[Nej kör du ^^]

Bra. Han hade i alla fall fått tillstånd till att stanna. En stund, en timme, en halv minut. Det spelade honom ingen roll egentligen, så länge han fick chansen att ställa sina frågor till hanen. Det var sällan han sökte sig till andra för hjälp, men ack han hade hört Blossom tala om denne. För nog var det mästaren? Han tvivlade inte. Han kände det på sig.
- Blossom nämnde, likt jag känner på mig att du är en varg av stor kraft. Hur utvecklar jag mina? Som är en uns av snarlika dina.
Sa han med stor respekt och styrka till hanen i hans sinne. Det var trotts allt hans ända sätt att konversera eller göra sig hörd bland andra. Öppnade han käften kom ändast ljud som tillhörde en uråldrig vildsint varelse, blandat med något av dagens rovfåglar. Han hade inget som sa varg i hans strupe. Han kunde inte ens yla. Han lät sig fundera en stund och ställde sedan ännu en fråga medan den isblå skarpa blicken granskade en kanske tidigare allierad. Inte längre. Kanske kunde han dock lära sig något av hanen ändå? Förhoppningsvis. Då TBB inte direkt hade några skickliga tanke vargar. Eller vad man ska kalla dem? Inga som Geddon ville söka sig till i alla fall. Han hade hört att de haft en tidigare. Även en förrädare var denne, men han hade hört om förmågorna denne besuttit, men denne skulle han bli mördad för om han sökte upp. Tråkigt nog.
- Vad kan det utvecklas till?

- Blossom nämnde, likt jag känner på mig att du är en varg av stor kraft. Hur utvecklar jag mina? Som är en uns av snarlika dina.

Tass flinade kyligt. Så han ville utveckla sina mentala krafter.

"Jag kan få dig att tro precis det jag vill att du ska tro. Jag kan få dig att se exakt det jag vill att du ska se. Jag kan få dig att vända dig mot de du älskar mest." Viskade han med en entusiastisk, nästintill besatt röst. "Jag kan få dig att lyda min minsta vink" Inte helt sant, men det visste ju inte den bevingade valpen. Leendet försvann och blicken blev hård. "Tror du jag lärde mig allt på en dag? Det tar tid och tålamod, valp ,och det kostar dig blod och smärta." Han studerade kritiskt den blå, bevingade hanen. Han hade betalat tillbaka sin skuld till Blossom och hennes flock. Han var inte skyldig dem någonting. Inte längre.

"Om jag hjälper dig... Vad vinner jag på det?"

Geddon såg nyfiket på hanen då denne talade. Ack det var krafter han inte visste om han skulle kunna besitta, men han visste att han hade stor potential till att lära sig mycket. Han önskade bara han visste vilken gren och väg hans krafter skulle ta. Kanske var det en värld av möjligheter han kunde lära sig? Han visste inte. Främlingen talade vidare. Nåja, dum var han ju ändå inte.
- Självklart inte. Om jag lär mig grunderna, endast, så kan jag träna mig själv sedan. Som alltid. Förr hade jag Acier, men han är inte speciellt, tillgänglig.
Sa han tillbaka, men med respektfull stämma i hanens sinne. Det var så han lärt sig förut. Fadern hade lärt honom hur han fick saker att brinna, efter det hade han tränat upp sina krafter alldeles själv. Dock var fadern inte alltid i närheten. Speciellt inte nu när denne lämnat Treontha. Han visste faktiskt inte var han kunde hitta honom längre och det gjorde inte direkt saken lättare. Elden var för stunden hans starkaste kraft. Den han hade haft lättast med, men han hade haft den mentala biten längst och det var den kraften han ville lära sig mer om. Han funderade, lyssnade och svarade sedan hanen på frågan han ställt.
- Vad skulle du ha för nytta av mig? En gentjänt när det behövs?

[Svarar med då derp här]

Utan att visa större intresse så lät han blicken fara ut över området och sneglade bak emot Tramptass då han svarade. Dom tycktes prata om krafter och sådant, han suckade tungt och vände huvudet emot Tass igen och sedan emot hannens håll. Om Gato inte minns fel så hade Tramptass telepati som sina krafter, att kunna ta sig in i huvudet på andra och ställa till med det ena och andra. En mycket användbar kraft om man kunde den, farligare än gift och minst lika dödlig. Ett litet leende hängde i dom lätt lysande läpparna och han såg emot Geddon ur ögonvrån.

[derpigt ja xD]

Den blå kunde inte mena allvar. Tass började tappa tålamodet. Den här naiva unga bevingade saken slösade sin tid. Tass skulle inte hjälpa honom. I samma stund som den brune skulle avbryta och protestera så nämnde den blå ett namn som lät bekant, Acier. Det tog inte lång stund innan Tass kom på var han hade hört namnet innan. Acier var en varg han hade mött för länge sedan, en varg från flocken Treontha, inte för att den flocken var honom välbekant. Han hade gillat Acier. Men var Aciers vänner Tramptass vänner? Han kunde inte avgöra.

Han lät den blå tala till punkt. Det gav honom tid att tänka. När den andre tystnat kastade Tass en blick på Gato som studerade dem med ett flin. Han undrade vad han tänkte. Ett snett leende dök upp på hans läppar. Han insåg att han inte visste hur hans krafter fungerade på spöken, något som han gärna ville testa. Senare. Självklart med Gatos tillåtelse. Den lilla parveln förtjänade trots allt lite respekt.

Återigen riktade han blicken mot den blå.

"Du säger att dina krafter liknar mina. Men om du inte är en telepat, vad är du då?" Han plirade med ögonen. "Om jag ska hjälpa dig måste jag veta mer om dina krafter. Och glöm inte att jag har en hållhake på dig. Om jag kallar måste du lyda." Han flinade rått.

Armageddon la tydligt märke till sinnesstämningen som snabbt ändrades. Han märkte minsta förändring, om det så var ett morrhår eller en blinkning. Något han sagt hade fått hanen att ändra på sig och förbli tyst. Han kunde omöjligt lista ut vad dock. Så skicklig var han inte även om han var mer än vanligt uppmärksam. Spöket. Hans blick vändes även emot denne. Ingen han kände, men detta var inget ting som längre existerade. Var denne värd uppmärksamhet då? Hans tankar skingrades och drogs åt Nisha i stället. Hon hade fortfarande sina verser att sjunga. Kanske hade även denna ande det? Hans öron klippte till och blicken drogs emot den mörke igen.
- Jag vet ej. Kanske är jag telepat, kanske inte. Jag vet inte mer om min kraft än vad du gör. Jag läste precis en tanke, mer än så har jag inte varit med om.
Sa han i hanens sinne. Han menade tanken den blå vackra fakargen gett honom. Kanske var det för att hon gett hans tillåtelse som kraften lockats fram? Han visste verkligen inte. Och hans andra krafter hade inte med saken att göra. Nej Giftig eld vad en fysisk kraft. Denne kunde hanen inte hjälpa honom med. Han nickade vid hanens ord. Han tvekade inte. Att lyda, pft det var en barnlek för honom. Att ifrågasätta var något Geddon aldrig gjort. Ytterst sällan i alla fall.
- Lyda order är min vardag herrn.

"Det är inte mycket att gå på." Muttrade han bittert och såg ut över öknen. Han var fortfarande tveksam till om han verkligen ville hjälpa hanen, han var trots allt en främling. Devils lär inte ut sina läror till främlingar. Devils läror var Tramptass läror. Han skakade på huvudet och såg på den blå igen.

"Jag kan inte hjälpa dig. Mina kunskaper är för Devils öron, enbart." Sa han kallt. "Men jag gillar dig, så du ska få ett tips." Han flinade lömskt och tog några steg närmare den bevingade hanen. "Din mentala kraft blir vad du gör den till. Ingenting är omöjligt. Jag utvecklade min till , enkelt uttryckt, ett par förlängda, osynliga armar." Han petade hårt på den andres sinne. Det skulle kännas, förhoppningsvis flera timmar. "Mycket användbara."

Han backade tillbaka till Gato, hans leende hade försvunnit. "Nu är det dags för dig att ge dig av." Han såg på den blå. Kanske var han besviken, kanske rentav arg? Men Tramptass brydde sig inte. "Väl mött, Armageddon." Namnet hade han snappat upp när han petat på hans sinne. Han gav den blå en sista blick innan hans uppmärksamhet riktades till spöket.

"Nu, kära Caligato, har du en hel del att förklara." Sa han med ett roat flin.

Armageddon lyssnade, en aning besviket hörde han på vad hanen hade att säga. Det var ju tråkigt. Han funderade. Kanske fanns det en annan telepat som hade något att dela med sig. Han behövde helt enkelt lära sig grunderna i alla fall. Lära sig kontrollera dem, just nu var det hipp som happ något hände och han hängde inte alls med på noterna.
- Fashinerande.
Mumlade han med sin draklika stämma i varghanens sinne. Nå det var inte lätt att vara utan röst. Kanske kunde han lära sig tala som andra? Han tvivlade dock starkt på detta. Armageddon funderade och nickade sedan. Det var sant, det var dags att vänta hem. Han behövde träna, i Kaiwood. Hans eldkrafter behövde utvecklas, men framför allt behövde hans kropp byggas upp mer. Nu när han växt så förbaskat mycket. Mycket behövdes inte för att Armageddon skulle lyfta från marken, starka, lugna slag tog honom högre upp, men långsamt. Han såg ner på den mörka hanen nickade igen och sa i dennes sinne innan han skulle försvinna från platsen.
- Väl mött Tramptass.

(GAAATOOOO komsi komsi)

Tramptass såg stilla efter den blå hanen då han kastade sig upp i luften och försvann iväg på kraftfulla vingslag. Han undrade om de skulle ses igen, men han tvivlade på det.

Återigen såg han på spöket bredvid sig. Han flinade roat. Han var verkligen nyfiken på vad han hade att säga.

Dom rödskimrande ögonen följde dom båda hannarna samtidigt som han funderade lite över situationen och tillbaka i tiden. Vilken väg hade detta möte kunnat sluta ifall han inte fallit den natten, hade hans chanser att kunna stå vid Tramptass sida varit större. Bara tanken fick honom att flina brett för sig själv, oavsett om han var död eller levande så hade Devils nog inte tagit in honom men visst hade det alltid intresserat honom.

Då den mörke rörde sig emot honom gav Gato honom en snabb blick och sedan bort emot den blåa bevingade som tog sig kos härifrån. Vingar, undrar hur det skulle kännas att kunna se landet glida fram under en. Inte ens nu som kroppslös kunde han göra det, men då kunde han något som ingen annan var kapabel till. Att försvinna i tomma intet.

Han såg efter den blå tills det bara var en mindre prick på himlen och det gamla vanliga sluga flinet kröp fram. Den röda blicken drogs bort ifrån himlen och riktade sig emot Tramptass.

"Det säger du minsann." rösten var fortfarande detsamma men bar en ton som passade honom mer nu. En röst som tycktes eka på ett ihåligt sätt men fortfarande innehöll den hans hederliga rökiga stämma.
"Var vill du att man ska starta?" han reste sig upp och gav den mörke en utforskande och undrande blick. Mycket hade hänt sen kriget och ännu mer sen han dött.

(AAHH FEETTTT COOOOL TEEXT JUUUH BUBBAAAHHHH 8D )

"Börja från början." Flinade han och mötte den andres döda, nästan genomskinliga blick. "Hur dog du och varför blev du... så här.." Han gjorde en gest emot Gato och skakade roat på huvudet. "Du verkar vara en sån som drar till sig trubbel, Caligato."

Tass tänkte på deras senaste möte, det var längesedan nu. Livet var enklare på den tiden. Caligato hade varit irriterande och valpig. Nu var han annorlunda. Men Tass fick en känsla av att han fortfarande skulle vara irriterande, åtminstone på sikt.

Ett hest ihåligt ekande skratt fyllde den heta luften.
Så han hamnade i trubbel var han än gick, ja det stämde nog mycket bra. Även om han var tveksam till vad det skulle göra Tramptass, kanske bara av ren nyfikenhet. För det var något han inte förnekade, skapa trubbel var det han var skapt till att göra. Men att det skulle gå så fel som det gjorde då han fortfarande var kapabel till att fylla sina lungor med luft hade han inte räknat med.

Dom vagt glödande ögonen såg emot hannen och ett gulaktigt leende sprack fram. Det skulle bli ett rent nöje att få slå följe med Tramptass och berätta vad som hänt sen dom sist sågs, vad som hänt efter krigets gång. Och självklart ville han veta lika mycket om vad som har hänt här sen sist.

"Med nöje ärade Tramptass." dom svagt igenomskinliga ögonen granskade nu den mörke ordentligt och det var inte fören nu Gato såg hur tilltyglad Tramptass hade blivit sen kriget. Ett slugt flin kröp fram.
"Ni ser även själv ut att ha en del att berätta." han ville inte verka oartig men nyfiken. Självklart ville han veta vad det var som hade orsakat det söndertuggade örat, ärren och vad som hade skett i världen under tiden.

Tramptass leende blev bredare då han hörde spökets ord och såg hans nyfikna blick på hans öra.

"Det har jag minsann." Svarade han och leendet dog plötsligt bort, för det var inte bara örat han hade mist i kriget. Den svaga konturen av de gröna ögonen uppenbarade sig bakom Caligato. De stirrade anklagande på honom. Han mötte kallt den gröna blicken som blev skarpare för varje sekund. Tillslut lät han blicken sjunka tillbaka till spöket. Zemi var borta. Han bara inbillade sig.

Leendet dök upp på hans läppar igen och han vände sig om och började gå.

"Låt oss ta en promenad, Caligato." Sa han lugnt.