Små hål låter hon bildas i stenen. För att syret inte ska försvinna helt. Men ändå så att elden inte ska kunna ta sig in. Hon behöver inte anstränga sig att hålla stenen uppe. Sten står där den står när den väl fått en plats. Så hon sparar energin till att ta ner stenen senare när elden har försvunnit. Förhoppningsvis. Tänkt om elden inte försvinner? Vad händer då? Kommer de dö här? Nej. Så kan det inte vara. Och skulle hungern trycka på kan Wami låta lite ätliga växter växa upp ur marken. Visst föredrar hon kött. Men när det inte finns andra alternativ får man ta vad man har.
Hon känner svalkan som sprider sig innanför stenen. Hon ser på Kaiito och ger honom ett trött leende innan hon lägger sig ner hon med. Nu kan de bara vänta.
"Hur mår du?" Frågar hon lite försiktigt. Själv är hon väldigt skärrad. Men paniken börjar tryckas undan. Och hon försöker behålla lugnet. Men Kaiito var väl inte i bästa tillstånd från början? Hon känner sig faktiskt lite orolig för honom. Hennes mjukt glödande blick syns mycket väl i kupolens mörker. Små ljusprickar syns ändå från hålen i kupolen. Eldens fräsande hörs knappt. Det gör det lättare att slappna av.

[Vill byta färg på talet, ska byta färg på talet.... 8DDD]

Frågan kom som ett slag i magen, även om den inte var särskilt utmärkande eller speciell. Men just i Kaiitos fall kunde den tolkas på många sätt. Han hade varit med om mycket, och frågan som gällde hur han mådde kunde besvaras på många sätt. Den unga, krigsärrade hanens leende dog ut och ett tag låg han stilla, endast såg på henne. Det enda som hördes var det svaga fräsandet från elden som tog sig igenom stenen och in till dem.
"Bättre har jag väl mått, men klaga gör jag inte," sade han sedan slutligen med ett stillsamt tonfall. Det var enklast att förklara det så, för det syntes att han inte mådde riktigt bra fysiskt. Dock fanns den verkliga plågan i hans sinne, men den psykiska smärtan visade han inte för någon. Den kunde han leva med i nu läget.
Om han bara visste vad framtiden hade att erbjuda honom.
"Hur mår du själv?" frågade han sedan och minen blev aningen livligare. Nästan som om han lös upp en aning.

Hon ser oroligt på honom. Hon kan inte låta bli att bry sig om andras välmående. Hon har försökt många gånger att locka fram en mer hänsynslös sida som medlem av TBB. Men det har bara inte fungerat. Hon är inte sådan. Därför passar hon inte in där. Och det är dags att sluta att försöka.
"Jag mår rätt bra... nu". Säger hon och stirrar för en stund upp i taket på kupolen. Sedan vänder hon den mjukt glödande blicken mot hanen igen. Hon ler lite lätt. Funderar på vad hon ska säga för att kanske lätta upp stämningen. Tystnad kan kännas obehagligt. Speciellt om de ska spendera mycket tid i den här kupolen tillsammans. Öronen tippar ut åt sidorna för en stund men spetsas snart på huvudet igen.
"Så... Vart kommer du ifrån Kaiito?" Frågar hon lite lätt. Någons bakgrund kan vara ett känsligt ämne. Det vet hon allt för väl. Hon är inte så glad över att tala om sin bakgrund heller. Men möter hon på vargar hon fattar tycke för så varnar hon dem gärna. För hon vet hur TBB och medlemmarna är. För hon har sett den från insidan. Såklart skulle hon ljuga om det alltid var negativa stunden i flocken. Det fanns stunder då det var lugnt. Men de gånger det inte var bra är starkast i minnet.

Frågan verkade på något sätt så underlig när hon ställde den, men han förstod inte varför. Dock gick det upp för honom när han sedan började fundera på vad han skulle svara henne. Och plötsligt insåg han, att efter allt som hade hänt, så kunde han inte längre minnas varifrån han kom. Han mindes Lövskogen, han mindes Numoorislätten. Han kom ihåg Tocho, Violet, Leale, Echo, syskonen... Men det enda som han egentligen kunde se, det som tornade upp sig ovanför allt det andra, det var Damon hemska ansikte med de lysnade röda ögonen. Hans far och allt som denne hade gjort. De andra var bara suddiga skuggor dolda i mörkret som sakta hade börjat krypa fram ur hans själ.
Huvudet ruskades lätt och han tvingade fram ett litet leende när han sedan åter såg mot Wami.
"Mitt förflutna... Det är en lång historia. Men just nu kommer jag från Lövskogen, eller jag har vandrat ett tag sedan jag lämnade den. Jag var medlem i en flock där, Cierzo. Men den passade helt enkelt inte mig, så jag avsade mig mitt medlemsskap och nu är jag här."
Det var ännu en sak som Damon hade förstört, men han sade ingenting. Faderns namn skulle han aldrig mer tala om, det hade han lovat sig själv. Det förde endast otur med sig då han nämnde det.

Hon lyssnar nyfiket på hans ord. Så han har lämnat sin flock. Avsagt sig sitt medlemskap? Wami tippar huvudet på sne.
"Så det finns flockar som accepterar att man lämnar dem?" Frågar hon.
"De kommer låta dig vara? Inte jaga efter dig tills du ligger död för deras tassar?" På ett sätt kan man väl säga att Kaiwood och TBB var hela hennes värld. Nog försökte de förvrida huvudet på henne. Men det lyckades alltid. Hennes själ var alltid fri. Såklart hon hade sett sig omkring i de närliggande områdena. Ken-Yak, Lövskogen. Och hennes favorit, Numoorislätten.
"Jag har varit i Lövskogen. Upptäckt revirmarkeringarna. Så det finns en flock där?". Wami är nyfiken av naturen. Hon vill veta så mycket som hon kan. Men hon vet även att information kan vara farligt. Man måste akta sig för vad man vet.

Kaiito kunde inte göra annat än tycka att frågorna som ställdes var underliga. Ifall det fanns flockar som accepterade att man lämnade dem, såklart det fanns! Varför skulle någon vilja skada eller döda någon annan för att de inte ville vara med i en flock? Det lät helt sinnessjukt i hans öron.
"Ja, Cierzo heter dem. Och de hade ingenting emot att jag lämnade dem, snarare tvärt om. Tocho, ledare över flocken, sade att jag var välkommen tillbaka när som helst ifall jag ville hälsa på eller ändrade mig om att inte vara med i flocken."
Huvudet lade aningen på sned medan han granskade den unga honan. Fortfarande undrade han vad som fick henne att undra sådana saker, ställa de frågor som hon hade ställt.
"Varför undrar ifall de accepterade att jag lämnade dem?" frågade han för att stilla sin nyfikenhet. Hon måste ha någon anledning, men vilken det kunde vara kunde Kaiito inte ana. Kanske det var något hon hade varit med om, han visste inte. Men han hoppades att han inom kort skulle få reda på det.

Hon lyssnar intresserat på det han säger. Blir glad för honom att han varit medlem i en sådan bra flock. För det hon vuxit upp med önskar hon ingen. I alla fall inte någon hon gillar.
"Jag är född i en flock som inte ser så lätt på sådant. De anser att man är med för livet. Tänker du annorlunda eller gör minsta felsteg så ses du som en förrädare och förräderi straffas med döden". Än dock har det blivit vissa ändringar i flocken. Men det finns fortfarande de som håller fast vid det gamla tänket. Och vem vet hur det blir när det tillkommer en ny ledare?
"Man är fast. Skulle jag ställa mig inför ledaren och säga att jag vill lämna flocken skulle jag med all säkerhet inte lämna revirets gränser levande. Och skulle jag bara sticka och de skulle märka att jag var borta skulle de jaga efter mig om så till världens ände. Och när de får tag i mig är jag död". Hon tycker verkligen inte om den flock hon är född i. Hon hade inget val.
"Men en dag ska jag sticka. Efter det kommer jag aldrig igen sätta min tass där. Och jag tänker inte sluta kämpa. De får jaga efter mig bäst de vill. Får de tag i mig tänker jag inte ge mig utan en fajt". Hon är väldigt bestämd på sina ord. Det har hon alltid varit.
"Jag vill skapa mig en egen flock. En flock där alla behandlas som jämlikar. Alla får den respekt de förtjänar och ingen är utanför. Alla får göra sin röst hörd och alla räknas". En dag ska den bli sann.

Kaiito lyssnade till det den unga honan hade att säga och öronen rörde sig svagt ovanpå hans huvud medan ögonen smalnade av allt mer. Denna flock som hon talade om, kunde det vara den han hade gått i strid mot? Han var inte säker, det fanns mest troligt många fler av de onda flockarna i detta land. Så det behövde inte alls vara den hon talade om. Och han valde att inte fråga, eftersom att han antog att det var ett ämne som var känsligt med tanke på hennes tonfall. Och inte kunde han klandra henne, det verkade som att hon hade haft en hård uppväxt.
Dock verkade det inte ha brutit ned henne, med tanke på drömmen som hon sedan avslöjade. Trots omständigheterna så tänkte hon visst lämna sin flock och skapa en egen, ett ganska stort steg för en så liten varelse.
- Det låter som stora framtidsplaner, det måste jag säga...
Han granskade henne med en outgrundlig blick.
- Berätta mer för mig, om denna flock som du planerar att skapa. Det låter mycket intressant...

Svanstippen guppar lätt till och hon ler lätt mot honom. Hon nickar lätt. Det är många som sagt emot henne. Sagt att hennes planer inte är tillräckligt bra. Att hon borde ge upp. Gå med i någon annan flock och skapa sig en framtid där. Men det är inte så lätt som de tror. Hon vill inte bli fast igen.
"Den ska vara långt från Kaiwood i alla fall". Hon fnyser lätt när hon nämner namnet på skogen. Den skog som även finns i hennes namn. Hennes hela namn. Det är bara de tre sista bokstäverna som är utbytta.
"Jag söker efter vargar som vill tro på det lika mycket som jag. Jag vill inte gå efter något rangsystem för jag vill inte att någon ska se ner eller se upp på varandra. Alla ska vara jämlika. Men jag förstår att något sorts system förmodligen skulle behövas för att det ska bli lite mer struktur på det. Så att man inte vandrar omkring som en hop vildar". Hon ler lite snett.
"Allas åsikter ska alltid tas med i allt. Inga beslut skulle fattas om inte alla är med på det. Ingen ska behöva känna sig förbisedd eller utanför". Hon fuktar nosen med tungan och tystnar en stund. Pratar hon för mycket? Men Kaiito verkade nyfiken.

Att den unga honan hade stora framtidsplaner var ingenting som han kunde neka till, och det kunde nog inte hon heller. Det var ambitiöst, att skapa en helt egen flock. Och att sedan få den att fungera, få alla att komma överens och hålla ihop. Det var det som varit anledningen till att Kaiito hade lämnat Cierzo, hans ledare hade taigt ett beslut som inte passade honom. Och Wami tänkte nu alltså, i denna unga ålder, redan på att skapa an flock? Det verkade nästan lite roande, men samtidigt hade Kaiito vett nog att inte skratta åt henne. Han ville inte, eftersom att idén i grund och botten inte var en dålig sådan.
- Jag förstår.
Han granskade henne med en fundersam min, och ingen av hans tankar gick att avläsa i den outgrundliga blicken hans ögon bar.
- Har du talat med andra vargar om detta? Har du mött några som är villiga att följa dig och din flock du planerar?
Ifall svaret på den frågan skulle vara ja, ville han väldigt gärna veta namnen på de vargar som Wami kunde tänkas ha varit i kontakt med. Men det valde han att inte säga ännu, kanske det var bättre att fråga på ett lite vänligare sätt.

[Det här blir svårt. XD Eftersom det har hänt så mycket efter det här rollet. x3 De måste ta och mötas igen sen tycker jag. (A)]

Hon ler lätt mot honom. Hon har varit med om folk som har både stöttat hennes idéer och trampat på dem. Många anser att det hela bara är dumt fåneri. Ingen tänker på vad Wami verkligen känner för det här. Men hon har även mött en del som gillat henne idéer.
Hon nickar lätt.
"Jag har mött en del. En del har inte tyckt att det låtit bra. Att jag borde ge upp och gå med i någon annan flock som redan existerar. Men så har jag mött de som gillat vad jag berättat för dem. Men de är inte många ännu". Öronen tippar ut åt sidorna för en stund. Det känns lustigt att ligga så här på en plats utan någon utväg och tala om sina drömmar och mål för någon som ännu inte är mer än en främling. En ytlig bekantskap. Även om hon gillar det här sällskapet så vill hon inte hamna på kant med honom. Att han ser ner på henne eller skrattar åt hennes ord. Så hon är inte säker på hur mycket hon vill eller vågar berätta.
Så kan hon heller inte gå så långt från reviret ännu heller. Så hon har inte kunnat se sig vida omkring efter vargar som gillar hennes idéer. Men några är de i alla fall.

[Ja, det borde de! Ska vi börja avsluta detta? ;D]

Han lade huvudet aningen på sned medan han lyssnade till hennes ord. Det lät som att hennes idéer fortfarande var just det - idéer. Men de var intressanta, och han önskade veta mer då mer fakta fanns.
- Jag hoppas att du lyckas uppfylla dina drömmar, Wami.
Han hade själv börjat fundera, kanske detta var något som skulle kunna passa honom? Det var mycket möjligt, men än så länge ville Kaiito avvakta och se hur det hela utvecklade sig.
Så han valde att inte säga något om sitt egna intresse i flocken som Wami planerade, utan ansåg att det skulle vara bättre att nämna det nästa gång de möttes. Men det var då ett som var säkert, Kaiito både ville och var fast besluten om att han och Wami måste mötas fler gånger. Hon var intressant för att vara så ung, och hon bar på en glöd inom sig som tilltalade honom.
-Jag kan inte längre höra elden utanför.

Hon blir glad av att höra honom säga att han hoppas att hennes drömmar blir uppfyllda. För hon själv hoppas så innerligt på det. Men hon behöver fler som tror på det som hon gör. Hon har mött några. Flor kanske är intresserad. Och Shikage. Hoppas hon på. Kanske Riq vill följa henne med. Han är en god vän. Erakan hoppas hon kanske lite på med. Men han verkar ha egna problem som han måste reda ut först. Hon hoppas att han finner vad han söker.

Hon ser på Kaiito igen. Öronen klipper till på huvudet.
"Du har rätt". Säger hon och ser upp mot kupolens tak. Sakta börjar ett hål vidja sig i toppen och öppnar upp sig. Det första de möts av är ösregnet. Wami skrattar lätt när hon blir blöt.
"Ja, regn är väl bättre än eld i alla fall". Säger hon och skrattar lite till. Regnet verkar ha övervunnit elden och släckt den. Kupolen försvinner helt ner i marken. Lite regn skadar inte.

Kaiito skakade lätt på kroppen då regnet träffade honom, ruskade bort de vattendroppar som hunnit nå honom, och sedan omslöt han sig med kyla vilket förvandlade de tunga dropparna till snöflingor som lätt studsade av hans päls då de väl nådde honom.
- Även om det är bättre än elden så gillar jag inte regn särskilt mycket heller.
Han log mot henne, saknade den glada tonen hon hade i sin röst. När hade han sist haft den? Han kunde inte ens minnas. Det var nästan patetiskt, han var egentligen löjlig. Men han såg det inte så. Han såg sig själv som en ärrad krigare, en fallen soldat som nu inte kunde göra annat än vänta på döden. För vad han än gjorde skulle saken ändå bli värre. Han hade inte ens lyckats i att söka efter kärleken, för även där hade Damon varit med på ett hörn och även där hade det krossat drömmar.
Det fanns nog inget hopp för en sådan som honom.
Men ändå satt han där med ett leende på läpparna och såg på den mörka honan då denne gladde sig åt regnet, och han kunde inte låta bli att känna sig lite varm inombords bara av att se denna glädje som utstrålades överallt.

Hon flinar lite lätt mot honom.
"Äh. Så farligt är det inte. Men jag är inte så förtjust i regn heller. Men ibland har det sina fördelar". Säger hon glatt. Om man tänker efter så är det nog rätt svårt att sänka Wami's humör när hon väl är på glatt humör. Hon är nog allt en liten optimist innerst inne.
Hon ser förundrat på Kaiito när vattendropparna blir till snö omkring honom.
"Wow. Vad vackert". säger hon utan att riktigt tänka på vad hon säger.
"Hur gör du det där?" Frågar hon och ser nyfiket på honom. Har helt glömt bort att regnet fallet tungt omkring dem och att hon själv redan är när som på dyngsur. Hon kan ju inte göra något åt det så som Kaiito kan.

Han kunde inte låta bli att le. Hon verkade så glad och på något vis smittade det av sig på honom. Han kunde inte låta bli att känna sig smått upprymd han också. Han gillade hennes sällskap.
- Du talar om snöflingorna?
Han log emot henne med en finurlig min och funderade hur han skulle formulera sig. Det enklaste var faktiskt att visa henne, låta henne känna det själv.
- Kom närmare, ställ dig bredvid mig.
Han lät kylan sträcka sig lite längre ut från honom så att Wami skulle känna den hon också då hon kom närmare. Annars skulle hon få stå så väldigt nära, och han visste att hon kanske inte ville det. Det var hur som helst enklare på detta sätt, plus att hon var blöt och han ogärna ville bli det.
- Det är kyla, min kraft. Åtminstone en av dem. Du märkte kanske tidigare hur jag skapade en kupol av is? Det är min kraft. Jag kan kontrollera kyla, is, snö. Allting som är kallt.
Han gillade inte egentligen att tala om saker som påminde honom om fadern, såsom denna kraften gjorde. Men den var en del av honom, och han ville så gärna förklara för den unga honan då hon frågade. Han visste inte vad det var med henne, men han gillade henne skarpt.

Hon var förundrad av snöflingorna. Och av honom. Hon ler mot honom och tar några steg närmare honom. Hon känner kylan mot sin kropp. Det kanske inte är världens smartaste att gå nära något kallt när man är dyblöt av regn. Hon får väl hoppas att hon inte förkyler sig. Nu är hon nyfiken och förundrad och kan inte tänka på något annat. Snöflingor faller omkring henne och hon skrattar lätt. Hon ser på Kaiito.
"Vilken fantastisk kraft du har, Kaiito". Säger hon och menar det. Hon har sett sådan här kraft förut. Men inte att den kunde vara så vacker.
"Jag kan inte skapa snöflingor av regn. Men jag kan göra det här"... Säger hon och ser ner på jorden mellan sina framtassar. Hon ser lite fokuserad ut en kort stund. Sedan växer det fram en tusensköna mellan hennes tassar. Den lilla blomman följs snart åt av en till. Och en till. Och fler därefter tills Wami står i ett hav av tusenskönor som alla glatt sträcker sig upp mot himlen. Det är fortfarande trixigt för henne att kommendera jorden att göra saker för henne. Men det går lite lättare för varje gång. Hon höjer huvudet igen och ler stort mot Kaiito. Den långa överrörliga svansen sveper lätt bakom henne.

När Kaiito såg vad hon gjorde var han snabb att dra till sig sin kyla igen, lät den endast hänga ovanför hans huvud och mycket tätt runt kroppen. Han ville inte frysa sönder de vackra blommorna som nu slog upp ur marken på den unga honans kommando. Likt ett hav av skönhet reste de sig runt hennes tassar, upp från den brända marken där inget längre levde. Det var vackert, mycket vackert. Och det behövdes. Efter elden fanns det inte mycket liv kvar, åminstone inte var Kaiito kunde se. Gräset var sönderbränt, och det skulle ta ett tag för marken att återhämta sig. Men nu fick den lite hjälp på traven, och han kunde inte se den unga honans insats som annat än positiv.
- Du har talang.
Sade han med det lilla leendet fortfarnade på läpparna. Och det hade hon, för att vara så liten. Han var säker på att hennes kraft skulle utvecklas mycket då hon blev äldre, skulle bli ännu kraftigare.
- Det är en vacker förmåga du har fått, att kunna skapa liv. Du borde ta vara på den, med tanke på all förgörelse det finns i världen.
Det behövdes något positivt för att väga upp det negativa.

Hon blir glad över hans beröm. Hon ler mot honom.
"Tack". Säger hon. Det är en kraft hon ärvt av sin mor. Hon är fortfarande osäker på vad hon ska känna för sin mor. Ärret som döljs rätt bra av pälsen på ena frambenet värker fortfarande till och från. Det gör alla ärren. Det är väl det som gör dem till ärr. Även själen kan ådra sig ärr. De är väl de svåraste ärren att bli av med. Hon nickar åt Kaiito.
"Du har rätt. Och jag är glad över den här kraften. Och att utforska den och finna att den svarar mig på alla möjliga sätt... Hon sätter sig ner i havet av tusenskönor. Vackra små blommor som ser så ömtåliga ut men som klarar en hel del. Och efter eldens härjning står de där så vackert i allt det brända. Som hopp.
Det är bara hennes egna tankar som kan sänka hennes tro. Hon har alltid sett sig själv som den udda valpen. Achangra är så lik mor och så begåvad. Chay är så lik far. Men Wami då? Det är så mycket av henne som brås på Nisha. Men det är så mycket som inte är det heller. Kanske är hon en salig blandning av båda föräldrarna?

Han nickade emot henne, hade inget att säga som passade som ett direkt svar. Men han hoppade satt hon skulle ta vara på sin gåva, att hon skulle kunna göra något bra av den. Han hoppades att hon skulle få ett bra liv, långt mycket bättre än vad hans hittills hade varit. Det förtjänade hon. Hon var bara en valp, även om han kanske inte var så mycket äldre än henne. Men hon förtjänade ett bra liv, så att hon kunde sprida glädje och göra goda saker.
Han skulle behöva lite glädje, men han kunde inte dela sina bördor med en så ung och oförstörd själ. Det skulle bara vara fel.
- Du kommer att lyckas väl i livet.
Sade han med en nästan drömmande ton. Som om han också önskade lyckas i livet. Eller åtminstone finna någon sorts lycka.
Tankarna rörde de två honorna i hans liv som han värderade så högt. Violet och Echo. Den ena hans bästa vän och den andra en sorglig historia. Han önskade glömma den, och önskade att han kunde vara vid den andres sida. När han tänkte på det var kanske båda relationerna sorgliga historier. Och han insåg att han började sjunka ned i det dunkla mörkret igen.
- Jag borde gå, jag har en lång vandring framför mig och även om jag uppskattar ditt sällskap och din hjälp så går tiden fort. Jag måste vidare.
Han log ursäktande, dolde den egentliga anledningen till avskedet.

Det känns lite sorgligt att behöva bryta upp med honom så snart. Kaiito är en intressant hane som hon vill veta mer om. Men man ska väl inte ta allt på samma gång. Hon kan hoppas på att möta honom igen.
Hon ler lätt mot honom och nickar lätt.
"Ta hand om dig, Kaiito. Det var väldigt trevligt att träffa dig". Hon tar ett litet steg närmare honom. Mest att hon placerar fram ena tassen och lägger lite tyngd på den.
Hon sveper lungt till med den långa svansen. Den slingrar sig lätt som en orm bakom henne. Öronen klipper mjukt till på hennes huvud och spetsas sedan framåt igen.

Han log tillbaka, ett frampressat och stelt leende. Men han borde få poäng för att han åtminstone försökte även om han visste att det var hopplöst. Men han ville på något vis göra Wami glad, så han försökte verkligen tvinga leendet att se äkta ut. Ifall han lyckades eller inte var svårt att säga.
- Du med, Wami.
Svarade han med den lena rösten samtidigt som han backar några steg och sedan vänder sig om. Tankarna började komma tillbaka, bilder blixtrade runt i hans huvud.
Echo, Damon, Leale, Hermes, Damon, Violet, Tocho, Damon, Damon, Damon...
Han ruskade på det, ville inte se dem. Klarade inte av det, inte ännu. Snabbt började han gå bort från platsen, hade inget mer att säga åt den unga honan och ville inte visa henne den svaga sidan som fanns inom honom. Den mörka sidan som han var säker på skulle äta upp honom inom en snar framtid.
Men så stannade han upp, vände bak huvudet.
- Jag är säker på att vi kommer att ses igen.
Han log mot henne en sista gång innna åter började röra sig bort från platsen.

[Avslutat? ;D]

[AVSLUTAT]
[Har inget mer att skriva eftersom Kaiito redan lämnat platsen. :3]