Debwer ryggade bakåt när valpen skrek på sina föräldrar. Illusionen försvann som om den aldrig varit där. "Nej. Nej. Förlåt. Jag menade inte att..." Han backade ett steg och såg sig snabbt om.

[Ja Debwer. Nu sitter du i skiten.]

[Nuu kommer pappa till undsättning! Det här är ett fantastiskt roande roll xD]


Valparna var ute å lekte på det lilla revir Draugai ännu ägde, som alltid gjorde detta Fiero mäkta nervös. Han hade genomsökt reviret tusen gånger efter faror, de fanns inte. Han hade kontrollerat om träskdjuren kunde ta sig så här långt norrut minst tiotusen gånger, det gick inte, eller de gjorde dem iallafall inte - speciellt inte på vintern. Och han hade ju varit där, han hade hört Nevadas ord, men han kunde inte tro dem. Trotts deras heder och deras gyllene regler kring krig och löften så kunde han inte för sitt liv tro att det hade kommit undan så enkelt. Det var mest detta som fick den kallaste skräck att gripa tag i honom varje gång valparna var ensamma. Trotts att flockmedlemmarna patrullerade gränserna, trotts att Iwaku sagt att han inte kunde känna några störningar i lugnet den närmsta framtiden, trotts detta så kunde han inte slappna av.
Så han var själv på rundvandring genom reviret, såg till att alltid kunna känna valparnas doft och vara i deras närhet - utan att helt spionera på dem.

Han hade just tänkt vända om bara lite snabbt för att dricka, visste att Leviathan var vid vattnet med sin mor, men så steg ett skämt rop mot skyn. Varenda muskel i Fieros kropp spändes innan han på en millisekund satte av mot sin dotter. De långa benen förde honom framåt i en rasande takt och snart såg han sin lilla skatt, mitt emot något som såg ut som en geting. Eller var det en varg? Han hade aldrig sett något liknande förr i hela sitt liv.
Han tvärstannade tätt bakom sin dotter, rest högt ovan de båda individerna. Svansen stod i en båge över hans rygg, huvudet var höjt och hakan inlutad mot bröstet. Bara en liten krusning kunde ses på den grå nosryggen med det var tydligt att han inte skulle tveka en sekund om mötet ledde till strid.
Ett dov läte rullade upp från hans bröstkorg.

"Har vi ett problem här?"
Frågade han med den skarpa blicken stint fäst i den -aningen illaluktande- främlingens mörka blick.

Det kom en enorm varelse springandes emot dem. En. Enorm. Varelse. Valpens fader. När främlingen ännu var ett stycke bort krökte sig Debwer instinktivt i en båge, spände svansen och försökte febrilt efterlikna den geting han ville föreställa. Men det tog knappt ett ögonblick innan den stora varelsen växte sig flera gånger större än han själv. På det knappa ögonblicket valde Debwers kropp att försöka försvinna helt. Han backade ett snabbt steg, kröp ihop så mycket som möjligt och sänkte kroppen så mycket att han formligen pressade sig mot snöns sträva yta. De långa öronen lades så platt mot nacken att det nästan såg ut som om han helt saknade öron. Svansens storlek till trots lyckades den försvinna in under den tunna kroppen. Hans ögon spärrades upp till den grad att det var ett under att de inte ramlade ur huvudet på honom.

"Har vi ett problem här?"
Rösten var kraftfull, auktoritär och djup. Debwers hjärta sjönk och bröstkorgen kändes som om den tömts på innehåll och försökte sjunka in i sig själv. De långa benen skakade kraftigt. Ansiktet förvreds i en skrämd valps grimas. Ögonen kisade mot den enorma fadern och tårarna bildade stora droppar i ögonvrårna. Med ett kvävt pip började hela Debwer skaka i panik och tårarna bildade jämna rännilar över hans kinder. Han gjorde inget försök att hindra gråten när rösten började gnälla och kvida. Han hade inte några tankar på att tysta rädslan. Han var för skrämd för att ens tänka tanken att fly. Det enda som fanns var den enorma varelsen som såg på honom. Den som säkert skulle äta upp honom eller på annat vis avsluta hans liv.


[Kul med lite storleksjämförelse tyckte jag C; Debwer brast förresten i okontrollerad gråt, som ett barn, om det inte framgick helt ^^;]

OK, så det var helt klart inte en geting. Getingar grät inte, det var iallafall inget Fiero hade erfarenhet av. Strid verkade heller inte aktuellt.
Han placerade den högra tassen framför sin dotter, för att mota henne bakåt. Ta skydd intill mig. Samtidigt synade han den lilla darrande varelsen som hjälplöst låg i snön. Han hade glömt hur mycket skräck han var förmögen att skapa.
”Vad var det som hände?”
Han sneglade ner mot sin dotter, frågan var riktad mot henne. Visst verkade det lilla kravlett i snön ganska harmlöst men Fiero hade lärt sig att aldrig ta något för givet. Trotts att dennes snörvlande väckte ett visst medlidande hos honom så stod dotterns säkerhet alltid först och han blängde misstänksamt på det lilla livet.

[Aa, Fifi är en stor pojke :3 Tycker så synd om lilla Debwer, heartbreaking <3]

[Åh, pappa <3]

Den enorma getingen försvann lika snabbt som den hade dykt upp. Kvar satt de båda valparna ensamma i snön. Elphaba andades häftigt och tårar hotade med att tränga ut. Chocken över getingens plötsliga uppenbarelse var nästan överväldigande. Det var knappt att hon hörde stegen från någon som rörde sig mot dem i rasande fart.
"Har vi ett problem här?"
Hennes pappas plötsliga och välbekanta stämma fick tårarna att rinna över. Hon var glad att han var här. Han kunde skydda henne om getingen skulle dyka upp igen. Med suddig blick såg hon hur den andre kröp ihop och brast i gråt hon också. Det fanns en tanke där som ville komma fram men som hon inte riktigt lyckades fånga i stunden.
Mycket snart doldes hennes synfält av en mörk tass. Hon förstod med ens vad hennes far ville och var inte sen med att gömma sig bakom hans framben. Elphaba kikade fram på den andre. Hon såg så liten ut där hon satt ensam. Nästan lite övergiven.
"Vad var det som hände?"
Hon mötte hans blick. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder men hon noterade inte att hon grät. Hon kände sig inte ledsen. Bara.. lite skrämd.
"Det kom en geting. Jättestor!" hennes röst lät tjockare än vanligt. "Från ingenstans!"
Hon såg på den getingliknande.
"Jag tror den skrämde oss båda två."

[Asså, lilla Deburr-bajsen <3 Tycker så synd om henne xD <3 Och Elphaba är trög ._. Henne är det inte alls synd om.]

Debwer fortsatte gråta. Han hörde den enorma varelsens röst på nytt, men lyckades inte förstå orden. Hjärnan orkade inte förstå. Paniken låste tankeförmågan. Han kunde höra valpen tala om getingar. Var det en förälder? Skräcken bubblade bland de panikartade känslorna. Om valpen skvallrade på föräldern och sade att Debwer var dum så skulle han säkert aldrig komma därifrån levande. Men det var ju inte hans fel. Han kunde inte hjälpa att valpen inte förstod. Snyftningarna fick den späda kroppen att skälva än kraftigare. Han kunde inte hjälpa det.

Mamma.

Pappa.

Varför hade han gett sig av? Han skulle aldrig hitta dem igen. Han kröp ihop än mer, kvidande och darrande.

Fiero såg ner emot sin dotter och slickade henne på kinderna för att torka bort rännilarna av tårar som långsamt rullade ner längs dem. Getingar? Det enda han såg var den andra, okontrollerbart gråtande, getinglika främlingen. Getingar sov på vintern. Iallafall i de här trakterna... Fiero visste att det fanns vargar med krafter kopplade till specifika djur, kanske var denna främling en sådan? Vart fanns getingen isåfall nu? Varför gick den inte till angrepp då dess mästare var så uppenbart i underläge.
Det brände till i hans bröst då han hörde fortsättningen av sin dotters ord, att hon inte förstod att det var hennes stora trygga pappa som frammanat gråten hos den andre. Han log svagt mot henne och nickade, bra jobbat. Så vred han åter sin fulla uppmärksamhet mot den randsvansade. Fiero var inte rädd för småkryp, han skulle klara av dem. Med en aningen mildare blick fortsatte han sitt studerande av främlingen, den kunde inte vara mycket mer än en valp.

"Vad är ditt namn främling?"
Han talade högt för att bryta igenom den andres panik, men den skarpa tonen var bortblåst. Han lär bara lugn och säker.

Det var över. Över. Över. Över

Den stora vargens röst dånade i hans lilla huvud. Att tonen var lugnare lyckades inte den lilla varelsen koppla. Den var så mycket större. Så fruktansvärt mycket större. Ett skrämmande monster. En skugga som skymde solen. Större än getingarna. Större än spindlarna.

Debwer försökte se något genom den suddiga hinnan av gråt. Han blinkade. Svalde. Andades häftigt genom öppen mun. Rösten kved oavbrutet. "Eb..." Han svalde igen. Kröp ihop ytterligare någon millimeter. Tvingade kroppen att bli än mindre. "Deb..." Ljudet stockade sig i halsen och han mimade en bokstav innan munnen på nytt förvreds i en gråtens grimas.


[Debwer behöver en kraaaam D': Flablablabla får åla sig över och krama hen D:]

Elphaba grimaserade när hennes pappa slickade henne i ansiktet. Hans tunga var så stor! När han var klar vände hon besvärat blicken mot den andra. Hon var så ledsen. Och såg så rädd ut. Getingen var ju borta sedan länge, men hon kanske fortfarande var rädd.

När hennes far talade såg hon först upp mot honom och sen mot den lilla getingformade. Öronen riktades framåt i hopp om att få ett svar. Hon ville veta den andras namn.
"Deb..."
Deb? Hette hon Deb, eller hade hon inte sagt hela namnet ännu? Hon så att läpparna fortfarande rörde sig fastän hon var tyst. Kanske var det inte hela namnet då...

Elphaba såg upp på sin far igen. Hon var tvungen att hjälpa Deb-nånting. Försiktigt lämnade hon den trygga platsen bakom förälderns ben och tassade fram till Deb. Hon buffade tröstande på henne med nosen.
"Det är okej." sade hon stilla. "Getingen är borta nu. Du behöver inte vara rädd länge."
Hon vågade sig på ett osäkert leende.

[Flablabla till UNDSÄTTNING! Men hon är fortfarande trög.]

Debwer stelnade till när valpen kom fram till honom och knuffade honom med nosen. Han såg på henne med uppspärrad blick och flackade när hon talat klart med blicken mellan valpen och föräldern. Andetagen blev till utdragna, ansträngda pip. Mungiporna spändes i en bred grimas. Kroppen darrade. Tårarna fortsatte rinna okontrollerat. Varför förstod valpen inte? Varför trodde hon att getingen var det som skrämde honom? Getingen var ju hans egen illusion! Den hade ju inte varit alls läskig. Han hade kunnat kontrollera den. Han hade kunnat få den att dansa om han så ville. Varför trodde valpen att han var rädd för getingen? Blicken låstes fast vid den större. Den enorma fadern. "De..." Han fick inte fram sitt namn. Det gick inte.


[Flablabla är så söt och så trög och så sööt :'D Debwer är en bajs.]

Fiero sträckte sin hållning lite extra när dottern rörde på sig. Hennes medlidande rörde honom, en sådan naivitet som bara en valp kunde hysa. En valp beroende av andras beskydd.
"Elphie, backa."
Sa han lugnt men bestämt.
Han sänkte sig själv så gott han kunde, försökte se aningen mindre hotfull ut för att på något vis kunna få ut något vettigt ur den storbölande unghonan.
"Ge Deb lite andrum vännen."
La han sedan till med ett kort leende.



[Sårri om jag är seg, detta har varit den kaosigaste månaden i mitt liv... Försöker svara så fort jag kan!]

Ett kort läte hördes ifrån Deb igen. Elphaba ville hjälpa henne men visste inte hur. När hon hörde sin far såg hon på honom. Backa? Men Deb behövde ju hjälp! Då kunde hon ju inte backa.
Hon såg på medan han lade sig ner. Tänkte han hjälpa Deb han också?
"Ge Deb lite andrum vännen."
Hon backade raskt undan. Hon ville inte kväva den getinglike genom att ta hennes luft. Det var det sista hon planerade att göra! Hjälplöst såg hon först på den främmande honan och sen på sin far.
"Kommer hon bli bra?" frågade hon oroligt.
Det var lite otäckt att se henne så ledsen.

[Lugnt Ämplah c: Det blir så ibland c:]

[Flablablabla är så söööööööt :'D Ta hennes luft <3 Åh, alltså <3]

Debwers blick flackade mellan de båda gråsvarta. Den enorma hanen lade sig ner och sade åt den lilla att backa. Elfi. Hette den lilla Elfi? Elfi backade snabbt. Debwer stod kvar i sin krampaktiga ställning och försökte febrilt samla sig nog för att blinka bort den stadiga strömmen av tårar. Men det var svårt. Världen var ett enda töcken bakom ögonens fuktiga hinna.

"Kommer hon bli bra?"
Det tog ett ögonblick innan Debwer förstod att den lilla talade om honom. Han var en han, inte en hon! Han svalde, blinkade och svalde igen. Blicken klistrades vid den enorma skepnaden. Fadern. Öronen ryckte som om de ville resa sig, men förblev vikta bakåt, pressade mot nacken. Han drog ett par djupa andetag. Och några till. Svalde igen. Blinkade. Långsamt började töcknet klarna, även om han inte kunde sluta skaka ännu. Han ville backa undan, komma bort från den stora. Men benen hade låst sig. Den stora var mycket läskigare än getingarna eller spindlarna. Till och med läskigare än enkelfotingarna! Inte ens de var så stora som den där Elfis fader.

Men han hade lagt sig ner. Och såg inte lika arg ut längre. Och det hjälpte. Det ryckte på nytt i de antenn-lika öronen, och de ställde sig nästan ut åt sidorna innan de åter lades i nacken. Den tjocka svansen hölls kvar under buken, men då benen långsamt återfick lite rörlighet och kroppen höjdes någon centimeter så var den inte längre riktigt lika långt instucken mellan bakbenen. Han skakade dock fortfarande. Tårarna hade ännu inte slutat falla, även om strömmen inte längre var lika strid. Öronen ryckte på nytt. Han vågade inte.

Fiero nickade kort mot sin dotter.
"Allt kommer ordna sig"
Mumlade han lugnt, han nickade menande mot sin sida, ville att valpen skulle komma dit och sätta sig. Litade fortfarande inte på den andre, gråtandes eller ej, nog mycket för att låta sin valp röra sig runt denne helt oförsiktigt. Uppmärksamheten riktades sedan ännu en gång emot den darrande Deb. Han började andas stora djupa andetag, blåste lugnt ut luften genom nosen och tittade stadigt på Deb medan han gjorde detta. Härma. Kanske att det skulle kunna lugna henne.
Han funderade på om han skulle använda någon form av illusion på främlingen men visste allt för lite om henne för att våga försöka. Och att börja rota i hennes huvud och riskera att bli upptäckt skulle knappast lugna situationen.
Hans öron klippte till ovan det mörka huvudet, vad var det för geting dottern talat om? Och vart hade den tagit vägen?

Elphaba kastade en snabb blick på Deb innan hon motvilligt ställde sig bredvid sin far. Hon såg mellan honom och den andra. Fram och tillbaka. Ingen sade någonting. Hennes pappa började dra djupare andetag. Varför gjorde han så? Det var väl inte han som behövde andas? Fast han kanske behövde mer syre till hjärnan för att kunna lista ut vad de skulle göra. Så var det nog! Elphaba började också dra djupare andetag. Hon kunde också behöva mer syre till hjärnan om hon skulle kunna klura ut ett sätt att lugna ner Deb.

[Elphaba är den trögaste karaktär jag någonsin haft XD]

Debwers blick fortsatte att pendla mellan de båda svartvita. Den större mumlade något som han inte lyckades uppfatta. Han försökte inte ens uppfatta det. Långsamt, så plågsamt långsamt i hans värld, började han lugna ned sig. Andetagen djupnade, men han kunde inte riktigt säga varför till en början. Han kunde se den enorma faderns kropp röra sig för stora, djupa andetag. Lugna andetag. En lugn röst som mumlat. Valpen tycktes äta luften. Eller i alla fall smaka på den. Gapade lätt och fyllde lungorna. Debwer andades genom sin redan öppna mun.

Försiktigt rätade han på de långa benen. Sträckte en liten bit på nacken mot de andra. Skrämt. Osäkert. Nyfiket. Öronen vinklades utåt. Han bytte till att andas genom nosen. Så ryckte han tillbaks igen med öronen i nacken, för att lika snabbt sträcka sig framåt på nytt. Paniken ersattes av rädsla. Respekt för den gigantiske vargens storlek. Nyfikenheten bubblade fram från under adrenalinet. Svansen gled fram från mellan benen och ställdes ut som motvikt när han fortsatte att långsamt sträcka sig och rycka bakåt, endast för att sträcka sig lite närmre igen. Nosen rörde sig. Den ena tassen tvingades ta ett litet steg framåt för att han skulle nå lite närmare. Bakbenen stod kvar på samma ställe, redo att sparka ifrån om han skulle behöva fly.

[Tänk som en rädd men nyfiken hund som vill lukta på något men inte riiiiktigt vågar (vet att GC vet hur jag menar) C; ]

Långsamt lugnade sig främlingen. Fiero fortsatta att andas djupt, kanske att han kunde ta till orda utan att behöva börja om med nedlugnandet? Den andre verkade mycket kluven i sin inställning.
"Så Deb.."
Sa han testande.
"Är ni medveten om att ni befinner er på marker som angränsar till Draugais revir?"
Han uttalade orden helt utan hot, det var bara en lugn fråga och trotts att inget leende kunde synas på hans mörka läppar så såg han inte längre hotfull ut. Öronen var uppmärksamt spetsade.
En lugn meningsväxling kändes som en bra inledning, innan han skulle avgöra vad som gjort de två valparna så upprörda och om det var på sin plats att köra bort främlingen.


[Förlåååååt för att jag varit så bisarrt seg, ni behöver inte fortsätta detta roll om ni inte vill!]

Elphaba upphörde att dra djupa andetag när hon såg att Deb sakta lugnade ner sig. Men beundran såg hon på sin pappa. Han kunde så mycket! En dag skulle hon bli som han! Och sin mamma. Och Iwaku. De små svarta öronen pekade stundom framåt och stundom åt sidan, allt eftersom pinn-getingen vågade sig lite närmare för att sedan backa igen.
När Fiero tog till orda, prövande och försiktigt, satte sig dottern ner. För ett kort ögonblick blev det kallt om hennes rumpa. Sedan väntade hon. Väntade på att Deb skulle svara.

[Jag är fortfarande på om MP vill 8D]

Han ryckte bakåt än en gång när den gigantiske främlingen talade. Även om den inte var lika läskig längre så var den oerhört stor. Storleken var läskig. Debwer öppnade munnen och stängde den igen. Revir? Han öppnade munnen igen och stod ett ögonblick och såg på den store innan han fick fram något ljud. Flugan, valpen, lade han inte märke till längre.
    "Drau-va?" Rösten var liten och späd. Den darrade fortfarande, och trots att han långsamt lugnade ner sig var andetagen snabba. Han blinkade tårarna ur ögonvrårna, men de fortsatte envist att tränga fram. En liten rynka bildades i pannan på hans välvda huvud.

[Jaag är på att fortsätta ;D
Höhö, ska bara komma in i det igen :'D]

Fiero höjde lite på huvudet och såg på ynglingen. Han andades ut genom sin mörka nos i tystnad. Lät några sekunder gå.
"Draugai är en förening av vänner, det är min och Elphies flock."
Rösten var hes och dov men varm, man kunde ana en stolthet i den.
"Och vi har vårt tillhåll här, vid Byoomifallet. Skulle du röra sig mycket mer så skulle det vara vår mark som du besteg."
Orden var på inget vis hårda eller hotande, han uttalade dem snarare som konstateranden. Förklarade för den lille som fortfarande satt och grät, om än aningen mer kontrollerat.
Ytterligare sekunder förlöpte under tystnad medan han synade den andre. Hans ögonbryn rynkades lätt när han åter tog till orda.

"Vad var det som hände?"
Frågan riktade sig till båda de små valparna.

Hon lade huvudet på sned medan hon oförstående såg på Deb. Visste hon inte vilka Draugai var? Hon trodde att alla hade hört talas om dem, precis som hon hade hört talas om alla andra flockar i Numoori. Det var en underlig filur hon hade stött på.
"Vad var det som hände?"
Elphaba såg på sin far.
"Det.." började hon och kastade en snabb blick på Deb innan hon fortsatte. "Det kom en stor geting. Från ingenstans." upprepade hon sen tidigare.
Hon hade lugnat ner sig betydligt mer nu och kunde tänka och fundera på vad som hänt. Åtminstone så mycket som hennes lilla hjärna var kapabel till att tänka.

Draugai. En flock. Debwer fortsatte att blinka de envist rinnande tårarna ur ögonen. Kroppen darrade fortfarande av snyftningar, men de var inte längre hysteriska. Deras mark. Vadå deras mark? Han förstod inte. Efter en kort stund av funderande fortsatte den enorme vargen med att fråga vad som hänt. Flug-valpen öppnade sin dumma mun. Debwers kropp skakade något kraftigare när han såg från Elfi till den store. Hans underläpp darrade när han började forma ett ord, men avbröts av en av de många snyftningarna.
     "Ja-", kved han med sin ynkliga röst. "Ja-jag ville bara.... j-jag menade inte... H-hon s-sa att-och jag ville bara... d-de är stora men hon sa nej o-och jag v-v-v..." Så snart han börjat prata flödade orden ur hans mun. Osammanhängande och stammande. Han hade inte menat att skrämma den andra. Eller jo, kanske lite, men han hade inte menat något illa och hade aldrig tänkt skada fyrkanten. Han ville bara bevisa att hon hade fel, att getingar visst var stora och farliga.

Informationen han fick ur de små valparna talade på inget sätt klarspråk. Han såg på sin dotter och sedan tillbaka på främlingen. Hade svårt att tänka sig att en av kärrets getingar skulle ha förvirrat sig upp till dem såhär på vinterhalvåret - men vem visste?
"Vart tog den här getingen vägen då?"
Frågade han med lugn röst. Han försökte fortfarande pussla ihop Debs osammanhängande sludder, uppenbarligen så var valpen fortfarande mycket rädd. Kanske förståeligt. Han hade inte insett att det var en så pass liten valp som skrämt upp han dotter, då hade han kanske inte tagit i fullt så starkt med sitt ingripande. Med en uppmuntrande blick såg han på en randige.
"Samla dig nu."

Elphaba såg sig omkring. Ja, var hade getingen egentligen tagit vägen? Den hade försvunnit lika plötsligt som den dykt upp. Hon från Deb till sin pappa.
"Jag vet faktiskt inte."
Var hade den kunnat ta vägen? Nånstans var den ju tvungen att vara. En så stor geting tappade man ju bara inte bort sådär!

Orden flöt in i varandra, sluddrande och framstammade mellan korta, tjutande snyftningar. De dog långsamt ut i Debwers andetag. Underläppen darrade och ögonen kisade, blinkade snabbt gång på gång i ett försök att få tårarna att sluta rinna. När Elfi svarade på faderns fråga hickade Debwer till.
    "D-den", började han, men den redan gälla rösten försvann i ett pip. Han svalde och försökte kväva snyftningarna, utan större framgång. "B-b.. De.. B-borta." Han kröp ihop igen, mer för var stammad stavelse. Ansiktet drog om möjligt ihop sig än mer i gråtens rynkor. "F-förlåt. F-f-för.. F-fl..." Han gömde ansiktet mellan framtassarna. Om den store skulle äta honom för det han gjort så kunde han inte göra något nu. Han hade inte en chans. En dag skulle han bli en stor och farlig hane själv. Då skulle inget vara läskigt längre. Då skulle han aldrig gråta igen.