Hon har äntligen nått utkanten av ruinerna. Hon hade lagt märke till att en flockdoft blivit allt starkare ju längre hon vandrat. Det kändes hoppfullt även om det samtidigt fick nackhåren att resa sig. Möjligtvis för att hon känner sig så exalterad. Enligt hennes information så är det inte konstigt att det befinner sig en flock på den här platsen. Ingen tanke på att det kan vara en helt annan flock. Att hon inte känner sig riktigt bekant med dofterna kan ha många förklaringar. I tikens huvud ingår inte faktumet att det kan vara en helt annan flock. Hon vill bara återse familjen igen. Även om hon kanske inte har bestämt om hon ska stanna. Ett steg i taget. Hon vill att de ska veta att hon i alla fall lever och mår bra. Det är hennes mål just nu. Sen får hon se vad hon gör. Med raska steg tar hon sig fram mellan de gamla ruinerna. Försöker lokalisera sig genom minnen. Hennes idé är att hon ska överraska dem. Visst kommer de bli glada att se henne. Hon saknar dem så mycket. Speciellt Omen och mor. Och hon saknar de andra med. De var alla hennes familj. Svansen viftar glatt bakom henne och hon nynnar exalterat för sig själv. Skapar ett eget personligt bakgrundsljud på sin vandring. Hon rör sig med målmedvetna steg. Med månens sken som bakgrundsscen. Den cream-färgade lilla tikens rygg, nacke och svans glittrar som om stjärndoft har strötts över hennes kropp. Med det bleka skenet ser hon nästan ut som en vandrande vålnad. En ensam själ som söker sin familj i natten.

[ÖPPET FÖR LJUSETS KRIGARE]

"Stopp!" ropade Vidar och bröt nattens tystnad. Han rörde sig mot det ljusa mellan stenresterna. Egentligen hade han bara gått ut för att kissa, men den varglika siluetten var tvunget att undersökas när det var så nära Ljusets Krigares sovplats, och gott och väl innanför reviret.
     Det var en varg, konstaterade han, men vilken konstig varg. Ljusig var den. Underligt. Visserligen hade mamma berättat om vargar som kunde lysa, men Vidar hade inte bestämt sig riktigt för om han trodde på det eller inte. Oavsett så verkade det faktiskt befinna sig en lysvarg framför honom. Han skyndade fram för att spärra dess väg.
     "Du får inte vara här", sa han, något andfådd. Modet kom huvudsakligen från att han var ganska mycket större än vad hon var, och det kändes bra. "Det är vårt revir. Du får vända." Det var i alla fall vad de vuxna sagt till honom. Han sträckte lite på sig och kände sig vuxen.

Det var inte ofta någon närmare sig ruinerna. I alla fall inte så ofta att någon av dem reagerade på den oönskade närvaron, och det här var en sådan gång.
   Trots långa, hastiga kliv sinkade mörkret och växtligheten hennes framfart och Vidar var redan framme när hon slutligen anlänt. Raganan spände genast blicken i den lilla tik Vidar konfronterat och skyndade upp intill honom. Hon motstod impulsen att skyffla undan ungvargen bakom sig. Det var inte så att han var hjälplös eller att den ljusa tiken verkade farlig - men ännu var han ung, och främlingar var främlingar.
   Rösten var mörk, vaksam när hon talade, och den blå blicken smalnade av märkbart.
   ”Indeed,” bekräftade hon, och mätte henne med blicken. Hon fnös kort. Hade hon inte nosen med sig? Hade hon rentav ett ärende? ”Du är på vår mark. Förklara eller gå.”

När två främlingar uppenbarar sig inför henne så stannar Ophelia och svansen börjar hoppfullt vagga från sida till sida bakom henne. Vargar! Vad hon hoppades på fanns här. Hon ler vänligt mot dem. Hon känner inte igen någon av dem men det har gått många månvarv så det är inte konstigt att det finns nya ansikten i flocken. Hon förbereder sig för att tala. Hon fuktar nosen och ser till att det finns saliv i munnen. Hon ger ifrån sig ett försiktigt harklande för att se till att rösten håller. Så särar hon på läpparna.
"Mitt namn. Ophelia". Hon kan inte hoppas på att de nya ansiktena känner till hennes namn. Hon kan inte hoppas på att någon har pratat om henne. Kanske det är ett känsligt ämne för hennes familj?
"Jag.. är tillbaka. Var är Black? Mam... Imani?" Deras namn borde i alla fall spela roll. De största namnen i Isil Anar.

Ehfras närhet var betryggande, samtidigt som den fick Vidar att rodna lite. Att ha sin crush i närheten satte extra press på att han skulle vara en bra representant för Ljusets Krigare. Stark och obeveklig!
     "Jag.. är tillbaka."
     "Vadå tillbaka?" kastade Vidar ur sig. "Vad dillar du om? Här finns ingen Black eller Mamimani." Han kom på sig själv och kastade en skamsen blick upp mot Ehfra, som om han skulle få en tillrättavisning för sitt uppförande.
     "Jag menar... du har nog kommit fel. Ledsen."

Ehfra mötte Vidars blick och kom på sig själv att himla med ögonen, men kunde inte hindra en minimal ryckning i mungipan. I vanliga fall hade hon definitivt skrattat, men just då låg koncentrationen på annat håll. Istället återvände blicken till den tystlåtna tiken.
   ”No such names around here,” förklarade hon långsamt. Hon kände inte till någon Black eller... Imani, och det trodde hon inte att de andra gjorde heller. Däremot förstod hon nu att honan var där i sökan efter någon, men ruinerna hade stått tomma länge även när de först anlänt. Även om där funnits någon hade det knappast kunnat gå att spåra dem vid det här laget.
  ”Kan inte hjälpa.” Ehfra gav henne en hårdare uppmanande blick. ”You should leave.” Hon suckade ljudligt. Det var vid närmare eftertanke inte ens säkert att den andra förstod Nimorian. ”Lämna.”

Hennes hoppfullhet fallnar när främlingarna inte verkar känna vare sig Black eller Imani vid namn. Ophelia tippar huvudet på sned. Hur kan det ha blivit så här? Är inte Isil Anar kvar här? Öronen klipper till på hennes huvud och hon rätar på nacken igen. Svansen har slutat vifta och hänger slappt bakom henne. Hon ser oförstående från den ena främlingen till den andra.
"Inte Isil Anar?" Hon försöker igen. Flocknamnet borde väl ändå inte vara okänt? Om familjen inte är här längre. Om det inte är medlemmar ur Isil Anar hon står inför... Vad händer då? Hon kanske kan hoppas på att de har information om flocken. Men om de inte har det... Hur ska hon hitta hem då?

"Nepp." Vidar skakade på huvudet. "Vi är Ljusets Krigare." Isil Anar ringde dock en klocka. Han kunde inte riktigt placera det, mer än att det var en annan flock. 
     "Isil Anar är inte här längre." Vidar sneglade upp mot flocksystern, väntade sig att hon skulle ta vid. Ryktena gick, men han var dålig på att ta del av dem. Det var mycket enklare att hålla sig i sitt hörn av världen.

Ehfra såg fundersam ut innan något verkade gå upp för henne. 
   ”Isil Anar?” upprepade hon. Namnet låg ovant på tungan, men hon hade hört det förr. Plötsligt kopplade hon ihop ett och ett, och i namnet Black ringde plötsligt en liten klocka. En del av det defensiva uttrycket föll bort vid insikten.
   ”They’re not here no more.” Hon vred huvudet något på sne. ”And they haven’t for quite some time.” 
   Hon såg ner mot Vidar.
   ”Ljusets Krigare ser efter ruiner nu.” Det lilla hon visste om flocken var var Malphas och Exodus berättat, fragment från forna kontakter och vandringar. Själv hade hon aldrig mött dem, men ännu återstod information. Ehfra såg mot tiken igen.
   ”If you wish to find them, try east.”

Isil Anar är inte här längre. Öronen slokar lätt på Ophelias huvud. De är inte här längre. Vart har de tagit vägen?
Den äldre av främlingarna. Som har ett lite underligt yttre. Horn. Hon är lite lik en hjort. Hon talar med ord som Ophelia inte förstår. Ljudets krigare ser efter ruiner nu... Ophelia tippar huvudet oförstående på sne när tiken med horn uttrycker sig mycket på ett främmande språk. Den gröna blicken söker sig till den yngre hanen. Kanske han kan översätta om tiken med horn inte är så bra på språket? Ophelia ser ursäktande upp på tiken med horn igen.
"Förstår inte". Svarar hon med liten försiktig stämma. Det går upp för Ophelia att hon nu befinner sig på en främmande flocks marker. Isil Anar är inte här. Hon har ingen aning om ifall främlingarna är fientliga eller inte. Men de har i alla fall inte jagat bort henne hittills.
Förlåt.. Ska gå.. Snälla.. Berätta.. Isil Anar?" Det såg ut som att namnet Isil Anar väckte något hos tiken med horn. Men Ophelia förstod inte de ord som sades.

Tiken - Ophelia? - förstod inte.
     "De är inte här längre", upprepade han. "Och det har de inte varit på jättelänge. Ljusets Krigare bor här nu. Testa att gå österut, om du vill hitta dem." Det var lite läskigt att översätta, speciellt eftersom Vidar kände sig långt ifrån flytande, men han intalade sig själv att det där var lätta ord han kunde.
     "Mer vet vi inte. Tyvärr." Vidar tog ett omärkbart litet steg närmare Ehfra, och sträckte återigen på ryggen. Det enda som fattades var bara att Ophelia skulle lämna området.

Isil Anar har inte varit här på länge. Tankarna virvlar omkring i den lilla tikens huvud. Hur länge sedan var det flocken lämnade den här platsen? Var det strax efter att hon kidnappades? Eller var det senare? Vad hon nu förstår så är hennes enda kunskap om flocken borta. Hennes hem är inte kvar här. Ruinerna som hon brukade undersöka. Grottorna där de hade sina bon. De har nu tagits över av en annan flock.
Testa att gå österut, om du vill hitta dem. Österut? Öronen spetsar sig på tikens huvud. En nyfunnen målmedvetenhet lyser i de klara gröna ögonen. Hon ler åt främlingarna som hon inte fick veta namnen på. Hon sänker huvudet i en respektfull gest. Hon har trots allt gjort intrång på den här flockens revir.
"Tack.. för vänlighet. Förlåt." Hon ber om ursäkt för att bara ha klampat in sådär. Med kroppen upplyst av månglitter gör hon helt om och i språngmars tar hon sig ut från reviret. Ut på säkrare mark. Den kortaste vägen ut för att inte ställa till med mer besvär än nödvändigt. Nu behöver hon ta sig österut.

Ehfra stod tyst när Vidar översatte hennes ord. Hon trodde att det var en relativt korrekt översättning. Det var inte så att Vidar var en expert på hennes eget språk, men även som ung var han bättre på Nimorian än hon var på Nordspråk. Det var skrattretande, egentligen.
   Den främmande tiken verkade slutligen förstå budskapet. Hon tackade, tätt följt av en ursäkt, och lika plötsligt som hon dykt upp försvann hon bort genom regnskogen.
  Ehfra såg efter henne en stund för att se till att tiken verkligen gav sig av, innan hon milt puffade till Vidar åt ruinernas håll. Det var väldigt sent, och hon var fortfarande trött efter dagen. Det här behövde hon dock berätta för Ljusets Krigare först.
  "Let's get you home."

[Avslutat]