[Reserverad för Wami.]

Han ville inte till Numoorislätten, inte egentligen. Så vad gjorde han då här? Det var en bra fråga, en fråga som endast kunde besvaras av honom själv. Och han hade inte en aning om vad svaret kunde vara. Kanske var det för att han ville se den plats som hade lett till en så stor förändring i hans liv. Risken var större att han skulle stöta på fadern här, det visste han om. Men han kunde inte bara lämna denna plats fyllt av krig i minnet. Och när han nu vandrade över slätten såg han vilken fridfull och vacker plats den egentligen var. Det var synd att en sådan skapelse skulle befläckas av blod och död på det viset som den hade gjorts. Men nu kunde han i alla fall minnas den som annat än ett stridsfält, och som annat än en plats där fadern höll till. Nu kunde han också minnas den som den vackra slätt den var. Det var inte troligt att han skulle återvända.

Enda sedan Kaiito hade lämnat Cierzo hade han vandrat planlöst utan att möta någon annan varg. Det var helt enkelt ingenting som han var intresserad av heller, inte i nuläget. Han visste inte ens vars han var på väg, tassarna placerades en efter en på marken men utan något vidare mål. Och det var synd, verkligen synd. För han ville ha ett mål i livet, ett hem. Men var skulle han finna det?
Så när en doft nådde hans nos blev han aningen ställd. Hans tankar befann sig på annat håll, denna unga hane som mer liknade en krigsveteran med alla ärr och skador han hade över kroppen. Det var en annan varg i närheten, och det fick honom att stanna upp, sluta tänka. Han visste inte vad han skulle ta sig till. Och sedan kom känslan över honom, känslan av meningslöshet. Det var meningslöst, alltihopa. Så han satte sig ned, utan att ens bry sig vidare mycket om vad han egentligen gjorde. Han satte sig ned och väntade. Ifall den andre sökte upp honom kunde de träffas, annars klarade han sig utan sällskap.

Numoorislätten. Varför tog hon sig hit allt oftare? Vad hoppades hon finna här? Kanske spår efter fadern? Men vad skulle hon säga OM hon mötte på honom? Hej, jag känner mig vilsen och vet inte vart jag ska ta vägen och jag vill INTE tillbaka till Kaiwood? Men hon vet att hon inte skulle stöta på honom. Inte heller denna gång. Hon skulle åter få pallra sig tillbaka till Kaiwood och hålla god min inför alla. Hon suckar lätt och stirrar ner i marken när hon går. Hon behöver knappt använda blicken längre när hon går. För att hålla koll så hon inte trampar fel eller går in i något eller skulle missa någon som korsar hennes väg. På senare tid har hon mer vuxit ihop med sitt element. Med jorden. Och den talar till henne. På ett ordlöst språk som egentligen inte skulle verka förståeligt det minsta. Men hon gör det. Hon förstår det utan att anstränga sig nämnvärt. Och vibrationerna i marken talar om för henne när vad som finns längre fram. Ungtiken stannar upp och höjer huvudet. Det är faktiskt någon längre bort. Men doften ligger åt fel håll för att hon ska uppfatta främlingen med doft. Vibrationerna i marken talar ändå om för henne att främlingen finns där. Tiken sätter kroppen i rörelse igen. Vandrar framåt. Nyfikenheten leder henne.

Hon är ännu liten. Men har nog växt lite i alla fall. Pälsen ser smutsig ut i sin blandning mellan brunt och svart. Och tecknen är endast vagt framträdande. Man kan bara ana att de är där. Den blå mjukt glödande blicken söker över området framför henne och den lika blå nosen vädrar i luften. Den långa överböjliga svansen sveper mjukt med i hennes rörelser när hon tar sig framåt med lätta steg. Närmast ljudlösa steg. För hon har jorden på sin sida.

Snart får hon syn på något brunt längre fram. En ung hane sitter där borta. Wami stannar upp. Studerar tyst främlingen och tippar huvudet på sne. Varför sitter han bara där? Väntar han på något? Eller någon? Nyfikenheten är för stark och hon rör sig närmare. Öronen står spetsade på huvudet och hon har fokus på främlingen men även på omgivningen. Hon stannar upp en bit ifrån unghanen. Ser på honom med den mjukt glödande blicken.
"Goddag". Hälsar hon lite lätt med sin ännu ljusa och valpiga stämma. Men nog har en mörk ton smygit sig in. En något mognare ton.

Det var med ett tomt huvud som han satt stilla med blicken i marken. Och när rösten väl nådde honom höjde han först huvudet för att granska den främmande honan. En svart varg med blåa tecken. Ganska ung. Vad ville hon?
"Goddag," hälsade han tillbaka utan att släppa henne med blicken. Aningen intresserad, men det syntes knappt. Hans ärrade kropp hade en tillbakadragen ställning och det syntes att hans tankar inte riktigt helt befann sig på samma plats som hans kropp. Kanske var han lite av en drömmare, men världen hade aldrig tagit skada av sådana så ingen kunde klaga på honom.

Plötsligt, utan någon större anledning lade han märke till hur varmt det var. Solen hettade verkligen, det kändes som att han bara ville försvinna. Munnen öppnades lätt och han lät tungan hänga ut en kort bit. Bara för att kyla ned sig en aning. Men det hjälpte inget vidare. Det var som att vara i en öken, kanske till och med värre än det. Kaiito visste inte, han hade aldrig varit i en öken. Men när han tänkte på en sådan var det en sån här värme han föreställde sig.
Han såg upp mot himlen, några moln seglade sakta fram över den. Skönt, snart skulle de komma att täcka solen. Och då kanske det skulle bli aningen svalare.

[Pälsen ser smutsig ut i sin blandning mellan brunt och svart. Och tecknen är endast vagt framträdande. Man kan bara ana att de är där. ^^]

Hon fuktar nosen med den lilla tungan. Hanen ser lite frånvarande ut. Hon undrar vad han tänker på. Men tänker inte vara så närgången att fråga om det. Inte nu i alla fall. Hon sätter sig lugnt ner med en mjuk rörelse. Den långa svansen sveps kring hennes tassar. Den är så lång att den går över ett varv kring hennes sittande kropp. Den mjukt glödande blicken, som inte syns så mycket i solens ljus, studerar hanen.

"Mitt namn är Wami. Vem är du?" Hon presenterar sig försiktigt och frågar om hans namn. Kanske kan hon få hanen att släppa de tankarna som verkar tynga honom. Få honom att tänka på annat. Hon har känslan av att det är något han grubblar över. Eller så kanske det inte alls är det. Han kanske bara stör sig på värmen och vill allra helst härifrån. Hon tänker inte tvinga honom att stanna om han inte vill det.

Öronen klipper till på hennes huvud och spetsas sedan framåt igen. Solen står högt på himlen. Och som vanligt drar en lätt vind över slätten. Får det höga gräset att svaja. Wami höjer den blå blicken mot himlen och studerar kort ett moln. Sedan ser hon på hanen igen.

[ah, okej. Då säger vi att jag skrev något sådant istället ;D orkar inte gå tillbaka och ändra det ;p]

Kaiito försökte fokusera på nuet, på det som hände runt omkring honom. Han lyckades inte riktigt med det, men det blev en förbättring. Blicken verkade inte längre lika drömmande och hans kroppsspråk talade även det om att han var mer närvarande vid deras samtal.
"Kaiito," presenterade han sig. "Trevligt att möta er, Wami." Var det trevligt? Kanske. Han var inte riktigt säker på vad trevligt egentligen betydde nu för tiden. Förut hade det varit självklart, nu var det bara underligt. Alla dessa ord som man sade, hade de verkligen någon betydelse? Han tvivlade på vissa av dem. Inte alla, men vissa. De var verkligen inte nödvändiga.
Borde han säga något mer? Nej, orden var ändå överflödiga. Men det hörde ju till att vara artig, vilket hans mor hade lärt honom att vara. Dock betydde väl inte det att man behövde tala då man inget hade att säga?
Återigen slog det honom hur varmt det var. En regnskur skulle inte vara honom emot.

Kaiito. Hon lägger namnet på minnet. Sen lägger hanen till det där sista. Trevligt att träffas. Men de har ju just gjort det. Träffats. Mötet har inte pågått särskilt länge och de har inte direkt lärt känna varandra. Så hur kan han tycka att det är trevligt att träffas nu? Det är något i alla fall Wami brukar yttra i slutet av ett möte. När de går skilda vägar igen.
"Detsamma, Kaiito". Svarar hon med ett litet lätt leende. Hon är inte omöjligt. Och hon vill inte verka otrevligt på något sätt. Hon försöker alltid hålla sig på god kant med alla hon möter.

Svanstippen vippar lätt fram och tillbaka och den blå blicken hålls fäst på hanen. Hon studerar tyst hanens ärrade kropp. Han verkar ha varit med om en del. Det största ärret Wami har är det på ena frambenet. Men det är inte längre särskilt starkt framträdande och pälsen döljer det väl. Det var mor som gav henne det ärret. Hon undrar vad hanen varit med om. Kanske är det det som tynger honom? Han kanske förlorade en fajt som var viktig för honom? Wami's fantasi skenar. Men hon vill inte verka otrevlig och fråga om det hela. Så hon sitter tyst istället.

Kaiito sitter fortfarande stilla med den fundersamma blicken på Wami. Han är inte riktigt säker på vad hon tänker om honom. Hans ärrade kropp, äldre än vad den borde vara. Nog måste den väcka frågor hos alla de som såg den. Han var ju bara en yngling, knappt vuxen, och hade fler ärr än många vargar fick under ett helt liv. Varför? En fråga som han helst valde att inte tänka på.
"Säg mig, Wami, vad gör ni här? En dag lika varm som denna verkar det vettigt att ligga i skuggan om ni frågar mig." Han log svagt mot henne medan han väntade på ett svar.
Det låg en underlig doft i luften, en doft som inte borde vara där. Och han kunde inte låta bli att undra svagt över den. Men eftersom att han inte kunde göra vidare mycket åt saken så sköt han tanken åt sidan, det fanns annat att fokusera på nu. Om han någonsin skulle lyckas få tillbaka hela sitt medvetande från drömvärlden som det ibland verkade befinna sig allt för mycket i. Det var säkert bara hettan som fick marken att släppa fram underliga dofter. Ännu ett knep av moder jord för att retas med det ståtliga släktet han tillhörde.

Hanen fångar åter hennes uppmärksamhet när han talar. Nog är det en varm dag. Men det känns i luften som om svalka är på väg. Sen viskar jorden om annat som gör henne fundersam.
"Nog är det en varm dag. Men den var inte fullt så varm när jag började vandra i morse. Den här slätten är en av mina favoritplatser. Den är öppen och man kan ser hur långt som helst. Och den vida himlen som täcker alltihop". Hon ler lätt. Slätten är helt annorlunda mot Kaiwood. Ingen plats är som Kaiwood. Och det är inte med glada tankar hon tänker på sitt hem.

"Men det verkar vara något på väg. Jorden verkar orolig". Säger hon och ser ner på sina tassar. Hon påverkas starkt av jorden. Hon står väldigt nära sitt element även om hon inte kan bemästra den något vidare.

Kaiito nickade.
"Javisst, slätten är vacker, det är en god anledning till att befinna sig på detta ställe. Det finns nog inget liknande."
Ja, det var så han skulle minnas slätten. Som öppen och vacker, helt underbar. Inte som ett stridsfält, inte som en fiendes hem, inte som en plats att undvika. Utan som det den var - En vacker del av skapelsen som de alla levde tillsammans i, en vacker del av naturen.
Men sedan var det något som inte riktigt stämde, men han kunde inte förutsäga vad det var. Det gjorde honom orolig, något kröp längs hans ryggrad, varnade honom om att snart skulle något hemskt hända. Snart skulle de önska att de inte vore på denna plats, hur vacker den än var.
"Jag kan inte annat än hålla med dig. Det ligger något i luften, en föraning om att vi kanske inte borde vara här. Det känns som att något väldigt dåligt kommer att hända."
Han såg på henne med de blåa ögonen som bar olika nyanser.

Hon blir lite glad över att höra att Kaiito oxå finner denna plats vacker. De flesta brukar bara se den som en vanlig slätt. Wami brukar lägga märke till det vackra i naturen. För naturen och hon har ett särskilt band. Hon själv kan inte förklara det eller ens förstå de. Men mor hade oxå ett nära band till naturen. Så det ligger i Wami's gener helt enkelt.

Hon nickar lätt när Kaiito talar igen.
"Det känns som om det vore en smart idé att söka skydd någonstans" Säger hon men hoppas att Kaiito inte tycker hon låter för påflugen. För det är inte alls vad hon menar med det hela. Om det är något på gång vill hon i alla fall inte stå mitt i det. Öronen lägger sig bakåt och hon ser upp mot himlen igen. Har inte vinden blivit starkare? Och jorden viskar illavarslande.

Kaiito lyssnade till hennes ord, och innan han svarade följde han hennes exempel och såg upp mot himlen. Vinden hade tilltagit. De få molnen som rört sig framåt var nu en mörk ridå som skulle komma att täcka hela himlen. Långt borta kunde ett svagt mullrande höras. Det var oroväckande när han tänkte på det, inte ovädret i sig men hur fort det verkade närma sig. Nästan för fort.
Han nickade åt henne.
"Det verkar som en bra idé, jag vill inte vara ute i ett sådant väder." Sedan reste han sig och medan svansen svepte till bakom honom vände han sig leende mot Wami. "Åt vilket håll ska vi gå?"
Han hade nästan aldrig varit på Numoorislätten, eller åtminstone inte lärt känna platsen särskilt väl. Han hade ingen aning om var de kunde finna skydd på denna plats, visste inte alls åt vilket håll det var smartast att gå. I hans ögon såg allting likadant ut, åtminstone när det kom till var det fanns mest skydd. Det var en slätt, det fanns inte vidare mycket skydd någonstans.
Ännu ett dovt muller hördes, denna gång lite närmare. Huvudet vändes mot himlen. Molnen tyckte mycket närmare nu. Så fort hade de nog aldrig tidigare rört sig.

Åt vilket håll ska dem? Ja, det är en bra fråga. Finns det något som kan kallas skydd på denna slätt? Den är ju... platt. Kanske om de kunde finna någon håla. Men skulle det finnas en håla stor nog för dem båda. Wami själv skulle få plats i en större harhåla eftersom hon fortfarande inte når så högt. Men denna gång är de två. Och hanen är större än henne själv.

Öronen klipper till på hennes huvud. Hon kan i alla fall försöka finna något. Hon tar några steg åt sidan. Huvudet har hon sänkt mot marken och hon har slutit ögonen. Hon försöker kanalisera jordens röster. Försöka känna sig till om det kan finnas något skydd i närheten. Detta är fortfarande en teknik som hon är rätt ny på. Så det är svårt för henne. Men hon har lyckats förut. Nog har tanken slagit henne många gånger att hon kanske skulle kunna skapa ett skydd själv med hjälp av jorden. Men hon vet inte hur man gör. Hittills har hon bara lyckats med att få en liten blå blomma att växa upp på en plats hon inte befann sig på. Och inte ens då trodde hon att det skulle fungera. Så hon vet inte om hon klarar det.

"Följ med". Säger hon och ser på Kaiito med ett lätt leende på läpparna. Kanske har hon funnit något. Eller så kanske hon har fått en idé av något slag. Något är det som rör sig i hennes lilla huvud i alla fall.

Det var med en fundersam blick som han såg på henne, undrade vad som rörde sig i hennes huvud. Men han valde att följa henne utan att ifrågasätta. Kanske hon visste något som inte han visste, och han hade inte direkt någon annanstans att gå. Så vad hade han att förlora på det hela? Ingenting. Det verkade snarare ganska självklart att följa efter den unga, trevliga honan.
Så han nickade emot henne och började sedan gå. Han sade ingenting, orden skulle vara överflödiga.
Då och då kastade han blickar mot himlen, åt det håll som molnen kom ifrån. Och han märkte hur de knappade in på dem mer och mer. Och inte hade de hunnit långt innan den första droppen föll ned på hans nos. Solen hade gått i moln, men värmen låg fortfarande som ett täcka över dem. Det blixtrade till på himlen, åskan hade tagit sig betydligt mycket närmare.
Nog var det en storm på väg.
"Vad än din idé är så hoppas jag att vi inte behöver vandra allt för långt. Jag tror att vi snart kommer vara genomblöta." Han log lite åt orden samtidigt som ännu en droppe träffade honom, denna gången ovanför ena ögat.

Hon söker av området med hjälp av jorden. Lyssnar till viskningarna och vibrationerna. Någon form av skydd måste det finnas i närheten. Hon tar ett skutt åt sidan när en vattendroppe träffar marken rakt framför nosen på henne. Hon ser upp mot himlen som mörknat. Och när åskans röst dundrar drar hon bak öronen och ser på Kaiito. Hon nickar lätt och forsätter sedan framåt igen.

Snart finner hon vad hon söker. Under ett ensamt träd. Mot dess stam lutar en stor sten. Och därunder finns en liten jordhåla. Eller liten och liten. Den verkar vara stor nog för dem båda. Och den verkar inte vara bebodd. Wami spetsar öronen och ser på Kaiito igen.
"Jag har funnit något". Säger hon och skuttar sedan iväg mot trädet. Hon vill inte bli blöt. Hon vill inte bli kall. Så att skynda innan regnet börjar falla ordentligt verkar smart. Vid stenen stannar hon och ser åter på Kaiito.

Kaiito kunde inte låta bli att le smått då han såg hur hon reagerade på ovädret som drog inte över dem. Som drog inte alldeles för fort. Det var något som skedde, det var underligt hur fort det gick. Det var något som inte stämde och det oroade honom. Något var på väg att hända, något dåligt.
Men han skakade av sig känslan, följde hennes istället med snabba steg. Vad som än skulle ske ville han undan regnet. Det underliga var att trots den tunga doften av regn i luften så föll dropparna inte snabbare. Åskan knappade in på dem, men de små regndropparna fortsatte att falla en efter en i stillsam takt, ibland med flera sekunders mellanrum. Och det oroade honom ännu mer. Vars var regnet när åskan kom? Ett mörkare hade lagt sig över slätten, nästan som om det började bli natt trots att det var mitt på dagen. Molnen måste vara tjocka som höll borta solljuset så väl trots den tidigare värmen som böljat över dem.

Kaiito stannade då hon stannade, såg upp mot himlen och sedan på henne. Sedan beslutande han sig för att det kanske var lika bra att söka skydd trots allt, det var dumt att riskera något. Så med ett litet leende klev han in under stenen och satte sig ned, med en väntande blick på henne.
"Hur fann du denna plats?" frågade han sedan, uppriktigt nyfiken på hur hon hade lyckats med det. Han hade aldrig kunnat anat detta.

Hon tycker verkligen inte om oväder. Och när jorden är orolig är hon det med. Hon påverkas av det starka band till naturen som hon är född med. Men när hon var yngre var det bandet skört eller slumrande. Då hade hon bara svaga aningar som styrde henne. Hon smiter ner i hålan efter Kaiito och sätter sig ner och sveper den långa svansen om tassarna.

Hon flinar lite lätt och stolt när han frågar henne hur hon hittat det här stället. Hon har faktiskt börjat få bättre kontroll över sin kraft.
"Jag hör jorden tala. Den talade om för mig att den här hålan fanns här. Och att den var stor nog för oss båda". Hon svarar honom med mjuk stämma. Hon själv förundras ofta av sina jordkrafter. Hur mycket hon hör och uppfattar och till och med ser. Allt hon upptäckt att hon kan göra.

han log vänligt mot henne, aningen fascinerad över kraften hon talade om. Men just som han skulle svara henne blev han avbruten av en kraftig åskknall som kom i exakt samma ögonblick som blixten som lös upp den oroväckande mörka himlen. Han ruskade på huvudet, skakade av sig den oroliga känslan som kröp längs ryggraden. Det var något som var fel, men hittills verkade allting helt okej, så det var nog inget att oroa sig över. Mest troligt inbillning.
"En fascinerande kraft, det måste jag säga. Nästan som att tala med naturen, ifall man kan jämföra det på det viset? I såna fall måste jag säga att jag nästan är avundsjuk."
Han log vänligt och inväntade ett svar, men även om hon sade något så hade han inte hört det. Huvudet vreds häftigt bort från henne då blicken fästes längre bort på slätten samtidigt som ännu en blixt for över himlen, tätt följd av en knall. Men denna gång slutade inte blixten på himlavalvet, nej, den fortsatte ned mot jorden. Och innan Kaiito hunnit reagera såg han hur lågorna slog upp från den torra marken. Marken var torr, full av torkat gräs som låg kvar sedan vintern. Och i en vindlande hastighet spred sig elden över slätten, livnärde sig på den torra marken. Och det värsta av allt var att ingen regn föll. Ingen vatten kom för att släcka elden som nu girigt spred sig rakt mot dem.
Med en förfärad blick vände Kaiito huvudet mot den unga honan.
"Vi måste göra något!"

[Hihihi, draaamaaa 8D]

Hon log lätt mot honom och nickar. Nog är det så. Jorden talar till henne. Växterna och träden och allt. De talar till henne. Vid få tillfällen har de även lyssnat till henne. Som den där lilla blomman. Blomman med blå blad. Öronen lägger sig mot nacken när ovädret ryter utanför. Hon känner oron i hela kroppen. Hur kan världen vara i sådant uppror? Vad har orsakat det? Är det gudarna som är vredgade. Varför?

Hon ser skräckslaget på elden som slickar jorden och bränner det torra gräset. Jorden skriker. Hon kvider till och ser snabbt på Kaiito innan hon tar flera steg mot gropens öppning och går ut. Där stannar hon. Hon stirrar på elden som kommer närmare med faslig fart.
"Kaiito...!" Hon uttalar hanens namn men tystnar snabbt. Öronen ligger slickade mot hennes nacke och elden återspeglas i hennes blick. Hon kan inte röra sig. Elden fräser åt henne. Den kommer närmare och närmare. Gropen skulle inte vara en skyddande plats för dem längre. Värmen är kvävande. Elden är så nära. Det är så varmt. Wami har panik. Paniken har gripit tag i henne. Hon trampar ihop med framtassarna och reser sig sedan på baktassarna. Hon samlar sina tankar. Försöker koncentrera sig så som hon gjort förut och sänker sig sedan mot marken igen. När hennes framtassar åter tar mark reser sig en stor stenvägg upp ur marken framför henne. Wami backar chockat undan. Sedan vänder hon sig mot gropens öppning och Kaiito igen.
"Vi måste hitta ett annat skydd". Säger hon och chocken och paniken hörs i hennes röst. Men nu har de i alla fall fått lite tid att komma undan.

[Wami behöver få lite mer kontroll över sina krafter. ^^ hihi]

När väggen av sten reser sig glider för tillfället en inbillad känsla av lugn över Kaiito. Sådär, nu kan elden inte nå dem. Men i ögonblicket efter inser han sitt misstag då han kan ana hur lågorna når fram till stenmuren och slickar den, söker sig efter sidorna på den.
Han vänder sig mot Wami, kan ana skräcken som de båda känner. Hon har rätt, ett annat skydd. Men var, var ska de hitta det? Han ser sig omkring, det är en slätt, inget finns att se. Och elden kommer allt närmare att finna sin väg runt muren och fram till dem. Vad ska de göra, vad ska de ta sig till?
Blicken fastnar åter på Wami och ett ord lämnar hans mun.
"Spring!"
Samtidigt hittar elden vägen runt muren av sten som Wami rest för att skydda dem, och kastar åter de hungrande lågorna efter de två vargarna.

[ahaha..haha..ha... D; känns som dåliga inlägg.]

De måste bort från elden. Det är allt hon kan tänka. Bort från elden. Det är den största faran just nu. Hon tänker inte så mycket på den morrande himlen och regnet inte faller tillräckligt mycket för att det ska kunna ta död på elden. Och marken som liksom vibrerar under hennes tassar. Hon kan känna jordens oro likt starka vibrationer som gör henne lite svag i benen. Men det är endast en känsla.

Hennes tankar rycks tillbaka till nuet när Kaiito ropar åt henne att springa. Hon sätter fast. Bort från muren hon just rest. Bort från elden. Var är Kaiito? Är han med henne? De måste hitta ett nytt skydd. Men vart? På slätten finns det inte särskilt många bra skydd. Inte stora nog för två vargar. Hon ser sig om efter Kaiito.

Kaiito ser hur den unga honan sätter iväg och han är inte sen att följa efter henne. Men inte heller är de hungrande lågorna långt bakom dem, och det skrämmer honom när han ser sig om över axeln för de verkar faktiskt knappa in på dem. Det torra gräset ger elden en perfekt möjlighet att sprida sig fort, snabbt sluka allt det som finns i dess väg.
Ifall han bara att kunnat skifta form så hade han kunnat undkomma utan problem, flyga mot himlen som en fågel. Men han vågade inte göra det, för han visste inte hur alla skadorna skulle påverka en annan form och det var dumt att ta risker. Och inte heller ville han lämna Wami, för oavsett hur stor fågel han förvandlade sig till skulle han aldrig orka bära henne med sig mot himlen, inte med alla de skador han hade på kroppen. Så det var något som han kunde utesluta utan några större funderingar, för det skulle inte hjälpa dem det allra minsta.
Dock så hade han ju kylan, med den hade han släckt elden under kriget. Elden som var på väg att bränna ner Qu:s revir. Och det hade gått bra, då han hade fått hjälp av Damon. Men nu... Detta kändes mycket större, mycket aggressivare. Han skulle inte kunna släcka allt detta.
Och ändå var något tvunget att göras då lågorna knappade in på dem allt mer.

Spring för allt benen är värda. Men jorden skriker ut smärtan när elden bränner den. Det gör ont. Inte fysiskt men psykiskt. Bandet mellan Wami och jorden har trots allt blivit starkare ju mer hon vuxit. Hon har liksom vuxit ihop med sitt element. Och hon delar smärtan som jorden känner. Men hon måste ignorera det. För hon kan inget göra. Hon måste tänka på sin egen säkerhet. Och på Kaiito.
En snabb titt åt hans håll. Bra. Han hänger med. Men vart ska de ta vägen? Finns det ens en säker plats mot eld? Och hon kan inte resa massor med stenmurar. Hon skulle inte orka det. Och elden skulle hinna ifatt om hon ens saktade farten. De måste hinna undan. Men vart?
"Någon idé på vart vi kan ta vägen?" Frågar hon Kaiito och det hörs på rösten att paniken inte är långt borta. Men hon försöker hålla sig lugn i alla fall. Panik skulle bara förvärra situationen. Det skulle inte hjälpa det minsta. Men hon har inga idéer på vart de kan ta vägen. Hittade de en håla är en möjlig chans att hon kan försluta den med jorden och låta elden härja fritt och förmodligen försvinna. Men de skulle inte kunna andas under jord.
En vattendroppe träffar henne på nosen. Kan det inte börja ösregna nu?

Hon frågade honom om han hade någon idé. Det hade han inte och krafterna började ta slut. Han var inte i form för att springa, och definitivt inte för att rusa undan stora eldsvådor. Andetagen var tunga och det var med ett smärtsamt uttryck i ansiktet som han tvingade sig själv att fortsätta framåt. Men Kaiito visste, att snart skulle han inte längre orka. Det var endast en tidsfråga, så något måste han göra. Men vad kunde han göra?
Och då slog det honom.
Han hade inte krafter eller skicklighet nog att släcka elden. Men möjligtvis att han kunde stänga den ute.
"Stanna!" ropade han, utan att riktigt bry sig om ifall Wami stannade eller inte. Han hade inte tid att se efter, han var tvungen att koncentrera sig på det han nu skulle göra.
Så samlade han alla de få dropparna i luften runt sig samtidigt som han drog upp vatten ur marken. Och runt de två vargarna började is bildas. Ett kyligt skal, uppbyggt av Kaiito, som var tänkt att skydda dem från elden. Och endast sekunder senare var det klart, likt en kupol över dem. Kanske den var liten och underlig, men Kaiito var nöjd. Det var nu det svårt skulle börja, då elden skulle försöka smälta isen. Han var tvungen att hålla den frusen.

[Sorry om det blev lite PP, eller nått, men jag tror nog du kan ha överseende ;D]

Hon var inte säker på någonting. Men hon tvärnitade när han ropade åt henne att stanna. Hon vänder sig mot honom. Öronen ligger mot hennes nacke och paniken lyser i hennes mjukt glödande blick. Hon tar något steg mot honom men stannar när han tycks göra något. Hon hukar sig när en iskupol bildas omkring dem. För att hålla elden borta. Är det Kaiito som gör det? Vilken underlig men intressant kraft. Hon vill hjälpa honom. Han ska inte behöva dra lasset själv. De är två här. Och kanske hon kan fixa något. Göra det lättare för honom. Hon sänker nosen mot marken och koncentrerar sig. Först händer ingenting. Men snart börjar marken vibrera. Sedan reser sig ett tunt skal av sten på insidan av Kaiito's iskupol. Små hål lämnas här och där. Luften i kupolen skulle ta slut snabbt. Men kanske är det tillräckligt för att regnet ska börja falla ordentligt och släcka elden. Eller i alla fall tämja den.

Koncentrationen var stor där han stod och försökte hålla isen fast medan eldens lågor allt eftersom lyckades smälta den mer och mer. Men han stod kvar, vägrade låta den vinna. Även om isen kanske var en simpel match för naturens egna krafter så tänkte inte Kaiito låta elden få tag i dem. Men skulle han klara det? Andhämtningen hade blivit tyngre och benen darrade lätt då och då. Han var orkeslös, hans krafter hade inte varit desamma sedan kriget. Och han kunde inte låta bli att fundera ifall det var på detta sätt han skulle dö.
Men så plötsligt kom hjälpen som från ingenstans. När stenen fyllde på innanför hans iskupol kände Kaiito lättnad. Huvudet vändes och han såg på den unga Wami innan han släppte sin egna kupol. Isen fick smälta, det spelade ingen roll när stenen skyddade dem. Men varmt skulle det bli för dem, så istället för att fokusera på att frysa ned vattnet i omgivningen lät Kaiito bara en kyla sprida sig i kupolen för att balansera temperaturen i den.
Under tystnad lade han sig ned och endast såg på henne medan elden härjade vilt utanför deras skydd av sten.

[ahahahhaa, fail XD]