(MAX 3 till här c:)


Att bege sig från världen under ytan och upp på land var inte lätt, kroppen var tung och det gick ovant sakta fram i fart. Under ytan kunde kan färdas en mil på bara några få minuter. Men här uppe, ja det kändes som att han stod och trampade på en och samma plats.
Valpen försökte springa lite då och då, det gick hyfsat fast många snedsteg och fall gick inte att undvika nu i början. 
Så många dofter han aldrig känt förut som passerade och smekte vid hans nos, allt var så nytt och det bästa han kunde göra var att försöka memorera alla dofternas källa för att lättare veta vart eller när han skulle gå eller akta sig. 
Han var i farten igen, började trava lätt innan han satte av i högre fart. Allt gick bra tills grenar ur marken uppenbarade sig. Han fastnade, inte så mycket men det räckte för att få honom att stupa framåt. Han slog i sig rejält, vart en aningen yr och ur balans men inga allvarligare skador skedde. Hanen reste sig upp och försökte hitta balansen. En sak var säker, här uppe på land var så oroväckande mycket svårare att överleva än vad det var under ytan. 

Timmarna gick, marken och hela omgivningen skiftade form. Detta kände han ju faktiskt igen.. Platsen mor berättade om, det var här, ja han var nästan säker på det. Här var platsen mor brukade träffa hans far. Alla känslor och frågor tog över och han vart lite virrig av sig vart han satte tassarna. Han klev på några grodor och höll på att halka på hala stenar. Men nosen var igång i full fart. Memorerade allt i sin väg tills detta träskvatten nådde honom. Tanken var att springa därifrån fort för han hade verkligen ingen lust att stöta på någon släkting som antagligen letade efter honom med hat i hjärtat. 
Vad hade han att förlora egentligen? Bara sitt liv. Han satte ena tassen framför den andre och innan det var klart hade Crusoe hoppat i träskets grumliga vatten. Han hade inga problem med att se där under, det enda som var lite tricky var att hör nere fanns det inte mycket utrymme. Men längst slammet och växterna gled hans slanka kropp fram.
När han var där nere passade han på att fylla på energin innan hans vandring fortsatte. Han visste trotsallt inte vad som gick att äta här uppe. Fiskar hade antagligen inte ben så de kunde vandra på land.
Med hukad kropp slank han upp till ytan igen. Att vara där nere, även fast han kunde mista sitt liv på ett ögonblick, var som att komma loss från kvicksand. Viktlös, fri rotering och man behövde inte ha koll på vart han skulle sätta tassarna.
Men han suckade, tog nya tag och kravlade sig upp ur vattnet..
Detta var en utmaning, en kamp mellan liv och död. Det var nu livet började.. For real...

*Petar upp, joina somebody~*

[Hoppar in! Om det är okej? :)]

Träsket luktade av unkna växter och dyig lera. Vattnet var smutsbrunt där det rann fram i breda floder där de hängande grenarna bildade valv över dem. Alldeles för ihopträngt och smalt för Ceruleans smak, han som älskade att se den klarblå himlen och känna den friska vinden i pälsen.

Varghanen ruskade på huvudet av avsmak då han trampade ner i en djup vattenpöl. Hans tassar var täckta av ett tjockt lager lera, men han orkade inte flyga - vingarnas muskler darrade fortfarande av utmattning efter den långa flygturen över öarna.. I motvind.
Det skulle vara en stor lättnad att komma tillbaka ull Numoorislättens soliga vidder. 

Cerulean fortsatte framåt igen. Någonstans kväkte en groda, ännu ett tecken på hur långt han var hemifrån. På slätten fanns inga grodor. Inga grodor som var stora nog att låta iallafall. Istället för ormar, vattengölar och ödlor fanns det fåglar, frisk luft och de öppna ytor han så innerligt saknade. Han var son till vinden, iallafall vad han brukade föreställa sig när ensamheten kom ikapp. 
Trots allt.. det var väl det han var. Ensam. Sen den där dagen...
Angelägen om att inte falla tillbaka i gamla tankar fnös han åt sig själv och längd på stegen. Ju fortare han kom ut desto bättre! Vargen ökade på farten, kom fram i fyrsprång, hoppade över en gammal grenklyka och njöt av att få sträcka på benen, tills han plötsligt tvärnitade så leran sprutade om tassarna.
Hade han precis sett en ... Varg? Kräla upp ur vattnet?

Förvånat vände han sig om och lät blicken falla på främlingen. Självklart. Så var det. Han var en vattenvarg.. Det förklarade saken.

Platsen gav honom rysningar av behag, det han just fått uppleva i träskets vatten var speciellt. Så mycket nytt, kanske inte vackert i andras ögon men för honom var de det, vackert. 
Pälsen var full i dy vatten och tassarna dränkt i lera. Men det var inte obehagligt, äckligt eller något som störde honom. Det kändes bra, nej, det kändes underbart!
Crusoe hade upp nosen i luften, så högt han kunde. Framtassarna lyfte från marken och han stod på sina baktassar för att fånga upp dofter. Hanen var inte särskillt stor. Men han skämdes inte, han såg det som en fördel. 
Öronen vart spända då han fångade upp en annan individs doft. Svansen började vifta smått av nyfikenhet och ögonen sökte sig kring platsen. Där, där bland träden kunde han se en varelse. Ljus, och den hade... Vingar. Som Dimitrij. Fast dessa var mer fågellika. Han granskade denne en stund innan han övervägde att ge denne en chans. Trots att vingar aldrig varit något bra tecken där han var uppvuxen så kunde han inte bara utesluta individen som ett hot. Trotsallt så hade den ingen näbb. Som tur var...

|| hoppas jag med får hoppa in ;) ||

Det smutsiga vattnet stänkte upp på varg hanens bröst och mage när han försökte vada igenom något som mest verkade vara en gigantisk vattenpöl. Tassarna sjönk djupt ner i den gyttjiga bottnen och den vita muttrade lite för sig själv men fortsatte ta sig fram i sin egna takt. Han var inte typen som använde onödiga krafter eller stressade utan anledning.
När han kände sin högra framtass mötas utav något fastare mark blev han en aning lättad. Det hade känts som att träsket hade börjat försöka dra ner honom och sluka honom levande den sista biten igenom vattnet. Han höll huvudet lågt men såg sig omkring men ingenting verkade vara annorlunda ifrån andra sidan pölen, så han tog de sista stegen så att han slapp spendera mer tid i det brunleriga vattnet. Han höjde blicken och mötte en någon molnig himmel som han utskiljde emellan trädtopparna. Han lät blicken granska himlen medans han försökte lokalisera vart lövskogen troligen låg. Den vita hade ännu inte fått helt kläm på vart allting låg, han lämnade först gränsen emellan skogen och slätten för bara en vecka sedan, och än så länge verkade det som ett misstag.

Han vandrade framåt utan någon vidare funderingar och stannade plötsligt upp när något gyllene uppenbarade sig i hans ögonvrå. Han hade knappt mött en varg tidigare och stirrade mest bara ovetande på den främmande. Var det ens en varg? En fågel? Den guldvita tycktes ha funnit något intressant då han hade tvärnitat och han stirrade rakt ut emot vattenkanten. Han följde blicken och uppfattade ytterligare en varg. Han verkade medvetande om den gyllenes närvaro men vad han tyckte kunde inte Alduin läsa av. Den vita kände sig som fastvuxen i marken, skulle han stå kvar eller fly? Blicken flackade osäkert emellan främlingarna, visste de ens om att han var där, brydde de sig ens?

|| urgh var ett tag sedan, ursäktar eventuella särskrivningar och sådant :) ||

Den främmande vargen hade ställt sig på bakbenen likt en kanin. Sannerligen var han  inte mycket större än en kanin heller... överdrift. Men han var absolut inte stor, kanske en halvmeter i mankhöjd om inte mindre. Det måste vara en unge. Vem kunde annars vara så liten förutom en Silanni eller grottvarg? Var han en blandning av något slag?

I samma veva uppenbarade sig ännu en främling mellan träden. Cerulean var förvånad, han hade inte räknat med att möta ens en enda varg här.

"God dag." Rösten var tämligen neutral, men hade en underton av vaksamhet.
[Råkade radera inlägget när jag skrev. ååh.. så blev jättekort nu istället då jag skrev på mobilen -_- ]

Crusoe trodde att detta var tillfället att ställa ned framtassarna, men nej. Ytterligare en främling uppenbarade sig strax snett bakom den guldige. Han stod kvar, granskade noga. Hans bläckfisk svans svepte likt en orm på marken, den lite längre halsen var rak och spänd. Kunde detta vara sant? Fanns det verkligen andra som gillade detta träsk som honom själv? Han trodde att landlevande varelser inte gillade vatten. För om de gjorde det skulle han väll känt av några främlingar i det djupa blå? Ögonen var vid öppna och han gav inte ifrån sig ett knyst. 
Den bevingade talade, var det till honom eller den andre? Han var tyst, tyst för att han inte riktigt uppfattat det den bevingade sa. 

(Självklart! Välkommen C:)

Alduin kände sig osäker men inte rädd, han visste bara inte vad han skulle ta sig till, hur reagerade man? Den som verkade har kravlat sig upp ifrån det våta såg ut att vara förvirrad likaså den bevingade. Ingen verkade direkt ha planerat att mötas, underligt att på utav alla ställen blev det här, var det faktiskt vargar som trivdes här? Eller var de båda på väg någon annanstans liksom honom? Han började backa långsamt men han bara sätta ner en utav baktassarna innan han hörde tal. 
Han stirrade förundrat på främligen som talat, självklart hade han hört ord innan men det var så länge sedan att han nästan inte visste om han hade förstått allting rätt. Senast någon talade till honom var det hans mor, och det måste ju varit flera år sedan... Han skakade bort tanken och bestämde sig för att inte backa undan och fly innan någon aggression ens hade börjat uttryckas. Så han började fundera över ett svar, vad svarade man? Hur svarade man? Varghanen skiftade blicken till den lilla men denne verkade inte ge något svar.
"G-god... Dag." svarade han sedan men en ganska osäker röst. Han hade inte talat annat än för sig själv någon gång. Rösten skakade nästan och fick honom troligen att framstå som en fegis. Det var inget Alduin brydde sig om, ty hans kroppsspråk visade att han varken kände sig självsäker och aggressiv eller rädd och osäker när de gällde de andra två.

Först fick han inget svar. Förbryllat rynkade han det som skulle kunnat vara ögonbryn och svepte lätt med svansen. Hörde de dåligt på allvar..? Sedan kom ett svar. Litet, otydligt, men ett svar.
"G-god.. Dag."
Cerulean vände blicken mot den som talat. Tog några långsamma steg fram med vingarna vaksamt höjda i luften ifall han skulle behöva fly. Nu var ju knappast den där lilla bläckfisken (Cerulean satte nästan sin egen tunga i halsen när han såg den sugkoppsbeklädda svansen) något hot, inte heller den andre som verkade mer än osäker - men man visste ju aldrig. Krokodiler gråter också för att invagga sina offer i säkerhet.

"Hm.." Blicken vändes mot kaninbläckfisken. Ja, det var hans nya namn, innan han sneglade bort mot den vite som hade ett sirligt, lila tecken runt högeröga. Både verkade yngre än honom, kanske var det sant. Kanske inte.
"Och.. Vilka är ni? Jag är Cerulean. Vandrare på genomresa."

Crusoe tog ned sina framtassar och vände sig mot de båda främlingarna. Han tog några vågade steg då han hörde denne tala. "Crusoe, son av havet." Presenterade han sig med en tydligt hörbar stämma. För att vara en valp hade han en mörk och nästan vuxenaktig röst.
Hans horn låg ståtligt bakåt och hans hållning tydde på ett uppmärksamt och respektfullt kroppsspråk.

Han lyssnade till den bevingades fortsättning men skiftade därefter blicken till den andre. I hopp om att han skulle besvara frågan innan Alduin och mycket riktigt så svarade den lilla. "Son av havet" vad innebar det? Var detta faktiskt havets son? Menade han på att han var son utav Kaito? Tanken fick Alduin att nästan tappa andan, det kunde omöjligen stämma. Han studerade fascinerat främlingen och kunde inte bestämma sig för vad han skulle tro.
Tanken på att han med borde presentera sig störde hans ideer om den unga och han vände blicken emot den gyllene och besvarade med en nu lite säkrare stämma.
"Alduin, jag heter Alduin..." började han och fick nästan tänka efter när det gällde vad han gjorde här "Jag är, uhm, påväg tillbaka till skogen. Lövskogen alltså..." fortsatte han och flydde med blicken till 'havets son' mest för att slippa skämmas över sin förvirrande förklaring.
Han ville fråga vad denna 'Crusoe' menade med att han skulle vara havets son. Vågade han påstå att han var son av en gud?! Men den vita bestämde sig för att hålla sig tyst om detta, han ville inte irritera någon i onödan, eller inte ens om det skulle vara nödvändigt.

Havets son.. Han själv skulle kalla sin vindens son. Cerulean log ett osynligt leende och sträckte vingarna mot skyn.

"Alduin och Crusoe. Väl mött.." Han synade noga den blekfärgade hanen, som säkerligen var över fem år yngre än honom. Kanske mer. Alduin, alltså.. Inte för att han brukade lägga folks namn på minnet, faktum var att han ofta glömde möten direkt efter att de skett - men han kunde inte leva utan kontakt med yttervärlden längre. Det fungerade inte.
Blicken seglade över mot den lilla kaninbläckfisken innan den återgick till Alduin.

"Lövskogen? Jag har inte varit där.. jag är på väg mot Numoorislätten. Mitt hem."

Crusoe vågade sig lite närmare, detta gick ju faktiskt bättre än förväntat. Med en hög hållning och vänligt kroppsspråk sade han "Aldun.. Alduin.." Sade han tyst innan han fortsatte med en högre stämma "Alduin, Cerulean, det är en ära att få träffa fler av er åvan ytan" med ett vänligt leende började hans bläckfisk svans att svaja likt en orm. Inga forta rörelser, utan något mer lungt. 
Då han lade märke till att dem skulle till olika platser, som antagligen låg i närheten fick honom att spetsa öronen. "Alduin, ursäkta. Denna plats kallad lövskogen, hur är det där?" Stämman var lugn, väl hörbar och han talade aldrig i slang ord. Utan endast i korrekta meningar. Så som han lärts upp att tala.

Han lät blicken segla emellan främlingarna, han kände sig något lugnare vid det här laget. Hans huvud tippade lite på sned när han hörde hur den lilla yttrade sig. Menade han att han på något sätt.. Levde under vattnet? Alduin kände sig lite förvirrad men valde att inte säga något, det kanske var vanligt, han visste knappt någonting om någonting så det var bättre att vara tyst än att framstå som en idiot.
Han hörde frågan och öppnade munnen men hörde snart den andra, Cerulean var det va? Främlingen ville alltså ge sig av? Jo det var väl upp till honom, den vita förstod bara inte vad han hade gjort.
"Tråkade vi ut dig?" klämde han ur sig och skrattade lite tyst sig själv och skakade lite på huvudet och fortsatte " Jo, må vinden föra dig med, trevligt att råkas Cerulean... Antar jag. " sa han med ett litet leende och lät blicken följa den bevingade medans han vandrade iväg. Efter ett tag vred sig blicken tillbaka till Crusoe som den lilla hette om han inte mindes fel.
"Lövskogen..." började han och lät blicken bara snabbt svepa igenom det främmande området. "Mycket träd, mycket mat och byten, ligger intill havet, grönt och vacker, man känner sig... Säker." sa han och rynkade pannan lite, han slängde en blick efter den gyllene men återvände snart med de blåa ögonen till 'havets son'. Han kom snabbt på andra tankar och valde att inte hålla in det som han funderade över.
"Får jag fråga... Vad menar du med att du är havets son?" frågade han med en nu ganska stel röst. Den var inte kall och arg men inte heller samma vänskapliga ton som innan, ganska tom och neutral. Han skulle inte döma den direkt och han visste inte riktigt vad han hoppades på för svar.

Crusoe log, han var lugn.
Blicken fördes till den bevingade då han talade, Ceruelan skulle ge sig av. "Må dina vingar skydda dig, Ceruelan.." Sade han som ett farväl, lite synd att den guldige skulle ge sig av så snabbt. Detta började ju nyss bli intressant. Och han hade inte haft något emot om Cerulean hade stannat.
Huvudet riktades mot Alduin då han talade. Crusoe nickade och funderade. Han var tvungen att memorera detta.
Hans tankar var igång då han plötsligt fick frågan "Vad menar du med att du är havets son?" Crusoe kollade frågande på Alduin, men han förstod nog att främlingen trott att crusoe menat att an var son till havsguden Kaito. Han log och skakade på huvudet "Ursäkta mig om jag talar otydligt, jag är inte alls van vid att tala med er sort.. Alltså ni som lever här.. Ovan ytan" han gick något steg närmare "Allt som föds i vattnet är havets ättlingar. Vi är söner och döttrar till det djupa blå. Min far är ju såklart inte Kaito.. Även om våran tro tyder på att han är det." 
Crusoe's fjäll började torka och få en oglansig nyans, hanen kände detta allt för väl. Så med hjälp av hans gåvor (Krafterna) så återställde sig kroppen till fuktig igen.

Alduin kunde inte låta bli att intresseras utav den lillas förklaring, född under vattnet? Det lät annorlunda, han förstod inte riktigt hur det skulle fungera. Han la huvudet på sned och nickade långsamt medans tankarna forsade inom honom. Men svaret nöjde honom och hans tankar fördes åter till gudarna för en sekund men de avbröts snart när han såg den lilla verkade återfukta sig. Alduin reste huvudet högt och såg lite förbryllad ut, kunde denna lilla valp kontrollera sina förmågor mer än han själv? Troligen. Den vite var nämligen kass, urusel när det gällde sina förmågor att leka med vattnet. Eftersom den andra hade krafter borde väl detta bero på hans starka tro till gudarna? Det måste det givetvis göra, hans mor hade förklarat det noggrant, att den som visar sig värdig och trogen till de allsmäktiga kommer bli välsignad med en kraftfull gåva och det var ju så han själv fick sina krafter, även om de nu för honom var värdelösa.
"Det är inte ofta man stöter på vargar som faktiskt har en stark tro till gudarna." började han medans han blick granskade Crusoe ifrån topp till tå om och om igen.
"Hur länge har du kunnat använda dina gåvor?" började han sedan försiktigt. Han kunde inte låta bli att känna avund för den lilla men la det åt sidan, han tjänade inget på att bli arg och irriterad för någon denne inte rådde för.

Crusoe hörde på noga och fick frågan hur länge han hade kunnat använt sina krafter. "Min moder berättade att jag redan vid ett års ålder kunde skapa virvelströmmar. Dem var dock inte dödligt hotfulla, knappt så att någon tog skada alls" berättade han. Hans vattenkrafter var starka för hans ålder, han hade ju bott under ytan och lärt sig saker som han trott inte berott på krafterna utan honom själv. Hans mor lärde honom tekniker, men att kunna bemästra krafter redan vid så ung ålder var inte vanligt. 
Men han skröt inte om det, för att det var inget märkvärdigt att ha fått sina gåvor tidigare än andra. Han hade helt enkelt haft turen med sig att ha kunnat lära sig tidigt.
"Alduin, vad för gåvor har du?" Han var nyfiken, mest för att denne kanske hade gåvor han aldrig tidigare sett.

Den vita lyssnade men rynkade till pannan när han hörde att den lilles mamma hade berättat om att han hade krafter. För honom lät det konstigt, hur kunde mondern veta detta? Han la det åt sidan för att svara på frågan den andre ställt.
"Uhm..." började han osäkert och vek undan med blicken. Han visste knappt om det räknades som en kraft det han hade, han kunde inte ens kontrollera den så det var inte så mycket att prata om. Men de blåa ögonen återvände till vattenvarelsen med ett nästan lite skamset uttryck när han fortsatte.
"Vatten tror jag, eller jo, men jag kan inte riktigt... Kontrollera det eller göra speciellt mycket." Han kände sig obekväm men kom snabbt med en ursäkt, "Gudarna skänkte mig den nyligen. Jag har inte testat så mycket ännu."
Han kände sig lite nöjdare med sig själv efter det och slapp känna sig som en skamsen liten hundvalp.

Alduins tankar återvände till dennes moder, kunde gudarna har kontaktat henne, var denna främling på något sätt utvald? Han förstod ingenting, det var förvirrande. Alduin ville inte trampa på några tår så uteslöt att fråga om främlingens mor. Visserligen skulle Crusoe kunnat lämnat familjen i sök på äventyr och nytt utan att det var någon dålig stämning eller hemska orsaker, men moder natur kunde även vara hemsk. Alduin själv hade inte upplevt det, men han visste att vargar kunde bli känsliga efter något sådant. Med all rätt såklart.
"Har du alltid levt i vatten?" frågade han mest i brist på annat. Visst förundrade det honom, att någon ens skulle vilja leva där under, men han ville släppa tankarna på modern och alla möjliga scenarion. Tanken på hans egen död skrämde honom inte, men andras...

Vatten? Crusoe rynkade pannan "Så.. du är också en av havets ättlingar?" Nu vart han fundersam. Han trodde att bara de av hans egen sort kunde bemästra vattnets kraft. Detta var synnerligen fascinerande! 
Varje dag lärde han sig något nytt, saker han aldrig trott kunde ske skedde här ovan ytan.
"Jag har varit havets barn i hela mitt liv tills bara för någon dag sedan. Dessa dagar är dem första jag någonsin haft ovan ytan.. Du då, har du alltid levt här uppe?" Crusoe var nu några få meter från hanen, men höll sig på avstånd för att inte vara för närgången. Han vela nosa på honom, granska denne noggrannare. Men han vågade inte, hanen kanske tog illa upp.

Vad skulle han svara på den frågan? Var han? Troligen inte. Alduin satte sig ned och lät blicken flyta över den andre. Nej han kunde verkligen inte vara det, den lilla och han kunde omlöjligen höra till samma linje, eller ens samma typ. Så han skakade lite på huvudet. "Tror inte det. Min gåva rinner inte i min blodlinje, jag blev tilldelad den utav gudarna." men hans röst lär osäker, visst var det så? Det var det han hade blivit lärd och han tro till de allsmäktiga hade väl blivit besvarad med just detta? Ett svagt tvivel växte innan honom, men så återvände minnena utav hans mammas berättelser och han skakade av sig den tanken, självklart var det deras förtjänst att han kunde styra vattnet, det var deras förtjänst att hans ens vandrade på denna jord i denna stund.

Första dagarna ovan ytan? Meningen skrämde nästan den större och han förstod inte hur den andra klarade sig, han hade sett sin bror falla i sjön när han var yngre. Det verkade inte vara ett paradis där nere. Vattnet som såg så lugnt och frifullt ut på ytan hade visat sig vara en dödsfälla hade hans bror beskrivit det som.
"Ja, jag föddes är och har inte besökt vattnet mer än för att dricka det." svarade han medans blicken flöt bort till det brungröna vattnet som långsamt smög fram en liten bit bort emellan träden. "Vattnet är... Farligt." sa han långsamt och lät blicken återvända till Crusoe. Den såg något allvarligare och osäkrare ut nu än tidigare. Tanken på forsande flodar som slukar allt i sin väg bildades i hans tankar.

Detta lät så oerhört konstigt att han knappt kunde tro sina öron. Fruktade dessa ytvarelser vattnet även fast de tydligen kunde bemästra det? Han vred huvudet på sned. 
Han lyssnade, nickade då Alduin berättade att han inte ens var en del av vattnet? Crusoe vart fundersam, detta var sannerligen en underlig värld..
"För dem som kan bli ett med vattnet och själen, kommer också att få ta del av dess frihet och styrka. Var inte rädd, vattnet kommer inte att skada dig så länge du kan behålla lugnet" hans röst var sansad, vattnet hade hans hjärta i dess djup. Och där skulle de för alltid vara.

Alduin nickade lite osäkert till hans svar, men visst var det inte konstigt att den lilla kände så om vattnet. Det var väl trots allt hans hem? Han valde därför att fråga den andra,
"Känner du dig lika säker ovan ytan?" Om den lilla var ny till denna värld skulle det bara vettig att vara rädd, men än sålänge hade denna troligen visat mer mod än han själv. Han hade glatt och enkelt presenterat sig både för Alduin och den andra. 
Den vita insåg då att han redan nästintill glömt bort den äldres namn. Men inte spelade väl det någon roll, han verkade inte speciellt förtjust i Alduin och de skulle troligen aldrig mer ses. Tankarna på den guldvita spolades fort bort när han kom att tänka på något annat hans bror hade sagt när han var liten.
"Min... Min bror berättade för mig att vattnet kväver dig. Du kan försöka andas, men det kommer bara forsa in vatten... Är det så?" frågade han. Det skulle inte förvåna honom om detta var en lögn, det skulle inte vara första gången, men det lät ändå hemskt. Han visste att fiskarna levde därunder, men dessa klarade sig inte på land. Men Crusoe verkade inte ha några problem med sin nya miljö.

Han satte sig ned, kände sig trygg i Alduin's närvaro.
"Detta är självklart skrämmande, det måste jag medge. Men alla varelser jag mött här har visat sig vara godhjärtade, som du Alduin." Han log, och han hoppades att han hittat en vän här. Om crusoe nu inte bara något missfoster som roade honom såklart.
Han tänkte mycket på det som hanen sa, om vattnet kunde kväva honom? "Alduin.. Jag må ännu vara valp och har fortfarande mycket att lära. Men jag råder dig att inte försöka andas under vattnet tills du kan bemästra vattnets gåva så pass bra att det faktiskt kan vara möjligt för dig att andas där nere.. Om du nu skulle göra det, i detta nu, skulle det din broder berättat vara mycket korrekt. Jag är skapad på ett helt annat sätt... Ser du dessa? Det är dom som hjälper mig att kunna andas under ytan" förklarade han så gott han kunde. 
Ja, han var fortfarande valp och visste inte allt. Men han kunde inte vara säker på att han någonsin skulle kunna göra det.. Han visade Alduin sina gälar, crusoe var nästan säker på att man måste ha sådana för att kunna andas där under. Och så vitt han vet hade han inte sett några på denne främling. "Jag råder dig att vara försiktig.. Om jag ska vara ärlig, så kan man aldrig veta vad som kan försiggå där under"

Han nickade långsamt och lyssnade till orden, han hade inte haft några tankar på att besöka vattnet. Han ogillade det inte men minnena skrämde honom, inte konstigt egentligen. Han inspekterade de främmande och såg något som för honom såg ut som ett par otäcka sår. Men om detta var det som hjälpte den lilla att leva där under skulle han inte kommenterade så han fortsatte  bara att nicka.
"Har du stött på många?" frågade han sedan och lät blicken glida iväg över träsket. Det fanns säkert många där ute, han själv hade bara, hållit sig undan. Inte för att han vantrivdes med sällskap, nej han kände sig ganska bekväm och glad över att prata och umgås med denna lilla krabaten. När det går fel, det var det som tyngde honom, det kunde räcka med att man säger ett ord fel och hela världen tycks rasa samman. Man kan bli dömd till döden på någon sekund, fel plats vid fel tidpunkt han hade upplevt det tidigare. Inte emot honom själv såklart men, hans far hade varit sådan. Kom någon för nära, eller inte var tillräckligt artig, slutade det blodigt.
Tanken på att stöta på någon som honom fick honom att hålla sig till sig själv, det var även alldeles att förlora de som man bryr sig om i denna värld. Han valde istället att spendera sin tid ensam eller med hans gudar, det var lättare. Crusoes sällskap var dock som sagt, bara trevligt.