Den Blå och hennes följeslagare hade vandrat ifrån benkusten och rört sig in mot landet och kommet till en betydligt varmare plats än kusten. Hon slickade sig om sin torra nos och kollade sig omkring. Hon var törstig, det hade funnits en liten håla de hittat påvägen, men törsten var redan tillbaka. Hon grymtade lågt och kollade bak på sin vän. Han var lika fin som vanligt, och hon riktade återigen blicken framåt, hela hennes syn fält var fullt av torr mark och döda kadaver. Hon flyttade blicken från det ena kadaver till det andra, blä. Hon ville bort ifrån detta varma klimatet.
"Hur långt ska vi gå i denna värmen!" utbrast hon. Hennes tassar värkte och hennes päls var fuktig av svett.
Hon saktade ner farten och ruskade på sig. Hon flinade mot sin kompis. Det var längesedan de hade lekt med varandra, okej, kanske bara någon dag, men ändå. Hon viftade på svansen och kollade med mjuka ögon på honom.

Hon flaxade lite med vingarna och gick fram mot sin vän och buffade på honom. Hon var väldigt liten gemfört med sin vän, så hon var tvungen att ställa sig på bakbenen för att ens bli större än honom. Hon lade tassarna över hans manke och nafsade lite i hans öron.

[PAXAT TILL TRAMPTASS, CALIGATO, ARMAGEDDON, VOLBARA.]

Sand. Alltid sand. Sol. Brännande värme mot mörk päls. Mot alla odds hade Tramptass vant sig. För länge sedan. Men idag var det inte solen som hade fått honom att lämna reviret, det var den där irriterande känslan i huvudet som han fick ibland, då främlingar närmade sig. I nuläget gällde det flera stycken. Ett direkt hot mot Devils. Tass kunde redan skymta två stycken i fjärran, varav iallafall den ena var bevingad, ty han befann sig i luften.

"Inte ännu fler fågelkräk.." Muttrade han bittert för sig själv. Minnet av den bevingade lavavargen som för flera år sedan täckte marken med glödande lava för att sedan flyga sin väg var fortfarande färskt. Det mötet hade orsakat honom mycket smärta och han hade aldrig fått chans att hämnas, det var nog den tanken som sved mest. Sen fanns ju Azazel, hans bevingade flockbroder, som faktiskt hade varit till stor nytta den senaste tiden i letandet efter Nevada. Kanske var inte bevingade vargar så dumma trots allt.

När han i jämn takt travade fram över sanddynerna kunde han se hur de båda vargarna lekte med varandra och ju närmare han kom desto mer rynkade han pannan. Vad var det där för patrask? Leka? När de befann sig så nära devils revir? Var de verkligen så naiva? Eller provocerade de med avsikt? Han skulle minsann visa dem att de gjorde bäst i att lägga så många mil de bara kunde mellan deras svansar och Tenkais öken, här fanns ingen plats för lek. Inte i dessa tider.

Men han hade svårt att hålla blicken stadig på det lekfulla paret. Det väckte känslor i Tass som han inte trodde han hade. Hur längesedan var det han själv hade lekt? Det var flera år sedan han hade tumlat omkring med Kyokos valpar hängande i svans och öron med modern skrattande på en sanddyn. Han kunde inte minnas senaste gången han hade busat med Malvado, eller Frost. Inte ens Zemi...

De var nära nu. De två främlingarna. Inkräktare. Potentiella hot, fiender. De måste ha sett honom. På målmedvetna steg rundade han den sista sanddynen och framför honom i solen kunde han se dem, en vit hane, uppe i luften och en blå hona nere på marken. I full lek. Inte för att det hade någon betydelse.

"Vad gör ni här?" Morrade han lågt och stirrade misstänksamt på dem med öronen slickade bakåt och stel kroppshållning.

Valoria kunde inte låta bli att flina, ett skratt lämnade henne och hon skulle precis lyfte från marken när hon såg främlingen.
Han såg inte alls så trevligt ut, mörk var det enda hon såg från det här hållet. Hon piskade lite med svansen, och började lugnt att gå fram och tillbaka. När främlingen frågade vad de gjorde här himlade hon med ögonen. Hon visste inte om de skulle tala sanning, för denna främling.

"Vad ser det ut som att vi gör?" sa hon med sin dova men vackra röst. Det slog då och då några blixtrar ur svansen på henne. Hon mötte främlingens misstänksamma ögon. Hennes rosa ögon var som fastklistrade på hanen, han var nog inte den snälla typen, av det man kunde se nu. Hennes tassar var nerborrade i den silkeslena sanden och hennes blåa fjädrar rörde sig lugnt när vinden smekte dem. Det var tydligt att hanen som stod framför dem inte ville dem något gott.


OOC; asså, herregud. sorry, trött hehe :C

Varför befann han sig i öknen? Det var inte direkt hans rätta element, inga träd, inget vatten, det kändes som om det knappt fanns något syre. Han var trött, släpade tassarna genom sanden nästan. Han bar sina majestätiska vingar högt upp och framför sig själv så att han skapade skugga över huvudet åtminstone. Vad gjorde han här? Det fanns egentligen inget bra svar på den frågan, man kunde egentligen bara förklara det med ordet nyfikenhet. Öknen hade lockat honom, men den kändes inte alls lika lockande längre. Han såg sig omkring med sina isblå ögon, men det var inte mycket mer än sand som fastnade på hornhinnan. Han andades ut, andedräkten ångade framför honom. Nåja, han var trotts allt van vid värme.

Han lät vingarna lägga sig bakom ryggen i stället på sin rätta plats och kisade med ögonen emot solen. Han ville öka farten och då var det opraktiskt att bära vingarna framför sig. Han längde stegen och tog sig fram mer smidigt än tidigare. Han var stor, en mäktig pjäs, med långa smala vingar. Doften av vargar nådde hans nos. Kanske borde han vända, ta vägen tillbaka till Kaiwood? Nyfikenheten drev honom dock i stället emot dessa vargar istället för hem och ganska snart började han skymta vargarnas kroppshyddor längre fram. De var där emot fler än två, här var han utnumrerad. Det var ingen positiv sak om han skulle hamna i trubbel.

Öken, en så fascinerande plats.
Ett hav av het brännande sand och lika livlöst som hos Chaibos. Trotts det så fanns det någonting i det heta landskapet som den unga hannen gillade. Att bara sitta där på toppen av en sanddyna och se hur det ständigt rörde på sig, ändrade former och se hur vindarna dansade lekfullt fram. Ty han kunde inte längre känna vindens lekfulla drag, sandens brännande hetta under tassarna. Inte heller kunde han frysa ihjäl eller låta den mörka ryggen värmas av solens smekande strålar.
Det var längesedan han hade slutat kunna känna nå sådant, tydligt minns han den där mörka kvällen borta vid den spegelblanka sjön. Känt hur styrkan försvunnit från honom, som om att hon hade slukat all hans energi inom honom. Men så hade fallet självklart inte varit, han hade tömts på blod, fallit till marken och smälts samman med det upprörda ytan.
Det ryckte till i dom matta öronen och med en snabb rörelse vände han blicken bortåt, bort emot de håll han visste Dödaskogen fanns. Han kunde uppfatta två flödande energier som rörde sig. Även kunde han uppfatta dess lekfulla ström, men någonting avbröt deras lek. Ett brett leende sprack fram och dom lysande röda ögonen sken till och den halvigenomskinliga hannen försvann helt med vindens varma strömmar.
Likt en havsorm strök han fram över sanden, ingen skulle kunna veta att han är där så länge han inte lät sig visas. Varför göra det då han kunde hålla sig gömt, väsa kallt i deras öron, få dom att tappa fokus. Kanske skulle han även lyckas driva dom till det dom minst av allt vill. Det var få saker som han inte skulle kunna göra för nöjets skull, moral var något som denna individ saknar. Men det var inte dessa två okända som hade fått honom att börja röra på sig utan det var den tredje energin som hade nått honom och väckt den kroppslöse anden att börja röra sig fram likt en vindpust. Han kunde tydligt minnas mötena med denna mörka hanne och fortfarande så fanns det någonting som intresserade honom hos denne. Vad det är vet han inte riktigt ännu och nu så hade han ju gott om tid på sig att ta reda på det.

Att energin var en del av honom gjorde det lätt för Gato att ta sig fram i en obeskrivlig fart och inom loppet av bara någon minut så kunde han mycket riktigt se dom tre individerna. Två bevingade och den mörke. Han stannade upp och la huvudet på sne, fortfarande så kunde ingen se honom, känna honom. Han bar ingen doft, inget psyke att kunna läsa av. Med eleganta steg tog han sig i en snabb gång fram emot individerna då en fjärde varg dök upp. Även denne bevingad och bar en högt fascinerande färg. Gato kunde inte göra nå annat än att åter stanna och vända blicken upp emot den nye främlingen och leendet växte sig bara större och större. Detta kunde börja och sluta lika intressant.

Öken, en så fascinerande plats.

[Sorry för segheten Dx]

"Vad ser det ut som att vi gör?" Honans ord fick åter ilskan att växa inom honom. Med ett väsande gick han närmare de två bevingade kreaturen. Hur hade de mage att tala så till honom? Naiva jävlar. Honan skulle allt få betala för det respektlösa svaret hon gav honom. De skulle bort från öknen, han ville aldrig mer se dem här. De var inte värdiga att röra vid Tenkais sand. Ju längre tiden gick desto argare blev Tass. Han visste inte var hatet och ilskan kom ifrån, bara att hatet var riktat mot de båda främlingarna. Han ville se dem döda.

"Ni befinner er i Tenkais öken. Ge er av. Nu." Morrade han fram mellan de hårt sammanbitna käftarna. Han var så arg att han skakade. Tass, lugna dig vännen. Hennes röst ekade i hans huvud och han kände sig med ens lugn, ilskan hade runnit av honom som vatten. Men hatet fanns fortfarande kvar, djupt inom honom och grodde oroligt. Sakta sträckte han på sig och lät blicken glida från honan till hanen, som inte sagt ett ord. Tass fuktade nosen och ett slugt leende spred sig över läpparna när han tog ytterligare några hotfulla steg mot dem. "Devils ser inte lätt på inkräktare." Med myndig blick stirrade han på de två, visst kunde han leka lite med dem. På sitt eget, vrickade vis. Tankar och idéer, grymma och blodiga, virvlade omkring i hans huvud, fick leendet att bli bredare och ögonen att lysa. Oj, vad han skulle ha kul med de har två små nykläckta kycklingarna. Han gillade också att leka, kom han snabbt fram till. Men han blev abrupt avbruten i sina tankar av känslan av att ännu en främling närmade sig. Han stirrade ut över öknen och fick plötsligt syn på vargen vars sinne han hade känt av, ännu ett fjäderfä med vingar. Kände de varann måntro? Var de här för att planera illdåd mot Devils? Var de spioner? Tass röt till och visste med ens inte vad han skulle ta sig till. Han var inte dum, skulle de alla vända sig emot honom hade han problem.

"Det här är inget jävla drop in! Vad gör ni här?" Hans röst var inte längre hotfull, men han krävde svar.

Inom kort kunde hon även se en annan varg ansluta sig till det lilla "mötet." Han var likaså hon, blå. Hanen hade även stora kraftiga vingar som antagligen bar honom lätt på den stora himlen. Om han var kompis med den andra, argsinta hade hon och Volbi problem. De skulle knappast kunna slåss mot de båda, eller? Hon riktade blicken mot hans ögon, och tittade sedan bort.

Den svarte vargen hade pratat. Hon vände blicken mot honom och fnös lågt. Arg var han antagligen, men ingen bestämde över henne, han kunde inte bestämma om de skulle ge sig av. Hon tänkte inte ge sig av utan strid - om det nu skulle komma så långt. Hon kunde höra hans ord, snacka om sur eller? Ännu en kort fnysning lämnade henne. Han hade ingenting med vad dem gjorde här att göra. Ingenting. Men Volbara hade lärt henne ett och annat, att ibland skärpa till sig lite och ta sig samman.
Hon andades djupt och skakade på huvudet, nej. Hon skulle inte kunna ta sig samman.
"Vi kommer inte skada någon, så mycket kan jag säga dig, främling." morrade hon dovt. "Om du nu inte tigger stryk."

OOC; omg, asså gud vad jag är dåligt på att rolla, haha. jag har typ hjärnsläpp, hoppas det duger Dx

Med ett leende satt han där bredvid dom alla tre och lät blicken pendla från Tramptass till dom andra två okända. Någonting verkade inte stå riktigt rätt till med den mörka ärrade hannen och Gato tippade huvudet lite lätt på sne för att sedan snabbt se upp emot skyn, ja den blåe hade kommit närmare. Men inte hann han fundera över fören den blåa varginnan talade ut. Dom sista orden fick leendet på Gatos läppar att växa och med eleganta steg kom han upp bredvid varginnans sida och lät nosen närma sig hennes öra.
"Vakta er tunga unga tös... Om ni vill lämna denna plats med livet i behåll." stämman bar en klang som skulle få de flesta att frysa till, en road kall stämma. Fortfarande kunde ingen se honom och rösten var så låg att bara varginnan skulle ha hört honom.

Ett skratt lämnade anden och trotts att det inte fanns några träd eller stenar som skulle kunna skapa ett eko så var det precis vad skrattet gjorde. Ekade hånande över platsen. Likt vinden dansade han över bort emot Tramptass och ställde sig vid hannens sida, fortfarande i sin osynliga spöklika form.

[Var bara tvungen xD]

Hans blick for emot den mörkare, större hanen. De var i jämn storlek, även om Armageddon ännu inte var klar i kroppen. Han var ung fortfarande, nyfiken på vad öknen egentligen hade att erbjuda. Han var inte här för att starta någon fejd emellan TBB och Devils, absolut inte. En närvaro kändes tydligt kring dem, men vad kunde han inte sätta tassen på. Den rörde honom inte och inga fler tankar lades kring denna känslan han hade. Han blev som förstummad då den liknande Fakargen la sin blick på honom. En konstig känsla. Han ruskade på huvudet i ett svagt försök att bli av med känslan han inte alls kände igen. Den skrämde honom en aning. Den mörka hanens ord trängde igenom hans barriär och de iskalla kattliknande ögonen vändes emot den ilskne.
- Jag ska snart lämna eder öken, jag är endast på genomfärd av ren nyfikenhet. Jag är en krigare från The bloodblooms, ej ute efter fejd.
Sa han med väsande stämma i hanens sinne utan att låta någon av de andra höra vad han sagt. Hans röst var mörk, djup och hade den där väsande tornen från de forna väsen som satt klorna i honom. En drakes själ. Det syntes även delvis till hans yttre, men märktes som tydligast när han lät sin röst ljuda för verklighetens öron. En drakes vrål blandades i en stämma från en rovfågel. Han bar ingen röst med ord som andra, en förmåga han gått förlorad om redan sedan födseln. Han sträckte stolt på sig inför den vackra tiken och lät sin blick falla tillbaka till denna skönhet, en som han mer än gärna skådade mer än nödvändigt.

Den blå honan började verkligen gå Tass på nerverna. Hade det inte varit för att hanen plötsligt tog till orda så hade honan varit i trubbel. Den ljusa hanen valde sina ord klokare och för ett ögonblick lugnade den bruna hanen ner sig, för visst såg de inte ut som spioner, trots allt. Kanske talade hanen sanning, men Tass kunde inte vara säker. Djärvt rörde han vid hanens sinne och mycket riktigt kunde han inte känna den där lite nervösa känslan i hanen som skapades då någon ljög. Han talade sanning.

"Nåväl. Men jag vill inte höra ett ljud till från din flickvän." Svarade han hotfullt och gav inte honan en blick ens. Hon var inte värd hans tid. "Jag rekommenderar er att bege er mot savannen eller följa kusten mot lavaöknen. Beträder ni Devils marker kommer jag inte hålla god min längre." Ett snett, ondskefullt leende sprack upp i hans ansikte när han sa det. Ack, de ville inte se honom arg. De ville inte väcka monstret inom honom.

Så riktade Tass uppmärksamheten mot den andre fågeln, som nu hade kommit så nära att han kunde urskilja fjäll och inte fjädrar på vingarna. En besynnerlig varelse. Plötsligt kunde han höra missfostrets röst i hans eget huvud, en väsande, konstig röst som fick nackhåren att resa sig på Tass. Vargen talade om TBB och Blossom dök upp i Tass huvud. Blossom var hans vän, trots att han inte hade sett henne på flera år, och Blossoms vänner var också hans vänner.

"Ge Blossom mina vänligaste hälsningar." Svarade han och flinet blev bredare. Bara drakargen kunde höra hans röst. Så han hade mött ännu en telepat. Intressant. Hans tankar avbröts av ett kyligt skratt som kom ifrån ingenstans. Skrattet förbryllade Tass, för hur mycket han än trevade sig fram i ökenlandskapet så kunde han omöjligt känna någon annans sinne än de två främlingarnas och drakargens. Så varifrån kom detta förbannade skratt? Visst hade han hört det förut, men var.. och när? Han hade ett svagt minne utav en ung varg han mött för länge sedan, Caligato. En bra varg, ung och naiv kanske. Men elak, på ett sätt som roade Tass.

Men frågan var, varför kunde han inte känna hanens sinne?

[Oooooo härliga härliga missförstånd, Geddon har fjäderfävingar, precis som Tafs tänkte från början, det som gör att han är ytterst lite lik en drake är ögonen och och en nack mojs, vad säger man kam? haha Så han har väl mer Drakarglängre bak i släkten, men ser mest ut som en blå fakarg ^^

Detaljerad förklaring; http://matttiz.deviantart.com/art/We-do-it-Armageddon-style-350158405

DOCK så behöver du absolut inte ändra ditt inlägg kära hannis <3
Ville bara upplysa ;)]

Mycket hände därefter. En röst antagligen bara hon kunde höra, eftesom ingen annan rörde en min, hördes i hennes öron. Hon rös till av rösten och kollade sig omkring. Ingenting. Hennes öron vinklades åt olika håll för att kunna höra något ljud. Fortfarande ingenting. Hade hon blivit galen? Vart det någon som jävlades med henne? Hon hade ingen aning. Hennes svans viftade vaksamt och hennes ögon var likaså, vaksama.

Kort därefter hörde hon äntligen Volbaras röst, han hade inte sagt någonting alls, men när hon hörde hans röst lugnade hon ner sig en aning, men hjärtat bankade fortfarande snabbt efter ljudet av orden.

Ett skratt ekade över området de höll till i, och hon rös ännu en gång till. Orden virvlade fortfarande runt i hennes huvud. Men, hon visade inget av detta. Utan såg likadan ut för några minuter sedan - kall, elak, modig.
Hon kände hur någon tittade på henne och vände blicken en aning och såg den blå främlingen komma mot dem (?), han kollade rakt på henne och sträckte på sig en aning. Inombords fnös hon, men utanpå. Ingenting.

Den mörka hanens röst bröt tystnaden och hon stirrade på honom. Ville han att hon skulle vara tyst? Han ignorerade henne totallt alltså. En dov kort morrning lämnade henne innan hon tystnade. Hon ville inte försätta Volbara i fara, och om hon fortsatte såhär skulle han kanske bli skadad - och hon ville inte se hennes bästa vän skadad.
Hennes rosa ögon var numera riktade mot den svarta hanen. Hon såg kyligt på honom och ifall han skulle få för sig att göra något oväntat - var hon beredd.

Åter igen log han brett och dök upp vid varginnans sida.
Verkade hon inte förstå vad någon av dom sa, naiva jänta.
"Ni verkar vara lika dum som ni är vacker. Att ni har er lilla prins vid er sida kommer inte att hjälpa~" tydligt kunde man höra ironin och denna gång gjorde han inget försök till att tala lågt till bara henne. Visserligen väste han fortfarande i samma roande stämma men inte lika lågt.
Ett par glödande röda ögon dök upp mellan dom två indivderna och man kunde även se ett brett leende tona upp för att sedan försvinna.

Dom glödande röda ögonen försvann för att sedan dyka upp vid den mörka hannens sida. Även nu kunde kan se konturerna efter en individ som liknande en varg. Han var högrest med en ungvargs kropp och en massiv päls. Detta var hur han hade sett ut med livet i behåll, en kropp att kunna ta och se på. Nu kunde man se honom som en lätt dimmig ande. Ja ett spöke, något man kunde se men inte helt, någonting som man inte kunde se, höra eller känna.
"Trevligt att ses igen Tramptass. Det må ha hänt en del sen sist." den mörka blicken vändes emot Tass och ett lugnt leende kunde skymtas. Visst hade det hänt en del sen sist minsann.

[Gato är så... Lättroad xD]

Det där skrattet. Det störde honom egentligen inte, det som inte existerade i syn eller sinne var för honom inte relevant. Hans fokus var där med helt fångad av den blå färgade tiken. De hade intressanta likheter. Till utseende vill säga. Personlighetsmesigt verkade de vara till hundraprocent två skiljda individer. Han kände hur den ljusa hanen stirrade på honom, med en tydlig ogillande känsla. Han vände hastigt den skarpa rovdjursbilcken emot dennes håll och flammor tändes för några sekunder i hans annars så iskalla, men intensiva ögon. Tramptass avbröt honom och hans öron sjönk en aningen bakåt.
- Har ni ännu inte hört herrn? Blossom, vår ledare vandrar inte längre bland oss levande.
Sade han tydligt i sinnet till Tramptass, där ingen annan än denne mörke kunde höra honom. Det var absolut inget handikapp för honom att inte kunna tala med en riktig röst. Han hade sin egna och han lät inte alla få höra den. Han kunde välja vilka som skulle höra det han hade att säga och det fanns inget de kunde göra åt saken. Han var tveksam om situationen i TBB var relevant för Devils, men denne Tramptass verkade vara en vän till Blossom så han kände sig skyldig att tala om detta för denne. Det var hans plikt, kändes det som.
- Vackra mö, vem kan ni tänkas vara?
Sa han med sin väsande röst i Valorias sinne, där ingen annan kunde höra vad han sa förutom hon. Men hur skulle hon veta att det var han som talade till henne? Fast det kunde inte vara svårt då han i nästa sekund vände sin blick emot tiken och gav ett svagt leende, som egentligen såg mer skräckinjagande ut än vad det såg vänligt ut. Han ler aldrig, så det var mer än ett tappert försök till att få det att se vackert ut.

-Blossom är död.

Orden högg som en kniv i bröstet på honom. Snabbt skärmade han av sitt sinne så att den blå hanen inte kunde komma åt honom, eller ens tala till hans sinne. De tre främlingarna var helt omedvetna om vad som föregick i Tramptass huvud. Var det sorg han kände? Han hade önskat att han hade träffat Blossom innan hon... Han kunde inte tro att hon var död. Inte hon också. Han fick leva med undran, han hade aldrig fått reda på om hon förlåtit honom för hans svek och det var det som sved mest. Han skulle aldrig få veta. Han samlade sig och begravde se sorgsna känslorna djupt inom sig innan han åter öppnade sinnet.

"Det var tråkiga nyheter." Sa han bara. Orden svek honom och med Blossom borta så hade han ingen anledning att utbyta några artighetsfraser med den blå hanen. TBB hade inget att göra så här nära Devils marker. Tass skulle just beordra främlingarna att ge sig av, men ännu en gång blev han avbruten, konturerna av en varg dök upp bredvid honom och en röst tilltalade honom, men Tass ryggade inte undan.

"Du ser lite blek ut Caligato, har du svalt en groda? Man kan bli hiskeligt sjuk av dem." Svarade han spöken som svävade bredvid honom. En antydan till leende kunde skymtas i ena mungipan, annars var hans ansikte som huggit ur sten. Sakta flyttade han blicken till de tre bevingade vargarna.

"Som jag redan har sagt. Ni är inte välkomna här. Ge er av."

Den Blå tiken kollade på de individer som samlats. Flickvän. När Volbara inte sa emot spred sig en liten glad känsla, men den försvann snabbt. Men hon kom genast på andra tankar då ännu en röst talade till henne, men denna gången var den inte lika skrämmande som den förre.
- Vackra mö, vem kan ni tänkas vara?
Vem var det som hade pratat? Hon kollade några sekunder på varje individ, förutom Volbara då hon visste att han inte kunde tala genom tankar, och hennes blick fastnade på den andra blå.
"Mitt namn är Valoria." sa hon med sin mjuka, men ändå hårda röst. Hon kollade på hanen som antagligen försökte att le, men det såg mer ut som ett, eh, misslyckande. Gulligt att han försökte.

Valoria ryckte till inombords. Vad höll hon på med? Hanen därframme, den som pratat i hennes tankar, kanske inte var snäll? Som han såg ut att vara? Men ändå, hon kunde inte låta bli av att veta mer om denna individen.
Hon såg i ögonvrån hur Volbara gjorde sig redo för att dra därifrån. Hon suckade inombords och gav den blå hanen en blick som sa att hon var ledsen.
Hoppas vi ses igen. tänkte hon smått, för sig själv.


OOC; jaooo, knäppt inlägg i know.
Armageddon: tänkte att, du sa ju att han skulle kunna läsa tankar, så han kan ju märka det sista hon "säger"? :'D

[Vadå dissa Gato totalt D8]

Någonting hände inom Tramptass men Gato kunde inte riktigt säga vad. Nog må han vara död men han hade inte blivit bestulen på sina förmågor, bara den fasta kroppshyddan. Och även om han inte var någon tankeläsare så kunde han tydligt känna hur energin rörde sig inom den mörka hannen. Även om det inte var märkbart så märktes det allt för mycket.

Med stora ögon såg han emot Tass och ett brett leende sprack fram i det bleka ansiktet och ett roat skratt lämnade den kroppslösa varghannen. Även om det var en så intensiv spänning mellan dom alla så hade den gamla ärrade krigshannen trotts allt humor. Vilket nog var behövligt dagar som denna.
"Åhåhåå, hur du kunde veta det vill jag nog inte veta. Men det må jag säga, det smakade inte bra. Trodde det var nå annat men icke då." skrockade han fram och satte sig stillsamt ner i sanden utan att lämna nå spår eller avtryck efter sig.
Med det roade flinet på läpparna så såg han ut över fältet som trädde fram framför honom. Dom okända individerna verkade inte riktigt veta vad dom ska. Eller möjligtvis den svartvite, tiken var bara trög och ty för kaxig. Den andre blå som bar ett mycket magnifikt utseende fick Gato att tippa huvudet lätt på sne.

Armageddon var inte förbluffad av Devil's hanens beteende. Han räknade snarare med det eftersom de behandlade främlingar på samma sätt. Fast kanske borde han hålla någon uns av respekt för flocken? Trotts Blossoms bortgång? Annars skulle de i framtiden få problem med varandra. Säkerligen. Geddon var noga med att lägga den andres beteende på minnet. Han läs sina isblå ögon glida tillbaka till tiken. Spöket rörde honom inte ryggen. Nej han varken kände eller kände igen främlingen, men det verkade som vargen från Devils gjorde detta. Han kanske skulle låta de vara ifred? Tikens röst var ljuv, hans öron rörde sig framåt från sin normala avslappnade position och han smakade på namnet i tankarna. Vackra Valoria.

Han kände sig en aning besvärad när han förstod att de snart skulle skiljas åt. Han hade inte fått tillräckligt med tid. Dock borde han utbyta några meningar med Devils hanen innan han gav sig av. Han behövde hjälp med en sak. Och det fanns ingen i TBB som hade erfarenhet nog att hjälpa honom. Enligt han själv. Tikens tanke kom som en förvåning dock och han såg efter henne då hon gick och lyfte sedan från marken.
- Jag hoppas vi ses snart då, ty du vackra Valoria.
Hans stämma ljöd endast i tikens sinne, men han lät även den främmande ljusa bevingade hanvargen även höra honom. Då han på något sätt uppfattat en spänning mellan det hela. Varför inte utveckla? Han lät sedan blick falla åter på den mörke.
- Kan jag stanna för att försöka få svar på några frågor från er, sir?
Sa han i den mörkes sinne, men lät även spöket höra på om denne nu valde att göra det. Han la där med hela sin uppmärksamhet på den mörke och lät de två andra lämna hans synfält. Han hade en del att stå i, den vackra kunde han söka upp senare. När tiden inte var lika knapp.

De bevingade paret lämnade utan ett ord platsen och Tramptass följde dem stelt med blicken då de försvann iväg, den ena flygandes, den andre vandrandes på sanddynerna. Han hoppades han slapp se dem igen. Iallafall inte på hans egna marker. De hade iallafall vett att lämna platsen utan strid. Tass log. Klokt av dem.

- Kan jag stanna för att försöka få svar på några frågor från er, sir?
Tass blick smalnade av då han hörde den blå fakargens ord. Frågor? Vad ville han snoka i nu? Vaksamt kastade han en blick på Gato, hade han uppfattat den andres ord? Han ville ta ett snack med den unga spökvargen när de var utom hörhåll från någon annan, för trots att det tog emot att säga det så var Tramptass både nyfiken och fascinerad av Gatos förvandling. Men nu var inte rätt tillfälle att utbyta nyfikna ord med spöket. Han riktade sin uppmärksamhet mot den blå hanen igen. Han gäspade nonchalant och satte sig avslappnat ner, trots att han inombords var på sin vakt. Han ville invagga den andre i någon sorts trygghet, så att han kunde anfalla honom utan förvarning, om det behövdes.

"Nåväl. Men räkna inte med att få något svar." Svarade han sammanbitet och såg uttryckslöst på fakargen.

[Ska jag vänta på Gato eller inte? (A)]