Alek var ett geni, det var helt klart. På en av kullarna intill den väldiga sjön, inte särskilt långt ifrån leden som gick mot Svartstrand, fanns en slänt som kanade nästan hela vägen fram till vattenbrynet. Nattens regn hade gjort gräset helt blött och halt här. Det var det perfekta pranket, ganska olikt annat han redan utfört och sedan fått sota för. Nu fattades bara ett intet ont anande offer.
     Nöjd blickade Alek ut över området, sökte matt med blicken efter någon stackare som hade vägarna förbi, och var för en gångs skull lättad över den molniga skyn som skymde solen. Än brände hans hud under den vita pälsen, och nosen var nästan illröd trots att det gått lång tid sedan omvägen in i Öknen.
     Molnen till trots låg den kvava luften som ett tungt täcke över platsen och varje andetag kändes tungt. Nu saknade han blåsten som dessvärre blockerades just här av de branta bergskammarna och kullarna som bröt upp området. 
     Ingen syntes till. Otåligt sneglade Alek ut mot sjön, och undrade vad Katya hade för sig i Svartstrand medan han drog runt här. De hade tjafsat tidigare under dagen så lösningen blev att de höll ifrån varandra för en stund, vilket i vanlig ordning ledde till att Aleks blev akut uttråkad. Aleks blå ögon fastnade tillslut på en ovanlig silhuett vid vattenbrynet som tycktes olikt allt annat i området. Ett pilträd, med grenarna doppade i sjön. Trädet var intressant nog att Aleks zonade ut medan han stirrade mot det, länge nog för att inte märka ljudet av tassar som närmade sig. Så fort han blev varse om att någon faktiskt närmade sig misstänkte han direkt att det var Katya som kommit för att hälla salt i såren. "Vad är det, kommit för att be om ursäkt?"
     När Aleks vände sig om visade det sig att det inte alls var Katya, utan någon annan. En främling. "Ah, skabb, izvinite*. Trodde du va nån annan-"
Det dröjde en stund. Men snart insåg Alek att ansiktet var lite bekant, men han kunde inte minnas hennes namn. "Eyy, har inte vi träffats? Känner igen dig. Aleksandr heter jag. Vet inte om du minns."
Aleks log brett, kanske lite för brett, för hans hjärna leddes snabbt in på nästa spår - del två av uppdrag kana-ner-för-kullen-i-sjön.
     "Jag stod bara här och beundrade utsikten. Kolla, är det inte fint här? Har du sett det konstiga trädet där borta? Kom, om du står här ser du vad jag menar."
     Han steg åt sidan, hoppades att hon skulle nappa och kliva närmare slänten.

[Till Astrid!
* - sorry]

Astrid hade återvänt till Spegelsjön en andra gång. Kanske för att be, eller bara beundra den stilla naturen. Hon hade egentligen tänkt fråga om Lev velat följa med, men ville inte heller skrämma bort honom med sin sociala och kanske något påträngande personlighet.
    “Vad är det, kommit för att be om ursäkt?”
    Den stora zimaerhonan ryckte till av den plötsliga rösten och blickade upp. Hon hade varit alltför upptagen av sina tankar att hon inte märkt av att hon rört sig mot någon. Vem mer kunde befinna sig här?
    “Привет, Jo det har vi nog,” Astrid lade huvudet något på sned för att försöka minnas, “Astrid.” Genom sina vandringar stötte hon på en och annan själ, och det var inte ovanligt att folk mindes henne. Hon däremot hade nästan minne som en guldfisk, ibland.
    Astrid lade inte märke till det lite för stora leendet som var vilat på hans läppar, och nyfiken som hon var fortsatte hon upp på kullen. Dessutom smittade det av sig på henne, hon som nästan alltid hade ett leende på läpparna.
    “Vad finns där?” Frågade hon nyfiket innan hon slöt upp bredvid hans sida. Men, hon var inte den smidigaste heller. Den smala stigen fick henne att stå tätt intill den andra, och precis när hon var bredvid honom, snubblade hon. Med sin tunga kraft trillade hon rätt in i sidan på honom. I ena sekunden stod han bredvid henne med det breda leendet, och i andra sekunden kunde hon se honom falla rätt ner, i riktning mot sjön. Paniken greppade tag i henne. Vad hade hon gjort? Varför skulle hon alltid vara så klumpig? 
    “Ånej, hjälp!” Utbrast hon innan hon skulle röra sig mot honom, utan att tänka hur halt det var ner. Astrid hann sätta ned ena tassen, snubblade, och var sen kanandes på väg ner mot sjön, rätt efter Aleksandr.

Perfekt, hon nappade på betet. Astrid, hette hon visst. Aleksandr kunde inte minnas namnet, men ansiktet mindes han helt säkert någonstans ifrån. Det gjorde i vilket fall inte Aleks mycket varesig hon mindes honom eller inte - om hon inte mindes honom, så hade han säkert inte prankat henne tidigare. Därför gick hon godtroget nog närmare. Alek log nöjt, beredd att ge henne en liten knuff om hon inte skulle halka till på eget bevåg- 
     Så blev det inte. Så blev det inte alls. Astrid halkade, dock mycket tidigare än Alek hade räknat med. Han var inte beredd, hann inte ens kliva åt sidan för att undvika en säker kollision. Med tung kraft stötte hon rakt in i honom, och Aleks tappade direkt fotfästet. Han stöttes rakt mot kanans begynnelse, där gräset var halkigt och blött, och utan balans blev ödet förseglat. Han tumlade ner för kanan - ner för hans egen fälla, hans egna prank. Det gick neråt i hisnande fart. Aleks gjorde kullerbyttor, rullade runt, gled fortare och fortare nerför kullen utan hejd allt medan han skrek. "AAAaaAAaAaAaaaaa!!!"
     Någonstans högre upp hörde han Astrids röst, men ögonblick senare plaskade han rakt in i Spegelsjön. Sjöns tidigare blanka och pristina yta splittrades i ett stort plask. Vatten stänkte åt alla håll och Alek fick i sig en rejäl kallsup av det bräckta vattnet. Tacka allt heligt att sjön inte var särskilt djup här - det hade Aleks personligen sett till tidigare, då ett prank var för skojs skull, och inte för att av misstag råka dränka någon. Sprattlande och plaskande kom Alek snabbt på fötter, hostande och hulkande av bräckt vatten. Med suddig blick såg han fort upp för backen, ville genast veta hur illa han gjort bort sig och ifall hon stod där uppe och skrattade åt honom nu, men fick sedan till sitt förtret se att Astrid trots allt halkat, och nu kanade rakt mot honom.
     "Ey, EY, SE UPP-"
     För sent. I nästa ögonblick kraschade Astrid rakt in i honom, och kraften var tillräcklig för att han skulle tumla omkull. Nu var hon i sjön med honom, och Alek fick till råga på allt en kallsup till när han tvingades under vattenytan.

(har perfekta soundtracket så varsågod: https://www.youtube.com/watch?v=OpTPNGvushQ&list=PL4B28D6EA3E5E14AC&index=19&ab_channel=MoominMusic )

Astrid försökte hålla emot genom att pressa sina tassar mot den fuktiga marken, men det var för brant och för halt att ingenting hade kunnat stoppa henne från att följa efter Aleksandr ner. Det hela gick på bara några sekunder, från att de stått uppe på toppen och talat, tills de båda befann sig i det kyliga vattnet tillsammans. Hon hade dundrat in i honom ganska hårt, och en oro spred sig inom henne. Vart hade han tagit vägen? Astrid ignorerade den bitande kylan, trots allt var det en av hennes krafter och det skadade henne inte. Men hon var orolig att Aleksandr ännu inte dykt upp från vattenytan.
    ”Aleksandr?” Hennes röst var något lågmäld. Han hade väl inte kommit till skada?

Aleksandr sprattlade sig så snabbt upp på fötter som han kunde och så fort han drog luft i lungorna började han våldsamt hosta upp allt vatten han råkade få i sig i en andra kallsup.
     "AUGH- usch!" utbrast han, mest över hur fasligt det brände i näsan av det bräckta vattnet - och hur vidrigt det smakade. Men när han återhämtat sig och bara stod där med pälsen drypande av vatten vände han blicken mot Astrid. Hon verkade okej, faktiskt mycket bättre däran än han själv.
     Det uppdagades långsamt för Aleksandr att han misslyckats. Hans prank - visst, han hade fått det tilltänkta offret i den, men även han själv - och han själv hade tagit den största smällen. Det blev ett stort sår i hans ego den dagen.
     "Öh, det där gick inte som jag tänkt," fick han ur sig, innan han snabbt avbröt sig själv. Ett brett leende spreds sedan över hans läppar. Bäst att låtsas att han inte planerat det här alls. "Jag menar- Gudars! Gick det bra, Astrid?" Det undrade han ju genuint också, men av allt att döma såg Astrid ut att vara i bra skick. "Jag vet inte vad som hände! Jag stod bara där, och sen du ba- TJOFF. Och jag ba- WHOA. Sen vi ba - AAH och nu är vi här. Öh..."
     Det gick inte att förneka att hela situationen var ganska lustig. Det var tur att Katya inte varit i närheten för att se det här - då hade han aldrig fått glömma sitt misstag. "Men jag är okej iallafall! Det gick bra, jag lovar! Svalde lite vatten bara.. hrmm, men, oj vyn är ju visst ännu bättre härifrån!"
     Han pekade menande mot pilträdet som stod längre bort. Faktum var att vyn var lite sämre här nedifrån, men det var ändå något speciellt att se det där konstiga trädet ensamt invid sjön. Det var bäst att snabbt byta samtalsämne, så Astrid inte skulle hinna misstänka hans verkliga intentioner med utsikten från kullen.
     "Vet du varför det är där? Eller jag menar, varför det ser ut så där? Träden på det här stället är ju konstiga, men det där är olikt dom."

“Gick inte som du hade tänkt?” Astrid lade huvudet på sned. Hon hann dock inte reflektera över det tillräckligt mycket innan han fortsatte att prata. Det var nästan så att han pratade mer än vad hon själv gjorde.
    “Det gick bra med mig, men gick det bra med dig? Jag mosade ju dig nästan, herre- det var inte meningen.” Hon gav honom en ursäktande blick. “Och nej, jag vet faktiskt inte varför trädet är där. Det är väldigt fint.”
    Hon hade inte hunnit inspektera trädet under någon utav gångerna hon varit här, men nu lät hon sitt fulla fokus granska det. Det var mäktigt.
    “Jag har faktiskt ingen aning, vill du vi ska ta oss närmare och kika?”

"Äsch nejdå, det gick bra jag lovar!" försäkrade Aleksandr och började maka sig upp ur vattnet där han kunde skaka vattnet ur pälsen. Det var åtminstone ganska varmt, så han hoppades på att torka fort.
     Astrid föreslog snart det Aleks hade hoppats på, och han log brett mot henne. "Sisten fram är en mosad snigel!" garvade han, utan att tänka på att hon kanske var för mogen för såna fåniga lekar. Det var tyvärr lite av en vana för Aleks, att racea vid varje tillfälle som kom. Vid det här laget hade Katya tröttnat på honom.
     Väl framme vid det konstiga trädet glömde Aleksandr bort deras tävling och sneglade uppför trädstammen, studerade de långa grenarna som doppade i vattnet. Han hade såklart sett ett pilträd förut, men detta kändes sällsynt och ovanligt på något sätt. "Hur kom det hit tror du? Någon som planterade det?"
     Han vände blicken mot Astrid, pälsen fortfarande drypande blöt.

Aleksandr satte av utan någon förvarning, och Astrid var snabbt efter honom. Hon var dock inte lika smidig som honom, utan fick vara försiktig med att inte halka eller ramla omkull - igen.
    “Antar att jag är en mosad snigel dårå,” suckade hon lågmält, men ett litet busigt leende vilade fortfarande på hennes läppar. Hon tyckte om att tävla, oavsett om hon vann eller inte. Självklart var det roligare att vinna men ibland gick det bara inte.
    “Jag vet faktiskt inte? Det är väldigt unikt måste jag säga. Om någon planterade det måste det varit för jättejättelängesedan, tror du inte det?” Blicken skiftade från trädet och den nyblivna kompisen. “Hur får man ens tag i ett frö för att skapa något sånthär? Det ser inte ut som något annat träd jag har sett hittills faktiskt.”

"Du tar inte illa upp, va?" flinade han, men utan att riktigt göra sig mallig.
     Deras uppmärksamhet vändes åter till trädet. Astrids teori om ett urgammalt frö fick Alek att tankfullt nicka och humma för sig själv. "Du, det låter rimligt, nån gammal gråvarg för länge sen kanske tyckte stället här behövde piffas till?"
     Han ryckte på axlarna. Inte den mest spännande idén. Kanske fanns där inte så mycket spännande att spekulera om när det kom till gamla träd.
    "Det är ett pilträd. Tror jag? Har inte sett nåt sånt i de här krokarna. Här ser träden helt uppblåsta ut. Lite som min syrras ego."
Alek tillade det sista snabbt och med en låg röst. Han fnös roat åt sitt eget skämt men bytte sedan snabbt tillbaka till ämnet.     "Pft, eh, kanske tog nån ett frö från ett ställe där det finns pilträd och planterade det här? För att, jag vet inte, göra det fint?"

Astrid skakade på huvudet. Det krävdes ganska mycket för att hon skulle ta illa upp på riktigt. Egentligen hade hon aldrig hamnat i den situationen att hon behövde ta illa upp, eller så var det bara att hon inte ville lägga ned sin tid på det. Hon hade trots allt stött på en och annan äldre hane som vägrat byta varor med henne för att hon var en ung, söt flicka.
    Hon rycktes tillbaka till nuet att Aleksandrs prat om trädet, men fastnade mer för att han började tala om sin familj. Familj var trots allt det viktigaste Astrid hade, och alltid skulle ha.
    “Åh har du också syskon?” Hon vände blicken mot honom och såg på honom med en genuin nyfiken. “Mina syskon gör mig galen ibland, men jag älskar dem.”

"Japp, en syrra, och... och en bror. Älskar dem också. Även om, ja....vi kanske inte... det- äh, det är en lång historia."
Alek flinade, obenägen att dra in Astrid i en lång, sorglig historia. Det hörde inte till, inte nu. "Äh, vad säger du, sällskap tillbaka till Svartstrand? Du kan berätta om din familj på vägen, hur många syskon har du?"


[Avslutat<333]