på den högresta gyllene varginnan. Hon är inte på humör att jaga efter djuret. Hon fortsätter lugn framåt. Jorden viskar till henne. Talar om för henne att det befinner sig en annan varg i närheten. En hane. Varginnan är aldrig på humör för sällskap. Såklart finns det undantag. Vargar av hennes egen ras till exempelt. Vilket det tycks vara få av. Hon fortsätter framåt utan att avvika från sin väg.

han kunde känna en svag doft av varg i närheten, han ruskar lite på huvudet och slickar sig om nosen, klimatet här gjorde honom svettig och varm, han tyckte inte alls om att bli varm och svettig, han trivdes bäst i svala klimat, men som hans "käre" far brukade säga så är det bättre att lära känna områden bra för att kunna undvika fiender.

han börjar gå från bäcken och mot vargens doft, han går in bland buskarna och får snart syn på en gyllene varg en bit framför honom, han stryker öronen smått bakåt och ruskar lite på huvudet. Hur kunde en varg ha en gyllene päls? han tyckte det var lite underligt men hon kanske tillhörde en för honom en okänd ras, han kunde se att hon hade en stolt en aning snobbig hållning. han flinar kallt och tänker på att hon påminde lite om honom, han var ju också stolt utav sig. han låter ingen trycka ner honom. Han sveper till med svansen och flinar kallt - vem är ni min gyllene babe?

Något är det som får henne att känna sig... underlig... när hon vandrar fram där. Det är en känsla hon inte är bekant med. Och känslor är något hon vägrar att ha att göra med. Så hon fortsätter fram helt enkelt. Snart är det något som ställer sig i hennes väg. Eller någon rättare sagt. En svart varg. Hane. Något mindre än henne själv. En liten obetydlig sak som förmodligen tänkt få henne att slösa lite av sin tid. Hon ser föraktfullt på hanen.
"Vore det inte i sin rätt att presentera sig själv först. Innan man så framfusigt vill veta någon annans namn". Det är ingen fråga. Det låter mer som ett kommando. Varginnans stämma är melodisk och vacker. Trollbindande har det sagts. En behagfull stämma som gärna lyssnas mer på. Hennes stämma är även hård och skarp. Det hörs tydligt att hon är van vid att stå högst. Att kommendera och få andra att utföra order.

Hanen är obetydlig i hennes ögon. Hon har aldrig mött honom förut och hon har redan tröttnat. Visar han sig inte intressant. Någon hon kan dra nytta av så kommer hon se till att det här mötet blir kort. Hon har inte tid att slösa på triviala ting.

Han klipper lite med öronen och ser på henne med sin hårda blick. Han tycker att den här tiken är väldigt väldigt divig av sig, vilket han inte gillar. han rynkar lite på nosen åt hennes ord och fnyser lite men ler sedan kallt, lite hånfullt; - Gäller inte damerna först regeln längre? Han sveper med svansen och trots att hennes röst är behaglig och vacker, ja hela hon är ju vacker så rörde det inte honom i ryggen. han är inte intresserad av kärlen. Urg bara att säga det fick honom illamående och vilja kräkas. han förstod inte vitsen med allt det här gulligullande och gosade och allt som hade med det goda att göra.
han betraktar tiken med sin hårda gröna blick, han slickar sig om nosen och följer hennes minsta rörelse med blicken.

Inte en min rör hon. Hon synar hanen ingående.
"Det gäller att lära sig när det passar". Svarar hon bara enkelt.
Denna hane verkar inte ha lärt sig hyfs utan kör bara på.
En vilde med andra ord. Helt utan klass. Men han är ju ingen Caza så
man kan inte förvänta sig mycket.

De tofsprydda öronen står spetsade på hennes huvud och den pupillösa
rubinröda blicken hålls fäst på hanen. Varför står hon kvar? Kanske väntar
hon på att hanen ska öppna munnen och uttala något som kanske kan fånga
om så mycket som en smula av hennes intresse. Eller bara bevisa hennes
misstankar så att hon kan gå vidare.

han skrattar till åt hennes kommentar och ruskar smått på huvudet. - jasså? då måste jag vara sent ute säger han med ironi med en uns retsamhet i rösten. Han ser på den gyllene tiken och sveper med svansen, Hans gröna blick granskar henne och följer henne vid minsta rörelse. Han slickar sig om nosen, visst är hon vacker men hon är, vad skulle hans far kallad et? en isdrottning som inte visar några känslor eller miner. Han flinar och ruskar lite på sig. - om det intresserar damen, så är Razek mitt namn.

han möter hennes blick kyligt och sätter sig ner på marken och kliar sig bakom ena örat. - Nu när damen har fått reda på mitt namn, så borde jag väll få veta ditt namn?

Hon ignorerar hanens försök till att verka retlig. Han misslyckas avsevärt. En varg helt utan taktkänsla skulle förmodligen föra sig bättre. När hanen, Razek, sedan sätter sig ner och börjar att klia sig bakom ena örat sjunker han ännu mer i Artemis ögon. En vilde är vad hon har stött på. En riktig vilde.
"Mitt namn är Artemis". Svarar hon honom nu när han själv har presenterat sig och sedan frågat om hennes namn. Det är i rätt ordning. Själv är Artemis sällan den som presenterar sig först. Men har hon egentligen några problem med att presentera sig själv? Ju fler som känner till hennes namn desto kändare är hon. Makt.

Avslutar det här rollet då det stått stilla så länge. :3
[AVSLUTAT]