Ovan trädens kala, täta grenverk rullade molnen över himmelen. Solens sken blev till ett dunkelt dis, och bland trädens stammar frodades skuggorna. Den snö som så vackert klätt träden i vinterskrud hängde nu som tunga bölder från grenarna, föll till marken som slask. Regnet smattrade hårt mot trädstammarna och marken inunder. Utan trädens blad fanns inget tak som skyddade mossan och gräset från skyfallet. Det susande ljudet av regn överröstade allt utom de allra närmsta ljuden. Hon kunde höra sina egna klafsande steg. Hon kunde höra sitt blod susa i öronen, susa ikapp med regnets viskande röst. Den långa pälsen hängde tungt från hennes kropp i tjocka stripor. Trots att det regnade var det allt annat än varmt, och med vatten inpå skinnet kunde Dimitrij inte annat än att huttra. Den vibrerande rörelsen gjorde inte mycket nytta, men var ingen hon hade kontroll över. Hon orkade inte bry sig. Hade inte tid att bry sig.

Värmen brände i hennes bröst, trots att regnet slog mot den krökta ryggen och vingarnas armar. Hon samlade långsamt eldkraften, värmde upp sig själv inifrån. Det var det enda som tillät henne att fortsätta, det hemska vädret till trots. Hon rörde sig långsamt, monotont framåt utan att se sig om särskilt mycket. Hon behövde inte se sig om. Hennes sinne var vidöppet och snuddade vid alla sinnen hon kom över för att se till att inga främlingar smög sig på henne. Hon hade verkligen inte tid att hamna i bråk här. Än hade hon inte strövat in över TBBs gränser, och hon planerade inte heller att göra så, men det betydde inte att flockmedlemmarna inte kunde befinna sig i den här delen av skogen. Helst ville hon ta sig genom skogen osedd och så snabbt som möjligt. Vilket i hennes nuvarande skick var långsamt. Alldeles för långsamt.

Det hade gått nästan två veckor, men de skador hon ådragit sig var långt ifrån läkta. Hon hade Ängeln att tacka för sitt liv. Hade det inte varit för den grå hade det nog varit över redan. Nu ville hon bort. Så långt bort som möjligt. Under pälsen var hennes kropp mörkt lila och gul av blåmärken, och för vart steg kände hon hur det stramade i musklerna. Regnets kyla fick det att värka i vingarna, men värmen i bröstet lugnade de känslor som ville tränga genom tomrummet. Hennes bubbla av lugn, som utåt fick det att se ut som om hon inte hade ont av skadorna. Ett falskt lugn, men det enda hon fick nu för tiden. Det hornkrönta huvudet skakades långsamt och försiktigt när hon tänkte på det. Nej. Hon behövde verkligen komma bort. Långt bort.

[Regn. Massor av regn. I mängder.
Ursäktar om det blev lite rörigt. Är lite trött idag ^^;]

I mörkrets skog vandrade hon, en skog som såg ännu mer skrämmande ut just nu,i vinterns rappa hårda regn som piskade marken överallt omkring henne. Hon själv gick förvånansvärt torr förutom de blöta silvervita tassarna. Om det var natt eller dag kom hon inte ihåg, det var inte mycket hon kom ihåg nuförtiden, eller iallafall några år hade hon i minnet. Åtta för att vara mer exakt. Hon visste inte hur gammal hon var eller vilka hennes familj var. Hon hade vaknat mitt ute i ingenstans på en slätt som hon nu visste hette Numorislätten, Och det enda hon faktiskt kommer ihåg från sin barndom är minnet av att födas till världen.

Träden klagade tyst under den blöta snöns tyngd och vissa gav efter och släppte ner snön innan de åter tog sin plats i trädens nakna kronor. Blaskiga fotspår av tassar syntes i blötsnön framför henne och hon undrade för en sekund om det var en av medlemmarna från den elaka flocken hon hört talas om eller kanske var det en ensam varg som hon som vandra genom skogen. Hon slog snabbt bort den rädsla som grep hennes ben och fick henne att stanna, hon påminde sig själv om att hon minsann inte var rädd för någon. Det goda skulle alltid segra. Det var så hon blev uppfostrad och det var så hon skulle fortsätta tro. Hon svalde klumpen i halsen, nickade och började åter röra de stela benen. Regnet fortsatte att undvika henne tack vare hennes förmåga att styra vatten. Hon gick i de mycket större tassavtrycken och påminde hela tiden sig själv att hon var tapper. Snart kunde hon skymta en stör smäcker gestalt framför sig och modet sjönk. Det såg ut som om horn prydde det smala huvudet och två mörkare armar var pressade mot varelsens sida och hon undrade kort om det ens var en varg.

Snabbt skickade hon en tanke mot den andre "Främling" ordet darrade nästan och lät nästan som en fråga. Hon förbannade sig själv för att hon inte låtit säker. Lungorna vidgades och luft strömmade ner i dem. *Samla dig* tänkte hon irriterat åt sig själv.

[aja, även om det sög lite så får det duga :>]

Ett osäkert sinne, flackande mellan rädsla och beslutsamhet, sökte sig in i det område Dimitrij sökte av. Sinnet följde henne, steg för steg, och kom långsamt närmare. Långsamt men försiktigt. Hon blinkade bort regnet som föll i de grå ögonen och kastade en blick bakåt. Hon väntade sig inte att se någon än, sinnet var för långt bort. Hon vände åter blicken framåt. Utan att stanna fortsatte hon sin färd. Österut. Bort. Sinnet kom närmare. Självklart gjorde det det. Smutsblodet gjorde ingen ansats att öka hastigheten. Kanske hade hon inte ens orkat om hon faktiskt hade försökt. Det tillhörde en mindre varg, osäker, tik. Regnets smatter brusade i Dimitrijs öron, men tankarna flödade lugnt förbi, noggrant sorterade genom lugnet. Hon tänkte inte släppa in... så snart tankarna snuddade vid känslorna bultade det till i kroppen. Hon haltade till och var tvungen att sakta in och ruska på huvudet. Nej... hon fick inte tänka på... Hon tvingade undan känslorna innan de trängde genom tomrummet på nytt. Hon hade inte tid. Så snart hon kommit bort, långt bort, då kunde hon vila. Läka.

Det främmande sinnet sökte sig trevande mot hennes, snuddade vid Dimitrijs tankar. En tankeläsare. Hon slöt snabbt in sina tankar, minnen, i skyddande murar, men lät det vara nog öppet för att vaka över området och få veta vad främlingen ville. En röst nådde hennes sinne. Osäkerheten speglades i vargens sinne. Hon kastade åter en snabb blick över axeln, utan att stanna. Dimitrij sände snabbt ut en egen tråd av sitt sinne, lirkade in sig hos den andres yttersta tankar och svarade lugnt: 'Söker ni något?'


[ Tycker inte alls det sög C: ]

[Tänkte bara snabbt flika in att hon inte läser tankar utan bara talar med henne genom sinnet, alltså så kan hon skicka utvalda tankar eller minnen men inte läsa andras tankar]

Den andra fortsatte och gå som om den inte hört henne, men i nästa sekund hörde hon ett svar i huvudet, så detta var även en tanketalare? Vad var det hon sökte? Svar kanske, ville hon veta varför hon inte mindes, ville hon veta vilka hennes familj var.Ville hon ha svar på alla frågor som vimlat i hennes huvud. Kanske denna främling kunde svara på dem, om hon nu var en tanketalare eller tankeläsare. "Svar" sade hon tillslut med en tanke. Hon indikerade inte vad hon ville ha svar på och hon hade omedvetet sänkt farten så hon bara följde den andre, hon trivdes mer med att tanketala, det kändes säkrare. Hon tvingade regndroppar att styras undan från henne så att det var en torr kupol ovanför hennes huvud, och hon gjorde samma sak för den andre. Lite vänlighet kunde hon väl utöva? Hon kände sig nästan skyldig till det och hon kastade en blick uppåt för att se om det funkade, och mycket riktigt en kupol av torrluft omgav nu den andre och hon nickade nöjt.

Hennes svarta framtassar var bruna och lika så de annars vita baktassarna. En bitande och rivande hunger morrade i hennes mage och en grimas fläckade hennes ansikte. Mat fick vänta. "Vad är du?" hon tänkte inte mycket på att frågan kanske var ohövlig och kunde såra den andre, hennes nyfikenhet hade vaknat och dolde skräcken som hon först känt, hon gjorde fortfarande inga försök att närma den andre ytterligare utan höll samma takt och avstånd som tidigare.

[Jo, jag vet. Läste det på hennes press. Men Dimitrij vet inte C; ]

Främlingen föll in i hennes takt. Dimitrij fortsatte sin plågsamt långsamma vandring, utan att öka på stegen. Hon gick hellre långsamt och länge, än att försöka öka takten och slita den redan trötta kroppen till den gräns där hon inte längre skulle kunna nå sitt mål. Det dög ingenting till. I tystnad, sånär som på regnets ständiga brus, trädens knarrande och de båda främlingarnas klafsande steg, väntade hon på främlingens ord.

'Svar.'
Strax efter att ordet nådde Dimitrijs sinne var det som om regnet runtom hennes ansikte avtog. Hon ryckte ofrivilligt till, och höjde nacken en aning. Vad var det... Hon kastade en snabb och omärklig blick bakåt. Främlingens ansikte omslöts även det av en regnfri kupol. Det var som om regnet avvek från sin kurs och rann - eller, kanske föll det - över en osynlig yta. Som om något hindrade det från att nå dem. Hon skakade åter försiktigt på huvudet och vände blicken framåt. Lugnt passerade hon de höga trädens stammar, steg försiktigt över rötter och tuvor. Bad att inte snava eller falla.

'Vad är du?'
Tystnaden lade sig åter, och kanske borde hon inte förvånas av frågan. Hur såg hon ut nu egentligen? Lerig och blöt. Såg hon fortfarande lika reslig ut? Gänglig, stark? Eller var hon bara en klen, mager stackare. Ful. Smutsig. Smutsblod. Ingenting. Det tog en stund innan hon samlat tankarna och valt ord. 'En jägare.'

Tystnaden i skogen var nästan påträngande och den andre dröjde med sitt svar. Hon gillade deras tystnad, de behövde inte riktiga ord för att kommunicera. Tystnaden avbröts inte av hennes svar eftersom det bara ljöd i hennes huvudet. En jägare, en jägare av vad, vad jagade denna mystiska varelse vars höjd översteg hennes med en bra bit. Det var nu hon såg onaturliga fläckar av lila under den korta pälsen. Det var nu hon såg hur skadad den var, mager.

"Vad jagar du om du nu frivilligt går in i den här skogen?" hennes röst lät lite misstänksam men samtidig hård, visste inte varelsen vilken skog hon gått in i? Visste inte hon om den flock som vandrade mellan dessa resliga träd, som just nu var mer skrämmande än vanligt med de hotande grenarna som svajade under den blöta snöns vikt. Vinden viskade och skvallrade i trädens grenar och hon kunde nästan känna energin från andarna som även dem skvallrade i vinden. Man kunde inte undgå det liv naturen hade, speciellt inte i denna skog.

Hon kunde inte annat än skratta. Ett lent, tunt skratt som snabbt slukades av regnet. Hon stannade upp och rörde hastigt den ena vingens arm mot marken för att stödja mot knogarna. Det värkte i bröstkorgen då hon drog efter andan, något häftigare än planerat, och lugnade sig. Den grå blicken vändes mot främlingen. Läpparna spändes för ett ögonblick i ett ironiskt leende som inte platsade i det smala ansiktet. Det var sällan hon log.

'Jag jagar inte här.' Det var inte lönt att försöka tala i regnet, inte när den hon talade med använde tanken. En ljus tik, om än smutsig av lera och mossa. Främlingen var betydligt mindre än Dimitrij själv. Nej, hon jagade inte här. Men hon skulle gärna jaga andar om hon kunde byta. Det ironiska leendet brednade en aning innan det falnade helt. Ännu stödd mot vingen vände hon på nytt österut. Hon haltade ett steg innan hon lyckades fånga balansen och fortsatte sin lugna färd. Vingens arm pressades åter mjukt mot hennes sida.

Hon stannade förvånat till när den andre skrattade, ett mjukt skratt som regnet tappert försökte dölja och lyckades till slut få död på det. Hon satte benen i rörelse igen På den andres läppar låg det ett leende och vilade, men det såg ut som om det inte hörde hemma i varelsens ansikte som om det inte var vant att ligga där. Själv log hon prövande och osäkert tillbaka och avståndet mellan dem minskade några meter. "Varför undviker du att svara på frågor" För nog hade hon märkt att de egentliga frågorna inte besvarats. Visst hon hade frågat vad hon var och den andre svarade jägare, men det hade inte varit det hon menat. Hon undrade VAD hon var för något, inte vad hon gjorde. Sedan hade hon frågat vad hon jagade men fått svar på en fråga som aldrig ställt.

En av den andres "armar" fälldes ut och tog emot varelsen för att den inte skulle ramla och det var först då hon såg att det var vingar. Ståtliga sådana. Enligt henne var detta en vacker och ståtlig varelse fast den var ganska mager. "När åt du sist?" rösten i huvudet lät vänlig och mjuk och hon ökade åter på stegen.

Hon hörde båda frågorna, men svarade till en början inte. Även om det inte syntes utåt, så forsade tankar och minnen förbi innanför hennes pannben. När åt hon sist? När...

"För någon dag sedan." Orden kom ur hennes mun den här gången, tyst och knappt hörbart i regnet. Kanske inte hörbart alls när hon tänkte efter. 'För någon dag sedan.' upprepade hon med tanken. Inte mycket, men nog för att hennes kropp skulle orka vidare.

Efter en kort tystnad vände Dimitrij blicken bakåt mot främlingen. Mötte hennes ögon och såg sedan åter framåt. När främlingen nämnt att hon undvek att svara hade en lätt spänd känsla yttrat sig i hennes sinne. En... känsla som sade att hon inte var helt nöjd med svaren. Men Dimitrij hade svarat. 'Jag undviker inte dina frågor. Jag är en jägare, och jag har inte för avsikt att jaga i den här skogen.' Åtminstone inte jaga Nattens barn. Hon hoppades på att slippa se fler av dessa tomma skal, till bredden fyllda av sig själva. Egoistiska. Hon fnös vid tanken. Hon ville aldrig bli... aldrig. Även om hon velat jaga Dem här hade striden varit förlorad i förtid. Även om hon velat jaga Dem och varit i toppform. Novis.


[Tänkte först bara ha den subtila skillnaden " eller ' för talat/tanketal. Men valde att ha annan färg också. Blev tydligare då ^^;]

Den andre var tyst en lång stund innan hon svarade, först var det bara mummel från ett för långt avstånd för att hennes öron skulle uppfatta mer än just det, mummel. Men sedan hörde hon svaret i huvudet och stannade till, hon hade alltså inte ätit på dagar, och innan dess hur lång tid hade det gått innan hon åt för några dagar sen? Men just nu fanns det ingen möjlighet för mat, alla djur hade gömt sig vi regnet och vattnet hade spolat bort deras doft. Sedan kom även svaret på hennes andra fråga. Hon suckade djupt men hade inget svar på det. Hon hade knappat in på den andre och deras vatten fria kupoler växte ihop till en stor. Hon hade inte mycket att tala om just nu och tänkte därför vara tyst och bara glädjas av att inte vara ensam, även om det var med en främling.

Den tysta långsamma vandringen genom skogen fortsatte och hon började nu ifrågasätta varför hon själv ens gått in i skogen, och än så länge hade bara hon ställt frågor. Men det betydde inte att hon förväntade sig att den andre skulle ställa frågor tillbaka. Loiana ansåg inte sig själv att vara något speciellt eller så värst intressant, men annat var det med varelsen snett framför henne. Den långa gängliga kroppen, de stora lite mörka vingarna. De stora ståtliga hornen som prydde huvudet. Själv var hon en vanlig silvervit varg utan minnen.

De fortsatte i tystnad. Två främlingar ej tillhörande den skog de vandrade genom. Dimitrijs långsamma gång började gå henne själv på nerverna. Hon önskade att hon kunnat röra sig åtminstone lite snabbare. Må så vara att de inte befann sig inom revirets gränser, men TBBs vargar kunde ändå få för sig att även denna avlägsna del av skogen utkanter var deras. Och trots att det var i utkanten, så sträckte sig träden lång väg åt alla håll runtom de två. Höga, åldrade. Dimitrij lät blicken vandra längs marken, upp bland träden och tillbaks in bland skuggorna framför dem. Regnet fick världen att te sig mörkare än den var. Plötsligt var det som om det upphörde runtom henne. Trots att hon såg hur de många trådarna av fallande vatten trummade mot marken så var det som om hon kommit in under en klipphäll. Vattnet nådde henne inte längre. Hon kastade en blick på sig själv och vände sedan blicken mot främlingen. Det skydd som tidigare omvälvt endast deras ansikten tycktes skydda även deras kroppar. Hon öppnade sitt sinne ytterligare en aning, lät en känsla av tacksamhet sprida sig till främlingen. Den långa, dränkta pälsen tyngde hennes kropp, men nu skulle åtminstone regnet inte slå henne över ryggen och armarna mer. För det var hon tacksam.

Efter att de vandrat en lång stund i tystnad, utan att regnet verkade avta, vände Dimitrij åter blicken mot den mindre tiken. De grå ögonen studerade tyst främlingen en stund innan hon åter såg framåt. 'Mitt namn är Dimitrij.' Hon vände lugnt tillbaks blicken mot främlingen. 'Vem är du?' Rösten i tanken var mjuk, len. Det vore skönt att kunna tänka ett namn om tiken, och inte bara främling. Ett namn att sätta till utseendet och lägga på minnet.

Plötsligt kände hon en känsla som inte var hennes, tacksamhet. Den andre var tacksam. Hon log åt sig själv och nickade nästan omärkligt, jo de goda skulle alltid segra. Så mycket var det hon kom ihåg av sin mor inte mer. En känsla av godhet.

Hennes tankar avbröts av den andres. Äntligen hade hon ett namn på denna vackra varelse, för jo enligt henne var Dimitrij inget annat än vacker, kanske lite smutsigt och dränkt i vatten, men ändå vacker. Det ovanliga namnet passade den andres ovanliga utseende och så var det mystiskt. En fråga formades i hennes huvud. 'Loiana' svarade hon i Dimitrijs huvud, fast än de skulle kunna höra varandra nu när det bara var någon meter mellan dem, högst två. 'vad är du för ras?, du är väldigt' hon tystnade och letade efter ett ord som inte kunde tas för en förolämpning 'Ovanlig' avslutade hon tillslut och de helt blå pupillösa ögonen som även saknade ögonvita tittade på den andre. På grund av att ögonen var helt blå var det svårt att fast slå vad den vite tittade på, men just nu var blicken fäst på den långe, Dimitrij påminde hon sig själv. Hon kände musklerna som klagade lite över den allt förutom snabba vandringen. Benen ville sträcka ut musklerna, känna dem spänna under det tunna skinnet, så för att bli av med känslan ökade hon farten ytterligare. Det kändes bättre

Ovanlig var sannerligen rätt ord. Att vrener blandade sitt blod var inget vanligt. Men de hade valt det. Avlat fram många generationer med skickliga jägare. Med blandat blod. Men kanske var det därför hon ännu var vid liv. För de fördelar det gav henne. Hon hade varit... feg. Var hon verkligen smutsig? Var det egentligen blandat blod efter så lång tid? Han hade kallat henne det. Det ryckte till i hennes ansikte, och blicken följde främlingen - Loiana - när denna ökade takten. Utan att tänka sig för ökade Dimitrij lätt på sina steg, men tvingades sakta av när balansen svek henne. Än en gång sträckte hon ut den ena armen och stödde med den mot marken. Hon saktade av på nytt, men ökade snabbt en aning på stegen igen. Inte så snabbt som nyss, men litet snabbare. Båda vingarna sträcktes mot marken, vandrade som ett extra par ben för stöd.

'Jag är... smutsig. Ensam.' Det sista ordet var knappt hörbart. En gång hade hon velat vara stolt över det hon var. Men hon hade lärt sig annorlunda. Lärt sig hur världen såg ut. Skapt för sitt syfte och inget annat. Ett vapen. En jägare. Men en smutsig varelse. Den enda som kunde säga sig ha överlevt. Det kändes tomt i hennes bröst när hon tänkte på det. Eldens värme kändes ännu i hennes kropp, värmde mer nu när regnet inte slog emot henne, men den hindrade inte den tomma känslan. Hon var ensam. Så oerhört ensam.

Kanske var det meningen.

Smutsig? Som i smutsblod? Bara för att denna Dimitrij inte var renrasig så betydde inte det att hon var ett smutsblod. Hon hörde något mer i rösten, som om den andre inte gillade det hon var, vilket Loiana fann väldigt konstigt eftersom hon själv tyckte Dimitrij var vacker, om än smutsig. 'Jag tycker du är vacker' tänkte hon sanningsenligt och nickade för att bekräfta sin egna ord.

Hon märkte nu att den andre hade det lite svårt att hänga med och saktade åter in lite. Det var svårt att hålla rätt fart när den man gick med var så skadad att denne fick stödja sig på sina vingar. Hon kände sig hjälplös. Det ända hon kunde göra för den andre var att skydda denna från regnet, hon hade hört talas om vargar som kunde hela, läka sår med sina krafter. Men som en renrasig kreschim kunde hon inte det, rasen hade förlorat den förmågan genom att hennes förfäder började blanda mellan raserna. 'om man tänker efter är även jag ett smutsblod, kanske räknas det som ras nu men det började med blandningar.' Hon hade aldrig förut tänkt på sig själv som en blandras, men nu när den andra nämnt sig själv som en hade hon börjat tänka efter. Kanske var hon inte mer än ett smutsblod, en gråskugga. Omedvetet hade hon sänkt huvudet i en sorgsen hållning, en undergiven. Hon hade börjat som ingen och blivit ännu mer värdelös genom att förlora sina minnen. Hon var ingen, inget.

"Tack" Ordet kom ur hennes mun den här gången. Det Loiana sagt förvånade Dimitrij. Vacker?

Den lilla fortsatte tala i tanken, och Dimitrij kände hur Loianas sinne förändrades. Hur hon tycktes krypa ihop, inåt, i tanken. Hon vände blicken mot den mindre och såg hur även hållningen förändrats. Trögt famlade hon i sina egna tankar efter ord, känslor. Försiktigt tog hon sig sedan något närmare främlingen. Inte överdrivet nära, men så att de vandrade sida vid sida. 'Kreschim, inte sant?' Det leende som spred sig i det smala ansiktet var lugnt och passade bättre än det tidigare, ironiska. 'Du är gudamärkt.' Hon pausade för att söka fler ord. 'Oberoende av rasens uppkomst så är det en ras. Inte ett smutsblod.' Kanske. Hon ville intala sig det, för i så fall var hon ren. Hon höjde blicken igen för att se vart de vandrade, och fortsatte tala innan Loiana skulle hinna invända. 'Du sökte svar?'


[Åh, Dimitrij, du är så... så.. osmidig när det kommer till småprat.]

Dimitrijs ord nådde snabbt Loianas öron och och blev först förvånad, hon hade ju inte hört den andre honans röst förut. "Sanningen kräver inte något tack," svarade hon med en röst som var ovanligt len. När den andre konstaterade vilken ras hon var nickade hon bara, jo det hade hon inte tänkt på, hon var ju trots allt gudamärkt. Ett glatt leende spreds på de svarta läpparna och nos ryggen rynkades litet av det. En känsla av tacksamhet spreds inom henne. den andre hade fått henne på bättre humör igen. Men sedan kom ännu en fråga. Just det, hon hade väl nämnt tidigare att hon sökte svar. Men hur skulle hon formulera det?

'Jag minns inte' hon visste att formuleringen inte var den bästa. Hon mindes ju vad hon ville ha svar på men hon minns inte, hon vill ha svar på vem hon var förut, innan den där dagen för åtta år sedan, där hon vaknat upp på en slätt, som hon nu visste var numorislätten, mitt i vintern, utan minnen av något förutom några ord eller känslor. 'Vem jag var' avslutade hon tillslut och vred bak huvudet och såg att ett lugnt leende vilade på den andres läppar, det leendet passade bättre in än det förra insåg hon och log igen, osäkert.

"Minns inte?" Dimitrij hade själv svårt att minnas livet innan nuet. Innan den dagen. Men det här var inte samma sak. Kunde det vara... minnesförlust? En skada? En sjukdom? Men hon hade ett namn. 'Vad minns du?' Hon vände åter blicken mot Loiana.

Dimitrij upprepade hennes ord och verkade hamna i tankar innan frågan istället frågades i hennes huvud. Jo vad mindes hon. Vissa dofter, sitt eget namn, vissa ord oklara bilder.

"Jag minns mitt namn, min mors doft. Min första dag i livet, jag minns vissa ord och meningar ur min uppväxt. Men jag minns inte om jag har syskon, hur min mor såg ut, vem min mor var, om min pappa är någon mamma kände väl eller var det bara tillfälligt, älskade dem mig? Var bodde vi? Vad gjorde jag för att bli såhär?" Ja vad hade hon gjort för att förtjäna detta, vad hade hon gjort för att ens kunna förlora minnet? Utan att tänka på det hade orden flödat ur hennes mun. Hon kom på sig själv och suckade djupt.

Hon ville nästan skratta, men höll tomrummet i sinnet intakt och lugnt. Vilken syn de måste vara. Två patetiska varelser. En utan minnen och en med nog minnen för en livstid.

"Kanske spelar gudarna oss båda ett spratt." Hon höjde blicken mot skyn. Regnet föll ännu tungt genom trädens kala kronor och rörde sig sällsamt åt sidan där Loianas skydd tog vid. "Kanske är vi endast pjäser i deras spel. Kanske roas de av att se oss patetiska varelser genomlida det skämt vi kallar liv." Den mjuka rösten var konstaterande. Som om hon just kommit på att det regnade.



[Dimitrij är en så positiv och glad varelse...]

Hon hörde den andres ord och förstod att denne inte väntade sig mycket av livet, som om hon redan var död. "Kanske" erskände hon ändå och följde den andres blick. Kanske, för nog kunde hon inte kalla sitt liv något annat än patetiskt.

Ännu en suck lämnade henne och en nyfikenhet hon inte känt fören nu började bubbla inom henne. 'Dimitrij, vad har du för krafter?'. Hon uttalade orden på sådant sätt som om den andres ord var de viktigaste hon skulle få höra på länge.

[Jag tycker synd om henne :(]

Främlingens plötsliga iver förvånade Dimitrij, och hon lyckades precis hindra sig själv från att vända blicken mot den mindre tiken. Hennes krafter? Hon sänkte långsamt blicken från himmelen och vandrade en kort stund i tystnad. Funderade. Sedan lät hon öppna sitt sinne en aning mer, sökte med en tråd in i den andras tankar, sände ut bilder istället för ord. 'Mina krafter...' Att hon hade tankens kraft var det ingen frågan om. Bilderna flimrade snabbt förbi. Bilder av strider, av eld, lärare, brinnande luft. De var inte mer än bilder. Hon delade inga minnen, inga erfarenheter, utan lät endast bilderna flimra förbi. Den brännande, knastrande elden. Fler strider. Ett suddigt töcken. Hon hejdade sig själv, drog snabbt tillbaka sitt sinne och slöt de innersta delarna på nytt.


[Hoppas det är okej att Dimi skickar lite bilder sådär. Tänker att det flimrar förbi några snabba bilder och korta, snabba scener ur Dimis liv. Sådant endast innehållande då hon använt kraften, och inga hela minnen som säger något annat än just att hon stridit och använt elden. Inget hon själv ser som viktigt eller som berättar så mycket om hennes historia. Hoppas det inte blev rörigt. Säg till så ska jag försöka förklara bättre om det är virrigt ^^;]

Dimitrij hade större tanke kraft än vad hon trott och plötsligt började bilder flimmra förbi framför hennes ögon. I chhocken stannade hon upp och började inte röra sig för bilderna av eld slutat visas. Med ett häpet leende forsatte hon gå och hon tittade på den andra. "mina krafter är tanketal, vilket tillåter mig att tala via tanken, men jag kan inte läsa tankar eller något sådant coolt!" hon avbröt sig och skrattade åt sitt ordval och när hon fortsatte så var det i tanken 'Typ så här, och min andra kraft är vatten, som du kan se på mina tecken' hon lyfte sin tass som för att visa de virvlande tecknen på benet. 'och det är det som gör att det inte regnar på oss' hon log igen och även ett litet fnitter slapp mellan de svarta läpparna. Hon trivdes i Dimitrijs sällskap, hon var ganska lätt att prata med och eftersom de båda var lika patetiska så verkade de passa bra ihop, det den ena inte hade kompletterade den andre med, till exempel så hade Dimitrij eld, Loiana vatten. Dimitrij har minnen, Loiana inte.

Coolt? Dimitrij kunde inte hindra att det ryckte i mungiporna. Coolt. Hon såg återigen på den osynliga barriär som fick vattnet att avvika från sin kurs. Så hon styrde vattnet. Ett kort, roat läte undslapp henne när den mindre tiken fnittrade. Det var... skönt. Skönt att faktiskt känna de lätta känslor som infann sig i hennes bröst. En betydligt mjukare samling känslor än vad hon känt på länge. Mycket länge.

Efter en stunds tystnad - en lätt och varm tystnad i regnets skog - tog Dimitrij till orda på nytt. "Vart är du på väg, Loiana?" Blicken hade åter vänts framåt, och minen var på nytt lugn. Men rösten var lättare, om än inte så sprudlande som Loiana verkade.

Dimitrij skrattade, eller skratt kanske inte var det rätta ordet, men hon lät lite road iallfall och det gladde Loiana. Men den andra frågan fick hennes tankar att bubbla. Ja vart var hon på väg? hon hade inte tänkt mycket, hon bara letade efter någon som kanske kunde ge henne minnena tilllbaka, eller en flock som hon passade in i. Ja så var det nog, eller? Kanske sökte hon någon som kunde älska henne trots hennes saknad av minnen. 'Jag vet inte' sade hon uppriktigt och stirrade tankfullt framför sig. 'Du då, Dimitrij, vat är du på väg?' hon tänkte fortfarande på vad det var denna kunde jaga, även om hon sagt attt hon inte jagade här men vart var hon då på väg? Till sina jaktmarker?

"Bort" svarade hon sanningsenligt. Hon ville bort från allt. Så långt bort som möjligt.