Xhie lyssnade till den vita hanens ord. Så det var vindarna som talade med honom, och det var något som hon mycket väl visste om att de kunde göra.
"Precis som de talar med far," sade hon mer för sig själv, men nog högt för att han skulle kunna höra det. Och när hon sade det insåg hon hur lik han egentligen var Stripe. Kroppsbyggnaden, lugnet och något mer som hon inte riktigt kunde precisera. Och hon kände sig därmed ännu tryggare i hans sällskap, en känslan som gav henne modet att sätta sig upp medan hon fortsatte se på honom.
"Det är därför du vet mitt namn och att jag tillhör ninjasläktet." Det verkade vara en mäktig gåva, att kunna tala med vindarna. Kanske det hade varit bra ifall hon hade fått ärva den kraften, men hon skulle inte byta bort den hon hade mot vindar. Teleporteringen var ett arv från fadern som hon såg upp till. Hon älskade den, på samma sätt som hon älskade honom.
"Kura och Stripe," sade Xhie sedan som svar på frågan den andre hade ställt. "Kura och Stripe är mina föräldrar."

Hennes lilla stämma påminde så väl om hans egna dotter och bilder av den silverklädda valpen trädde fram i hanns sinne och Yoru slöt ögonen för en kort stund samtidigt som han lyssnade till Xhies ord.
Då hon nämde namnet Stripe slog han upp ögonlocken och såg aningen fundersamt ner på den vita tiken. Var detta Stripes dotter, inte undra på att han hade haft en sådan underlig men bekant känsla då han fick syn på henne. Det är ju hans gamla flockbroders dotter, hans kusin och jaktbror.
"Dom talade bara om sitt namn för mig Xhie, men var ni kommer ifrån talade du själv om." Det kanske var svårt för en ung att förstå vad han menade men som äldre så lär man sig se, se på kroppsspårk, kroppsbyggnad och tankesätt ifall det är en ninja eller ej.

Ett leende av kärlek och ömhet strålade emot Xhie och den vita hannen reste sig upp och bugade sig emot henne så att den svarta nosspegeln befann sig några cm ifrån marken.
"Dotter av Stripe och Kura, dotter av Oga. Det är en ära att få träffa er Xhie. Ta vara på er, det som finns inom er är ytterst viktigt och kan ta er mycket långt." stämman var lugn och man kunde nästan höra lyckan i den. Efter så lång tid så hade han äntligen fått återse en av sina gamla kära, även om det var en ättling så kunde han nästan se den vite brodern inom denna vita hona, även om det är hans dotter. "Vindens gåva kan kännas lockande men är inte så mycket bättre än någon annan kraft, men ni. Ni har någonting speciellt Xhie, ta vara på det och utforska den mer." den djupröda blicken såg menande emot henne med ett mjukt leende och Yoru la huvudet lite på sne.

[Asså så konstigt de blev Dx .. .. ..... Nej usch!]

Hon lyssnade till varje ord som den andre sade, och allt medan han pratade blev Xhie mer och mer förundrad över det hela. Han sade saker på ett sådant sätt att hon snart inte kunde tro det hela. Och han påminde så mycket om far... Det kunde bara betyda en sak. Men hon vågade inte gissa, hon var tvungen att fråga.
"Vem är du, Yoru?" sade hon med en stadig stämma. Hon hade kanske ställt samma fråga förut, men nu hördes det i hennes röst att hon var ute efter ett djupare svar. Hon visste hans namn, nu var hon intresserad av hans ursprung. Varför han kunde så mycket om ninjasläktet, hur han visste vilket blod som rann inom henne och vilken klan hon tillhörde. Nu ville hon veta ifall han också kunde vara en ninja, en av dem som hon strävade så mycket efter att få bli en del av. En riktig del, inte ett halvblod.
Och det var med spänning i den mintgröna ögonen som hon väntade på svar. Blicken var inte längre valpig, den såg äldre ut. Hela hennes ansikte och rösten som hon talade med verkade äldre. Varifrån hade det kommit? Xhie hade inte själv lagt märke till det, hon kände bara att det var en del av henne och hon följde den delen, allt för intresserad av hanen för att bry sig så mycket om sig själv. Kanske var det arvet som hon fick från sina förfäder som för första gånen visade sig svagt. Ifall Xhie hade vetat om det, varit mer uppmärksam på hur hon betedde sig, hade hon blivit överlycklig.

[Det vart jävligt skumt på slutet... -.-]

Yoru log lite lätt och lyssnade till hennes stämma.
Hon ville veta, hon ville veta mer än hon kanske borde. Men han visste tydligt att hon hade samma blod som honom, hon var hans yngre syster, syster av Oga.
"Mitt namn verkar inte räcka. Men eftersom att ni frågar så ska ni få veta." rösten var tilltalande och han såg in i hennes grönblåa ögon innan blicken vandrade ut över platsen som dom befann sig på.
"Mitt namn är Yoru son av Oga, före detta flockbroder och kusin med er far. Jag är desamma kött och blod som er Xhie. Man kan nästan säga att jag är er farbror." blicken hade fallit mot skogen samtidigt som han talade med den vita varginnan. Även om lyckan inte syntes allt för tydligt så var den överväldigad och Yoru visste när han sist hade känt en sådan känsla. När han fick se sina kära döttrar men den var inte riktigt desamma men mycket lik.

[.... konstigt och kort Dx <'3]

Det var med samma allvarliga min i ansiktet som hon lyssnade till hans ord. Och de shönk in i henne, ett efter ett. Han var kusin med hennes far, han tillhörde samma släkte som henne, han var en ninja. Och hon mindes vad hennes far hade lärt henne.
Utan att säga något så reste hon sig upp. Den lilla kroppen som var illa tilltygad efter alla de saker hon varit med om på senaste tiden rörde sig målmedvetet. Och så stannade hon rakt framför honom, såg rakt in i hans ögon några sekunder. Sedan slöt hon sina egna, och vände nosen mot marken. Böjde huvudet nedåt och väntade.
Om han var en ninja, om han tillhörde hennes släkte, så passade sig detta. Det var viktigt för henne, då hon var mycket värn om sitt förflutna och traditionerna ninjavargarna följde.

[Kort, men hinner inte skriva mer. Hon gör ninjahälsningen med ´pannor mot varandra och det ;D]

Hennes gest var så talande och dom mörka ögonen slöts och den ärrade nosen riktades ner emot marken och den ljusa pannan mötte hennes. Varma, kalla och livliga vindar virvlade till runt om dom och ett leende av lycka spark upp. Den hållande fasaden höll på att rasa och öronen ströks bak emot nacken men leendet bestod. När hennes panna rörde vid honom så rusade blodet inom honom och det var inte fören nu han hade känt hur viktigt blodet inom honom var, hur viktigt det var att ta vara på familjen och släktet. Eftersom att denna varginnas mor inte var ninja så måste de betyda att hon är halv precis som Ayira. Kanske skulle han kunna föra dessa två till varandra och dom skulle kunna bilda starka band, hjälpa varandra och träna tillsammans.

Yoru backade back några steg och såg på Xhie med en granskade och lycklig blick.
"Ni är skadad Xhie, ta ute ut er utan låt mig få hjälpa er tillbaka. Din far är nog orolig." även om rösten var låg så kunde kan tydligt höra vad han sa, kanske var de med vindarnas hjälp eller var det bara en konst han kunde.

[.... jag kan inte rolla längre Dx]

Det kändes bra att göra det. Att få hälsa på någon med dem hälsningen. Att möta en ninja av samma släkte. Någon som delade blodet och det förflutna. Hon hade hört far tala om att det fanns andra från deras släkte, men hon hade inte förväntat sig att möta en av dem nu. Men det var omöjligt att förutspå vad framtiden hade att erbjuda. Och hon kunde inte känna annat än glädje över detta möte, trots den onda eldvargen son faktiskt hade inlett det hela.

Xhie backade sedan, höjde åter huvudet. Ett litet leende lekte på hennes läppar och den valpiga tonen i ansiktet var tillbaka, allvaret försvunnet.
"Det skulle vara snällt, men jag vet inte var jag är på väg. Far har mycket annat att göra och jag har valt att gå min egna väg i livet. Så vart du skulle följa mig är en gåta." Hon såg på honom med den muntgröna blicken, nästan som om hon förväntade sig ett förslag från honom.

[Ledaen för skumt, skriver på mobilen ]

När Xhie sa att hon vandrade själv såg han lite undrande på henne och la huvudet lite på sne och funderade lite på de hon hade sagt. Vandrade själv i sin unga ålder. Visst hade han själv gjort de men de var för att hans mor hade skickat iväg honom och hans syster för att sedan dö i deras ställe, tragiskt men hjältemodigt i hans ögon. Men sedan hade han ju inte behövt vandra allt för länge innan han mötte den ståtlige och hjärtegoda Akaryuu.

"Är ni inte lite ung för att vandra själv Xhie?" dom röda ögonen såg varmt med frågande emot henne. Att Stripe hade så fullt upp så att han inte kunde ta hand om hans egna dotter bekymrade Yoru lite grann men han nämndes inte fråga. Inte ännu i alla fall.

[De är lugnt, dom blir ju då inte skummare än mina dåliga inlägg xD]

Öronen lades aningen bakåt en aning då hon lyssnade till hans ord, men spetsades sedan igen då hon kom på sig själv med den otrevliga gesten. Det hade inte varit meningen att hennes smått missnöjda känslor skulle speglas på utsidan.
"Oavsett hur gammal jag är så är det mitt egna val ifall jag vill vandra ensam eller inte. Och hittills så har det endast varit goda erfarenheter jag har fått ta del av under min färd. Så jag ser ingen anledning att överge min ensamma vandring." Rösten var inte otrevlig eller tillrättavisande, men den vad bestämd och det hördes klart att hon stod fast vid sina ord.

[Ursäääktaaaa! men kommer verkligen inte på nått mera D:]

När hennes ord ekade ut bland dom så såg han först på henne en lång stund med ett hårt och lite kallt uttryck men ett varmt och förståeligt leende sprack upp och hannen sänkte sitt huvud emot marken i en lätt bugning.
"Jag förstår Xhie. Det var inte meningen att låta (tappade ordet! D8) nervärderande eller nå. Men jag är bara rädd om er ska ni veta unga fröken. Ni må ha lärt er nå nytt för varje dag som går..." han sökte efter hennes blick och såg sig sedan om innan han började att röra sig bortåt med lugna steg. Doften av annan tik fanns svagt bland dom och han rörde sitt ärrade ansikte upp emot skyn och vädrade in doften. Ett kärleksfullt leende speglade sig över hela vargens ansikte och han andades in tungt.
"Men det kommer alla att göra hela livet ut. Det finns ingen som är fullärd eller kan allt i detta land. Men behöver ni hjälp syster så tala med vindarna. Där finns vi och vi hjälper varandra." han såg inte emot henne utan höll fortfarande huvudet högt och hade slutit ögonen. Vindarna svepte sakta runt om honom och dansade med den tjocka pälsen.
"Jag önskar er all lycka på eran vandring Xhie och att vi ses snart igen."

Hon hade inte riktigt väntat sig det som han sade åt henne, och satt aningen förvånad kvar och såg på honom. Men sedan nickade hon bara som svar, då inga ord verkade passa vidare bra in i situationen. Ibland var det bäst att vara tyst, det hade hennes far sagt och det hade hon också fått uppleva själv. Det lönade sig faktiskt ibland - tystnaden.
Hon skulle minnas hans ord, vart enda ett av dem. För hon hörde visheten i hans röst och visste att varje ord han sade var med välvilja och en önskan om att det skulle gå bra för henne, att framtiden skulle vara vänlig. Och det önskade även hon. Det kändes bra att det fanns dem som verkligen brydde sig om varanda i den här världen, de som verkligen brydde sig om henne och de som hon verkligen brydde sig om. Det kändes bra att veta att det fortfarande fanns kärlek.
"Och jag önskar dig all lycka, Yoru. Må vindarna föra dig på trygga vägar genom resten av ditt liv." Hon log emot honom och reste sig upp. Det kände som ett bra avslut på ett trevligt möte. Hon gillade honom, han var snäll och dessutom tillhörde han hennes släkt. Hon var släkt med honom, han var lite som en farbror. "Jag hoppas att vårat nästa möte blir snart."
Och med de orden vände hon sig om och vandrade vidare ut i natten, fylld av trygghet och nya förhoppningar efter mötet med Yoru.

[Så får du avsluta om du vill ;D]

Ett stillsamt leende hängde över dom svarta läpparna och han bugade sig djupt och såg varginnan försvinna ifrån platsen. Att denna unga varginna befann sig här och att hennes far hade startat upp en flock fick de att killa under dom mörka trampdynorna. Han ville söka upp sin forna familjemedlem, se honom, tala och känna tryggheten av att han inte är ensam längre. Visserligen hade han sin dotter vid sin sida men snart var det även dags för henne att lämna hans sida. Hon var fortfarande ung och oerfaren men fann han Stripe snart så kanske hon skulle kunna stanna där. Om han själv platsade var inte säkert men inget är osagt.

"Det hoppas jag med Xhie dotter av Stripe och syster av Oga." talade han för sig själv och hade börjat röra sig ifrån platsen. Bara några fåtal meter in bland träden stack ett silvergrått huvud fram och ett valpigt glatt leende. När han såg sin dotter så väcktes minnena av hans kära syster. Henne hade han inte sett sen dom båda skildes åt som mycket unga, ibland önskade han verkligen att hon fanns där vid hans sida som hon hade gjort förr. Den vita kinden smektes emot den lilla valpens luggklädda panna och dom båda försvann in bland trädens skuggor.

Avslutat~