[Detta är ett ensamt rollspel där endast Önja deltar. Svara inte i tråden, tack! Utspelar sig under en vår för 13 743 år sedan (ungefär i början av Zombie-eventets start... tror jag. Seriöst ha överseende, detta inlägg tog mig över ett år att skriva klart).]

Drömmande såg kalakskorsningen ut mot havet och de uppskjutande landytorna som utgjorde Öarna. Hon hade inga vingar som kunde bära henne dit. Inte heller hade hon fenor eller den fysik som gjorde kräftor så snabba och svårfångade. Bunden av två par tassar var hon delad i två när äventyrslustan slet henne längre ut i vattnet. Öhld hade hindrat henne; berättat för henne hur dumdristigt det hela varit. Därför hade hon väntat tills han ögonlock blivit tunga och sömnen hördes i hans andetag. Om han inget visste...
   Önja vadade ut tills tassarna lämnade den betryggande botten. Hon sparkade i ett motstånd av ingenting och sträckte på halsen för att hålla hakan över ytan. De främre tassarna bröt tungt vattenytan i ett par tafatta simtag. Hon var aldrig medveten om de uppmuntrande orden hon mumlade för sig själv. "Okej... okej... kom igen."
   Hon plumsade på stället och försökte få ordning på benen och dess rörelser. Om hon bara kunde vända vattnets envisa motstånd till sin fördel; få dess styrka att bära hennes nätta kropp den långa vägen till landmassorna. Hon ville känna ny mark under sina tassar, så väl som främmande ansikten och nya dofter.
   Tungan hölls hårt pressad mot gommen när Önja fokuserade på strömmen och vågorna som motarbetade henne. Kraften flödade genom henne - ilande pulser som nästan fick hennes simtag att avta - fortfarande otämjd men lika entusiastisk som hon själv. Hon hade inte övat så mycket som hon velat. Inte så här.
   Den krusade ytan blev till en blank spegel där kroppen bröt genom vattnet och strömmen som omgav henne stillades. Den kunde inte längre röra henne. Inte heller kunde vågorna dra henne tillbaka mot land för att i nästa stund slita henne längre ut.
   Önja försökte hålla andetagen stadiga i takt med hennes paddlande tassar. Hon rörde sig framåt! Mot landmassorna som i månljuset belystes likt ett trolskt paradis hon bara var tvungen att få ta del av. Ögonen glimrade - varmare än vanligt - och hon kände käkarna ömma av det breda leendet som klädde hennes mörka läppar. Hon bubblade inombords, nära att spricka och skrika ut sin lycka men hade inte glömt vem som vilade en bit bort. Diskret såg hon sig om.
   Öhld skulle förmodligen inte tro henne. Det gjorde ingenting! Önja skulle visa honom vad hon kunde göra. Han skulle tappa hakan! Hon vidgade bröstkorgen i en inandning för att andas ut ett roat skratt, men satte det i halsen. Hals och mage drog smärtsamt ihop sig med sådan kraft att hon trodde revbenen skulle brytas och hon gjorde ett fult, gurglande läte. Vatten var plötsligt i hennes mun och nos och himlen flimrade olustigt för Önjas ögon.
   Ett par panikartade slag med tassarna förde den unga vargen upp över ytan med ett ljudligt andetag. Hon hostade upprepade gånger i ett försök att få vattnet ur sig. Det fick vita prickar att fläcka hennes synfält.
  Upplevelsen var tillräcklig för att avskräcka Önja från att fortsätta. Hon trampade motvilligt med framtassarna i sidled för att vända om och simma tillbaka. Hostan var ihärdig - en reflex redan så invand att hon inte kunde få sig själv att sluta - men inte lika krävande som tidigare. Hon fruktade inte längre att hela hennes innanmäte skulle komma upp i processen.
  Den knappa väg Önja tagit sig kändes ovanligt lång vägen tillbaka. Hon ville brista ut i ett medtaget "jaaaaaaa!" när första tassen mötte stenig botten men kände sig allt för andfådd. Istället hostade hon och fräste vatten ur nosen. Fällen var klistrad till den tunna kroppen när hon tungt slängde sig ned på torr mark. Sanden var överraskande bekväm mot hennes kind men havsvindarna fick henne att huttra lätt.
  "Uuuugh...", kved Önja besegrat och drog de gängliga benen till kroppen. En eftersläng av hostningar retade hennes hals och fick bröstet att värka på nytt. Hon orkade knappt röra sig och funderade om hon inte skulle sova här resten av natten. Det var en dum idé och inget hon egentligen övervägde - inte helt i alla fall - om än tanken var lockande. Förr eller senare skulle Önja resa sig upp och släpa sig tillbaka till sin broders sovande form. Förmodligen senare, erkände hon tyst för sig själv och gjorde ett halvdant försök till att skaka vatten ur öronen.
  Blicken föll i samma veva på öarna. Avståndet mellan dem och henne verkade ha fördubblats efter hennes bisarra försök att nå dem. Önja suckade. Ett gnyende följde. Hon skulle hitta ett sätt. Inga vingar eller fenor hade hon, men kanske något annat. En dag...