Bort, bort från vad? Allt kanske. "Varför följer du inte med mig?" orden som lämnade hennes mun var inbäddade i ett mjukt tonfall bädjande, och hon förvånades själv över orden. Och hon trodde inte att den andre skulle följa med henne. Hon var trots allt en främling. Men hon hoppades ändå, hon hoppades att den andre skulle vilja det, för den här stunden utan ensamhet hade etsat sig fast i hennes sinne och hon fruktade ensamheten. Fast ändå, hon borde väl vant sig vid den efter åtta år, eller? kunde det vara så att när man var ensam så trodde man att man klarade sig själv, att man inte behöver någon annan, men när man väl fått smaka sötman i ett sällskap så söker man inget annat än ett sätt att få slippa ensamheten? Vad som än gällde så ville hon inte tillbaka dit.

Den andras bedjande tonfall högg i Dimitrijs kropp och hon rynkade ansiktet lätt när hon valde ord. "Jag..." Hon kunde inte följa Loiana. Inte medan risken att Han följde efter ännu fanns. Utan att tänka sig för kastade hon en blick bakåt. "Det... går inte." Vad skulle hon säga? Hon kände sig dum. Hon ville inte riskera någon annans liv för ett så egoistiskt behov som sällskap. Hennes oro speglades som hastigast i ögonen. "Jag kan inte."

Dimitrij verkade ha svårt att välja ord och började formulera något men sedan avslutade hon bara, och verkade tänka. Hennes tystnad var för på trängande och Loiana kände hur hon ville ta tillbaka frågan, att hon aldrig erbjudit det. Till slut svarade den andra, tvekade i början innan hon avslutade meningen. Det gick inte. Vem ville umgås med en som visste ungefär lika mycket om sig själv som främlingen. Dimitrij blev tyst igen och verkade fundera igen och svarade igen, fast formulerade sig på ett annat sätt, men det var fortfarande ett nej. Hon höll igen en suck och tittade ner i marken, även om hon redan vetat svaret kunde hon inte låta bli att bli besviken. "Jag... Förstår" fast igentigen förstod hon inte. Hon visste inte varför denna främling verkade rädd över att följa henne. Den andre kastade blickar bakom sig hela tiden som om någon, eller något, jagade henne. Loiana vände bak huvudet och kollade bakom sig för att se vad den andre tittade på, men det var tomt bakom den förutom deras spår och den blaskiga snön. 'Vad är det?' Hennes röst vär nyfiken, misstänksam och mjuk, allt på samma gång och hon vände blicken mot denna Dimitrij.

Det ironiska, spända leendet var tillbaka och hon såg snabbt på Loiana innan blicken vändes framåt. "Det är en lång historia." Leendet falnade och blicken sjönk för ett ögonblick till marken. Kunde hon lita på någon? Kunde hon förklara för denna Loiana? Det... hon kunde inte.

Hon lyssnade på Dimitrijs korta mening och hamnade i tysta tankar. En lång historia? Om de var jagade borde inte Loiana ha rätt att få veta det då? Åter förde hennes tankar mot vad det var Dimitrij jagade, kunde det vara något farlig? Var det den flock vars skog de nu vandrade igenom? Eller något farligare? 'Tid har jag gott om' sade hon kort och tittade nyfiket på Dimitrij. Jo tid det var något hon inte behövde oroa sig för. De patetiska varelserna fortsatte genom den skrämmande skogen på sin vandring, oändligt långsamt.

'Jag kan inte lita på någon.' Hon höll blicken stadigt vänd framåt medan hon viskade i tanken.

Loiana lyssnade på den andres viskande tanke, kunde inte lita på någon? Varför, ville hon fråga, varför kan du inte lite på någon, vad har de gjort mot dig. Men plötsligt insåg hon att hon var en någon, Dimitrij ansåg tydligen att hon inte var någon att lita på. Av någon anledning så sårade det henne mer än vad det borde ha gjort. Hon öppnade sina tankar och all godhet i hennes hjärta verkade välla ut i skogen och andarna väste omkring dem, avundsjuka på dem som höll livet. 'Du kan lita på mig' hennes röst var fylld av nedstämdhet, över att Dimitrij tvekade på henne, och medlidande, för jo hon tyckte synd om Dimitrij som sade att hon inte kunde lite på någon, och rösten var en knapp viskning i huvudet.

Det fanns en öppenhet hos främlingen som Dimitrij inte kunde påminna sig om att någonsin ha mött tidigare.  Hon ryckte till en aning när Loiana öppnade sitt sinne och hon tvekade ett ögonblick innan hon fick ett svar.

'Du kan lita på mig'
Hon vände sitt avlånga ansikte mot den mindre tiken. Hon menade inte att såra den andra. Men kanske var det bäst så. Ändå sträckte hon sitt medvetande mot Loianas och sökte sig försiktigt in bland hennes tankar. På ett milt vis rörde hon sig i den andras medvetande, noggrann med att inte slita bland minnen och erfarenheter. Där fanns inget hot. Där fanns inget som tydde på att Loiana skulle ha baktankar med något av vad hon kunde komma att berätta. Inget som sade att kreschimvargen skulle vända hennes ord emot henne. Men. Om Han fann Loiana. Om Han eller någon av De Nattfödda fick tag på den mindre, skulle hon då berätta om det högresta smutsblodet hon mött i regnet? Dimitrij drog en djup suck och lämnade tikens sinne och medvetande.

"Jag vill tro dig. Men jag kan inte förutse vad framtiden smider för planer." Hon slöt ögonen och vände åter ansiktet framåt. En längre stund fortsatte deras plågsamt långsamma vandring. Dimitrij velade fram och tillbaka i tankarna. Tillslut tog hon åter till orda. "Jag föddes till jägare." Orden var tysta, men fyllda av en hård underton och precis hörbara över regnets brummande smatter. "Avlad och tränad att jaga döden." Hon kastade en blick åt Loiana. "Har du hört talas om De Vita?" Hon visste att ryktena gick, och hade hört ett par av dem under sin uppväxt såväl som under sin ensamma vandring. De gick under flera namn, men det vanligast förekommande var just Den Vita flocken, eller De Vita. Hon hade hört namn som Dödsjägare, Vita nattjagare. För henne hade de alltid varit Jägare, stundom av de äldre kallade Vampyrjägare. Jägare av Nattens barn.

En konstig känsla spred sig i huvudet och hon trodde att hon visste var det var. Hon struntade i att tänka på det utan fortsatte att fundera. Tystnaden bröts sedan av den andres röst. "Jag vill tro dig. Men jag kan inte förutse vad framtiden smider för planer". Orden sårade mer än hon ville visa. Den andre trodde inte så mycket på henne som hon själv trott. Hon var väl inte värd att tro på. Det borde väl Dimitrij veta, hon hade trotts allt sökt igenom hennes huvud. Det var tyst ytterligare en väldigt lång stund och de hann gå en bra bit innan Dimitrijs röst bröt tystnaden igen. Loiana drog häftigt efter luft och insåg att hon hållit andan. född till jägare? avlad endast för att jaga döden? hon förstod inte orden den andre sade. De vita? även om hon hört om dem kom hon inte ihåg det. 'även om jag hört om dem så skulle jag ändå inte kommit ihåg det.' hon lyfte ena tassen och försökte knacka sig på pannan innan hon satte ner den igen. Hade Dimitrij redan glömt bort att hon inte ägde ett minne?

Kanske hade hon inte kunnat dra sig det till minnes, kanske hade det varit en del av de minnen hon lyckats behålla. Dimitrij ville rycka på skuldrorna, men lät bli. Hon var inte säker på om hon skulle klarat av rörelsen utan att snava ändå. Hon behövde inte snava nu. Hon kunde känna den andras sinne, känna hur hennes ord sårat. Hon menade inte att såra främlingen. Även om det kanske var det bättre, så var det inte det hon velat.

"Hur kan jag lita på en främling?" Hon såg på Loiana, sökte hennes blick och log ett vagt leende. De var inte mer än främlingar. "Även om jag kan lita på dig, så kan jag inte lita på att ingen annan finner dig och söker i ditt sinne så som jag just gjorde." Om än kanske mer hårdhänt. Betydligt mer hårdhänt. "Hur kan jag lita på att ingen får något veta, om allas sinnen med lätthet kan tömmas?" Hon suckade och såg åter framåt. Efter en kort tystnad tog hon åter till orda.

"De Vita var min flock." Där fanns en olycksbådande ton i hennes röst. En sorg som sade mer än de ord hon uttalat, även om hon försökte hålla rösten saklig. De fanns inte mer. Ingen av dem.

Just det, de var främlingar, de hade precis träffats. Hon var tyst och lyssnade på Dimitrijs ord. de var sanna alltihop och hon visste det. Vem som helst kunde söka genom hennes sinne. "även om du inte berättar så skulle de veta att jag visste något" hon tystnade 'de skulle se att jag pratat med dig, och det skulle vara bevis nog för vad det nu än är som förföljer dig." Hon insåg sanningen i hennes ord. Om det som nu än jagade Dimitrij skulle hitta Loiana skulle bara deras möte vara tillräckligt bevis att hon skulle vetat för mycket. Bara för att de vandrat sida vid sida genom en skog.

Dimitrjis nästa mening var tyngd med sorg och ett ord verkade skrika ut sin rätta mening, var. De hade VARIT hennes flock. Hon tillhörde den inte längre, och Loiana förstod varför. De var döda, borta. Hon kunde inte säga något utan gapade para. Tillslut lyckades hon komma på hur man stängde käftarna och det enda hon kände var medlidande och sorg. Hon sörjde för dem som förlorat sitt liv, även om hon inte personligen känt dem. Hon sörjde dem för att deras liv tagits ifrån dem, trodde hon iallfall och det var det Dimitrijs tonfall antydde. 'Jag... baklagar' hon kunde inte säga något annat, kände sig ännu mer korkad och dum när hon insåg att hennes problem var mycket mindre än Dimitrijs. Hon kände sig dum för att hon klagade på sitt liv bara för att det saknade minnen.

Hon nickade långsamt, bekräftade att hon hörde Loiana. Det gjorde ont var gång hon tänkte på det. Inte fysiskt, men psykiskt. Hon saknade dem. Saknade tryggheten och ovissheten. Hade hon kunnat hade hon vänt tidens hand, återvänt till den tid då hon föga anade vad livet gick ut på. Vad livet kostade. Hur ful världen var. Det ryckte lätt i hennes ansikte när hon motstod frestelsen att grimasera. En längre stund av tystnad passerade, men Dimitrij lade inte märke till den. Hennes tankar ilade, surrade likt flugor om sommaren genom minnen. Bilder. Ljud. Dofter. Ansikten. Röster. Färger.

"Även om de vet att vi talats vid och följts åt en sträcka, så skulle de inte veta vart jag tar vägen." Hon återvände till det föregående ämnet för att besvara det påstående Loiana tidigare nämnt. Sedan suckade hon. "Men... kanske spelar det ingen roll längre." Vad spelade egentligen roll? Livet var ett fult spel, skapat av gudarna endast för att roa dem. De drev med henne. Hon skakade på huvudet. Ville Nattbarnen finna henne så fanns det ingenstans här i världen hon kunde gömma sig. Ingen stans. "De är borta nu. De Vita. Det var... ganska patetiskt faktiskt." Hon höjde nacken en aning och fortsatte att blicka ut bland trädens mörka stammar. Ut i regnet. "Jag trodde mig kunna hämnas dem. Trodde mig kunna fortsätta jakten på egen hand." Nosen rynkades. "Men jag var svag. Patetisk."

[Lite snabbt och ogenomläst innan jag somnar, men det går nog an C: ]

Jo, de kanske inte skulle veta vart Dimitrij gick, men Loianas liv kanske låg på spel om den, eller det, som jagade Dimitrij hittade henne. 'Du kanske är säker, men är Jag det?' Dimitrij var åter tyst en lång stund innan hennes röst nådde de svarta öronen som ryckte till lite innan de åter vinklades framåt. Även om hon visste att Dimitrij inte hade så höga tankar om sig själv så chockade det henne att hon valde att kalla både sig själv och det som hänt hennes familj för patetiskt. " Om det finns något patetiskt i denna värld så kan jag säga att du inte tillhör den gruppen!" hennes tonfall var nästan argt och hon var lite ledsen över att Dimitrij inte hade den självkänslan varje varelse borde få äga. Hon hade stannat och stirrade på Dimitrij med de intensivt blå ögonen som nu var hårda som is men ändå djupa som havet.

"Ingen är säker." Blod och förbannad aska. Förbannade gudars offer. Skit! Dimitrij drog en djup suck. Det hjälpte inte. Det ryckte i hennes långsmala ansikte. Hon stannade och vände sig mödosamt mot Loiana. "Kanske spelar det ingen roll. Vad spelar egentligen roll längre?" Hennes röst blev med ens sträv och hård. "Jag vet knappt själv vart jag vandrar. Om jag ens kommer ur den här skogen!" Hon vände ansiktet mot himmelen och slog med den ena vingens knogar mot marken. En ilning for genom armen och in genom bröstmusklerna och ryggen. Hon drog ett djupt andetag. Två. Tre. "Österut." Hon nästan viskade. Regnets oavbrutna smatter hotade att sluka hennes röst. "Så länge jag är sårad, så länge jag fortsätter som jag gör, så kommer de följa mitt spår. Om någon ens följer mig längre. Lämna mig. Vi har inte vandrat samma väg länge, de har ingen anledning att följa dina steg." Hon fångade Loianas blick för att hålla den fast med sina grå ögon. Där fanns en förvånansvärd kraft, hennes trötta anlete till trots. "Lämna mig och rädda ditt skinn. Skulle de ändå finna dig - vem vet vad gudarna spelar oss för spratt - så kan det lika gärna vara av slumpen som att de följt mina spår. Söker de svar så vet du nu vart jag vandrar, även om jag tvivlar på att de skulle fråga." Vad hade De egentligen för anledning att följa efter henne? För att förgöra en av de sista - kanske var hon den sista? - i ett långt led av jägare. Förgöra ett hot. Var hon ens värd att kalla hot i dagsläget? "Men även om du aldrig mött mig så hade jag inte kunnat försäkra dig om din säkerhet, din överlevnad." Hon andades in på nytt. Två. Tre. Fyra djupa andetag. Hon drog dem ned i döden. Hon dömde dem. Var det så att hennes existens allena skulle låta de som följde hennes steg falla offer för döden? Kanske vore det bättre - säkrare - om hon löste det problemet.

Skulle det lösa alla problem?

Nej.

Hon kunde visa dem eller dö.


Hon skulle visa dem alla!

Dimitrij stannade också, och mödosamt hade hon vänt sig mot Loiana, och ett högg av skuld skar genom henne. Nej det spelade ingen roll. Inget spelade roll för Den andre, verkade det som. 'Ett liv spelar roll, alla liv är dyrbara. Glöm inte det,' Plötsligt hörde hon Dimitrijs viskande röst, österut. Sedan yttrade hon ord, ord som förvånade Loiana. Lämna henne? Bara sådär? Bara för att rädda sitt eget skinn? Nej. Aldrig någonsin skulle hon göra en sådan självisk gärning. Svaret fanns redan i den hårda blicken. 'Nej!' Ordet var skarpt som om det hade vassa kanter. "Aldrig, jag skulle inte kunna... det vore.. Fel" Jo för Loiana fans det inget som var mer fel än att offra någon annan för att själv överleva. Om hon själv kunnat offra sig för att rädda denna främlings liv så skulle hon gjort det, utan att tveka. För att om hon skulle kunna ge liv åt någon annan kunde hon dö med gott samvete men att ta någons liv för att leva, nej endast tanken fick hennes väsen att rygga undan.

Hon hörde den andras ilska, men kände inget för den. "Om vart liv är dyrbart, så bättre rädda ett än att offra två." Rösten var ännu låg och hon höll kvar främlingens blick. Ett förvånansvärt lugn hade lagt sig över den högresta korsningen. I tankarna slöt hon in sig själv i tomrum. Gömde känslorna. Gömde hoppet. Gömde sig själv. Det behövdes. Det var nödvändigt att hon vandrade ensam tills hon var stark nog. Tills hon kunde visa gudarna.

Hon hörde sanningen i den andras ord men ville inte ta åt sig den. 'Dimitrij' Hon sade namnet med eftertryck 'Du är det närmsta en vän jag kommit, trots det är vi bara främlingar, två främlingar som är lika utelämnade av gudarna och som tröttnat på deras spratt, men till poängen nu, jag tänker inte överge dig. Inte nu, men vid skogens slut så får du gå vart du vill för då har jag gjort allt jag kan göra. Så snälla låt mig följa dig dit!' Hennes tanke röst gick från bestämd till ganska desperat och hennes ögon vandrade över den andra. Hon såg inte ut att klara resan ens. Hennes kropp var ganska mager och pälsen hängde i smutsiga stripor. För trots att de var främlingar så gillade och brydde hon sig om den andra.

[kort]

[Loiana är så fin och snäll och åååh <3 Och oroa dig inte för om du skriver kort eller långt. Jag gör till och från inlägg som bara är en mening som karaktären säger - blir oftast bra flyt i rollet med kortare inlägg C; ]

Dimitrij suckade och sänkte nacken. Ett mjukt leende sökte sig långsamt in över hennes läppar. Ett tunt skratt, närmare en road utandning, lämnade hennes lungor. Hon mumlade något ohörbart och stod sedan tyst en stund. Utan att vända ansiktet mot Loiana svarade hon i sinnet: 'Låt gå.' Tanken var lugn. Hon förblev stilla. Kanske var orden korta och enkla. Men det var det hon lyckades formulera. Hon orkade inte tänka mer. Leendet tunnades ut, men i sinnet frodades ett uns tacksamhet. Ett uns som ville växa. Vän?

Efter att ha stått stilla en stund började Dimitrij långsamt att vända österut igen. Hon gav Loiana en kort blick och såg sedan ut i regnet framför sig. Det skulle bli en lång dag. Men trots att hon längtat efter längre dagar så var hon inte säker på om hon gillade detta. Även... Även om det var skönt. Det var skönt att ha någon där.

'Tack.'

En vän?

'Låt gå' de två orden fick henne att slappna av och hon slöt åter upp vid Dimitrijs sida. Om detta var allt hon kunde göra skulle hon göra det, följa denna vrenblandingen, för nog var hon väl en vren, till slutet av skogen, som en, en vän. Ett leende prydde läpparna igen och hon sneglade som hastigast på Dimitrij innan ett ord ekade i hennes tankar'tack' Hon vred huvudet mot den andra och visade ett leende till svar. Hon hade en vän, tanken började snurra i huvudet och surrade gjorde den också.

Off:
Det blev fint här.

Avslutat <3