Solen sken på himmelen och fick den djupa snön på marken att glittra som fiskfjäll. I bakgrunden hördes vattenfallets brusande. Spår i snön, gjort av de äldre och större vargarna gjorde det lättare att ta sig fram. Men ville man gå vid orörd snö fick man lov att kämpa.

Elphaba tog ett skutt upp i luften för att kunna se vart hon var på väg. Att hon bara kunde se träd och snö hjälpte henne inte alls, det såg precis likadant ut som för ett par meter sen. Hon kastade en blick över axeln. Hon kunde inte se det men hon kunde höra det. Vattenfallet sade henne att hon inte vandrat för långt bort ännu. Valpen vek av mot höger och tog ett flertal skutt framåt. Hon stannade upp, såg sig glatt omkring innan hon körde ner ansiktet i snön. Hon fnös till. Utan förvarning kastade hon sig in i snön och blev liggandes. Det här hade varit så mycket roligare om Leviathan hade varit med.

[Kort, men jag hoppas du blir glad ändå :'D]

Han hade färdats lång nu. Långt, mätt med hans egna mått i alla fall. Till en början hade han inte insett att insekternas surr långsamt dog ut, men nu, när inga längre hördes, var tystnaden slående. Marken var vitare här - kärrets frostklädda sankmark hade bytts ut mot ett lager av snö. Ett tjockt lager, mätt med hans egna mått. Kanske var det inte så tjockt egentligen. Storkärrs unkna doft hade bytts mot en luft, klarare än något han känt förut. Den lilla, späda varelsen tog det djupa andetaget efter det andra - självklart inte för att han var trött av att pulsa i snön. Självklart inte! Han ville bara andas den friska luften, känna dofter så klara och främmande. Några hade han känt förut. Doften av träd, av kyla och vinter var inga främmande. Men där fanns en doft här som utmärkte sig mot de andra. Doften av varg - av flera vargar. Det var några som bodde här. En familj, en flock. En salig blandning dofter som endast kunde höra till en grupp med individer.

Debwer tog det ena långa skuttet efter det andra, pausade korta stunder för att ta sats och skutta på nytt. Hopp, hopp, hopp. Pulsade fram med god fart. Han hade aldrig mött så mycket snö förut, och fann det oerhört underhållande att skutta framåt. Hopp. Hopp. Han dök med nosen ned i snön, blåste ut luft från sin mörkgrå nos och grävde ivrigt med de små tassarna. De långa, antennliknande öronen stod högt på huvudet och lyssnade efter alla ljud. Där fanns ett dovt brus, långt borta, som han inte kunde placera. Vinden viskade mjukt i de snöklädda kronorna. Frysgraderna i luften fick snön att bli lätt och pulveraktig, och tillät den att ligga kvar på trädens grenar utan att falla. Den lågt stående vintersolen bländade världen, reflekterad i tusen och åter tusentals snökristaller. Reflekterad i snön som yrde om Debwers ansikte när han åter såg upp från snön med ett leende. Blicken svepte hastigt över området och fastnade vid en rörelse en längre bit bort bland de här glesa trädstammarna. Ett litet moln av pudersnö. Han lade sig ner, platt med magen mot den kalla snön. Öronen lade sig i nacken, ställde sig upp och lade sig sedan ned igen. Kanske kunde han jaga vad det än var som fanns där. En fågel? En råtta? Han höjde baken något, trampade med baktassarna mot marken och satte fart.

Skutt...


Skutt..



Skutt


Han kastade sig mot den mörka fläcken i snön, utan att se efter vad det var för något först.

Elphaba grävde i snön så att det yrde om henne. Hon såg upp igen. Det ryckte till i ett av hennes öron. Hade hon hört någonting? Det enda hon kunde höra var vattenfallets brus och vinden som blåste. Hon ryckte på skulderbladen och fortsatte ihärdigt sitt grävande.

Hon stannade upp igen. Den här gången hörde hon faktiskt någonting. Hon såg sig om och fick syn på... någonting som kom flygandes mot henne. Hon skrek till och föll omkull i snön, tacklad av den främmande varelsen.
"Ira!" morrade hon och knuffade till den andre.
Hon insåg dock snart att det inte alls var hennes syster, utan en total främling. En mörk sådan. Med jättelånga ben och röda öron och en jättestor svans! Ränderna fick henne att tänka på en geting. Den luktade tik (och någonting unket som hon inte kunde sätta fingret på), men hon såg inte ut som en vanlig varg. Elphaba kom upp på tassarna någorlunda snabbt igen och såg lite avvaktande på främlingen.
"Vad är du för något?"
Det såg verkligen inte ut som en vanlig varg!

Den mörka fläcken skrek, och det var verkligen inte skriket från en råtta. Eller fågel för den delen. Det var rösten hos en väldigt ung varg. Han stelnade till, överraskat, och blev snart undanknuffad av främlingen. Debwer backade ett steg. Den lätta kroppen tillät honom att för tillfället stå uppe på snön. Tårna på tassarna spretade för att fördela vikten. Han blinkade, och efter ett ögonblick av förvåning spände han kroppen i en båge, spände svansen för att efterlikna getingens bakkropp, höjde öronen över huvudet och slätade ut ansiktsdragen. Han backade ytterligare ett steg, med sidan vänd mot främlingen - likt en skrämd katt. Det ena benet sjönk ned i den mjuka snön och han stapplade till, sjönk med alla benen och blev stående, stel i hela kroppen.

"Vad är du för något?" Undrade främlingen, något tveksamt. Den såg verkligen konstig ut. Fyrkantig och tjock, med grå och mörkare tecken. Och ögon vars gyllene färg stack ut mot resten av kroppen. Det såg verkligen konstigt ut!

Han stod tyst en stund, stilla. Sedan insåg han att hans kamouflage hade röjts, att det inte fungerade. Varför fungerade det inte? Det hade alltid fungerat tidigare! Varför inte nu?! Irritationen speglades i ansiktet samtidigt som kroppen slappnade av något. Ryggen och svansen förblev krökta, men nacken höjdes så att han kunde se ner på den andre. En tjock liten tik. Den var mindre än honom, inte mycket men ändå mindre. Den var... ful. Minen blev mer nyfiken. "Ska du säga" utbrast han och synade den andra uppifrån och ner. Nacken sjönk på nytt när han tog ett tveksamt steg närmare. Han sträckte på halsen, vädrade den andras doft. "Vad är Du för något?"

Elphaba såg på den andre. Så konstig! Hon hade aldrig sett någonting liknande tidigare. Eller jo, det hade hon. Fast mycket, mycket mindre och med vingar. Och hon hade aldrig hört någon av dem tala. När hon fick samma fråga tillbaka lade hon först huvudet på sned.
"Nehe! Jag frågade först!"
Hon ställde sig bredbent och blåste upp bröstet. Getingsaken skulle inte komma och tro att den kunde göra som den vill här! Dessutom så hade hon frågat först. Och, det var henne hem, så det var hennes regler som gällde.

[Precis Debwurrr, kom inte och tro att du är nåt! >:c XD]

Debwer drog tillbaka huvudet och blåste upp kinderna i en irriterad min. Ögonbrynen rynkades och han knep ihop läpparna. De långa öronen ryckte till och rätade åter på sig. Vad var det för en liten...

"Det är ju du som är konstig!" utbrast han efter en lite för lång betänketid och fnös sedan beslutsamt. "Du är så fyrkantig!"



[Debwer, sluta förolämpa barnet! D: <]

[Så otrevlig! D:]

Elphaba tittade på den andre.
"Fyr..."
Fyrkantig? Vadå fyrkantig? Hon såg helt normal ut! Eller? Hon blev osäker. Kanske var hon fyrkantig. Men... hennes syskon såg likadana ut. Var de också fyrkantiga? Och.. mamma och pappa? Var DE fyrkantiga? Valpen blåste upp sig lite till och tog kaxigt ett steg närmare getingen.
"Du då? Din.. din... pinne!" utbrast hon och log triumferat åt sitt svar.
Ja, pinne var just vad det var. Om man bortsåg från svansen vill säga. Men det var inte viktigt just nu!

[Det här kommer eskalera i en "din mamma" tävling XD]

[Alltså, åh, jag tror detta blir ett lagom komiskt "Din mamma" roll XD]

Pinne. Pinne?! Vad i hela..! Debwer blåste upp bröstet och ryckte med läpparna. Raggen restes över nacken och svansen burrades upp så att den blev om möjligt än bredare. Den korta pälsen på kroppen ställde sig strävt upp och gav honom en något större silhuett. "Du... du..!" Han kunde inte komma på något att säga. Där måste ju vara något han kunde säga! Han kunde ju inte förlora det här nu! "Tjockis!"

[Nej men, Fy Debwer! D: <]

[Det här rollet blir bara mer och mer fantastiskt xD]

Elphaba kunde inte tro sina öron. Tjockis!? Nej nu! Nu var det krig!
"Ditt.. din..."
Vad skulle hon säga? Ord. Ord! Vart var de när man behövde dem?
"Ditt getings-pinne-ful-fejs!" lyckades hon få fram.
Att bråka med ord var hon inte speciellt van vid. Hon och Ira brukade oftast slåss och Leviathan kom hon bra överrens med, så där fanns det inget behov av bråk. Men den här främlingen. Komma och bråka bara sådär! Fjant-skalle.

[Elphaba, så säger man inte >:c]

Getings-pinne.... FUL-FEJS?! Nej nu! "Fläskläpp!"

Elphaba vände öronen framåt och morrade på spinkisen. Fläskläpp?! Nu var främlingen ute på djupt vatten!
"Prutthjärna!"
Ja, dum var hon alltid!
"Och så stinker du!"
Vad exakt det var pinnen luktade hade hon inte en aning om, men det luktade inte gott i alla fall!

Stinker? Vadå stinker? Debwer blev för ett knappt ögonblick ställd av den andres ord. Hon stank minsann och då inte!

"Du din tjockfluga! Vinglösa tjockfluga!"

Tjock.. fluga? Elphaba lade huvudet på sned.
"På vilket sätt liknar jag en fluga?" frågade hon förvånat.
Så vitt hon visste hade flugor en massa extra ben som hon själv saknade, och de var... fula. Jättefula och jätteirriterande med sitt surr, surr, surr. Hon lät minsann inte surr, surr, surr! Eller hade för många ben. Eller vingar. Fast, den andre hade i och för sig sagt att hon såg ut som en vinglös tjockfluga. Men hon tyckte ändå inte att hon var det minsta lik en fluga!

En förvånad min speglades över hans ansikte när valpen med ens ställde en fråga. Hur liknade hon en fluga? Det... hon... Debwer rätade något på sig och höjde huvudet aningen med en lätt, förvånad, knyckning.

"Du.. din... fyrkantigheten. Och färgen. Och storleken... och... och..." han kom inte på mer. Hon var inte så lik en fluga egentligen. De långa öronen ryckte tankfullt på det välvda huvudet.

Där var det igen. Fyrkantig. Hon var inte fyrkantig! Och inte flugor heller för den delen... De var mer.. runda. Som hon själv! Det tog ett kort ögonblick för Elphaba att inse vad hon precis tänkt. Nej, inte som hon själv! Hon.. de... ÄH! Sak samma. Hon var inte lik en fluga. Punkt.
Färgen kunde hon motvilligt och för sig själv erkänna att det stämde till en viss del... Hon hade mörka färger, precis som en fluga. Men storleken stämde inte det minsta!
"Jag är mycket större än en fluga." påpekade hon för den andra. "Och jag är inte det minsta lik en. Så det så."
Där tyckte hon att den diskussionen var över.
"Dessutom liknar du en ful stick-geting." sade hon sedan.
Hon tänkte inte låta en främling få sista ordet. Framför allt inte om sista ordet var en förolämpning.

"Vadå större? Du är inte alls större än en fluga!" Debwer rätade något på sig. "Och jag ska likna en geting, smartskalle!"

Inte större än.... Elphaba lade huvudet på sned. Hon förstod ingenting. Hon var visst större än en fluga. Flugor var ju jättesmå jämfört med henne... Så...
"Men... men... Flugor är ju.. jättesmå.." sade hon.
Vad var det för fel på den framför henne? Och vadå 'ska likna en geting'?
"Vem vill likna en sån? De är ju ganska fula..."
Hennes tankar kom ut genom hennes mun.

"Finns det andra flugor än små flugor?"
Vad var det för någonting hon hade missat här i livet egentligen?
"Äh! Det var inte flugorna jag menade!"
Dumma geting-rumpa!
"Jag pratade om getingar..."

Elphaba såg på den andre som om hon vore dum. Getingar är små, så varför skulle hon slåss mot en?
"Men.. getingar är ju ganska små..."
Det var andra gången som främlingen sade att insekterna var stora.
"Varför säger du hela tiden att insekter så stora? De är ju inte det."
Det visste hon, för det hade hon sett. Kanske hade den andre något fel på ögonen?

"Varför envisas du med att allt är litet? De är ju inte alls små! Jag är förvånad över att jag inte sett några stora insekter här än, men det är säkert..." Han såg snabbt på sina tassar och trampade på den vita snön. "... säkert... snön." Han tvekade lätt över ordet. "I alla fall! De är visst stora, större än dig!"

Hon som envisades? Det var ju HON som envisades med att allting var stort!
"Nej, insekter är små! Jag har själv sett dem!"
Elphaba tyckte den andra var korkad.
"Klart det inte är några insekter ute nu... De sover!" sade hon överlägset.
Det visste hon, för det hade hennes pappa sagt.

"Hemma sover de aldrig!" Debwer sänkte nacken och krökte ryggen. Han vände omedvetet sidan mot den andre och reste raggen. Svansen spändes i sin sedvanliga båge. "De är stora och farliga!" En bålgeting, lika stor som Debwer själv, tycktes växa ut ur hans kropp. Dess rygg var krökt så som Debwers egen, och dess vingar verkade till en början tillhöra den unga individen. Det tog knappt ett hjärtslag innan illusionen höjts ur hans rygg, och om valpen blinkade skulle hon missa getingens uppdykande. Ett kraftigt brummande läte formades i luften när bildens vingar kom i rörelse. Dess ögon återspeglade snöns glimmande yta.

"De är jättestora!" Han hade inte för avsikt att skada valpen, utan var endast ute efter att bevisa sitt argument.

Elphaba tog skrämt ett steg bakåt. En enorm geting lämnade den andres rygg. Dess surrande läte var nästan öronbedövande. Valpens ögon växte till dubbel storlek.
"Mamma! Pappa!" skrek hon rakt ut.
Hon var rädd. Hon ville inte vara kvar. Föräldrarna var tvungna att komma att hjälpa henne, hon skulle inte klara sig annars. Det fanns inte en chans att hon skulle kunna slåss mot en sådan geting. Inte med livet i behåll.

[Debwurr är stygg, Elphaba är rädd... Bästa roller EWWAAAAAHHHH!!! XD]